Snöbollskrig utan motpart.

Utvalda

På grund av att en kvinna¨ har anmält snöbollskastning som träffade hennes barnvagn med barn i, till Polisen föreslår jag att vi sätter upp skyltar överallt liknande denna i Kalifornien, Mount Laguna. Skylten såg jag på dag 6 på PCT, mile 43. Nu brukar det knappt snöa i Mt Laguna men det är bra att vara förberedd. Idag var det 7 plusgrader där.

Vem är så korkad att de kastar snöbollar på barnvagnar? Förr kastade vi på benen eller framför obekanta och bara en. Sen sprang vi. Och inga isbollar.

Kanske behöver vi idag snöbollsfria zoner och platser där man får kasta snöbollar.

Som straff kan offret få kasta snöbollar på förövarna låt oss säga i tio minuter. Men inte på huvudet.

Hjälper inte det kan vi ta exempel från Nordkorea där två 16 år gamla pojkar har dömts till 12 års straffarbete för de hade tittat på sydkoreanska filmer. Nordkoreansk rättvisa anser att utländska filmer ger dålig moral. Pojkarna blev utskällda offentligt. De slapp i alla fall dödsdom. Lite annat än svenska domar tre max fyra år i SIS hem för mord med full frihet per Internet att umgås med sina kompisar i kriminella gäng och kanske boka en hämtning för nya gig.

Gör om. Gör rätt.

Midsommar är bäst i naturen någonstans.

Utvalda

Vad gör ni i Midsommar? Ledig? Eller i arbete? Ute i det gröna? Midsommar har aldrig varit någon stor festdag för mig men lite extra mat brukar det bli, beroende på vart och med vilka jag är med. Det har varit åtskilliga gånger tältning någonstans och då är det torrfoder eller nudlar kanske lite whisky och torkad frukt.
Vissa stunder har stannat i minnet. Bilden överst en midsommarnatt på en ö 20 år sedan.

I år blir det Midsommar och försenad födelsedagsfirande med närmaste närboende familjen. Nej, vi tänker nog inte följa de nya hälsoråden om 350 gram kött max i veckan och noll alkohol utan grillen är på och skumpan är på kylning. Men vi är ute och en bit från storstaden.


2018 firade jag inget Midsommar alls men det var minnesvärt. Jag vandrade Pacific Crest Trail. Det var min dag 52 på leden och jag passerade 700 mile markering. Jag närmade mig Kennedy Meadows, en ”hållplats” för PCT vandrare med affär, dusch, tvättmöjlighet och postservice. Dagen hade varit varm +35C och leden gav föga skugga. Jag badade i den kalla Kern River, det var skönt och jag ville inte stiga upp. Men det började skymma och jag hade planerat att nå Kennedy Meadows den dagen, så bad var slut och leden ropade.
Det var än ökenlandskap men bergen skymtade i periferin.

När jag kom till Kennedy Meadows affär applåderade alla åt mig på verandan. Det var en sed, alla som orkade dit fick en applåd. Jag köpte en dricka, hälsade på några bekanta. Jag insåg att de tuffa grabbarna inte heller hade gått fort i värmen utan i min takt. Jag letade sedan efter en tältplats. Mörkret föll. När jag skrev några rader i min kalender insåg jag att det var midsommarafton i Sverige.


Dagen efter åkte några av oss till en restaurang som serverade superfin frukost och sörjde för transport tur och retur. Jag sedan gick till sportaffären – en välförsedd sport shop ute i nästan ödemark – och köpte en bear box och lite andra saker. Bear box var nu obligatorisk. Jag hade också skickat ett paket till Kennedy Meadows med skor och annat nödvändigt.
Jag hade gått i öken med löparskor, helt perfekt. De var nu slut och Sierra krävde grövre sulor.

Jag stannade två nätter. Sedan var vilan över och leden gick mot berg och björnmark.
En helt underbar Midsommar. Eller bara en dag på leden.

Ha en bra Midsommar!

Gjorda och ogjorda vandringar

Utvalda

Fem år sedan påbörjade jag min långa vandring på Pacific Crest Trail. Jag var otränad, det hade inte funnits tillräckligt med möjligheter för träning när jag tog hand om min sjuka sambo som behövde tillsyn dygnet runt. Han flyttade in till ett boende efter sju år hemma och dog inom få dagar. Jag slängde ihop mina grejer i en bag och åkte i väg till USA.
Det var dock en planerad tur som jag hade bestämt mig för långt innan. Du måste ha tillstånd för att vandra PCT och det fick jag i januari. Jag gick leden på Google maps och den såg inte så illa ut. Tips, det är inte en bra träningsmetod eller någon säker studie, men kul.

Nordkalottleden ca 800 km var den längsta vandringen jag hade gjort innan. Det var 1995 och väckte då uppmärksamhet. Flera tidningsartiklar och intervjuer. Ensam kvinna och så långt! Ni ser hur tiderna har förändrats i och med Internet.
Jag har sedan korsat Island från norr till söder, bestigit Kilimanjaro och gjort tre Tour du Mt Blanc, vandrat på Grönland samt svenskt fjäll men inga långvandringar. Nu var sträckan 4000 kilometer eller i alla fall något av det jag tänkte försöka mig på.
Noll uppmärksamhet, PCT är som en vanlig promenad på dessa Internettider. Om du vill bli känd måste du slita på någon Internetmedia och inte ens då är det säkert att du får några gilla eller igen pengarna, som jag fick 1995.

Min vän i Illinois som är nu 30 år har gjort Triple Crown. Inte blev hon någon stor kändis för det även om hon hör till en exklusiv skara på ca 525 personer. Triple Crown är alla tre långlederna i USA, var och en gjort i ett streck, PCT, AT och CDT.

https://therovingarrow.wixsite.com/followtheblaze

Att vandra är en okomplicerad hobby, om du borträknar svåra vad och långa sträckor utan möjlighet att handla mat. Att vandra är att gå och bära en ryggsäck. Slå tält och plocka ihop allt igen. Gå, äta, lägga tält. Det kan finnas stugor eller andra övernattningsmöjligheter men för mig är vandring boende i tält nästan alltid. Samma varje dag. Ibland matinköp. Gå oavsett väder. Det är blött då och då. Du blir skitig. Att vandra är inget avancerat men leden kan vara av olika svårighetsgrader. PCT är nog inget man ska börja med. Att vada i djupt vatten kan kosta livet och vad finns det gott om.

Sedan är man en grupp – person eller ensamvarg. Det varnas alltid: gå inte ensam. Jag hade Garmin, den var min kompanjon. Jag är en ensamvarg, gick ensam och tältade ensam de flesta nätterna utan andra inom synhåll. Jag och naturen. In to the Wild som dessutom är min favoritfilm.
Träffade en massa andra trevliga vandrare. Några har jag kontakt med än idag. PCT organisationen skickar än info om vad som händer på leden.
Allt var absolut magiskt även om jag tyckte att vissa dagar var skit. Regn. Stenskravel. Inga bra tältplatser. Trött. Maten sinade. Men det var snabbt övergående.

Det blev mitt livs vandring, Kilimanjaro trängs också på första plats. Planerade att resa tillbaka till USA och vandra någon av de andra långa lederna AP eller CDT, kanske Arizona, men det stoppades av covid. Vandringar de senaste åren har varit fjällturer och Sörmlandsleden runt.


Jag bor nära ett skogsområde så jag är ute ofta. Skogarna nära mig börjar ha kaos som kännetecken utanför lederna. Fallna träd. Granbarkborre. Uppgrävt av vildsvin. Jag sörjer med skogen som attackeras och ser skraltig ut.
De förlorade turerna suger. När vänner i USA skriver kom så vandrar vi ihop en bit är jag villig att packa.
Men har du en gång upplevt något magiskt och lyckat är det inte säkert att det går att upprepa igen utan blir bara en flopp. Undrar: hur långt skulle jag orka idag?

Bild överst three fingered Jack, Oregon, nederst skog Södermanland-

Fyra år sedan på denna dag vandrade jag vid Stilla havet.

Utvalda

Vad gör man efter en riktigt lång vandring? Då går man lite till.

Jag satt i hotellrummet och undrade: vad gör jag nu. Jag hade fått lift från PCT med två kvinnor på väg till Seattle. Jag skulle flyga hem därifrån. Men än hade jag några dagar kvar innan flyget gick så jag bad dem att släppa av mig någonstans där det gick en buss till Seattle. De lämnade mig i ett hotell i Mt Vernon.

Jag badade länge. Duschade åter och tog på de kläder som var renast. Jag gick ut och åt middag i en mexikansk restaurang. Sedan satt jag i rummet och undrade över de dagar jag hade kvar.

Jag bestämde mig att vandra en bit på Pacific Northwest trail som gick en sträcka vid havet. Jag handlade mat och på morgonen tog jag buss till Anacortes.

Jag tältade först i Deception pass. De närmaste tre dagarna gick jag åt det ena hållet och sedan åt det andra hållet på leden och en tur till omgivningarna. Men på sena kvällen var jag på stranden och såg solen gå ner. Sedan flyttade jag tältet till Washington park och gick runt den.

Åter i Mt VVernon som dock hade inget berg i sikte.

Nu kände jag mig ganska nöjd. Jag hade vandrat vid havet. Det var som nedtrappning av 160 dagars gående. Jag hade haft få noll dagar, alltså dag då jag inte gick alls, men flera halvdagar då jag fyllde på mat. Nu såg jag framemot Seattle, shopping av presenter till alla hemma och lite kläder åt mig själv för att se anständig ut i flyget.

Jag tyckte ljudet i stan var nästan olidligt. Bilar, flyg, folk… Jag längtade genast tillbaka till ödemarken. Men civilisationens välsignelser som Internet var inte så dumt. Jag hade varit utan Internet och mobil nästan hela tiden. Kontakt med yttervärlden skedde genom Garmin då och då. Nu frossade jag i TV nyheterna och laddade mobilen. Det rasslade in en massa meddelanden. Allting var åter som vanligt?

Deception Pass Bridge, byggd 1834 -35.