Halvanalfabeter och Internetnoviser

I dagarna har det larmats om usel skrivkunskap hos unga arbetssökande. Arbetsgivare prioriterar de som kan skriva, de andra ratas. Hur är det ens möjligt att elever som har passerat nio år i Grundskolan och kanske tre är i Gymnasiet har bristfälliga kunskaper i läsning och skrivning?

Halvanalfabeter, sa någon. Att kolla på Youtube på Internet behövs inga läs – och skrivkunskaper. Att skicka SMS blir ibland galet men telefonen stavar ju till en.

Har Internet stulit skrivförmågan är en så kallad bra fråga.

Det är inte eoner sedan då datorer anlände som vanlig arbetsverktyg. Nära 30 år sedan blev vi som skrev för hand eller på skrivmaskin överrumplade av en ny arbetsmetod: datorer. Hos en del blev det panik, min sekreterare vägrade. Hon skulle ju pensionera sig året efter. Andra var nyfikna och några få var redan datoranvändare. Jag hade ärvt en gammal dator från sonen. Minns ni de stationära med tjock skärm? Men så  klart var jag ingen haj på det och lyfte inte upp handen i datoriseringsmötet när mötesledaren frågade: Har någon använt dator förut?

En man lyfte handen. Han gjorde ett misstag. Han blev ansvarig för datorfrågor och skulle hjälpa oss andra. Han fick en löneförhöjning. Han kunde egentligen ingenting. Men vi andra insåg att personer med datakunskaper var betydligt mer värt än en sjuksköterska och kurator.

Själv tog jag senare European Computer Driving Licence. På kursen fanns några invandrarkvinnor som var analfabeter, skickade dit från AF. Hur tänkte de? Av 40 deltagare i den omgången klarade jag och en till hela kortet. Nej, man blir inte alls expert genom den kursen men jag blev lite säkrare användare. Jag antar att kursen användes av AF som åtgärd och räddningsplanka för arbetslösa.

Så vi tragglade med vår dator. Kan du ta mina patienter också, blev en vanlig önskan från mina arbetskamrater. Patienterna klassificerades nu i datorminne, inte på papper. Utan det kom inga pengar. Så, jag skrev in våra patienter i systemet. Som så många andra hade vi våra inloggningsuppgifter under musmattan. Men  vi fortsatte även med statistik på vår gamla vita tavla. Det visade sig att vår avdelning blev den enda som kunde presentera mottagningens verksamhet med rätta siffror. Ingångssvårigheter, sas det.

Det fanns många fallgropar i början både hos sjukvårdens patientsystem och hos användare. Dessutom var virusrädslan stor. Vi fick inte använda Internet. Så jag behövde fortfarande ringa till Försäkringskassan och andra myndigheter för att få de blanketter och information jag behövde i min yrkesutövning. Hemma hade jag ett fungerande virusskydd. Det var liksom A och O i datorhantering.

Detta var på 90 – talet. Det är omvänt nu. Ungdomarna är fast på Internet men kan inte skriva bra. Vi gamla har också Internet men vi använder även de gamla kommunikationskonsterna. Idag kan du knappt fungera i arbetslivet utan att kunna använda en dator. Idag är du nästan ute i kylan om du inte har en dator oavsett åldern. Bara sådan sak som  att betala en räkning är närapå omöjligt. Men flertal arbeten kräver att man kan hantera en penna och läsa så man förstår instruktioner med mera.

Internet har inget hemligt Internetspråk. Det är än bokstäver och siffror samt bilder för de vanliga användare.

Vi var noviser på datoranvändning men vi kunde skriva, både handstil och textning. Vi hörde ju till de gamla, de som hade haft krav på läs- och skrivkunskap i skolan. Dessa ämnen hade högst prioritet under min skoltid. Idag slås larm om att elever inte kan skriva läsligt eller ens begripa hur man skriver en mening genom att använda stor bokstav i början och punkt i slutet. Inte ens flera av de studenter som går i högre utbildning skriver begripligt.

Det är helt obegripligt för mig att elever kan vara så handikappade efter 9 – 12 år i skolan.

Det stora skälet till att vi äldre kan läsa och skriva var nog att vi läste böcker och skolarbetet skedde med penna. Bok, penna, papper var arbetsverktygen. Inget  Internet fanns ju. Undersökningar visar än att de barn som läser böcker samt har tillgång till böcker i hemmet är barn med fördelar, de blir de smarta barnen. Så Ipad i dagis för treåringar är inte det som löser läs – och skrivproblem? Vem ens kunde tänka så? Har läst om daghem som helt slopat penna och papper.  

Sedan beror skolframgången inte bara på skolan. Har barnet akademiskt utbildade föräldrar ligger de  bättre till än barn med lågt utbildade föräldrar. De som kan få hjälp hemma med läxor och övrig kunskapsriktad stimulans har bättre utgångsläge än de barn som inte har någon hjälp och skolintresse hemma. Självklart, men dock inte allenarådande. Min far hade gått 4 år i skolan och mor 7 år. Jag har ett drös akademiska betyg utöver min yrkesexamen.

Alla föräldrar borde läsa till sina barn, från pekböcker till Harry Potter. Böcker ska vara en naturlig del av umgänge med barn. Föräldrar borde sätta en penna i händerna på sina barn och visa hur bokstäver bildar ord på papper. Det är inte läge att lämna allt till daghem och  skola. Vill man att barn lyckas i skolan är föräldraansvar A och O. Inte bara då.

Internet är ett fantastiskt verktyg och kommer mer och mer dominera all arbete och med det får vi lägre behov av arbetare. Redan nu är det svårt att få något jobb utan gymnasiebetyg och en vanlig fråga är förstås om du kan använda en dator. Använda, inte stirra på Youtube. Datorhantering bör förstås ingå i skolschemat. Men detta ska inte utesluta böcker och penna. Hela hjärnan skall stimuleras. Datorn och Internet skriver inte åt en även om den rättar skrivfel.

Den svenska skolan är i kris och har varit så länge. Kunskapsnivån  haltar i jämförelse med andra länder trots att Sverige har högre kostnader per elev på både grundskole -, gymnasie – och högskolenivå än genomsnitten i OECD. Det glädjande PISA resultatet förra året var bara misstag och även bluff. Vissa skolor lät inte de svaga eleverna göra provet och elever med  olika diagnoser fick också vara hemma. Så klart stiger resultaten då.

Jag tror att de svenska skolmyndigheterna måste ta en allvarlig funderade över skolan. Vi hade ju en fungerande skola någon gång. Vad är det som har förändrat sig sedan det? Minus Internet. Man kan inte bara skylla på Internet och mobiler. Är det systemfel? Är det den vackra uppfattningen att vi alla är jämlika med betoning på lika? Om det är elever med andra språk än svenska måste vi besluta om de skall lära sig svenska och ligga i. Kanske kan inte alla gå i samma klass utan vi bör återgå till att separera eleverna enligt lärförmågan om inte helt så i vissa ämnen som matte och språk. För vi behöver de smarta, både läsbegåvade, mattebegåvade, praktiska och… alla är inte lika läs – duktiga oavsett vad Regeringen tror. Att ta bort de specialskolor som fanns förr för de mer hjälpbehövande eleverna var ett stort misstag. Att misslyckas totalt i skolan är riskabelt.

Dock har jag inte träffat ett enda barn under min lärartid som inte hade begåvning och förmåga till något bra, fast det inte alltid stod i läroplanen. Men min erfarenhet gäller den gamla försvunna skolan då alla pratade svenska och ”invandrarbarn” var adopterade som små.

Att komma med förslag för skolans förbättring bör jag nog lämna till dagens lärare. Från de skolor som fungerar, för de finns. Vad är det de gör rätt? Vad gör föräldrarna? Vilka elever har de? Eller är hela systemet haltande?

Dagens Industri har uppmärksammat skrivförmågan. Att få arbete utan att kunna skriva är svårt.

Dagens Industris ledarskribent Gustaf Reinfeldt menar att hela skulden för ungas bristande skrivförmåga inte kan läggas på lärarna och skolan. Situationen hade kunnat se annorlunda ut om dagens unga hade läst mer böcker och tidningar, menar han och skriver:

”I dag tillbringar i stället tonåringarna sin vakna tid framför en mobil- eller datorskärm där de inte bryr sig om att använda korrekt svenska när de chattar eller spelar datorspel”.

Novus utförde två undersökningar för Utbildningsradions räkning.

I den ena gjordes runt 500 intervjuer med lärare på högskolor och universitet. Nästan hälften ansåg att unga studenter har dåliga skriftliga kunskaper. I den andra undersökningen svarade drygt 1 000 chefer på vad de anser om skrivförmågan hos unga anställda (18-25 år). 12 % hade flera gånger valt bort en kandidat på grund av dåligt skriftligt språk. 35 procent hade gjort det någon gång. Undersökningarna gjordes i december 2019 och i januari 2020. (Från UR  programmet Skrivglappet.)

24 augusti meddelande Arbetsförmedlingen att total 478 934 personer är arbetslösa, motsvarande 9,2 procent. Arbetslösheten bland ungdomar uppgår till 73 340 personer, motsvarande 13,5 procent.

165 000 personer var långtidsarbetslösa i juli. Orsaken är främst det kompetensgap som finns mellan de arbetssökande och vad arbetsgivarna efterfrågar, säger AF. Utan gymnasiekompetens är det svårt att få arbete. Bland de långtidsarbetslösa i juli var drygt 58 000 födda i Sverige. Majoriteten kom från andra länder: ca 17 000 från andra europeiska länder samt knappt 89 000 utomeuropeiskt födda personer, enligt statistik från AF.

Rasister var vi allihopa… om min mor, missionärer och U-hjälp.

Någonstans i Tanzania fanns en skola och en kyrka mina föräldrar hade varit med att bygga i början av 50 talet. Inte bokstavligen utan genom att samla in pengar. Min mor sålde hemstickade strumpor, vantar och  kanske en av hennes berömda herrskjortor. Att sy var dock dåligt betalt så hon bytte till byggarbete som tegelbärare. Jag hade en sparbössa som det stod ”Afrikamission” på.

Jag fick en brevvän från den skolan, hon var lite äldre än jag. Jag skrev på knagglig engelska men hennes var inte så bra heller. Jag skickade med i brevet bokmärkesänglar, en rekommendation av platsens sjuksköterska. Missionärer var ofta gifta med sjuksköterska, lärare eller diakon, en vanlig kombination. Flickan jag brevväxlade med var på väg att få bli en lärare för de yngsta barnen då hon försvann. Hon gifte sig i en by längre bort och fick flera barn berättade missionären när han besökte oss. Jag fick en förklaring till varför hon slutade skriva.

Någon skola fanns inte i den byn. Jag vet förstås inte om hon lärde sina barn att läsa.

Jag var 12 år när vi började brevväxla. Efter ett år uteblev breven. När jag fick en förklaring kunde jag inte begripa att någon valde att skippa skolan och bli, ja ingenting annat än en mor och säkert hårt arbetande i jordbruket. Jag visste att man fick bära vatten ofta långa vägar. På skolan fanns en vattenreservoar. På den tiden redovisade missionärer sitt arbete och visade bilder i någon församlingslokal. Sedan gick bössan runt. Kaffe och försäljning av sänkta saker sköttes av damerna i församlingen.

Detta var 50 talet. Idag skulle det kallas rasism. Att tro de svarta behövde de vitas styrning och dessutom en dos religion och psalmsång på söndagar är idag absolut motbjudande.

När jag åkte till Tanzania härom året för safari och för att bestiga Kilimanjaro tänkte jag på henne. När jag såg kvinnorna gående på de dammiga vägarna med en gul skitig dunk på huvudet på väg att hämta vatten någonstans kände jag till och med ilska. När jag läste om de satsningar vi har haft åratals som U – hjälp insåg jag det var slöseri med pengar. Hjälpen riktade sig inte till det elementära utan det var en smal krets som  fick nytta av pengarna. Tanzania har varit länge en stor biståndsmottagare både för Finland och för Sverige. Jag insåg hur min mor var en jämlikhetskämpe med sina strumpor, de byggde en liten bit av en skola som borde ha gett barn en möjlighet att läsa och en bättre framtid. Flickorna kunde sedan bli lärare eller fortsätta till något yrke i stället att gifta sig alltför tidig.

Lär en kvinna att läsa så lär du hennes barn, det vet vi. Inget ont om pojkar men även idag är det kvinnorna där borta som får stanna i skiten och ta hand om barnen medan männen sticker mot bättre liv. En del av dessa män tar vi sedan hand om.

Själv hade jag planterat träd i Afrika men nu har jag fått veta att även det var fel. Det var inte till godo utan kunde till och med göra värre skada. Jag var en vit översittare dessutom. Inga mera träd eller getter eller annat, man får akta sig så de behövande inte blir kränkta. Det är dock inte de behövande som  kränks utan högljudda tyckare oftast långt borta från verkligheten.

Vår bergsguide som hade två barn berättade om sitt sparmål: engelska skolan. Hans barn gick i den ”vanliga” skolan. Lärare var hårdvaluta i ett land där skrivkunnighet och bra engelska  inte var allmän. Han berättade att läraren kunde skicka hem barnen när hon fick bättre betalt arbete som skrivhjälp någon dag. Nej, inte 50 – tal utan år 2014. Klassens storlek kunde vara 45 elever. Det var som på min skoltid efter kriget i Finland.

Han trodde sig inte få ihop pengarna till skolavgiften. Men drömma kan man. Ja, guiderna fick ordentligt med dricks men det räckte inte till en skolavgift. I år har turismen (bild ovan) varit en katastrof på grund av Corona. Förlusten i Afrika är hittills 55 miljarder dollar. Att bygga ett samhälle på turismen är sällan hållbart i längden, även utan Corona.

All så kallad U-hjälp som inte kommer till vanliga människor till godo är slöseri. Projekt som vi borde ha hjälpt till är inte jämlikhetssnack, inte storskaligt, inte något vi kan skryta över. Det är vatten, så kvinnor slipper bära. Det är toaletter så hälsostandarden förbättras. Det är mödravård så barnen överlever och preventivmedel så man får de barn man vill, inte reserver om någon dör. Det är uppmuntran till självförsörjning. Det är solkraft idag. Och att kallt skjuta vartenda som ens andas om terrorism för något syfte. Det sista menar jag kanske inte, önskar att de skulle självdö.

Det är adekvat tryck på Regeringar. Inga pengar till politikernas och korrumperade tjänstemäns fickor – hur det nu skulle gå.

Än går en stor del av bistånd till utbildning i någon form. Utbildning är en bra sak. Men du behöver inte högre utbildning om din dag går åt att hämta vatten.

Vatten räknas nu mera som mänsklig rättighet. Men vem är skyldig till vattenbrist? Vädergudarna eller de som lever gott på biståndspengar, terrorister som äter upp resurser eller alltför många politiker som har makten för eget välstånd?

Det finns många sätt att använda skattemedel för andra länders väl. Vi kan sluta med U-hjälp och endast bidra med katastrofhjälp under och efter naturkatastrofer. Ett alternativ är att använda medlen till de kostnader som invandring innebär och det som så fint kallas integration i strid med grundlagen. Nej, invandring blev ingen vinstmaskin. Att fortsätta ge smulor från den vite mannens bord låter inte bra idag när de vita klassas som skurkar och rasister. Dock är kristna missionärer en döende skara. Islam däremot är en växande rörelse. I Tanzania riktade muslimerna sig mot massajer berättade vår guide. Kan man tänka sig massajkvinnorna i svarta kåpor?

Black lives matters är inne nu.  För vem, varför, vart och hur? Läs statistik över Afrika så ser du att det är kineser som bygger. Kanske demonstranter kunde åka  och gräva vattenledningar eller erbjuda en skola som fungerar varje dag? Det finns en del att göra. Det är bara att hugga i.

Det är ganska lugnt i Tanzania. Jag har inget ”horn” mot det landet. Det är enkelt så att Tanzania är det land som på olika sätt har funnits i mitt liv utan att jag inte ens hade varit där innan sommaren 2014. Jag stödde pyttelitet på den 50 tals skola med mina surt intjänade pengar. Sedan en massa fruktträd. Min mor bidrog till missionen i Afrika hela livet. Hon var djupt troende. Dessutom levde hon som en kristen, älska din nästa så som dig själv. Det är få som gör så. Ja, hon hade sina sidor… Idag vore hon troligen klassad som en vit översittare och rasist. Hon tyckte ju faktiskt synd om de svarta.  Hon föddes 104 år sedan och dog av ålder 2011. Hennes födelsedag passerade häromdagen.

Statistik Tanzania:

4,59 barn per kvinna

Vatten urban: 77.2%  rural: 45.5%

Läsa män: 83.2% kvinnor: 73.1%

Kristna 61.4%, Muslimer 35.2%

PS. 4/7

Sverige måste vara en humanitär stormakt inom migrationspolitiken, skriver 233 S-debattörer i en debattartikel i Aftonbladet.

”Annars ger det en mycket problematisk signal till resten av världen. Det riskerar att bli en dominoeffekt där till sist alla länder stänger sina gränser för flyktingar”, skriver debattörerna.

Vilket Storhetsvansinne vissa har. Precis som om vi styrde flyktingmarknaden  i världen och alla följe efter oss. 233 underskrifter! Vilka skrev inte under? Är de mobbade eller mobbare?

Om att vara tidningsbud och sortera upp skolelever.

Jag läste om ett av de farliga arbetena i Sverige: tidningsbud. Flera av dem har blivit attackerade, förlorat nycklar till ex. vilket gör att husen blir öppna för kriminella. Det är så olikt nu att arbeta som tidningsbud än på min tid, femtiotalet.

Många andra är hotade i sitt arbete idag. I närliggande sjukhus  möts man med stora skyltar om att hot polisanmäls. Låsta dörrar, vakter och mera regler har dykt upp under de senaste 10 åren. Så var det inte under min arbetstid, dock började hot tillkomma de sista åren och många diskussioner om hur vi med vänlighet kunde möta de hotfulla personerna, inte som på psyket genom att till sist golva dem och ge något lugnande.

Affärsbiträden berättar också om smädelser och hot. Lärare är i farozonen. Ja, polis och blåljuspersonal är hotade till den grad att de inte kan gå ensamma till vissa bostadsområden .

Hur blev det så här illa?

En annan artikel som fick mig att reagera var förslaget att samhällets mest utsatta och svaga elevgrupper måste undervisas av de bästa och mest erfarna lärarna. Inte de elever som är läsbegåvade och villiga att lära sig? Ta död på de duktiga eleverna kan man göra på många sätt, ett är dåliga/obehöriga lärare och låg nivå i undervisning. Det känns ibland som om vi inte behövde begåvningarna när bra skolor får till och med mindre pengar än skolor som är kassa. Lyckas skolan bra straffas de. Mera pengar i icke fungerande system har vi kört med i åratals utan resultat.

Ta hand om de svaga och ovilliga eleverna fordrar nog mer än de bästa lärarna. Det behövs ett helt paket av åtgärder. Är föräldrarna outbildade, kanske inte ens svensktalande kräver det först att ge barnen det språk som läraren undervisar med, i vårt fall svenska. Läxhjälp är också nödvändigt. Som lärare (en treårstid) har jag inte träffat ett enda barn som inte kan lyftas något med rätta medel. Men då pratade vi alla samma språk.

Elever som inte fixar skolan kan ha andra praktiska förmågor. Men att anta alla kan gå i gymnasiet, eller ens klara klass 9 är att bedra sig. Jag tror att man måste lägga nivån enligt förmåga, inte med tron att alla är lika begåvade, lika duktiga, lika intelligenta helt enkelt.

Att var och en undervisas på sin nivå skulle nog lyfta även de svaga eleverna. I en klass delade man eleverna i tre grupper beroende på kunskapsnivån i matte och engelska. Efter ett år hade alla höjt sig rejält i kunnande och betyg. Men det avbröts sedan, för detta experiment var inte jämlikt utan förtryckande.

På min skoltid skiljde man ju åt utan ”alla lika” tankar de läsbegåvade och studiemotiverade med bra betyg från de med sämre betyg och med mer praktisk handlag. Och de som hade uppenbara svårigheter med skolan hade plats på en specialklass med flera lärare. I min grundskola med över 500 elever gick 7 av dem på en specialklass med 4 lärare. Idag är det ojämlikt att ge adekvat undervisning genom att separera. Alla ska helst gå i samma klass oavsett förmåga och på så sätt inte få sina hjälpbehov tillgodosedda. Specialklasser är det stora undantaget, inte en rättighet när skolgången inte alls fungerar. Eftersom avhoppen från skolan ökar kan just brist på specialklasser vara felet?

Det är också en plåga att gå i en klass vars kunskapsnivå man passerade flera år före. Eller tvärtom. Varför är det så svårt att acceptera vi inte är lika varken i intelligens, vilja eller i förmåga? Jag tycker det liknar förakt. Barn har olika intellektuella förutsättningar, beteende, mognad, motivation, förmåga att koncentrera sig och följa med i undervisningen och olika stöd hemma.

Men eftersom skolan är kommunalt ansvar gäller även där mer budget än behov.

Så, man sorterade kallt upp elever på min tid och det gjorde mig till tidningsbud. Jag började i flickskola vid tolv år fyllda. Dit kom man med bra betyg och en veckas intagningsprov. Det var inte gratis och mina föräldrar kunde inte betala det. Stipendier var för osäkert. I september började jag bära ut tidningar, en så kallad krets på vardag och två på söndagar. Det var fusk eftersom nattarbete inte var tillåtet för barn men min mor som också bar tidningar under tiden hon var ”hemmafru” skrev sig på jobbet och jag utförde det. Damen som basade över utlämningsstället visste hur det var. Fusk med åldern var allmänt känt. Som tur gjorde ingen något åt det.

Jag bar ut tidningar i fem år. Något sommarlov hade jag inte utan bar en krets till. Jag blev aldrig hotad på nätterna. Högst bjuden på fika, godis eller en julklapp på julafton. De eventuella fyllon jag passerade på söndag morgon sa kanske hej och ibland fick jag en slant. Duktig flicka.

Jag är glad över att inga barn behöver arbeta i Sverige för att få gå i skolan. Samtidigt missar man nog något som heter eget ansvar. Det hörs gnäll, protester och krav från ungdomar idag men  få av dem i Sverige måste bidra till sin egen överlevnad. Svenska barn lever som grädden på moset av världens barn men många är mer missnöjda är barn som finns i svåra omständigheter.

Jag läste aldrig till studenten då. Nattarbetet tog sin tribut. Efter fem år slutade jag. Men så fort tillfälle gavs med kvällsgymnasiet satt jag mig åter på skolbänken. Efter studenten, som inte var den riktiga studenten längre, blev det filosofie kandidat, sedan socionomexamen, forskarutbildning, arbete förstås och på sidan om flera betyg samt yrkesrelevanta vidareutbildningar. Att studera blev min hobby. När jag hade påbörjat doktorandstudier insåg jag hastigt att varken jag eller någon annan skulle ha glädje av min doktorsexamen och jag slutade tvärt efter ett år. En bidragande orsak var igen pengar. Att studera på heltid och ha heltidsarbete gick illa ihop.

Jag hade hamnat i cirkelns början igen. Arbeta för att få läsa. Jag bestämde mig ha läst färdig.

Idag är kunskap färskvara, även beroende på vilka vindar som blåser. ”Rätt” kunskap är verkligen färskvara. Allt går så fort. De med lång erfarenhet är inte mycket värda. Det är som om hjulet uppfinns på nytt hela tiden, med olika ”rätta” ismer och variationer. Det jag kunde bara några år sedan har passerat bäst före datum, ointressant för Samhället. Att ha en gedigen kunskapsbank om någonting är få förunnat att föra vidare. Oavsett hur många miljoner ens arbete sparade åt Samhället blir man snabbt ingenting när jobbet läggs ner eller man pensionerar sig.

Vi gamla få acceptera vår obetydlighet och att vara ur tiden fast det svider ibland när jag ser hur de yngre rent av kvackar.  Hur ren trams värderas högt. Hur ämnen vilka passar i en studiecirkel är nu upphöjda till Universitetsvisdom.

Också de papperstidningar som tidningsbud delar ut kommer  snart vara minne blott. Inte på grund av kriminella gäng som rånar en utan på grund av klimatskäl som tränger sig in överallt och att vårt liv styrs mer och mer av den fyrkantiga rutan och inte av pappersblad vi vänder.

Så även här. Internet förmedlar dagens nyhetsflora och den enda tidningen som kommer genom brevlådan är en gratis ortstidning.

Nål eller hammare – något om den jämlika skolan.

När jag gick i femte klass infördes en nyhet  i skolan. Även flickor skulle ha träslöjd och pojkar syslöjd. Jag var glad att slippa syslöjden. Jag var usel i det men fick ett snällhetsbetyg eftersom syslöjdsläraren inte ville ge dåligt betyg till en elev som hade övrigt toppbetyg och vann tävlingar i skolan. Ja, vi hade kunskapstävlingar på den tiden, inte bara i idrott.

Jag tror att det delas ut snällhetsbetyg även idag.

Pojkar och flickor hade separerats från klass 3 och vi hade även olika skolgårdar genom att skolan hade en ingång på var sin sida med gård. Dock spelade vi bollspel på pojkarnas halva och de åt i matsalen som var placerad på flicksidan. Undervisningen var densamma. Vi hade också blandade skidtävlingar. Jag var stolt tolva bakom alla pojkar. Mina bästa vänner var pojkar även om mor försökte fösa ihop mig med grannflickan.

Vi flickor var förväntansfulla till träslöjden medan pojkarna klagade. Då sa fröken till dem: bäst ni lär er. Det är inte alls säkert att ni blir gifta eller era fruar vill passa upp er. Ska ni ha era mammor som hjälp, vuxna män?

Det bet. Ingen protesterade med att man kunde låta någon annan  göra det mot betalning. Så, alla fick lära sig att använda symaskin,  stoppa strumpor, sy i knappar, laga en reva, byta dragkedja, korta av byxor  och andra reparationer  som på den tiden gjordes i stället att slänga saker. Vi lärde oss nyttigheter. Min far kunde allt detta men han hade ju varit militär under kriget. Som militär blev man mångsysslare. I vårt hem var vi väldigt jämställda med hemmasysslor. Så var det inte hos alla. Jag mötte senare i flickskolan de rika barnens mammor, vilka var hemmafruar trots hög utbildning och de hade hjälp i hemmet av pigor och barnflickor.

Eller, är det jämlikhet det handlar om hur arbetet i en familj delas? Är det inte arbetsfördelning?  Är barnen mindre värda än arbete i ett kontor?

Tillbaka till slöjden. Vi flickor lärde oss att slå i spikar, skruva, borra, såga, måla, byta propp och lampor, bekanta oss med alla verktyg och som resultat av vår möda  blev det  dockmöbler. Jag höjde till och med slöjdbetyget. Jag var van att hugga ved så en viss fördel  fanns. Mina möbler fick min syster.  Jag lekte inte med dockor, jag läste böcker.

Det året ansökte jag till flickskolan och efter en veckas prov fick jag glädjebeskedet godkänt. Vi skulle brodera på slöjdtimmar. Vilken plåga! Slöjdbetyget sjönk och läraren undrade vad hade hänt. Nu delades inga snällhetsbetyg ut. I den skolan formades framtidens lärare, läkare, jurister, specialister av olika art genom studenten och sedan universitet. Även några lyxhemmafruar. Det fanns inget utrymme att hoppas på bra betyg, bara hårt arbete med många läxor.

Vi var de privilegierade flickorna som njöt den tidens bästa utbildning och bildning med lärare vilka alla hade disputerat utöver gymnastikläraren som var f.d. elitidrottare.

Den disciplin som fanns  i min tids skola är minne blott. Likaså undervisningen, som då bestod mest av genomgång, frågor, läxor och kontroll att vi hade fattat, har förändrats. Vissa tycker att skolan  sakteligen har krackelerat. När den yngsta av mina barn gick på mellanstadiet hade slöjdtimmarna förvandlats till något av kaos. Eleverna var för många på en lärare. Även om vi på min tid var 45 elever per lärare var nu 12 för mycket. Jag började gå till skolan på slöjdtimmarna när jag inte hade obligatorisk närvaro i Universitet. Jag hade ju undervisat just i den skolan och hade ibland någon dags vikariat. Nu var vi två som hjälpte till med brutna nålar, trasslade tråd och höll lugnet. Andra mammor tog efter och det året fanns alltid någon på slöjdtimmarna som hjälp till läraren.

De skilda klasserna var förstås minne blott, likaså att flickor inte skulle ha träslöjd och pojkarna inte skulle sy. Skolan blev jämlikt, lika, på gott och ont. Tanken att pojkar och flickor hade biologiska skillnader gavs upp. Det var förtryckande.

Än går många av världens flickor i skolor som behandlar dem annorlunda än pojkar och förvägrar dem kunskaper vilka är användbara i livet. Inte lär pojkarna heller något ”kvinnligt” som kunde göra dem mer självständiga i små praktiska områden som att laga kläder.

Om nu flickorna får gå i skolan. I vissa länder blir man förvisad eller hindrad att gå i skolan under menstruation. Att bli bortgift som skolbarn innebär att flickan får sluta skolan och bli tidigt mamma i stället och kanske en piga till mannens andra fruar om hon är den sista i raden.  Även Sverige har nu mera barnbrudar.

Men även pojkarna kan vägras bred utbildning då  undervisning bedrivs av religiösa samfund vilka bestämmer innehållet. Att begränsa allas möjlighet till kunskap finns i flera länder, även på Internets tid.

Den jämlika skolan är inte jämlik och kan aldrig bli det. Vi människor är inte lika, inte intelligensmässigt eller i förmåga. Inte ens i Sverige. Kanske bör vi avskaffa ordet och tänka på lika värdighet i ställer. Tillåta oss vara individer. Oavsett om man drar in alla skolpriser eller behöver hjälp även med det lilla. Oavsett nål eller hammare.