Jag kom att tänka på den här skamliga episoden från min tid i det stora sjukhuset när jag läste dagens händelser från de som vill och inte vill anstränga sig i Regerings frågan. C leker stort parti, fast den tiden är förbi länge sedan, V håller sina principer som få är intresserade av. MP försvann någonstans och S tror sig än vara på tiden då politiken kretsade kring sossarna.
Under arbetsåren i det stora sjukhuset erbjöds utbildning i nya terapimodeller och sjukdomar både utreddes och klassificerades med nya system. Just klassificering av patienten i rätt kolumn var viktigt, det gav ju pengarna till verksamheten. Läkarna, specialisterna skulle göra det men alla patienter träffade inte specialisten utan andra yrkesgrupper. Så alla psykiatrins kuratorer och terapeuter skulle utbildas i ny klassificering och sjukhuset skulle inträda i datoråldern samtidigt.
De dåvarande pappersjournalerna skulle bytas ut mot något program i dator, vilket var inte bestämt än huggsexan om leverantörer pågick. Även systemet med pengar skulle ändras, varje avdelning blev sin egen förhandlare. Inga klumpsummor. Åldringar försökte man bli av med Ädelreformen. Missbruks behandlingen skulle bli kommunal angelägenhet bara avgiftningen var kvar i sjukhus. Det blev nedköp för missbrukare. En stor kunskapsbank försvann. Det var den stora omvandlingen av sjukvården. Jag pratar om 80 – 90 talet. Det blev en del problem med system som inte fungerade men det ser ju ut så även idag.
Den psykiatriker som skulle lära oss klassificering ville inte undervisa kuratorer och terapeuter, vi alla arbetade än inom missbruk . Det var för lågt i hennes hierarki, för socionomer och terapeuter kunde väl inte analysera patienter. Hon gjorde eget material till oss för att förtydliga saker. Hon var extremt nedlåtande. Pratade överdrivet tydligt och kortfattat. Frågade ständig om vi förstod. Vi led. Hon var tydlig på att vi inte var några som kunde överlåtas att göra så avgörande moment, vi var inte kvalificerade. Vi kunde inte heller prova praktiskt för än hade vi ingen dator än att prova på. Det var en senare fråga. Till sist fick vi göra ett prov efter det kunde vi kanske få klicka in rätt siffror i datorn när de väl kom. Vi skulle välja en patient något enkelt, inte någon med omfattande problematik och klassificera henne genom frågorna hon hade satt ihop från den riktiga mallen och sina egna förtydliganden. Hon sa att förmodligen kunde vi inte klara det men vi hade väl gott om tid att försöka fylla i rutorna och räkna ut resultat. Nu hade vi fått nog av henne och någon av oss kläckte en elak idé. Vi skulle analysera oss själva inte blanda någon patient i. Jag minns nu bara två av frågorna de som jag kände var inte riktiga, de måste varad hennes. Eller?
Ett var brukar du läsa horoskop i tidningar. Den andra var: händer det någon gång att du hör en främmande röst som :talar till dig vad du skall göra.
Det kan väl de flesta svara ja på. Den där inre rösten i alla fall kan vara riktigt högljudd ibland..
På något sett blev vi alla psykiskt sjuka med lite tänjning av frågorna.
Nu fick vi beröm av psykiatrikern, det fanns förstås stora brister men hon tyckte vi hade ändå försökt så hon kunde godkända kursen som genomgången men vi ska helst låta de som kan klassificera patienter göra det. Vi kanske borde låtit det vara men nu kunde inte vi längre, Efter nedlåtande pikar, betedde vi oss som grälsjuka sandlådebarn. Vi sa sanningen att vi hade analyserat oss själva. Vi sa att vi inte hade velat drabba någon patient med så okunniga utredare. Det kunde ju skada. Ridå. Hon blev helt tyst, munnen gick men inga ord kom ut. Hon avslutade bara och gick ut. Vi var godkända. trots våra fiktiva diagnoser.
Se aldrig ner på de underlydande de kan bli obehagligt.
Skämdes vi. Ja, lite men de flesta av oss hade nog med patienter att arbeta med så vi tänkte inte på det mer. Sandlåde beteende kan alla halka i när de pressas nog. Och psykiatrikern fortsatte till någon annanstans för nya undervisningsuppdrag antog vi.
En dag kom en dator till avdelningen men noll info eller undervisning. Nu var det så att jag var den på avdelningen med lite mer datorvana tack vare min son som jobbade med programmering och jag hade ärvt hans gamla dator, så jag gjorde oftast inmatning av våra patienter till systemet som inte alls krävde analyser vi visste ju varför patienten kom till vår avdelning hon var gravid och missbrukare så graviditeten var alltid en riskgraviditet och det fanns kod för det. Ibland var hon också positiv på annat som, HIV till ex och det fanns ju nummer för det med .Kanske fanns det psykiatrisk diagnos på botten men det var inte läge att utreda det under en graviditet. Varje sak har sin plats även i sjukdom.
Förr var psykiatrisk diagnos inget man precis stoltserade över, idag går folk ut med diagnoser även i masssmedia som om de vore något lyckosamt och alltings förklaring och skuld. Jag tror att förr underdiagnostiserade man medan idag överdiagnostiserar man livets obehag som en sjukdom. Allt måste ha en medicinsk förklaring och gärna ett piller som bot, fast det var bara livet.
Gör inte livets upp och nedgångar till en sjukdom. Livet är ibland smärtsamt men det är inte en psykiatrisk diagnos utan liv med alla dess variationer.
https://www.svd.se/a/e7QMkM/den-okade-psykiska-ohalsan-ar-en-myt-skriver-debattorer
https://www.dn.se/debatt/skattepengar-ska-inte-ga-till-oseriosa-personlighetstester
