Badakathcare och trunalimunumaprzure, om att förlora ord.

Jag brukade ge 30 kronor i en liten börs till min sambo när han gick ut med avlösaren. Då kunde han få köpa en glass och äta det på en bänk i parken. I början  försökte jag få vårdbiträdet att köpa en glass åt sig själv också men ingen vågade. De får inte ta mot något, högst ett glas vatten hos kunden. Så, han fick 30 kronor i ställer 50.

Som dement hade han föga uppfattning om pengar. Så klart fick han inte sköta vår ekonomi utan jag sörjde för räkningarna och bestämde inköpen. Han klarade inte av bankkort, kom inte ihåg koden. När jag försåg honom med mera pengar inför Julen så han kunde handla med avlösaren en julklapp till mig köpte han  snällt sagt konstiga saker. Avlösaren skakade på huvudet men det var ju klienten som bestämde. Ett år fick jag en bra behövlig sak men då hade avlösaren bara pekat ut en lämplig och han hade  snällt köpt den med frågan: är det så ska ha? Precis den meningen.

Vi hade alltid köpt julklapp till varandra. Jag försökte hålla traditionerna i liv.

Han hade aldrig varit en pratig person men hans ord var oftast mitt i prick. Han såg liksom utanför fyrkanten, kände stämningen och sa något väl avvägt. Nu förlorade han fler och fler ord och meningarna blev obegripliga. Han glömde vilka människorna omkring honom var.  Han undrade en dag, viskande, vem kvinnan var som vi åt middag hos. Det var min dotter. Inte så långt före, under den friska tiden, hade vi två varit behjälpliga vid hennes bröllop och lagat all mat tillsammans. Det hände att han väntade på sin f.d. fru, men kunde inte namnet eller vem av de två han menade. Han kände inte igen mig alltid utan försökte säga hövligt adjö och öppna dörren för mig. Tack. Tack.

Det är så demens fungerar och icke. Det var sorgligt och plågsamt men jag försökte hålla i minnet den goda och aktiva människan han hade varit alldeles innan. Det fanns överraskande goda dagar och mitt på dagen, som var hans bästa tid, kunde man tro en bra stund att allt var som vanligt. Sedan försvann han och gick att känna igen utanpå men inte inuti.

Många av oss får ett trögare minne med tiden. Det  tar tid innan man kommer ihåg vad det ovanliga trädet hette, fågeln, personen länge sedan eller vilket år det var när man reste till någon semesterort. Det är inte demens.

Tänk på huvudet, hjärnan, som ett enormt rum med lådor där du förvarar allt det lärda, det nödvändiga och det onödiga, det vi vill minnas och det vi vill slippa. Det är en oändlig mängd kunskap och skräp vid ålderns höst. När vi behöver något från lådan längst bak tar det lite tid, men det finns där. Tills dörren till förrådet slår nästan igen med bara en glugg där vi försöker tränga in handen och hämta något vi behöver.

Nu har USA fått en president. Biden vann i alla fall majoritet. Han skiljer inte ut vem är vem bland hans anhöriga. Blanda bort sin fru är ganska uselt. Han minns felaktiga saker om sin son och ser honom i andra fast han är död. Han hade svårt att skilja en kvinna från en man, men det är väl inget konstigt idag, så han presenterar sitt barnbarn, en av kvinnokön, som sin döde son. Spökar det? Han har lovat bota cancer, slopa alla gränser och förstås som så många andra rädda klimatet.

Jag vet inte vad felet är, men något är märkligt med Biden.

Så, vem kommer att ha makten i USA? Vicepresidenten Harris? I vems händer är hon, för inte i min snällaste fantasi kommer hon ha egna beslut? Vilka är de som kommer att styra fyra, troligen kaotiska år? Trump är förbannad och beskyller valfusk, vilket antagligen är sant för även de döda har röstat på vissa ställen och poströsterna har manipulerats. Vem det gynnade eller inte är en typisk bra fråga. Båda?

Eller ser jag bara spöken och är skadad av sju års vård av min demente sambo? Biden är kanske bara ett av dem som inte tål stress alls. Då har han valt fel post. Som politiker kan man dra benen efter sig i åratals och producera bara vackra tal och tankar, inget mer. Han har varit politiker i nära 50 år men spåren är inte stora. Som president bör man åstadkomma något – om man vill styra förstås. Man kan ju klippa band och le bara.

Kommer Demokraterna att köra slut på landet så deras saga är all efter fyra år och nästa val, när Republikanerna har lappat ihop sig efter ack så explosiva Trump år? Trumps anhängare har ökat rejält efter förra, 2016 valet och man sätter sig nog inte på dem. Att USA har tappat pondus i Världen är dock klart. Vem ser en man med makt i en gammal person som tragglar med orden och har föga kontroll på personerna omkring sig? Applåderna tar snart slut när vardagen kommer.

Är landet hårt delat i vänster – högerskalan, det bidragslängtande och self-made American dream?

Är detta slutet på en världsmakt som vi alltid ropar efter i nödens stund?

Den fria världens största nation är i kaos, bokstavligen och mentalt. Men låt oss inte tro att det råder oro överallt. Jag tror att de flesta, den vanlige amerikanske medborgaren, försöker sköta sitt arbete, sin familj och ha mat på bordet. Inte vara på gatorna, slå söner affärer och skrika. De är en liten korkad, kriminell minoritet.

Jag tycker synd om USA, ett land och människor jag förälskade mig i 2018. Mina vänner i USA, ni är i mina tankar, varje dag.

PS. Det finns mycket att säga om Trump men det här inlägget handlar inte om honom.  Återkommer nog senare.

Läs gärna reflektioner på

https://www.americanthinker.com/

fri från vänstervurm och feminism.

Bild överst, Solnedgång vid Deception pass, Washington, USA. De märkliga orden i rubriken är från några av Bidens tal under valet.

Att välja president – ett samtal ute i det fria 2018.

Jag hade nu lämnat PCT delen i Oregon och passerat bron  Bridge Of The Gods över Columbia River till Washington. De stora skogarna kom nu, det kändes nästan som att vara hemma, bara med lite högre berg och vulkaner. Något före mile 2165 slog jag tält. Det började skymma och  tältplatserna var få så jag balanserade på  en kam med utsikt.
Strax efter kom en yngre man som tänkte gå från bron till till Seattle. Han skulle hälsa på sin bror som bodde i Seattle med familjen. Han gick för han hade tid. Han skulle följa PCT och sedan svänga mot  en väg vid Mt. Rainier.

Eftersom han inte var en PCT vandrare frågade jag om hans politiska preferenser. Han och modern hade röstat på Clinton, far och  bror på Trump. Nej, det var inga gräl om det även om far sa till honom att han nog skulle rösta på Republikaner när han hade familj. De unga var för vänster men med familj insåg man bättre.

Han undrade vad jag trodde. Kunde Trump vinna även nästa val? Vad är det som behövs för att vinna?

Han hade varit för Sanders och bara sedan motvilligt av partiskäl på Clinton. Han hade en del mindre goda tankar om henne. Han arbetade vid sidan om studier som ledare för demokratiska ungdomar.

Jag ställde den vanliga frågan: vem ska betala alla se ”gratissaker” politiker till vänster lovar. Inte heller han hade ett bra svar på det. Skattar man mer och mer de rika har man snart inga rika att skatta.

Men, vad ger en vinst åter för Demokrater? Nästa val? Jag tänkte:

Jag tror att ni måste hitta en nyare stjärna till politiker. En som börjar kampanja nu och så folk blir bekant med honom. Inga gamla avlagda utan en ny som ger hopp om framtid. En som lyssnar på arbetare, medelklassen. Någon briljant talare. Någon som kan ta folk., vara vanlig inte från de dynastier som ändå finns i USA.

Han höll med. Hövlig som han var? Nu, år 2020 hade jag helt fel. Att vara en långsittare i politiken och kompisarna väger mer än förmåga. Vad har Biden åstadkommit under sina 47 år? Någon? Ibland tränger sig dock en person utanför den inre politikerkretsen fram och blir vald. Trump. Jag kan förstå att yrkespolitiker hatar honom.

Vi pratade långt in på natten om hur det var att vara 22 år i USA, vilka drömmar och förhoppningar man hade. Han ville gärna åka till Europa. Han hade läst om Gamla Stan i Stockholm.

Tänk, husen kan vara flera hundra år gamla, sa han. Här är allt nytt.

Jag påminde honom då om städer lämnade efter guldrushen och indianerna men som blivande konstruktör var han mer intresserad av det som stod kvar än det som begravdes i sand.

Nu när demokraterna har en gammal man med uppenbara minnesproblem som sin kandidat och Republikanerna än den låt oss säga färgstarka  Trump undrar jag hur folk, de arbetare och medelklass som arbetar ihop välståndet, i verkligheten tänker. Känner de sig värdesatt av sina ledare? Känner de sig vara en ledande nation i världen, den som ger hopp om fred, frihet och självständighet samt gärna en grillkväll med hamburgare? Det sista var något en person jag ”intervjuade” la som tillägg till det utmärkande för USA.

Igår vad det valet vi redan pratade om på den usla tältplatsen med utsikt mot Table Mountains (i bild), den 13 september 2018.

När jag skriver detta är valet 2020 inte klar än.

DÖ2 eller vem blåste vem?

Risken att bli lurad på första april lär vara 4 %. Det överträffas i val. Hur % räknas, ger jag till läsare som övning. Det beror ju helt på hur du röstade. Kanske blev du inte alls lurad?

Om du är besviken på Centerns vänstergir och Liberalernas medlöperi försök att komma ihåg det i september 2022. Människors minne är kort. Till 2022 är det långt och då röstar folk igen med känsla och plånbok utan att fundera på vad som hände i januari 2019. Om inte allt spricker till dess.

Politik handlar om att agera utefter det mandat man fått av sina väljare, trodde jag. Vad är vallöften och folkets röster värda idag? Bra fråga. Inte mycket. Resultat är ett slags trolöshet mot huvudman.

Nog är C långt från sitt ursprung. Landsbygden är länge sedan glömd kapitel för C. Livet i Stockholm är mer intressant, Stureplanscenter som det heter nu mera. Att Annie Lööf nu kastar sig i famnen på Socialdemokrater är ingen slump. Hon kalkylerar om mer makt. Hon vill ha helgongloria. Hon räddade Sverige från SD. Att hon fick V på köpet stör inte? S har velar knäcka Alliansen och i det lyckades Löfven med god hjälp av Centerpartiets Annie. Partidisciplinen är hög hos C. Annie med krav lär bli besviken när hennes önskelista inte blir verklighet genast, kanske aldrig. S är mästare på utredningar, långa utredningar.

Alliansen är i alla fall död och begraven. DÖ2 beskriver svensk politik. Ingen vill ta ansvar för de stora frågorna om Sveriges framtid, men alla vill ha makt helst utan att behöva styra och lösa problem.

Eventuellt kan KD friskrivas från trolöshet mot huvudman, dvs väljare. Många har stöd röstat på KD när de har hängt på 4% spärren. Nu blir stödröstare KD anhängare på riktigt, för Ebba Busch Thor har inte hattat hit och dit utan vuxit i sin roll och stått stabilt på politikergolvet. M har varit ostabil sedan Reinfeldt hastigt stegade ut när han förlorat valet och lämnade en begynnande röra efter sig. Dock såg jag inte det politik han förde som speciellt konservativ, snarare tvärtemot. Kanske är M inte längre ett högerparti utan glider ofrivilligt till den mittersta röran där allt och intet är möjligt och alla sjunger liberalismens lov utan att veta vad det är.

Att L hänger på fallrepet har varit klart länge och jag tror på ett partiledarbyte i snar framtid. L är helt oklar idag i vad de vill åstadkomma.

SD står pall för ingen vill ta dem med en tång. SD är placerad i den högra skamvrån och håller tyst. Vem skulle lyssna på dem, lika bra att tiga och bida sin tid? Vänsterpartiet sitter i den vänstra vrån och vete Marx vad de tänker. Rösta eller inte rösta är frågan. Vilka köttben måste Löfven kasta till dem -med Annies godkännande – för att de ska trycka på den gröna knappen?

Men, varför skulle S och lilla MP bedriva Centerpolitik? Vem skall finansiera Annies reformer? Det finns inga pengar till det.

Så, en del har blivit lurade i politikens löftescirkus.

När jag köper en vara har jag garantier. Är det något fel kan jag lämna produkten tillbaka och få pengarna åter. Är mitt köp Internetköp kan jag ångra mig inom 14 dagar. Jag kan ge omdömen på företag och varor som kan läsas av blivande köpare. När jag inte fick en vara jag köpt i tid fick jag pengarna åter från min bank. Jag kan varna andra från att använda usla företag.

Politik har ingen ångervecka. Det kan vara ren lotteri. Innehållet är dolt, löften kan brytas. Allt som Regering och Riksdag gör ger konsekvenser åt folket, ibland bra, ibland omöjliga att rätta till. Jag tycker att oförmågan räkna ut slutsatser om beslut är politikens svaga punkt. Inga garantier att det som lovas och görs gynnar Sverige och svenskarna, kanske politiker inte ens ställer frågan: hur är påverkan på dem som är de röstberättigade medborgarna och deras minderåriga barn, våra primära arbetsgivare?

Kan köplagen användas för politikerlöften? Är ett parti ett företag? Hur som helst är det många väljare som vill ta tillbaka sin röst, ändra eller bara slänga rösten i papperstugg där flera nu mera hör hemma. Många av röstsedlarna är helt utan värde, bara falska löften i politikens vardag.

Kanske har vi inga ideologiskt rena partier mer, de med tydlig politisk linje mot framtiden utan allt kan säljas, splittras, omvandlas till något annat? Alla den här bloggens läsare vet att jag inte röstade av praktiska skäl. Så, kanske borde jag inte ens blanda mig i och klaga?

PS. 16 jan.V kröp ur hörnet och gjorde en hemlig överenskommelse med S om sitt stöd. Det får vi inte se och veta, bara några punkter, hyror och anställningsskydd. Löfven har lovat… Sjöstedt tjatar om marknadshyror oavbrutet. Han låter som en kungamakare, enda opposition. Han missar totalt de andra partier som inte ingår i den tilltänkta Regeringen. V trycker på den gula knappen. Jag vill få bort den gula jaså knappen. Ja eller nej skall gälla.

BILD FRÅN:

http://jeanders-bilder.blogspot.com/2019/01/rattfangarna.html

 

Politiker och vanligt folk.

Eftersom jag inte röstade borde jag kanske hålla tyst om valet och den situationen Sverige befinner sig i utan en Regering? Jag kunde inte rösta och ärligt sagt jag visste inte vad jag skulle rösta heller.

Politiker har många förväntningar och krav på oss medborgare. Betala skatt oavsett ändamål. Finna sig  även i galna beslut och tvångsmässiga pålagor. Uppföra sig mot andra på ett bra sätt. Respektera…Det fanns förut ett slags oskriven kod för uppförande men den har delvis krackelerat, tror jag.

Idag är invandring en stor fråga i hela världen. Det är också en fråga som berör Regeringskrisen. Utan vanskött integration vore situationen annan?

En majoritet av politikerna förväntar sig att vi, medborgare, är vänliga mot de nya svenskarna. Att vi tar mot dem med öppna armar. Att vi förändrar samhällsservice så att det tillgodose de nyas behov. Att vi är glada över multikultur, mot seder från världens alla hörn. Att vi accepterar olika religioner, även de som befinner sig med kollisionskurs med våra jämlikhetsideal och religionsfrihet. Att vi ska tillåta religion som får särbehandla kvinnor. Vi ska umgås med folk vars språk vi inte begriper. Prata med dem, respektera och förstå dem. Att de nya får leva på det sätt som  är lämpligt enligt deras seder och uppfattning skall vi också acceptera, bara så där.

Politiker vill att vi är humanitär stormakt. Är vi inte det? Jag tror nog att vi ligger bra till fast andra hjälplösningar hade gett betydligt mer och för fler. Nog om det nu.

Vad gör politikerna själva?

Politiker i Riksdagen vägrar prata med ett svenskt parti som har över en miljon röster från svenska medborgare, exakt 1 135 627 dvs 17,53 %. De duger inte ens att prata med? Ord är farligt. Att tiga ut någon brukar inte fungera så bra, tvärtom. Jag undrar om de säger god dag till en SD politiker eller springer medlemmar av sjuklövern undan? Tänk om SD skulle tycka att Centerpartiets (tex) förslag är det bästa i något fall. Ska C då lägga ner ärendet för att inte få stöd av de förhatliga 1 135 627 personernas representanter?

Alliansen har spruckit. Andra vindar blåser.  Annie försöker få makt genom att bli ett slags god helgon som inte accepterar SD i svensk politik och Riksdag. Sent för det. Liberaler är så liberala att de kan sitta i vilken regering som helst. Politiker har rent av blåst  sina väljare, som trodde sig rösta  på något men rösten gick till annat. Man svänger om bara för att slippa prata med företrädare för 1 135 627 personer?

Att tala är silver, tiga guld, eller var det tvärtom?

Fanns sprickan inom Alliansen innan? Är snacket om SD bara camouflage? DÖ förra gången. I år, ja de grälar än om vilket DÖ det ska bli nu.

Sandlådebeteende kallas det men sandlåda för barn kan vara en trevlig plats. Att bygga sandslott är kul. Men de faller snart ihop. Sandslottet Regeringen är ostabilt oavsett vem nu tror sig ha makten.

Är det någon som vill styra – egentligen?

Ångervecka behövs även för val inte bara för varor.

Bild ovan, del av min icke röstdag. Mount Hood. Jag röstade inte. Det fanns inga röstlokaler på PCT.