Fyra år sedan på denna dag vandrade jag vid Stilla havet.

Utvalda

Vad gör man efter en riktigt lång vandring? Då går man lite till.

Jag satt i hotellrummet och undrade: vad gör jag nu. Jag hade fått lift från PCT med två kvinnor på väg till Seattle. Jag skulle flyga hem därifrån. Men än hade jag några dagar kvar innan flyget gick så jag bad dem att släppa av mig någonstans där det gick en buss till Seattle. De lämnade mig i ett hotell i Mt Vernon.

Jag badade länge. Duschade åter och tog på de kläder som var renast. Jag gick ut och åt middag i en mexikansk restaurang. Sedan satt jag i rummet och undrade över de dagar jag hade kvar.

Jag bestämde mig att vandra en bit på Pacific Northwest trail som gick en sträcka vid havet. Jag handlade mat och på morgonen tog jag buss till Anacortes.

Jag tältade först i Deception pass. De närmaste tre dagarna gick jag åt det ena hållet och sedan åt det andra hållet på leden och en tur till omgivningarna. Men på sena kvällen var jag på stranden och såg solen gå ner. Sedan flyttade jag tältet till Washington park och gick runt den.

Åter i Mt VVernon som dock hade inget berg i sikte.

Nu kände jag mig ganska nöjd. Jag hade vandrat vid havet. Det var som nedtrappning av 160 dagars gående. Jag hade haft få noll dagar, alltså dag då jag inte gick alls, men flera halvdagar då jag fyllde på mat. Nu såg jag framemot Seattle, shopping av presenter till alla hemma och lite kläder åt mig själv för att se anständig ut i flyget.

Jag tyckte ljudet i stan var nästan olidligt. Bilar, flyg, folk… Jag längtade genast tillbaka till ödemarken. Men civilisationens välsignelser som Internet var inte så dumt. Jag hade varit utan Internet och mobil nästan hela tiden. Kontakt med yttervärlden skedde genom Garmin då och då. Nu frossade jag i TV nyheterna och laddade mobilen. Det rasslade in en massa meddelanden. Allting var åter som vanligt?

Deception Pass Bridge, byggd 1834 -35.

Göken – en fågel i tiden.

Utvalda

Finns det någonting bättre än att gå till skogen? Tälta vid en sjö, så pass långt från den närmaste vägen att bilarna inte hörs? Bara det eviga flyget som går över. Men sedan hörs ko-ko ko-ko av häckningsparasiten Göken.

Är inte den fågeln typisk för Sverige? Koltrasten blev vald till Nationalfågel men nog uttrycker gökens beteende det nya svenska. Politiker som lurar till sig bostadsbidrag genom att skriva sig någon annanstans än bostaden, som i en stuga utan vatten och toa? Andra med falska uppgifter. Bidragsparasiter av mången art.

Flyget flög över tältplatsen, tystnade i 23 tiden. Ja, vi flyger igen. Just nu är det kaos på Arlanda delvis orsakad av personalbrist men även av att skolan är slut. Alla ska iväg samtidigt. Även flera av våra invandrare är på väg till semester i hemlandet. Ni minns kanske Afghanistans ”svenska” föräldralediga där som gnällde att ingen hämtade hem dem från kaos?

Ytterligare en svensk myndighet, tullen, som inte fixar det. Inte heller pass går att få för dem med dålig planering. Polisen räcker inte till. Det är mycket som inte räcker till.

Jag som trodde att alla skaffar sig ett nytt pass när den gamla är på väg att gå ut. Men de köande har kanske sparat en hundring, alltid något.

Så låt oss ge Göken – liknande Jöken och andra politiska uppfinningar – lite uppskattning som en lämplig representant för Sverige.

Jag gjorde bara en kort, 45 km och två nätters runda. En träningsrunda. Det blir fler.

Platsen jag fann så magisk vid senhösten hade falnat i glans. Vintern hade gått hårt åt sumpskogen. Även träd kan ömsa skinn. Insektsspåren var som en karta över mänsklig myrstack.

Andra, ska jag kalla dem idioter, hade lämnat sina sopor i vindskyddet. Tänk, det går bra att bära vad som helst ut, men inte tillbaka. Jag tänkte igen på Pacific Crest Trail, inte en fimp och inga sopor på 4000 kilometer, så långt jag råkade se. Ändå fick vi bära våra sopor i ryggsäcken en vecka eller längre. I björnområden bars soporna tillsammans med maten i en bear box.

Kan de i USA borde även svenskarna kunna hålla rent i naturen på en vandringsled. Med någon kilometer till närmaste parkering eller soptunna.

Hemma igen. En ny kort tur snart. Länk till den magiska platsen förra höst.

Vi ogillar ryssarna ännu mer.

Utvalda

Jag pratade med flera militärer under min PCT vandring. Just dessa som jag pratade med hade stabila förhållanden eller de hade hittat både arbete och liv igen efter Vietnam, Kuwait, Afghanistan och Irak eller andra stationeringar. Men på varje ort där jag fyllde på mat såg jag information över hjälp till ”våra veteraner”. Även om soldaterna hade haft funderingar över det rätta – skulle vi vara där eller inte – hade de gjort vad som förväntades av dem. De hade valt yrket. En hade röjt minor efter Kuwaitkriget. En annan hade hämtat hem folk från Hanoi vid det bittra slutet. Mer…

Dag 97 satt jag ensam med chauffören i bussen till Chester. Han hade gjort två vändor i Irak och var inte glad över utvecklingen efteråt. Allt kändes förgäves. Demokrati växer inte ur gevärspipan. Skulle vi ha varit där, var en bra fråga som det heter. Skulle vi ha stannat tills allt hade stabiliserat sig, var en annan.

Han var nöjd med de  något isolationistiska tendenser, Amerika först, som Trump visade. Vi är inte hela världens räddare eller ekonomisk stötta. USA först, sedan andra. Vi har nog skit här hemma. Nu körde han buss i stället tanks. Han släppte av mig på icke hållplats i Chester (leden var stängt på grund av brand, jag både liftade och åkte buss runt) så jag skulle få kortare väg tillbaka till leden.

Vi tog varann i hand och tackade för samtalet. God bless You. (7 augusti -18 dag 97 på PCT)

Vid ca 2000 mile efter Barlow pass (Oregon) mötte jag två män, mariners, med sina söner ute på jakt. Efter att ha berättat vilka djur jag hade sett och vart den sista dagen övergick vi till politik. Ja, de hade röstat på Trump. De undrade vad jag trodde om Sovjet och riskerade Sverige att drabbas. Vi var överens om att Putin är en nyckfull person och att sia nästa drag är mer än vi kunde. Putin kommer att trakassera Ukraina igen så fort de närmar sig EU det minsta. Putin har svårt att stå ut med Sovjets spruckna imperium. Han vill ha Sovjets Förenta Stater och helst mer. Men även han har försvagats med tiden. Vilka drar i trådarna bakom honom är en bra fråga. Sverige kan ligga risigt till.

Hoppar han på er så kommer vi, sa männen.

Vi är inte med i NATO. Vi är inte så snälla mot USA med tanke på hur media behandlar er president, svarade jag.

Vi kommer, sa de skrattande, vi ogillar ryssarna ännu mer.

Vi ogillar ryssarna ännu mer. Skulle jag vara lugn? Deras två söner lyssnade intensivt och nickade ibland. Den äldre läste kinesiska som andra språk. Det var det populäraste valet i hans skola.

Inte spanska?

Vad ska man ha spanska till? ( 8 sept. -18 dag 129 på PCT)

Idag är situationen hotande, för Ukraina i alla fall. Ryssland samlar sina trupper, igen. Med viss regelbundenhet hotar Putin Ukraina och NATOs eventuella nya medlemmar, som Finland. Putin har aldrig stått ut med den splittrade Sovjetmakten. Inte att länder nära lutar hellre mot USA än Sovjet. (Intressanta kartor finns på The Washington Post)

Jag undrar om tomma tunnor skramlar mest?

Hotar de oss på allvar eller är det en styrkedemonstration i gen? Covid har drabbat Ryssland hårt. Dags att vända blicken mot andra fiender? Putin har mycket att förlora, mer än gasledningens inkomst. Skrammel kommer i läget med stängd Europa då myndigheter är fullt upptagna med restriktioner och tvång mot sin egen befolkning. När USA har dragit sig ur Afghanistan med mindre lyckad utgång och visat oorgnanisation och svaghet. NATO ökar närvaron i Östeuropa. Putin i Belarus och gränsen till Ukraina. Mer… Putin har alltid velat visa sig som en ”riktig man”, även ridande på en björn. Det mot en svag, virrig president i USA. Det är svårt att se Biden som en stark och stabil ledare. Hoppas några av de andra i hans närhet är det. Kina sitter lugnt spanar på läget och väntar.

I spänt läge kan ett misstag faktiskt leda till storkrig.

Sveriges försvar skulle orka några veckor enligt experter. Vi är beroende av samarbete. Vissa undrar vad vi skulle försvara. Ett samhälle skadad av kriminalitet och bidragsberoende eller ett land av demokrati och fosterlandskärlek? Igår när strömmen gick i nära fyra timmar sa några här: det var inte ryssarna än… Vi skrattade.

Vad tror du? Tomma tunnor?

Läs gärna Andrea Widburg: Tucker Carlson was on fire about Ukraine and America’s own border på American Thinker. Intressant!

PS. Ni andra bloggare: attackeras ni av ryskt spam? Jag får det dagligen. Men vet inte vad som står för jag kan inte ryska. Inga kvinnor som säljer sig när jag försökte översätta.

Bild: skog dag 129 nära Barlow pass. Länk till inlägget som jag har tagit en bit av:

Snöfall och vandring, minne från PCT år 2018.

Utvalda

Dag 153 på PCT den tredje oktober 2018 var en regnig dag. Så var också dagen före. Jag passerade Deep lake som hade bra tältplatser men det var för tidigt att sluta gå. Dagarna var nu kortare så det gällde att använda all den ljusa tiden.

Jag började gå upp mot Cathedral pass, 2445 mile, blöt och jobbig uppgång.

Det började snöa. Först med mjuka flingor sedan hagel som byttes mot rejält snöfall och hård vind. Jag fortsatte att gå. Natten före hade jag sovit på en usel plats och tänkte på att hitta något bättre. Det fortsatte att snöa, sikten blev noll och ljuset försvann fast det inte var kväll än.

Jag slog tält. Hade i alla fall lite vindskydd bakom.

Nu var inte mitt extralätta tält lämplig för vintertältning så jag fick stiga upp och rensa det från snön regelbundet. Som väntat var det svinkallt. Jag rullade in sovsäcken i räddningsfilten. Jag kokade mat under absiden och det värmde. Bättre. Så fort det ljusnade började jag packa ihop. Tältet var fruset med klumpar av snö.

Det var en strålande morgon. Men vart var stigen? Jag kunde se några fotspår ibland. Någon hade gått förbi mig.

En bit ner från passet träffade jag Big Red (hans trailnamn, min var Legend). Han frös så han inte kunde prata. Det var inte han som hade gått förbi mig på morgonen utan en annan. Big Red höll på att packa ihop. Den andre killen hade passerat honom och sagt att han inte ville ge upp nu. Men även han var frusen och trött.

Jag fortsatte att gå. När det kom en vindstilla solig plats lagade jag frukost och hängde tältet i tork. Big Red passerade, vi pratade om fortsättningen. Han var tveksam till att fortsätta, men kunde inte bestämma sig.

Vi får se, sa vi. En dag kvar till en väg. Kanske snön var bara tillfälligt.

Nästa natt sov jag vid leden vilket man inte ska göra. Natten är djurens tid och de använder också leden. Man ska gå en bra bit ifrån men nu slog jag mig ner vid en utbuktning bakom ett träd. Orkade inte mer och det var vindstilla. Kallt, mera snö. När jag packade ihop på morgonen såg jag spåren efter en puma. Den hade passerat tältet, vänt, passerat igen men fortsatt sedan förbi. Uppe i krönet låg spår efter tältning på en liten plätt och pumans spår runt den.

Det kändes lite kusligt. Inga spår av anfall. Jag började gå ner från krönet väldigt sakta. Stigen gick vid höga bergväggar. Satt puman där och spanade? Inte springa om du ser en Puma. (Bilden är från Sarek inte PCT, lodjur och kråka har lämnat spår.)

Nej, jag såg inte Puman men jag såg en järv under dagen. Det var sällsynt. Den sprang i skogsbrynet ganska nära mig en lång stund. Magi!

Så fort jag nådde Stevens Pass, mile 2473, stannade en bil och frågade om jag ville ha lift. Jag hade bestämt mig att komma till Leavenworth för att där ta bussen till Lake Chelan och byta ut en bit vandring för en lång båttur. Kvinnan som körde var slalominstruktör och väldigt glad över tidig snö. Hm. Lite annat med mig.

Jag fick rum i ett hotell, sista rummet för det var höstens ölfestival dagen efter. Hotellet hade en tvättstuga. Jag startade tvätten och la mig sedan i hett bad. På kvällen satt jag på sängen inrullad i täcket, åt och såg på nyheter. En tidig snöstorm hade lamslagit vissa vägar.

Dagen efter tog jag bussen till Chelan för en 89 km lång båttur på sjön – som likaså hette Chelan – till Stehekin där jag åter anslöt till leden.