Nomadland – film och verklighet i tiden som pågår nu.

Dag 139 på PCT kom jag till Trout Lake som hade service i form av bra mataffär, restaurang och dusch. Dessutom hade de gratis busstransport från och till leden två gånger om dagen. Jag hade tältat vid Deer lake, mile 2215 (bild ovan) och hade ca 17 mile till platsen där bussen hämtade vandrare morgon och kväll. Det var lättgången skog. När jag närmade mig forest road 88 träffade jag en man med en svampkorg och ölburk.

Han var sliten, kanske 65 år. Han undrade om jag hade sett svamp vid leden. Jag berättade vart, men kunde inte namnge alla.

Ville jag ha lift till Trout Lake? Han skulle dit och sälja de svampar han hade och handla mat.

Vi gick till hans bil, en sliten minibuss. När han öppnade dörren föll skräp ut. Han ursäktade sig. Han drack upp ölet och slängde skräpet i en sopsäck. Det var tydligt att han bodde i bilen.

Skulle jag verkligen sätta mig i den bilen? Ja, vi åkte. Presenterade oss. Jag frågade om hans svamp plockning.

Han bodde i bilen från vår till höst, tills vintern gav vika och återkom. Annas hade han en plats i Portland. Han hade arbetat med vägbyggen, kört de tunga vägmaskinerna. Sedan gav kroppen upp. Inte bara kroppen utan vägbyggen, man måste åka än längre bort för att få arbete. Många av hans vänner blev arbetslösa, som han. Några hade dött av olyckor eller supit livet av sig.

Han var rökare och lungorna betalade för det. Alla vägarbetare var rökare. Man satt vid vägkanten under väntan och rökte. Nu rökte han en cigarett om dagen, kanske två. Det hade ingen betydelse längre.

Han trivdes i naturen, åkte runt i Washington delstat sedan arbetslösheten, plockade bär och svamp, högg ved till gamlingarna för mat. Andra påhugg. På mörkaste vintern kunde han vara mer stabilt bosatt någonstans och hitta något arbete för några månader men sedan kom oron i kroppen och han packade sin gamla bil. Samhället hade föga bruk av honom. Han hade lika lite bruk av Samhället.

Han satt ute i solnedgången och kände sig lycklig trots att han inte ägde något mer än bilen och sig själv. Jag bekräftade att jag förstod. Jag kände det själv. Jag hade sällan varit så lycklig som under månaderna på PCT. Tältet, ryggsäcken och jag. Människor jag mötte vilka berättade om sina liv.

Utsikt mot Mt. Adams vid vägen från Trout Lake

Ja, han var Trumpanhängare men Trump skulle inte hinna rädda landet. Vad som helst kunde ske för att få den utbölingen från makten.

Han lämnade mig framför mataffären. Jag ville bjuda på honom kaffe eller mat och försökte ge honom en slant men han avböjde bestämt och sa att samtalet var lön nog.

Igår såg jag ”Nomadland”. Det var som om jag hade mannen med den skitiga bilen med mig på soffan.

Färgerna i filmen är gråa, bruna, färglösa. Musiken tränger sig inte på, den sugs in av bilden. Varje ruta är en helhet för sig, en historia. Varje person är verklig, en del spelar faktiskt sig själva. Det sker inte mycket men det som sker har djup. Det är filmat som om kameran bara hade följt några människor i deras liv, inte att det är film, bara verklighet.

Man sitter nästan andlös utan att röra sig. Få filmer har berört mig så mycket. Jag känner så igen mig. Att vara från allt och fri, även om det bara är en inbillning.

Nomadland” är en beskrivning om de fattiga amerikaner, fattigpensionärer, de anständiga fattiga, de som inte är ”inne”, de som inte krossar affärsfönster, demonstrerar på gatorna, de som inte polisen går på knä för. De obehövliga. De som knappt någon bryr sig om. Människorna som blev liksom över när framstegen svepte över landet. De olönsamma vars arbete las ner, vars hem stängdes och förföll, vars Samhällen blev inte ens turistattraktion för de stängda platserna var för många. Överlevare från livets katastrofer.

Kanske var några av dem även sökare, de som ville ut, se landet, hitta livet. De som samlades på husvagnsparkeringar och intalade sig att de har ett självvalt liv att leva. Förnöjsamhet över det lilla, det man har och inte saknad över det man inte äger. Inte hemlösa utan bilen som självvald hem.
Roadmovie? Nära. Men de fasta platserna och människorna är viktigare än vägen. Likasinnade personer möter varandra. Platser dit man återvänder, där det finns arbete en viss tid. Människor man möter åter och bryr sig om.

Det händer ingenting. Det händer hela ens livstid. Sakta byggs bilden av några huvudpersoner upp. Deras liv, misstag, hopp, förluster, försök att ha värdighet som en människa.

Filmen väcker frågor som är så aktuella i Sverige, inte bara i USA. Varför skall du bry dig om Staten när Staten inte har brytt sig om dig? När dina saker finns i ett förråd och du har ingenstans att sätta de? När pengarna inte räcker? När de enda som bryr sig är som du? Vi har hemlösa i Sverige, i portgångar och under broarna, de åker inte vanligen runt med en bil här. Bara välgörenhetsorganisationer som bryr sig – kanske – för även dessa värnar idag mer om de nya, det som är PK, inte om de gamla som byggde landet. (Undantag: Vid din sida i Stockholm)

Frances McDormand spelar Fern, huvudpersonen och hon belönades med Oscar. Hon är makalös. Hon spelar också i ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”, hon fick Oscar för det. Fargo 1996 likaså. Hon är 64 år, på toppen av sin karriär och av hög klass.

”Nomadland” fick också Oscar för bästa film och regissör Chloé Zhao för bäst regi.

Så, har du inte än sett ”Nomadland” eller ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri” har du någonting absolut lysande att se framemot.

Läs gärna mer om ”Nomadland”, speciell Trivia på IMDb som ger bakgrund till filmen.

Och nej, alla recensenter har inte gett filmen en hyllning. Skit i dem, du kommer att sitta andlös och se livet ur en annan vinkel.

”Nomadland” bygger på en reportagebok av Jessica Bruder om amerikanska fattigpensionärer på drift ”Nomadland Surviving America in the Twenty-First Century”.

Och så läser vi Katerina Magasin för hon spar inte på krutet:

Ensam med tält i naturen är en stund av frihet.

Hur hittar man en extra magisk tältplats? För mig är det oftast slumpen, sällan aktivt letande eller något i förväg prickat in på kartan. Jag går tills jag är trött eller tycker att nu var det nog för idag. Så en del platser kan bli mindre bra och andra något att minnas.

Att tälta ensam på en öde plats ger en möjlighet att fly från Världen och allt som pågår en stund. Nödvändigt i dagens värld och Sverige.

En av de magiska platserna var stranden vid Virihaure (samisk stavning på kartorna: Virihávrre) Det går inte att tälta där nu mera. Helikoptertrafiken går hela tiden. Turismen har övertagit platsen. Men då i augusti -93 var min ensamma tältplats på sjöstranden.

Bilden tagen från stranden, Norge i bakgrunden, när ljuset är rätt och den speciella solnedgången gömmer sig i blå moln. Bilden har varit på några utställningar, även utomlands. Bilden hänger nu hemma hos mig.

En favoritplats är högplatå Luohttolahko, Sarek, där man kan hitta enstaka tältplatser på höjd 1200. Platån är omringad av höga toppar. Bilden är från Luohttojavrre. En natt i augusti 2002 var det klart, tyst och meteoritregn. Troligen Alfa Capricorniderna. Det var som om Världen hade slutat existera. En av de magiska stunderna i livet.

En inte så tyst men vacker tältplats finns vid vattenfallet Kutjaure, en bit norr om STF stugan. Jag har tältat där några gånger. Kutjaure är på Nordkalottleden från Vaisaluokta.

Under Norkalottledsvandringen 1995 kom jag till Reisadalen i Norge och tältade vid Mollisfossen. Jag vadade över till en sandbank och fick en nästan myggfri plats eftersom det blåste. Mollisfossen är totalt 269 meter med, ett fall på ca 140m.

Det går snabbt att flyga till Alperna. På morgonen flög jag till Geneve, tog beställd transport till Chamonix, handlade, tog lift upp till Planpraz och började gå längs Tour du Mt Blanc och slog tält när det var mörkt. En av mina tre Tour du Mt. Blanc turer, detta år 2012.

Utsikten från tältet i Landmannalaugar var fint. Men om du såg åt andra hållet visades sanningen om platsen. Fullt! Korsade Island 2004 från Glerhallavik i norr till Porlakshöfn i söder och gick också den rösade biten Laugavegurinn. Islands natur är fantastisk.

På PCT, 2018, fanns många magiska platser. Naturen var ju annorlunda med öken, vulkaner, höga berg… En natt tältade jag i en lavafält, Det var en usel sned plats men med utsikt mot en vulkan Mt. Rainier i solnedgång.

Ibland var det omöjligt att hitta en plats. Det mörknade och efter solnedgång är tiden i naturen djurens, inte människornas. Jag gick och gick men ingen plats. Sedan såg jag en tvär nedgång och i början av den fanns plan yta på cirka tre meter. Det räckte, bara jag var varsam och inte trampade utanför. I horisonten syntes ett vulkan, vilken det nu var. PCT 2018 mile 2360.

På Gutthroat pass, Washington, fanns lite vinskydd av sten, fin utsikt och på natten kom snöfall. Det var så vackert, landskapet var klädd i mjuk snö men leden försvann.

Det sista året har jag vandrat på Sörmlandsleden eftersom Covid tog död på alla resplaner. (Ovan en tältplats i skogen.) Utöver Sörmlandsleden och skogar runt mig blev det promenader vid havet i Umeåtrakten. Var och en som har längtat utomlands det senaste året har fått leva på minnen. Allting är än osäkert. För min personliga del finns också åldern som begränsning. Eller inte. Ingen av oss kan sia om morgondagen.

PS. Bilden på blogghuvudet är dag 110 nära Fish Lake, Hwy 140 Oregon.

Myggornas älskling?

När jag kom hem från Umeåtrakten två veckor sedan var jag myggbiten överallt med stora röda utslag. Norrlandsmyggen var extra aggressiva. När jag sedan gick hemma genom skogen 24 kilometer fick jag säkert femtiotal myggbett. Axlarna ar sönderbitna fast jag hade ryggsäck och dubbla tröjor.

Jag är helt enkelt allergisk för de små jävlarna.

Jag har provat alla knep även de tokiga som att äta något speciellt som myggen ogillar före utevistelsen, provat nog alla myggmedel och ingenting hjälper helt. Det fanns ett myggmedel som fungerade ganska bra men det blev förbjuden eftersom den kunde vara skadlig på daglig användning.

Vem använder myggmedel dagligen? Under vintern också?

Jag är den som alltid är mest myggbiten. En miljon mygg älskar mig. De kan väl inte ha fel?

Jag vandrar helst mot hösten när myggplågan är mindre.

Jag har en kortärmad + en långärmad tröja eller långärmat x2 oavsett vädret. Aldrig bararmad. Långbyxor av tjockare material, inte tajts eller shorts. Drar strumpan över byxorna. Coretex jacka ovan så fort det blir lite kallare. Mössa, myggnät. Handskar. Myggmedel, ja, fast det är nära värdelöst på mig.

Hur jag än gör hittar myggen ett sätt att attackera. Och, man måste ju stanna till och äta.

Jag har några knep för att hålla myggen längre bort från min lunch på en vandring,.

Gå högre upp om möjligt för lunchpaus. Eller en blåsig plats. Byt tröja. Mygg söker sig till svett. Lägg din svettiga tröja långt från dig. med en sten ovan så den inte flyger bort.

Ta ut det du behöver för lunch och lägg ryggsäcken långt från dig.Ta av skorna och lägg också de långt från dig.

Förhoppningsvis samlas nu myggen vid din utrustning, inte runt dig eller i alla fall delar de på sig i olika lag.

På kvällen sätter man tältet på icke gräsyta gärna högt. Tälta inte på ett tältläger. Ja, det kan ju finnas någon som myggen älskar mer än dig, men varför ta risken.

Man sätter upp det nedersta lagret, myggnätdelen. Kastar in ryggan och stänger snabbt. Sätter upp resten. Tar av sig skorna. Dyker själv in i tältet snabbt. Nu packar man upp.

Laga mat gör man långt från tältet.

Och sedan blir man myggbiten ändå. Då smörjer man myggbetten med Hydrokortison salva. De bett som blöder sätter man sårsalva och plåster på, svårare att klia.

Det finns diverse teknik som påstås hålla myggen borta. Kanske. Men på en tur måste man tänka på varje gram. Det ska vara så lätt som möjligt att bära och allt skall fungera hela turen. Så vill du prova något gör det. Om inte är det bara att stå ut ifall du är myggens älskling.

Jag var förvånad över bristen på mygg på Pacific Crest Trail. Jag hade blivit varnad redan i San Diego hos Rei i (sportaffär) om myggplågan i Norra Kalifornien och Oregon när jag handlade det sista för turen. Köpte myggmedel. Men myggen var sällsynta 2018. Bara dag 104, mellan 1460 och 1485 mile, vid Mc Cloud river, skrev jag i dagboken att myggen var riktigt besvärande. Visst, det fanns ibland några mygg, en gång fick jag en getingarmé på mig som var värre, men i stort var det ett myggfritt år tack vare låg snönivå på vintern och snabb avsmältning. Vilken otrolig tur jag hade! Jag tältade nästan alltid högt upp för höjd fanns det ju gott om.

Det får bli någon vandring lite senare när myggplågan är mindre. Det ser inte ut att utlandsmöjligheterna blir öppna i år heller, om inte sent i året. Det är bara vänta och se.

Tänk även att mygg är mat för fåglar. Och vi alla vill fåglarna väl.

Har du någon suverän knep mot mygg? Dela gärna med dig.

Bilder: överst: mygg som svärmar bits inte, mitten : tältning i hög höjd Luottolako, Sarek, sista bild på väg mot myggarea Mt, Shasta i bakgrunden.

Mer om myggplågan. Jag ser nu att jag har fel blodgrupp.

https://www.ttela.se/nyheter/regionalt/den-h%C3%A4r-blodgruppen-verkar-myggen-gilla-mest-1.50602050

Om vinden blåser – vindkraft och politik.

Dag 19 vid mile 215 efter San Gorgonio pass började de första stora vindkraftareorna omkring PCT. Säkert flera hundra vindkraft, vilka nu var stilla. Ingen vind. Många verk stod trasiga. En vinge saknades. Av andra fanns bara en ”pinne” kvar. Nej, återvinning har inte nått vindkraftverken. De står där de står. Man beräknar att vindkraftverk håller i ca 20 år. Jämfört med vattenkraft på 60 år och på så sätt är vindkraft inte alls det mest koldioxidneutrala.

Men Mesa Wind Farm erbjöd vatten i flaskor och tak som gav skugga. Det var av vandrare uppskattad vänlig gest.

Mellan Hikertown och Mojave finns oändligt med solpaneler och vindkraft. USA ligger som tvåa efter Kina i världens vindkraft. Dag 44 gick jag i ren vindkraftskog. Jag satt upp mitt tält först och började gå till en station där det fanns vatten. Nej, det vattnet var inte drickbart sa några män i ett hus. De gav mig flera vattenflaskor.

När jag gick tillbaka hade jag svårt att hitta min tältplats. Jag gick dumt nog inte tillbaka samma väg utan följe skylten ”avtagsväg till PCT” men det var fel. Jag irrade runt under vindkraftverken. De vita pelarna var som en skog för jättar. Sedan såg jag bekant grupp stillastående vindmyllor och då var jag åter på leden och mitt tält.

Garmin hade jag lagt på laddning vid tältet genom solpanel. Smart? Gå inte utan Garmin i vindkraftskog! När det började blåsa och boboom, boboom ljudet blev olidligt packade jag ihop och gick några mile till.

Dag 46 kom jag till Mojave – Tehachapi arean vid 555 mile, den blåsigaste platsen i världen sägs det, med tusentals vindkraftverk. Ja, det blåste. Jag kämpade mot vinden. Flera mile vindkraft. Boboom, boboom… Jag var glad när en bil stannade halvvägs till Mojave, jag fick lift och slapp gå ändå till stan i blåsten.

Dagens politik i Riksdagen är som vindkraft. Ingenting, ingenting men sedan blåser det till storm. V är så missnöjd över sina bristande möjligheter till rejäl makt att de grabbar tag på vad som helst utan att sätta sig in i frågan. Fri hyressättning. Marknadshyror. Fy. Kapitalism! Det handlar om så få lägenheter om knappt några för få byggföretag vill bygga hyresbostäder när det går att sälja bostadsrätter. Visst, det kan bli en öppning så småningom för hyresvärdar att styra sina hyror, men inte nu. Att väcka misstroendevotum om det är att gripa halmstrå. Maktdemonstration.

V hittade ingen bättre fråga för att ropa: här är i och vi vill styra. En ny partiledare vill förstås visa sin styrka. Då kan man till och med godta SD röster. Det ser ut som om så kallade oppositionen går i armkrok med V.

Kanske dansar de små grodorna tillsammans så här inför Midsommar?

Fortsättning följer i dokusåpan ”Regeringen” som har pågått sedan hösten 2018. Ny spännande avsnitt på måndag.

Oja, jag vill förpassa den här Regeringen till soptunnan. Speciellt den delen som heter MP. Det lilla partiet har haft alldeles för mycket orealistisk påverkan. Frågan är: rätt läge för sparken nu?

Energi är en av de stora frågorna. Den svenska Regeringen hoppas på vind och sol. Kärnkraft stängs. Vatten ska helst flöda fritt, så vattenkraft är inte bra heller. Olja är kriminellt, likaså kol. Träråvara, alltså biobränsle är inte nog miljövänligt. Vind och sol är acceptabelt. Det är inte en realistisk lösning.

Regeringen tror att vindkraft och solpaneler på våra tak löser vårt behov av el. Vindkraft – inte så smart om det inte blåser? Ingen har tänkt vad som händer med de uttjänta ”pinnarna” vilket gör att de står kvar som monument över felberäkning. Likaså solpaneler, vem tar hand om de när deras tid är ute om ca 20 år? Vindkraft och solkraft är ett tillskott, inte något som helt räddar vårt energibehov.

Vad är det för fel att sitta vid tända ljus på en kall vinterkväll inrullade i filtar och äta knäckebröd? Det är säkert miljövänligt och räddar klimatet!

I Sverige fanns 4 333 vindkraftverk 2020. Sammantaget bidrog vindkraften med ungefär 16 procent till Sveriges elproduktion under 2020, vilket motsvarar 27,5 TWh.

Läs mer om mitt besök i Mojave: