I Krigshetsens tid är det lämpligt att läsa om verkligheten.

Utvalda

Svetlana Aleksijevitj är en belarusisk författare som fick Nobels Litteraturpris 2015, en av de riktigt förtjänta pristagarna. Hon skriver lik en vanlig person som försöker berätta om sitt liv. Hon ger röst för dem som ingen politiker bryr sig om, bara utnyttjar för sin makt.. Böckerna är skrivna i stil journalistisk reportage från verklighet makthavarna ignorerar. Bitvis är hennes böcker riktigt tunga, elände, död, den vanlige människans smärta. Nästan omöjligt att stå ut med makthavarnas galenskap.

Zinkpjkar är en av fem böcker ur verkligheten. Serie Utopins röster – Historien om den röda människan

Bön för Tjernobyl är också aktuell nu när Sovjet hotar med att prova kärnvapen och Nordkorea utvecklar sina. Makthavarna spelar krigslek med varandra i ord och truppflyttningar, uppvisningar av sin militära makt. Med en maktsuktande kränkt man i en ända och en senil snurrpelle i en annan med små gläfsande europeiska hundar klämda mellan samt en riktig tung nalle lugnt avvaktande, är läget idag sämre i Europa och Världen än på länge. Det kan tippa över.

Böckerna i serien

Kriget har inget kvinnligt ansikte (1985)

De sista vittnena (1985)

Zinkpojkar (1989)

Bön för Tjernobyl (1997)

Tiden second hand (2013)

Om Zinkpojkar:

Sovjetunionens krig i Afghanistan 1979-89 har kallats »det sovjetiska Vietnam«. Myndigheterna talade om »internationalistsoldater« som byggde broar och planterade vänskapsalléer åt broderfolket i Afghanistan, medan militären i hemlighet fraktade hem förseglade zinkkistor med lemlästade kroppar. Länge visste allmänheten ingenting om krigets grymheter och det var först med Svetlana Aleksijevitjs Zinkpojkar som tragedins verkliga omfattning avslöjades 1989. Över en miljon unga ryssar tjänstgjorde i kriget som kom att forma det ryska samhället fram till våra dagar. Här kommer de till tals – soldaterna, sjuksköterskorna och mödrarna. (baksidestext i boken)

Drömmar om vandring.

Utvalda

Sommaren 2019 hade jag inga planer att göra någon lång vandring. Minnen av 2018 och PCT var än nära. Det blev två fjällvandringar, en med ett barnbarn några dagar på Kungsleden från Hemavan och sedan åkte jag till Abisko och gick Kungsleden, till Padjelantaleden och en bit in i Sarek. Jag var nöjd. Då. Men 2020 ville jag längre ut. Det blev inte så. Inte 2021 heller.

Hoppades att covidsituationen skulle släppa men inskränkningar och regler var det samma om inte värre. Flyget var lamslaget. Det ser ut som lite lättnad nu men dock osäkert.

Jag har vandrat fyra leder de senaste två åren, med guideböcker inte med fötter. Jag som i vanliga fall inte förbereder mig genom att läsa ordentligt och planera noggrant före. Jag läser efteråt. Jag vill ha en viss nödvändig praktisk koll men inga detaljer. Det blir som det blir. Dream trail var mitt förstahandsval 2020 men covid satt stopp på det. Appalachian trail då? Inte hela men hälften kunde jag säkert orka. Den var faktiskt kortare än PCT. Men det var kört. Började läsa också om Te Araroa men Nya Zeeland var fullständigt omöjligt att resa till. De stängde landet.

Eller Arizona trail, en lagom 800 mile led och dessutom går den genom Grand Canyon. Vänner som erbjuder husrum i slutet på leden. Kan man önska mer! I höst? För nu i vår är det kört. Förmodligen i höst också. Regler ändras hela tiden. Covid är inte bara elak virus, det är maktens möjlighet att styra livet för folket.

PCT ”gick” jag på Google Earth före starten. Inga problem alls. Det var min förberedelse för leden utöver nedpressad utrustning och flygbiljett. Guiden la jag i packningen och den läste jag på kvällarna i tältet.

Jag avskyr förklaringar och recensioner innan jag har läst boken, sett föreställningen, vandrat leden. Jag vill se först, bilda en uppfattning, läsa sedan. Dumt? Kanske.

Men Sverige då, säger ni. Jag har ägnat många år för vandring i Sverige. Det känns avklarat även om det finns flera bitar som är kvar. Bara det.statliga ledsystemet i Sverige består av cirka 550 mil märkta leder varav jag har vandrat kanske 250 mil.

Covid har gjort min närmiljö till ständig besöksmål igen. Sörmlandsleden, skogen nära och på somrarna stilla promenader vid havet i Umeåtrakten, i hela två år. Jag vill ut!

Det låter kanske som gnäll. Men tiden jobbar inte för mig. Jag är redan en så kallad riskgrupp enligt åldern. Efter 65 sorteras vi ju till de gamla, sköra, sjuka, risk för samhällets resurser helt enkelt. De som fräckt belastar den underdimensionerade vården. 65 är den magiska siffran då vi bara är en kostnad, inte en tillgång om vi inte är rika och kända. Helst vill Samhället sortera ut oss, se bara på den usla äldreomsorgen. Som en kommentator sa på en blogg: vi skulle ha utvandrat länge sedan men kan inte lämna våra föräldrar till äldreomsorgen. Vi får vänta på döden.

Vänta på döden? Det är väl det kvinnor i min ålder börjar göra? Skall jag verkligen ge mig ut i ödemarken flera månader igen?

Nu blir det en promenad i alla fall, de magiska stegen från 4 500 till 10 000 vars antal och nytta varierar beroende på vilken ”expert” uttalar sig. Jag går så långt jag ids.

Bilder överst mt Dolent Schweiz nederst utsikt mot Sarek från Padjelantaleden.

Jordan B. Petersons 12 +12 regler för livet.

Utvalda

Om man gillar Jordan B. Peterson och hans filosofi beror nog på vem man är och på vilken planhalva, vänster eller höger. Råden som att arbeta så hårt du kan för att uppnå dina mål eller väx upp passar inte de kränkta och bidragsvurmare, inte genusgrubblare eller de som vet bäst utan grund att stå på. Eget ansvar alltså. Så omodernt. Hans nya bok Bortom Ordning 12 Nya Livsregler fortsätter på samma tema som den tidigare 12 livsregler Ett Motgift Mot Kaos.

Jag har snabbläst Bortom Ordning, så där illa som man läser vetenskapliga böcker för att hitta det viktigaste och stöd för sina egna teorier. Det är just så man inte ska läsa men flera års studier i Universitet och forskning på jobbet har förstört läsning. Ja läser det som är intressant sedan andra gången. Så jag antar att Peterson skulle ha en del att säga just till mig.

Han säger saker som människor med funderingar över livet känner igen, det vi redan vet, men inte kan sätta ord på eller analysera så snyggt som Peterson. Aha upplevelse! Som, driv inte vind för våg. Annars blir du bara bitter. Och får inga kvinnor. Jag antar att ingen får några män heller med bitterhet och om lathet tar över. Inga bra i alla fall.

Han är konservativ. Men gillas hans ”traditionalistiska” livssyn också av den stora massan? Utgångspunkten är att allt beror på dig själv, även om du skulle behöva hjälp för att komma framåt. Så, garanterat inte.

Lär dig av det förflutna, säger han också.. Tänk att det är så svårt speciellt för makthavare. De återbrukar varenda dumhet. Under Covid visar de att demokrati står alltid nederst på listan. Makt är det politiker eftersträvar. De har en speciell förmåga att återupprepa det som inte har fungerat.

Ett litet råd som passar extra nu i juletider: Planera och arbeta flitigt för att upprätthålla romantiken i ditt förhållande. Nog är det sant. Många förhållanden blir som gamla bekanta och om ens det. Kunde skriva en hel bok på temat hur du tar död på ditt äktenskap och snabbaste vägen till det. Och en kapitel om hur du behandlar din partner så väl att den stannar kvar hos dig även när du blir dement och inte ger längre något tillbaka. Har varit med båda.

Läs Peterson. Ha är en modern filosof och rockstar. Hatad och älskad. Han är läsvärd med livsvisdom. Det har vi brist på. Även om tvåan är inte lika upplyftande upplevelse som ettan.

Petersons 12 regler, börja med ettan, är en lämplig Julklapp till den som alltid klagar på andra och livets omständigheter.

Böcker, liv och PK censur.

Utvalda

Jag läser just nu två helt olika böcker som ändå har mycket gemensamt. Den ena är Thomas Nydahl: Sedan möttes vi i Paris Breven från Anne – Marie Berglund och den andra Jordan B. Petersons Bortom ordning 12 nya livsregler.
Jag släppte dock Peterson nu för Nydahls bok tog över. Kanske återkommer jag om Peterson senare. Båda böckerna är närgångna, filosofiska, öppna betraktelse över livet.

Breven från Anne – Marie Berglund är en modern monologisk brevroman. Det är en del av hennes omfattande brevväxling med författare Thomas Nydahl mellan åren 1996 – 2020. Anne – Marie dog 6 mars 2020. Att samarbeta med en person efter dennes död är alltid riskabelt. Men Nydahl har gett henne åter en röst. Hon finns och är sig själv.

Jag börjar med en citat om Julen, lämplig efter Black Week och allt shoppande. Hur känner den personen som inte vill eller kan vara med?

2006 18/12 skriver Anne Marie: Bäst vore om man fick en sömnspruta över jul så kan man sen börja om på nytt. Men i landet Sverige får ju ingen vara förtvivlad, bara att gömma sig under stenen när paniken kommer. Instängd i en adventskalender.

Vi ska vara glada eller i alla fall låtsas. Hon vägrar föreställa sig.

Boken är endast brev från Anne Marie, inte svar till dem. Jag saknar i början Thomas svar på breven men han finns bakom hennes text. Den kontakt de har lyser genom. Anne – Marie anförtror sig, sina tankar, sorger, glädje, liv, ibland i väldigt närgångna nakna brev. Det är behov att reflektera över sig själv med någon som förstår och kanske har samma skörhet inom sig.

Det är en kärlekshistoria av mental, mänsklig art. Det sällsynta att våga vara öppen inför någon, vara sig själv med sina skavanker utan att lägga en mask över. Den närhet som finns mellan brevskrivaren och mottagaren känns på varje sida, trots det fysiska avståndet. Anne – Marie inordnar sig inte i det konventionella livet med trånga ramar. Hon uttrycker längtan till naturen. Ett av hennes verk heter ”Jag vill stå träd nu”. Hon känns ibland desperat som om hon hade tappat fotfästet eller det hade aldrig funnits. Hon sätter ord i det.

Människan Anne – Marie kommer nära läsaren. Hennes brev berör. Just detta, känsloläget, fångar Nydahl lysande. Han hittar i brevhögarna det som är kärnan i Anne – Marie som person och den som lever av ord. Det är också en bok som ger läsaren kontakt med yrket: författare. Hur tänker en författare som ibland inte ens vill bli publicerad? (En otänkbar tanke hos nutida mediekändisar.) Inte bara det utan vi får kontakt med en av oss, vi som grubblar över meningen i vad vi uträttar.

9/9 -2006 skriver hon: Känner mig väldigt hemlös, det är för att jag inte kan nå pappa längre. Och för att jag inte har en enda bok i sikte. Det är ändå konstigt hur man liksom har sitt hem i de böcker man planerar att ge ut”. (Fadern är sjuk. Min kommentar.)

Hur känner sig de personer vars liv består av att skriva när det inte finns något att skriva om eller det skrivna känns meningslöst? Slutet på ens författarliv? Den där tomheten var och en kan känna när arbetslivet är slut och man blir nästan ingen. Fråga mig bara.

2019 27/8 skriver hon: Det är så ensamt när jag inte skriver. På morgonen stiger jag upp till ett ingenting.

Det är i få böcker vi kommer i sådan närkontakt med en person, oavsett yrke, än i Anne – Maries brev. Av den stora brevsamlingen under 24 år har Nydahl valt, utelämnat, redigerat så människan hon var kommer fram. Anne Marie önskar vara sig själv, Nydahl lyckas ge henne det. Allt blir också en historia över sällsynt långt vänskap.

Bokens svartvita bilder av Hide Matsumoto känns närgångna och samtidigt med avstånd. Bilderna förstärker texten.

Söndag satt vi som läser Nydahls blogg framför TV n men vi väntade förgäves.

Agneta Pleijel hade filmat en presentation av Nydahls bok till programmet Babel i SVT 28/11, men det censurerades. De klippte bort det helt enkelt. Det kan omöjligen vara Anne – Marie som är ”fel”. Hon är kvinna. Hon pekade ut riktning åt andra kvinnliga författare. Jag misstänker – vi är flera – att Thomas Nydahl inte hör till PK folket. Är inte du rätt PK finns det inte plats för dig i Sveriges ”oberoende” media vi betalar genom obligatorisk skatteavdrag. Ytterligare ett till skäl att aldrig slå på Statstelevisionen mer.

PK ismen omfattar allt större delar av våra liv, hur vi ska tycka, tänka och bete oss. Det börjar bli något som bidrar till raset av vårt samhälle. Då det inte finns möjlighet att påverka utan att tillhöra i en smal åsiktskorridor av ”rätt tänkande” ger det ett fattigt samhälle med kvävande likriktning där yttrandefrihet är bara en etikett utan innehåll.

Anne – Marie Berglund anpassade sig inte till en fåra. Det tilltalar mitt sinne. Anne Maries brev är en bok jag kommer att läsa om. För mig blev det årets bästa bok. Jag är ingen recensent men ordet mästerverk ligger nära till.

Du hittar den här boken och alla böckerna från Thomas Nydahl på hans hemsida:

https://inreexil.blogspot.com/

https://inreexil.blogspot.com/2021/11/kulturradikal-censur.html