Vända på varje sten? Det uttrycket är populärt men helt verkningslöst idag. Det har S politiker lovat år ut och in och även Polisen har använt uttrycket. Höra löftet om vända stenar är inte kul längre.
Jag undrar, vad letar de efter? Förståndet de tappade länge sedan? Eller, kanske är just du jättenöjd med utvecklingen i Sverige? Under vilken sten bor du?
”Sverige är fantastiskt, men vårt land kan bättre. Vi ska vända på varje sten för att bryta segregationen och knäcka kriminaliteten, ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden och skapa jobb här och nu genom att ligga längst fram i klimatomställningen.” Andersson 21/8 på Omni.
Vårt land kan bättre? Det är att skylla på dem utan makt. De godtrogna som röstade på S och trodde på att politiker gör sitt jobb: tar hand om Sverige och svenskarna enligt bästa förmåga.
Det är förmågan som brister. Eller styrs S politiker än av illusioner om en stormakt där alla kan finna ett hem och rejält pengabidrag? .
Skall du rösta på stenvändarna? Tror du att politiker kan bättre än läget är just nu i Sverige där tonåringar på rymmen går med en picka i byxlinningen efter att ha avrättat någon och skadat en turist i shoppingcenter.?
Det finns gott om stenar i Sverige, både imaginära och riktiga. Vänd!
Jag är på landet i en stuga vid havet. Det svenska Samhället visar här en solig, trevlig, lugn sida. Mitt normala liv i en Stockholmskommun med dagliga skjutningar och våld är långt från mig för ett tag. Det är så lugnt här. Människorna har semester eller har valt att bo här året runt. De grillar, fiskar, odlar grönsaker, promenerar och umgås med varandra. Det är långt till närmaste tätort genom många vägskäl. Ingen orkar ta sig hit och bråka.
Den andra verkligheten är på tidningssidorna. Läser jag inte dessa är Världen god och ondskan långt borta.
Verkligheten tar semester om man håller sig från Internet. Jag har svårt med det. Jag har alltid varit nyfiken på Världen från den dagen jag kunde läsa rubrikerna i morgontidningen.
Jag såg nu en rubrik: svenska IS familjer snart hemma i Sverige. Den väckte frågan: vad är en svensk person och vad är hemma? Tidningarna använder ordet ”familj”. Det känns så mjukt, stackars familjer, små barn, oroliga föräldrar i ett skitläger. Offer.
Hemma i Sverige. Låter som om dessa kvinnor hade hamnat i fötterna på ett krig helt ofrivilligt, lik överfall på en semesterort. Vad är hemma för dem? För IS medlem är det nog ingenting annat än en seg dröm idag. IS paradiset har kollapsat. Nu vill kvinnorna tillbaka till Sverige, få lägenheter, daghem, skola, sjukvård och bidragen de förkastade.
Undervärdera dem inte. Integration är en fantasi, ett politiker ord som bara finns på papper.
Jag vill inte integrera mig med IS världsbild. Och de har inte velat integrera sig med min.
UK drog kallt medborgarskapet av en som deltog i andra länders – Syriens – krig genom IS. Det är väl även för svenskar olagligt att delta i krig för något annat land än just Sverige? Men i jämlikhetens land Sverige ses kvinnor som naiva offer.
I oktober 2020 gjorde UD det första officiella konsulära besöket till lägren i nordöstra Syrien. UD gjorde då orosanmälningar för barnen där enligt Socialtjänstlagen till den svenska Socialtjänsten.
”Grunden för orosanmälningarna är att miljön som barnen lever i, och har levt i, har en stark negativ påverkan på barnens psykiska och fysiska hälsa även om inget barn är akut sjukt”, skriver UD:s presstjänst.
Nog så sant. Barnen har det för jävligt eftersom deras föräldrar sket i barnens bästa. Frankrike har försökt rehabilitera ”IS barn”. Det var inte enkelt, milt sagt. Jag tvivlar på att Sverige är mer lyckosam.
Har Sveriges Socialtjänst ansvar för barn i andra länder? Gäller det alla barn som har svensk anknytning? Kanske Världens alla barn? Även semesterfirande föräldrar som söp bort pengarna, andra som har emigrerat men hamnat i svårigheter, dumbommar vilka inte räknade ut konsekvenser, biståndsarbetare som hamnade i krig?
Sverige ska ta hand om sina medborgare, vart än de är. Då åker UD och räddar folk?
Nej. Åker du ut ska du se till att ha resurser som försäkringar och egna pengar. Du ska inte resa till länder dit UD avråder dig från att åka. Syrien är ett sådant land. Ursprungligt beslut om avrådan till Syrien togs 28 april 2011, det gäller än. Eget fel om du hamnar i fötterna på ett krig.
Är jag spydig? Absolut inte. Jag försöker dra en slutsats av UDs agerande. När min familj med flera, många med barn, hamnade i ett krigsläge på ett svenskt biståndsprojekt där vi arbetade, sa UD ungefär: skyll er själva, åkte ni inte frivilligt dit.
Mycket i svensk vänsterpolitik och media handlar om vår välvilja och att göra gott, mer än eventuella personliga skyldigheter och egen vilja. Den Lutheranska kristna moralen att vända andra kinden till och förlåta hur många gånger som helst styr mycket om vår hantering av kriminella, klaner, immigration, diverse skurkar och vem vi tycker skall ha vårt hjälp. Trots att religionen är död i Sverige följer de flesta svenskar dess regler instinktivt. Vi tycker hellre synd om folk än ställer ens normala krav på uppförande.
Vi är så humana att vi går under.
Är allt egentligen vårt eget fel? Vi lyckades inte visa det i Sverige bosatta IS anhängare att livet i Sverige är bättre än att vara våldsverkare i Syrien. De åkte med svenskt pass, vissa fick även sina sociala förmåner skickade till det nya hemlandet. Är inte det acceptans?
Vi hade noll koll.
Har vi kontroll över vilken väg vi väljer för vårt land och vilka konsekvenser det ger är en bra fråga.
Jag brukade ge 30 kronor i en liten börs till min sambo när han gick ut med avlösaren. Då kunde han få köpa en glass och äta det på en bänk i parken. I början försökte jag få vårdbiträdet att köpa en glass åt sig själv också men ingen vågade. De får inte ta mot något, högst ett glas vatten hos kunden. Så, han fick 30 kronor i ställer 50.
Som dement hade han föga uppfattning om pengar. Så klart fick han inte sköta vår ekonomi utan jag sörjde för räkningarna och bestämde inköpen. Han klarade inte av bankkort, kom inte ihåg koden. När jag försåg honom med mera pengar inför Julen så han kunde handla med avlösaren en julklapp till mig köpte han snällt sagt konstiga saker. Avlösaren skakade på huvudet men det var ju klienten som bestämde. Ett år fick jag en bra behövlig sak men då hade avlösaren bara pekat ut en lämplig och han hade snällt köpt den med frågan: är det så ska ha? Precis den meningen.
Vi hade alltid köpt julklapp till varandra. Jag försökte hålla traditionerna i liv.
Han hade aldrig varit en pratig person men hans ord var oftast mitt i prick. Han såg liksom utanför fyrkanten, kände stämningen och sa något väl avvägt. Nu förlorade han fler och fler ord och meningarna blev obegripliga. Han glömde vilka människorna omkring honom var. Han undrade en dag, viskande, vem kvinnan var som vi åt middag hos. Det var min dotter. Inte så långt före, under den friska tiden, hade vi två varit behjälpliga vid hennes bröllop och lagat all mat tillsammans. Det hände att han väntade på sin f.d. fru, men kunde inte namnet eller vem av de två han menade. Han kände inte igen mig alltid utan försökte säga hövligt adjö och öppna dörren för mig. Tack. Tack.
Det är så demens fungerar och icke. Det var sorgligt och plågsamt men jag försökte hålla i minnet den goda och aktiva människan han hade varit alldeles innan. Det fanns överraskande goda dagar och mitt på dagen, som var hans bästa tid, kunde man tro en bra stund att allt var som vanligt. Sedan försvann han och gick att känna igen utanpå men inte inuti.
Många av oss får ett trögare minne med tiden. Det tar tid innan man kommer ihåg vad det ovanliga trädet hette, fågeln, personen länge sedan eller vilket år det var när man reste till någon semesterort. Det är inte demens.
Tänk på huvudet, hjärnan, som ett enormt rum med lådor där du förvarar allt det lärda, det nödvändiga och det onödiga, det vi vill minnas och det vi vill slippa. Det är en oändlig mängd kunskap och skräp vid ålderns höst. När vi behöver något från lådan längst bak tar det lite tid, men det finns där. Tills dörren till förrådet slår nästan igen med bara en glugg där vi försöker tränga in handen och hämta något vi behöver.
Nu har USA fått en president. Biden vann i alla fall majoritet. Han skiljer inte ut vem är vem bland hans anhöriga. Blanda bort sin fru är ganska uselt. Han minns felaktiga saker om sin son och ser honom i andra fast han är död. Han hade svårt att skilja en kvinna från en man, men det är väl inget konstigt idag, så han presenterar sitt barnbarn, en av kvinnokön, som sin döde son. Spökar det? Han har lovat bota cancer, slopa alla gränser och förstås som så många andra rädda klimatet.
Jag vet inte vad felet är, men något är märkligt med Biden.
Så, vem kommer att ha makten i USA? Vicepresidenten Harris? I vems händer är hon, för inte i min snällaste fantasi kommer hon ha egna beslut? Vilka är de som kommer att styra fyra, troligen kaotiska år? Trump är förbannad och beskyller valfusk, vilket antagligen är sant för även de döda har röstat på vissa ställen och poströsterna har manipulerats. Vem det gynnade eller inte är en typisk bra fråga. Båda?
Eller ser jag bara spöken och är skadad av sju års vård av min demente sambo? Biden är kanske bara ett av dem som inte tål stress alls. Då har han valt fel post. Som politiker kan man dra benen efter sig i åratals och producera bara vackra tal och tankar, inget mer. Han har varit politiker i nära 50 år men spåren är inte stora. Som president bör man åstadkomma något – om man vill styra förstås. Man kan ju klippa band och le bara.
Kommer Demokraterna att köra slut på landet så deras saga är all efter fyra år och nästa val, när Republikanerna har lappat ihop sig efter ack så explosiva Trump år? Trumps anhängare har ökat rejält efter förra, 2016 valet och man sätter sig nog inte på dem. Att USA har tappat pondus i Världen är dock klart. Vem ser en man med makt i en gammal person som tragglar med orden och har föga kontroll på personerna omkring sig? Applåderna tar snart slut när vardagen kommer.
Är landet hårt delat i vänster – högerskalan, de bidragslängtande och de med self-made American dream?
Är detta slutet på en världsmakt som vi alltid ropar efter i nödens stund?
Den fria världens största nation är i kaos, bokstavligen och mentalt. Men låt oss inte tro att det råder oro överallt. Jag tror att de flesta, den vanlige amerikanske medborgaren, försöker sköta sitt arbete, sin familj och ha mat på bordet. Inte vara på gatorna, slå söner affärer och skrika. De är en liten korkad, kriminell minoritet.
Jag tycker synd om USA, ett land och människor jag förälskade mig i 2018. Mina vänner i USA, ni är i mina tankar, varje dag.
PS. Det finns mycket att säga om Trump, svenska medians spaltfyllare, men det här inlägget handlar inte om honom. Återkommer nog senare.
Bild överst, Solnedgång vid Deception pass, Washington, USA. De märkliga orden i rubriken är från några av Bidens tal under valet.
Jag hade nu lämnat PCT delen i Oregon och passerat bron Bridge Of The Gods över Columbia River till Washington. De stora skogarna kom nu, det kändes nästan som att vara hemma, bara med lite högre berg och vulkaner. Något före mile 2165 slog jag tält. Det började skymma och tältplatserna var få så jag balanserade på en kam med utsikt. Strax efter kom en yngre man som tänkte gå från bron till till Seattle. Han skulle hälsa på sin bror som bodde i Seattle med familjen. Han gick för han hade tid. Han skulle följa PCT och sedan svänga mot en väg vid Mt. Rainier.
Eftersom han inte var en PCT vandrare frågade jag om hans politiska preferenser. Han och modern hade röstat på Clinton, far och bror på Trump. Nej, det var inga gräl om det även om far sa till honom att han nog skulle rösta på Republikaner när han hade familj. De unga var för vänster men med familj insåg man bättre.
Han undrade vad jag trodde. Kunde Trump vinna även nästa val? Vad är det som behövs för att vinna?
Han hade varit för Sanders och bara sedan motvilligt av partiskäl på Clinton. Han hade en del mindre goda tankar om henne. Han arbetade vid sidan om studier som ledare för demokratiska ungdomar.
Jag ställde den vanliga frågan: vem ska betala alla se ”gratissaker” politiker till vänster lovar. Inte heller han hade ett bra svar på det. Skattar man mer och mer de rika har man snart inga rika att skatta.
Men, vad ger en vinst åter för Demokrater? Nästa val? Jag tänkte:
Jag tror att ni måste hitta en nyare stjärna till politiker. En som börjar kampanja nu och så folk blir bekant med honom. Inga gamla avlagda utan en ny som ger hopp om framtid. En som lyssnar på arbetare, medelklassen. Någon briljant talare. Någon som kan ta folk., vara vanlig inte från de dynastier som ändå finns i USA.
Han höll med. Hövlig som han var? Nu, år 2020 hade jag helt fel. Att vara en långsittare i politiken och kompisarna väger mer än förmåga. Vad har Biden åstadkommit under sina 47 år? Någon? Ibland tränger sig dock en person utanför den inre politikerkretsen fram och blir vald. Trump. Jag kan förstå att yrkespolitiker hatar honom.
Vi pratade långt in på natten om hur det var att vara 22 år i USA, vilka drömmar och förhoppningar man hade. Han ville gärna åka till Europa. Han hade läst om Gamla Stan i Stockholm.
Tänk, husen kan vara flera hundra år gamla, sa han. Här är allt nytt.
Jag påminde honom då om städer lämnade efter guldrushen och indianerna men som blivande konstruktör var han mer intresserad av det som stod kvar än det som begravdes i sand.
Nu när demokraterna har en gammal man med uppenbara minnesproblem som sin kandidat och Republikanerna än den låt oss säga färgstarka Trump undrar jag hur folk, de arbetare och medelklass som arbetar ihop välståndet, i verkligheten tänker. Känner de sig värdesatt av sina ledare? Känner de sig vara en ledande nation i världen, den som ger hopp om fred, frihet och självständighet samt gärna en grillkväll med hamburgare? Det sista var något en person jag ”intervjuade” la som tillägg till det utmärkande för USA.
Igår vad det valet vi redan pratade om på tältplatsen med utsikt mot Table Mountains (i bild), den 13 september 2018.
