Nu börjas det igen. Striden om barnens luciafirande. Skall föräldrar få vara med eller är de bara onödiga och ovälkomna. Det återkommer årligen. Vilken makt rektorerna, och personalen tar över föräldrar. Vems barn, vems regler ska gälla för en tradition att fira Lucia ihop med barnen som uppträder med ett Luciatåg. Trodde att skolor och dagis vore stolta över sitt Luciatåg och vill gärna visa det till föräldrar och släkt. Men vissa ser föräldrar som störande ovälkommen moment.
Man skyller också på skyddade identiteter hos föräldrar och att barn kan råka illa ut när bilder sätts på sociala medier. Det kan omöjligen finnas skaror av barn vars föräldrar är i den situationen. Det bör räcka med förbud att publicera bilder av andra än egna telningar och deras godkända kamrater. Eller samla in mobilerna om folk inte fattar.
Vissa går så långt att de hänvisar till FN barnkonvention och påstår att ha föräldrar som åskådare i luciafirandet inte är till barnens bästa.
En rektor menar, barnen mår dåligt av uppträdandet och tar stöd för sitt beslut i FN:s barnkonvention. Hon menar att det är för barnens bästa. Men det får föräldrar att rasa.
Låter som en ljusskygg verksamhet. Hur blev barnen så sköra att de mår illa av att vara en Lucia eller tomte samt ha föräldrar i närheten.. Är det inte meningen med förskolan att övervinna rädslor och göra något i grupp. Är det inte viktigt att ha några traditioner. Förstås skall inga tvingas. Klä ut sig gillar dock de flesta. Att sjunga kan vara svårare. Skall inte föräldrar ta del av både förskolans och skolans verksamhet. De är trots allt huvudansvariga för barnens väl och utveckling.Barn vill visa föräldrarna vad de kan.
Jag har varit med i Luciafirandet i en förskola. Det skedde ute på gården. Hela tjocka släkten var där. Föräldrar tog ledigt, Ve den som inte hann. Det var ju viktigt för barnen att någon anhörig var där. Barnen var glada, många Lucior och tomtar, föräldrar fotograferade sina egna barn kanske ihop med bästa kompisen. och sedan gick alla hem och hade fika hemma. En absolut trevlig tillställning. Jag vågar påstå att det var för
Jag var vikarie på klass tre en hel månad. I klassen fanns en pojke som var orolig. Han kastade suddgummin och pratade högt. Kanske något fult ord. Detta är på 80 talet med små problem. Men han gjorde uppgifterna. Speciellt på mattelektionen hittade han hyss eller helt bara promenerade ut från klassrummet. Jag ställde mig bredvid honom och tittade på när han räknade. Han räknade snabb och allt rätt ritade någon krumelur på häftet. Min snabba diagnos var uttråkning. Dagen efter hade jag förberett extrauppgifter till honom. Magiska rutor. Nu var buset borta. Efter den tillåtna matten – läraren hade satt märken i häftet hur långt man fick räkna i veckan. Fick han en magisk ruta att fylla i. En till elev fick den extra uppgiften i slutet på veckan.. Nu körde jag med extra stycken att läsa också till honom och några som läste bäst inte bara till marken i boken. Någon vecka senare träffade jag modern till pojken av en slump. Denne undrade vad jag hade gjort med hennes son. Han till och med skyndade sig till skolan. När min månad var slut blev ordningen återställt strikt till tillåtna sidor. Alla fick exat samma uppgifter. Jämlikheten var återställd.
Jag tror att denna samma för alla är ett av skolans stora misslyckande.
Nej vi löser inget idag med magiska rutor. Vi har låtit problemen växa från tuggummikastande till våld. Men likhetsidealen kallad jämlikhet har dödat den svenska skolan. Miljarder öses till de skolor som inte fingerar men pengarna botar inte problemen.
Nu viskas det lite om det otillåtna att sortera elever och ha olika nivåer i skolan. Som förr i tiden. Vissa gick till realskolan, de som var smartare i bokkunskap helt enkelt intelligentare sa man förr , andra stannade i grundskolan kanske fortsatte på yrkeslinje. Kanske lästenågon i kapp senare eller hittade jobb. Klarade man inte skolan alls fick man gå om klassen. Det fanns även andra skolformerför de som hade stora svårigheter..
Den stora saken var att skolan var viktig och föräldrarna försökte pusha sina barn.Skolan gav en framtid och möjligheter. Kanske det var barnen som var annorlundadå än nu i Internets och pengars tidevarv.
Så klart är det skillnad på förmåga och intelligens. Barn utvecklas också i olika takt, de som hänger efter idag kan ta i kapp senare. Det är skillnad på det stöd eleven får hemma från föräldrar eller någon annan. Det är skillnad på levnadsstandard också men om det vore helt avgörande fanns inga elever från fattiga familjer i universitet. Jag skulle inte studera om socioekonomin var avgörande inte mina barn heller. Min far kunde läsa men inte skriva jag lärde honom.
Förslagen om skolan duggar nu tätt. Ett av det senaste förslaget för var mindre klasser. Hur det kunde förverkligas talar L inte om. det är ju redan brist på lärare, i alla fall de utbildade. Det finns förstås skolor som fungerar utmärkt och alla elever når gymnasiekompetens. De kan vara så kallade friskolor, speciell S hatade engelska skolan. De delar ju ut vinst. Vissa kommuner har fler problem än andra där en stor del av elever inte når gymnasiebehörighet ens till yrkeslinjer.
ibland försöker skolor höja kvalitén , men detkan bli orättvist. Handelshögskolan i Stockholm försökte. Utöver betygskonkurrens infördes ett krav på ett högskoleprov med minst 1,25 i resultat i höstas. Syftet var att sålla bort sökande med ”glädjebetyg”. mende fick backa för resultatet blev orättvist en viss snedfördelning alltså ojämlikt .”Det medförde att vi fick andra oönskade effekter med minskad mångfald, som var mer omfattande än vi förutsåg”, heter det i ett pressmeddelande. Så högre krav fick vika för mångfald.
Den svenska skolan är resultat av strävan för jämlikhet . Lika begåvad principen. Den överger de smarta och de som har svårigheter i att lära sig.
Sedan förväntar vi ingenjörer, läkare jurister, lärare, forskare olika genier från samma klassrum. med samma skolgång.
Hur kan eleverna känna att skolan är en förmån, att skolan är knuten till deras framtid, den är för nyckeln till deras valmöjligheter. Det är kanske eleverna som måste förändra sin inställning inte bara skolan. Föräldrarna måste bry sig om skolan med. Det är kanske föräldrar som borde gå i skolan i vissa fall. Eller barn borde ha en reserv föräldrer som läser läxor med barnen och uppmuntrar.
Det där envisa förnekandet av elevernas och alla människors olikheter i intelligens, begåvning och även vilja har gjort svenska skolan till ett misslyckande. Lägg till de vackra orden om integration som att läraren får undervisa i en klass där flertal elever pratar olika språk.
Nej gymnasiet är inte baskrav som det sägs det är grundskolans nia. Alla skall sluta grundskolan med godkända betyg men nivån i vissa ämnen som matte kan läggas olika. Kanske en lärarassistent, en stark man med pondus vore något. Eller, fy. Vi kanske får återgå till det gamla att sortera elever lite. Ge dem mer eller mindre att tampas med.
Bild Av Albrecht Dürer – Okänd, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=752363
Nu ska ofoget med olovliga ledigheter bort från den svenska skolan.
Det vill Regeringen som tillsätter en utredning för att förhindra olovlig skolledighet. Har rektorn sagt nej tar ändå några föräldrar barnen från skolan för att resa eller göra annat med dem. I dag finns ett system med vite, men det används sällan.
Fler vuxna måste ta ansvar och skärpa sig, säger utbildnings-och integrationsminister Simona Mohamsson.
Föräldrar som tar barn ur skolan utan lov ska kunna få böter.
Som exempel har vi fått läsa i pressen om hemska svenska föräldrar som arbetade en tid utomlands, i Thailand av alla länder, och hade barnen med sig och i skolan där, men det var inte ok. För det var inte av svenska skolverket godkänt skola. Jag har gjort det under några år, fast inte i Thailand, men ingen upptäckte det. Vilken tur.
Så, ta inte jobb utomlands. Skolorna där är sällan svenska. Måste du åka lämna ungarna I fosterhem då för skolbarn tycks ha reseförbud.
Varför tar vissa föräldrar ledigt för barnen fast det är skoltid? Nu struntar jag I invandrare vars helgdagar och liv kanske inte stämmer enligt svenska skoltider, utan tänker på de helsvenska föräldrar. En anledning är pengar. Vill du åka utomlands med barnen är det dyrt på skolloven men betydligt billigare på andra veckorna. Strax efter skolstarten sjunker priserna. Att åka på höst- och sportlov någonstans är bara möjligt för de välbeställda.
Ensamstående föräldrar kan ha svårt med utgiften och deras barn kommer aldrig till stränderna I söder och inte till de fina skidbackarna.
Det är för dyrt. Därför chansar man någon gång och skippar skolan när rektorn sa nej. Det är inget som sker ofta. Om skolk är mer frekvent än så, då är det annat fel.
Är det nödvändigt att resa med barnen? Jag vill svara ja på det. Idag kan uteblivna semesterresor vara just det som skiljer barn åt. Att inte ha råd med semester, någon gång, är fattigdomsmärke. Att resa vidgar ens vyer. Att se annat, kanske sevärdheter och kunna säga: jag var där, är värt mycket för ett barn. Verklighet, inte bara på mobilen.
Världen är också internationell. Folk jobbar tidvis utomlands och tar barnen med sig. Dessutom har den svenska skolan inte visat sig vara världens bästa. Så en skola utomlands kan bringa lite annat kunskap, språk och vara upplyftande. Skall vi neka föräldrar att arbeta utomlands och begära att de lämnar sina barn för den svenska skolans skull?
I stället att gnälla om olovlig frånvaro ge varje barn 5 egna lediga dagar i sträck per år att tas när deras föräldrar så begär. Inte på första och sista veckan i terminen och kanske det finns veckor med centrala prov som utesluts. Vad man gör under den veckan är inte skolans sak. Skolan äger inte barnen. De får låna dem från föräldrarna för att ge dem kunskap för livet. Ingen tappar skoltiden under fem dagar. Jag är säker att skolan kan också rensa onödiga saker från utbudet.
Bara en sådan sak som att sportlovet är under tre olika veckor beroende på vilken landsända man bor. Inga chanser att vara ledig med kusiner, kanske inte ens med syskon, halvsyskon som bor på annat område. Eller vänner man fått flytta ifrån.
Så ge fem dagar. Det är fem dagar inte en minut mer. Om det sedan uppstår behov som bröllop och begravningar får de skötas på lördag – söndag, eller per Internet och på lov. Punkt.
Idag sköter inte skolan sin uppgift. Eller snarare, skolan fungerar inte för alla elever.
Av eleverna som gick ut grundskolan våren 2024 var det 16,3 procent som saknade behörighet till alla linjer I gymnasiet.
I Gnosjö var det 42 procent av eleverna som inte lyckades ta sig vidare, till Gymnasiets yrkeslinje.. Andra kommuner låg inte långt efter. (Länk nedan)
Alla barn kan lära sig. Frågan är vad och hur långt. Vad är meningsfullt lärdom.
Idag finns elever i skolan som rent av lider. T ex de med mindre läsbegåvning, de som saknar svenska språket och de riktigt smarta. Skolan är inte för de mest intelligenta och de minst. Skillnaden mellan dessa grupper är avsevärd ändå klämmer man dem in I samma mall med samma kunskapsmål. En mall som passar det svenska medel.
Men det är svårare att omorganisera och lyfta skolan, ha nya tankar än att börja jaga få föräldrar. Och regeln finns redan, använd det men låt bli utlandsjobbare och utländska skolor. Vi är inte Världens centrum. Finns det föräldrar som låter barnen komma och gå som de vill hör det till Socialtjänsten. Böter lär vara meningslöst. En stor stark karl som elevassistent vore bättre.
Jag tror att med tiden kommer skolan att behöva en rejäl förändring. kanske backa tillbaka några årtionden. Skolan måste få våga mer utan att få jämlikhet och alla fina ord stämplad på lärarna. Realism, kunskapsförmedling och stabilitet i stället. Eller sånt.
Vi måste nog acceptera att vi inte är lika, har inte exakt samma förutsättningar men vi har samma värde som människor.
Minister Mohamsson har rivstartat. Hon skall införa rätta svenska värderingar och nu skall de smitande, kriminella föräldrarna inför skranket. Lycka till. När man inte kan förändra det som behöver förändras måste man hitta något att skrapa på.
Omkring Suezkrisen 1955 gjorde min skola en insats för fred och förståelse av andra länder och människor. Det var vi elever som skulle skapa fred genom brevvänner. Tanken var att vänner skjuter man inte, eller något sådant. Vi hade inte än hunnit på historielektioner till Andra Världskriget, men alla hade mer eller mindre erfarenhet av det. Någon organisation förmedlade brevvänner Världen över. Mest var det europeiska barn men även långt borta som i Mellanöstern. Varje blivande brevvän presenterades med kön, ålder och adress på en klisterlapp. Programmet riktade sig för barn i 13 – 14 års ålder som ansågs kunna nog engelska.
Jag tog en lapp utan att kolla vem. Jag hade redan en brevvän i Tanzania förmedlad genom en missionär mina föräldrar kände. Men jag skrev ett brev till den italiensk pojke som stod i lappen. Jag skickade med en bild på min familj, inte foto utan tecknad. Jag var bra på att teckna från mall och hade vunnit priser i tävlingar. Foto hade jag inte råd med.
Jag fick bara några brev, sedan dog det. Även kontakten från Tanzania tog slut. Flickan lämnade missionsskola precis före examen. Hon var omkring 16 och skulle bli lärare för de yngsta barnen. Hon försvann. Senare fick jag veta att hon hade gift sig, det var därför hon lämnade skolan. Hon fick flera barn. Om hon lärde sina barn att läsa vet jag inte.
Min ena bästa kompis tog ingen lapp men den andra började brevväxla med en pojke från Libanon, Beirut, Österlandets Paris. Då, nu är det en stad i fritt fall. Pojken skickade fotografier från sitt hem och sig själv. Allt såg ut att vara betydligt finare än våra enkla hem, ett stort vitt hus. Hon skickade också en bild till honom. Hon var söt och hade ett fint lockigt hår. De fortsatte att brevväxla. Den andra Julen fick hon ett paket. Vi tre öppnade det tillsammans. Det var ett stort block dadlar. Hon blev lite besviken.
Då kom jag på en julklapp min mor hade fått en gång från sin arbetsgivare. Det var en nysta strumpgarn. Vi tyckte att det var snålt. Men någon sa, nysta upp det och inne var en stor sedel.
Nu sa jag att hon skulle spräcka blocket med dadlarna. Ja, inne var en ring i en box, såg ut som av guld och en diamant. Hon blev lite hagalen och lät en guldsmed titta på det. Vilken dyrgrip. Sedan kom ett brev med frieri, inte riktigt utan önskan om ett löfte för båda var ju än barn. Nu började min kompis svettas. Samtidigt var hon glad. Tänk, hon var nästan förlovad, först i klassen.
Hon fick inte ha ringen i skolan. Regler över smycken och kläder var stenhårda i flickskolan. Och hon var ju än ett barn.
1958 var det oroligt igen i Libanon (läs t. ex i Wikipedia). Sedan kom ett brev från hans föräldrar. De berättade att pojken hade dött i någon strid. Hur och vilket bråk det var fick vi inte riktigt klarhet i. De skrev också att hon fick behålla ringen.
Så slutade hennes brevskrivande. Det blev ett slags trauma. Hennes far hade dött i andra Världskriget och nu detta. När hon äntligen förlovade sig på riktigt kunde hon inte gifta sig. Paret flyttade sitt vigseldatum om och om igen. Jag vet inte hur det gick. Jag flyttade till Sverige och hon skrev inga brev.
De flesta brevkontakterna i skolan hade dött snabbt även för andra. Men för vissa av oss hade Världen öppnat sig en smula. Flera av oss önskade resa – någon gång. Svårt att tänka idag att varken TV eller Internet fanns, radion hade en kanal. Det var lärare, dagstidningen, dess reportrar i Världen och böcker som förmedlade kunskap. Kanske en och annan film, de nyhetssvep som visades innan den riktiga filmen började. Missionshuset var fullt när missionären höll föreläsning med bilder om fjärran länder. Få reste än ut till Världen för bara nöjes skull. Även Sverige var långt borta. jag var den första i min släkt som reste utomlands, om kriget inte räknas.
Nutidens unga har föga uppfattning om hur deras mor- och farföräldrars liv och ännu längre bakåt var i skolåldern. Hur Världen var då, under och efter Världskriget. Det är smått obegripligt.
Bärare, Kilimanjaro.
2014 besökte jag Tanzania, safari och bestigning av Kilimanjaro, födelsedagspresent från mina barn. Den kristna missionen och deras skolor fanns nog inte längre men muslimer försökte omvända de stammar som än levde enligt sina gamla seder. Jag blev nästan chockad över hur landets utvecklingsnivå var efter så oändligt många års massivt bistånd från Sverige och Finland. Än bar kvinnorna i stan vattendunkar på huvudet och strömmen stängdes av på nätterna även i de fina hotellen. Men jämlikhetsprogram hade de, bistånd från Sverige.
Världen är öppen idag. Dock vet vi ganska lite om den vanlige människans liv i länder längre bort. Det är katastrofer och kändisar som syns. Diverse TV och Internet-program visar den västerländska nutida kulturen. Ofta är det bara skräp och ett slags dödsryckning.
Barn skriver inte brev. Lärare säger till och med att de inte kan skriva så det är läsligt.
Varför skulle de skriva handstil när mobilen finns? Jag skadade tummen i Skottland av en av dessa korkar som är omöjliga att öppna. Världens nyheter stängdes. Jag kunde inte öppna telefonen med tumavtryck. Vad var den där koden till telefonen, ett av de alla man behöver?
