Den zebrarandiga tröjan och önskan om Gott Nytt År.

Utvalda

I september kom nyheten, den zebrarandiga tröjan, till den fina affären. Den var inte av ull utan något nytt material. Den kliade inte. Jag var allergisk för ull så den tröjan vore som gjord för mig. Dessutom var den svart-vit. Flickor hade ofta kläder i något rött. Jag gillade svart. Jag gick då andra året i flickskolan.

Jag insåg snabbt att den tröjan var utom min plånbok. Jag hade egna pengar eftersom jag bar ut morgontidningar men det fanns många hål att fylla, skolavgift, skolböcker, busskort för regniga dagar, kläder med överkomliga priser, presenter till Jul för småsyskon…

Några av de rika flickorna kom till skolan med någon av de randiga tröjorna. Jag var inte avundsjuk. Livet var bara så.

Någon dag efter nyår fick jag en försenad julklapp från mor. Den var en zebrarandig tröja. Jag var överlycklig. Tröjan var så mjuk. Jag gick till skolan extra glad. De fina flickorna hade nu andra tröjor, mode fanns även då. De skulle aldrig gå i en reatröja som fattige jag. Men jag hade min tröja länge. Även idag har jag fungerande kläder köpta kanske 30 år sedan.

Vi barn födda under kriget lärde oss att en bättre framtid fanns bakom hörnet.  Det gällde bara att göra sitt bästa. Sköta skolan, hjälpa föräldrar och de äldre. Det nedbombade husen revs och nya kom till i stället. Varor kom till affärer, även exotiska sådana som bananer. Ransonering försvann. Den stora vändpunkten var Olympiaden 1952 som förde med sig turister från andra länder. Ekonomin började blomstra. Med ekonomins uppgång följe bättre skolor med fina skolböcker och det finska skolundret räckte länge.

Livet var hoppfullt. När jag gick min tidningsrunda klockan fyra på natten visste jag att den bringade inte bara pengar utan en framtid genom att jag kunde betala skolavgiften. Jag är glad över att ingen behöver betala för skolan idag, men viss reakänsla finns det.

Hur det än var låg Finland en bra bit efter Sverige i allting, utom sammanhållning. Ett krig för människor samman ifall de har en grund att stå på. Vi är finnar, vi håller ihop. I värsta fall ber vi till Gud.

Finns ingen vi grund fungerar det inte att hålla ihop.

Hur blir barn de hoppfulla personerna min generation var? Det finns många komponenter men jag ömmar alltid för skolan för det är det gemensamma vi ger till barnen.

Utbildning är det viktigaste vi kan ge barnen, utöver goda föräldrar. Det sista kan vi inte styra helt men skolan borde vara för alla barn, inte bara för någon typ av mellanskiktet.

Just den sjunkande skolnivån eller ska jag säga bristen på kunskap hos elever är den stora larmklockan men Regeringar har inte velat höra det.  En skara elever är på väg att bli funktionella analfabeter utan förmåga att ha en egen framtid. Det borde vara skrämmande och Regeringen borde sitta i krismöten med alla experter.  Riktiga experter, inte tyckare, dem har vi nog av. Vad blir det av dessa barn som vuxna? Vart i Samhällets maskineri får de plats? I bidragskön? Som gängmedlemmar? Som olyckliga hemmasittare utan hopp?

Om – så tankekedjan är oerhört utebliven i Sverige och i många andra länder, Afghanistan som bottennapp vad gäller utbildning och tilltron att Samhället klarar sig utan utbildade kvinnor. Är du inte utbildad är du inte med.

Nu kom jag en bra bit ifrån den zebrarandiga tröjan men ändå inte. För, hoppet om bättre morgondag är det som håller människor och Nationer uppe. Möjligheter som kommer med tiden om du gör din del.  Finns ingen bättre framtid i sikte än bidragskön eller huka sig i fientlig omgivning krackelerar Samhället.

Först utan att vi knappt märker det och sedan är det för sent.

Sammanhållning, gemenskap, vi, är då bara splittrade öar i ett land som gick sönder.

Hur kunde länder som Sverige, teknikundret, välståndsundret, rik och rent av lycklig hamna på tipping point? För, sanningen är att vi lämnar uselt land till våra barnbarn. Kanske finns det inget hopp att lämna över? Jag menar inte klimatet utan Samhället med alla sina nyanser. Finns inte hoppet om en bättre framtid, möjlighet till ett tryggt liv, existera inte vi längre i fredliga former.

Vi ligger redan risigt till. Ryssland maler sönder Ukraina, ett land som kämpar för vår överlevnad. Så oerhört slöseri av resurser, mänskliga och ekonomiska. Vad kunde alla ha fått i stället? Lita aldrig på ryssen, sa min far och det har fått sin sorgliga sanning uppenbarad.  Inga maktmedel fungerar trots de miljoner vi öser på Världens organisationer som FN. Det är bara vapen som har makt, inga resolutioner.

Gott Nytt År 2024 ändå till er mina vänner. Vi gör så gott vi kan. Håller ihop med våra familjer och närstående, vänner inräknade. Till de politiker och maktmänniskor som lever på vår bekostnad, valda av oss eller inte, vill jag säga: det här duger inte. Jag önskar från Er: Bättre Nytt År!

Bild, zebrorna är från Tanzania, Lake Manyara.

En kommentar från den politiska sandlådan.

Utvalda

De små partierna på fallrepet borstar upp sig. Liberalerna har beslutat i sitt Landsmöte att de inte tolerera Sverigedemokraterna i en Regering. Då blir det något annat.

Att tro sig kunna vinna med profilering av förakt och hat mot SD är ett dåligt koncept. Det är förgången tid.

I sista Riksdagsvalet fick L 4,6% och i Kommunval 5.24%. Liberalerna har i opinionen idag ca 2.6–2,7 % och Sverigedemokraterna 21,7 – 22,1 %, senaste mätningarna. Om Liberalerna tänker vara kvar i Riksdagen får de hitta på annat än SD hat. Kanske vänstern vill ha dem som stödparti? Ifall de nu får över 4%.

Är någon intresserad av Liberalerna annat än stödparti är en bra fråga. Men visst blir det en huggsexa av deras avgående väljare. Jag misstänker att L vänder sig mot S innan nästa val. Och S tackar med glädje. Så försvann L.

Liberalernas viktigaste frågor är skola, integration, miljö och klimat. (Länk till lista över beslut finns längst ner.)

Liberalerna har fortfarande skolfrågan som paradgren. Skolministern Lotta Edholm försöker gå tillbaka till grunderna som att införa flera böcker i skolan i stället bara skärmar vilket är mer än lovvärt. På sikt kommer det att öka läskunskaperna.  Det finns oro att eleverna blir funktionella analfabeter, vilket nog stämmer. Forskare larmar om det.

Skolfrågan är ett av de viktigaste vi har. I Internationella mätningar sjunker vi. Många slutar skolan utan att ens läsa ordentligt. Läsåret 2022/23 är antalet elever i grundskolan knappt 1 110 000, varav 312 648 elever hade annat modersmål än svenska. Arabiska och somaliska de största. Nog kan vi kalla det en utmaning.

De liberala väljarna består av ungefär lika delar män och kvinnor med en något högre representation av män. Främst återfinns Liberalernas sympatisörer i åldersgrupperna 30–49 år och de bor ofta i storstäder. Norrlands inland är inte deras område. Drygt sju av tio L-väljare uppger att de har en universitets- eller högskoleutbildning. De borde alltså vara smarta människor. Många Liberaler är lärare.

De större partierna äter upp de små. Entusiasterna är kvar. Som MP vilket tror sig vara rent av nödvändig och rädda Världen. Och Liberalerna som vill vara just liberala, vad det nu är. Idéerna kan vara bra men som ett parti under Riksdagsspärren har de inte mycket att komma med. Hat mot 20+procent av svenska röstberättigade är inte ett lyckosamt val. Man bör välja de strider som går att vinna.

Så, dags för Liberalerna att inse sitt värde. Den är ganska liten och ni har nog er själv att skylla men också tiden som pågår är inte samma som under Leijonborg. Världen och dess problem är inte att få är  liberala utan hårdare fakta som handlar om existens på flera plan.

Slå nu i stället era kloka huvuden ihop och försök rädda den svenska skolan. Det är stort nog. Sverige kommer att älska er för det.

https://tt.omni.se/l-sager-nej-till-sd-ministrar-lugnar-kritiker/a/0QaLa2

https://www.skolaochsamhalle.se/flode/skolpolitik/agneta-gulz-m-fl-digitalisering-och-nedvarderandet-av-lararen-som-kunskapsformedlare-saknar-vetenskapligt-stod/

PS. Hemspråk i den svenska skolan:

Läsåret 2022/23 är antalet elever i grundskolan knappt 1 110 000,

312 648 elever i skolan har annat modersmål än svenska och  57% deltar i undervisning av hemspråk där  arabiska 75 708 och somaliska: 20 306 elever är de största språken.

Barn som krockkuddar.

Utvalda

I Sandviken flyttas barn tvångsmässigt till skolor på ”sämre” områden. Det blir så lyckat för integrationen, tror vänsterpolitiker. Föräldrarna är smått förbannade. Det är dock inget nytt. Tvångsflytt förekommer i andra Kommuner.

Vart tog föräldrarnas rätt att välja skola till sina barn?

Barn, speciellt flickor används då och då som krockkuddar. I den skolan mina barnbarn gick, innan det öppnades en så kallad privatskola, var lärarens avsikt att få hjälp mot pojkar som inte var skolmogna av de snälla smarta flickorna. De sattes bredvid pojkarna. Avsikten var att flickorna skulle hjälpa pojkarna när de var klara med uppgiften. Den ena flickan tyckte inte det var hennes sak så hon arbetade så sakta med uppgiften att tiden tog slut.

Hon ville inte vara en krockkudde. Men hon hjälpte gärna sina syskon och sina vänner.

Jag är helt för att barn flyttas hit och dit för integrationens skull om också de vuxna gör det. Politikerna har sitt kontor på utsatta områdena, inte på de lugna. De föräldrar som tycker det är bra att flytta barnen skall söka arbete på samma område, går det inte kan de ju byta plats med någon. Likaså som barnen får nya skolkamrater bör också politiker skippa sina gamla och skaffa nya. Naturligtvis bör de vara från de utsatta områdena och helst de utan svenska språket.

Varför skall bara barnens liv slås sönder? Är inte barn mest i behov av trygghet och stabilitet? Det har bussats barn i USA och det slutade inte med någon framgång.

Det finns också en säkerhetsaspekt. Barn från samma område har samma skolväg. De känner varandra och en del av människorna som rör sig där.  Inte helt oväsentligt idag när barn lockas till gäng och göra tjänster. Barnens rörelseområde bör vara så smal som möjligt. I det aktuella fallet får barnen en skolväg med skolskjuts antar jag, det är för långt att gå. Alltså bussning till ett helt nytt område.

Det måste finnas bättre insatser för att höja nivån i en dålig skola än tvångsflytt. Skall alla barn gå i den dåliga skolan så det blir jämlikt? Typisk vänstervurm. Integration kan användas som ursäkt för många saker av vänsterpolitiker.

Att skylla på dålig skola och bussa elever dig för förbättring är ren misshandel. Skäms inte politikerna. Analysera vad som är fel med skolan och gör något. Skaffa hjälp.

Alternativet är förstås att politiker begriper att olika kulturer kommer inte att integrera sig av tvång, inte ens frivilligt annat än obetydligt. Kanske om tio generationer när det inte längre finns alternativ. Se på USA, England och oss. Eller på vilket som helst så kallat utvecklingsland. Olika områden för olika kulturer. En och annan flyttar ut men att komma till någon av de tre utsatta områdena i min kommun är som att komma utomlands. Där kan ungdomarna ropa försvinn jävla hora även för gamla tanter som jag. Då krävs det under för att integrationen fungerar.

Politikerna bör nog läsa till om vad integration innebär i jämförelse med assimilation.

Var och en vill hålla sig nära sin civilisation eller bevara resterna av det. Varför bygger inte min Kommun ett nytt kommunalhus på ett av de utsatta områdena? Nej, de vill vara på den än så länge lugna området och några minuter närmare Huvudstaden. Men integration talar de varmt om.

Personligen vill jag inte integrera mig en gång till. Jag har assimilerat mig till svenskt liv som jag har uppfattat det. Vara självförsörjande. Utnyttja min potential. Brottsfri. Fostra barnen till arbetsamma  hyggliga människor som försörjer sig själva och troligen några till. Inte störa andra. Dock ser jag mig inte som svensk bara som svensk medborgare. Ingen kan födas åter till ett annat ursprung. Inuti mig bor en finne.

Jag kan även gnälla om vädret vilket är en svensk paradgren. Eller om skatter och usel Regering. Dock har samtalsämnen med åren förändrats. Ett slags rädsla har smugit sig in de sista åren bland mina nu gamla bekanta . De uttrycker inte oro för sig själv utan för barnbarnen. Vad är det för Sverige när de blir vuxna? Det är ett slags sorg över landets och även Världens tillstånd.

Slå inte sönder det som fungerar bör vara politikernas måttstock. Trots att det är så jäkla orättvist.

Hanif Bali skriver också om bussningen av barn.

https://www.expressen.se/ledare/hanif-bali/sandvikens-bussning–ar-en-farlig-strategi/

Det Goda Samhället uppmärksammar också Sandvikens barnflytt:

Fostra barn? När då?

Utvalda

Vilken ålder börjar barnuppfostran?

Jag läste en kommentar om de barn där allt går snett med misslyckad skola, knark och skjutningar. Någon skrev att fostran av barn börjar vid 1,5 års åldern så föräldrar bör skärpa sig då.

Så fel. Det är sent.

Det börjar så fort kvinnan begriper att hon är gravid. Då börjar hennes livsförändring, likaså den blivande barnets fars. Jag måste säga av min erfarenhet att polletten i regel ramlar lite senare in för män. Och, män är inte gravida i kroppen vad det än sägs i vår galna byta – fritt – kön – värld.

Det är dock inte helt ofarligt för befruktning att vara full när man gör barn. De som försöker få barn ska inte vara packade eller drogpåverkade. Så fostran kanske börjar redan där?

Eller startar barnuppfostran ännu tidigare vid val av partner vi tänker ha barn med? Överkurs?

Graviditet innebär att se fostret som viktigare än en själv. Det är noll alkohol och droger. Det är att ta hand om sig själv på ett bra sätt och genom detta ger kvinnan fostret de bästa förutsättningar hon kan. Det är ett stort ansvar. Den blivande fadern ser sin kvinna och det blivande barnet viktigare än sig själv.

Nykter alltså. Både i kroppen och i förståndet.

Men när barnet väl är fött börjar fostran mer så att säga handgripligt. På en gång. Varenda dag. Så hur lär vi barn att bete sig väl och få sin potential att blomstra? Genom vårt eget beteende. Även familjens andra viktiga personer, som andra barn och mor- farföräldrar har en stor påverkan, men föräldrar är nummer ett speciellt den första tiden. (Det kan ju hända att någon annan är i föräldrarnas ställe men det tar inte bort föräldraansvar, det ser bara annorlunda ut.) Att ta hand om en baby innebär omhändertagande och kärlek och senare vägvisning över livet genom uppmaningar, förklaringar, tillåtelse och nekande, i ord och handling.

När babyn är född lär föräldrarna barnet moral från början. Låter det konstigt? Inte alls. Barnets behov är nummer ett i föräldrarnas liv. Barnet får sina behov tillfredsställda. Babyn behöver inte vänta på mat, torra blöjor och kontakt. Den behöver inte skrika länge efter uppmärksamhet. Någon bryr sig, alltid. Världen är trygg och god.

Är inte den grundläggande omsorgen uppfyllt och barnet är trygg med föräldrarna är det svårt att bygga på med tillåtelse och nekande. Otrygga barn är svåra att leda vidare i växandets process. Barnet behöver utforska sin lilla värld och tyvärr innehåller den många nej, mest i handling. Hemmamiljön måste barnsäkras. Att ropa nej ständigt gör världen farlig och det var inte meningen. Världen presenteras lite i taget så barnet hinner med. Föräldern beaktar så inget ont kan hända. Ja, det händer, barnet ramlar och kanske slår sig med mera men föräldern är där och tar hand om det. Världen är fortsatt trygg. (Ja, Världen är väl så otrygg idag men jag skriver om fostran av små barn i Sverige. Tids nog får föräldern även ta upp de svåra frågorna om krig och död.)

Så fortsätter utvecklingen med mer kunskap om hur vi beter oss i olika situationer. Föräldrarna lär barnet nödvändiga saker för livet. Äta själv, gå på pottan, använda leksaker, uttrycka sig som att klappa händer, förstå flera ord… så småningom också att vänta utan gnäll. Trygga barn blir självständiga och törs interagera med andra. De finner sin position i den familjära kretsen och blir uppskattade för vad de är och kan.

Den där gränsen mellan att skämma bort och att vara tillräckligt god är svår men föräldrar som känner sitt barn överskrider det inte så ofta.

Om barnet behandlas illa och betraktas som en sidoprojekt i föräldrarnas liv, om missbruk, arbete, eget mående är alltid viktigare än det lilla barnet finns inte den grundläggande tryggheten.

Visst, barnet kanske överlever utan det men jag har plockat från gatan alltför många unga vuxna som inte gjorde det. Allt är dock inte föräldrarnas fel men är början usel och ingen finns bi är det en stor riskfaktor för senare liv.

Daghem fostrar inga barn från grunden. Den lär ut viktiga färdigheter för livet i en grupp. Hur vi delar på saker, väntar på vår tur och umgås med andra barn, inser sakta att människor är olika och lika. Även en del annat som att våga ty sig till främmande vuxna och öva på talet med flera andra. Daghem ska ge det kollektiva livets fördelar och regler men ändå låta barnet vara en speciell individ. Daghem är faktiskt också barnpassning så föräldrar kan arbeta.

Skolan fostrar inga barn heller från grunden, den lär färdigheter viktiga att kunna i Samhället och i framtiden. Skolan lär barnen behövlig kunskap, att producera resultat, samarbeta, att avstå och göra som läraren – den som är chef – säger, och behandla andra snällt, alltså med respekt. Finns det ingen inlärd moral och respekt för andra i början av skolan är det svårt att lära om. Ja, allt går men skolan har inte resurser att fostra om ett barn. Skolan är en lärdomsinstitution med regler och kunskapsnivå varje barn förväntas att nå upp till om inte helt så delvis.

Stöder inte föräldrar skolan går det inte så bra för barnet.

Fritidshem skall inte heller lära det grundläggande, den skall ge en meningsfull stund, uppmuntra till läxläsning, kanske vila tills föräldrar tar över.

Att tro ungdomsgård räddar sedan det som har misslyckats och uteblivit hittills är en sprucken fantasi. Men det tycks vara standardutropet från politiker när de unga strular än in till döden.

Daghem och skola är goda tillskott för uppfostran. Men kommunala inrättningars förmåga för stora förändringar i barnens beteende och liv är överskattade. Grunden som moral – hur vi beter oss mot varandra – lärs bäst i en mot en kontakt när barnen är små. Visst, det kan bli aha upplevelser men personalsituationen är inte sådan att den hinner fostra om enskilda barn. Det är en inbillning och fantasi att daghem löser språkproblem och vanvård i hemmet, skolan personliga intelligens – och uppförandebrister och ungdomsgård håller barn borta knarkhandel och kriminalitet.

Samhället minimerar ofta föräldrarnas insats och påverkan. Man ropar efter Kommun, Socialtjänst, Polis, skola, sport, ungdomsgård med mera när ungdomar strular. Det kommer ord som ekonomi, integration, social utsatthet fram. Ordet föräldraansvar hörs väldigt sällan. Alla insatser, oavsett vad, som gäller barn kräver föräldrar som både accepterar och godkänner. Tydligt. Annas fungerar det inte.

Föräldraansvar är grunden. Allt annat är påbyggnad. Finns inte grunden är det oftast svårt att få till stånd mer. Finns inte det i Samhället accepterad moral inlärd från hemmet och barnets närmaste krets blir det en tuff väg att gå.

Sedan påverkas vi av de egenskaper som inte går att byta ut endast förstärka eller förtrycka som ärvda egenskaper, intelligens och begåvning, Våra faktiska skillnader avhjälps inte med vackra ord om allas likhet. Vi är väldigt lika och oerhört olika. Vi är individer.

Det gäller även barn.

https://morklaggning.wordpress.com/ har skrivit en del om intelligens ett nästan förbjudet ämne

Översta bilden: en husgrund från förra århundradet i Sörmland.