Etikettarkiv: PCT

Tron på det osynliga och oförklarliga. Om väsen i naturen.

Publicerat av

Dag 139 på Pacific Crest Trail  passerade jag 2240 mile. Jag hade tillbringat halva dagen på Trout lake för att handla mat, äta och bara gå utan ryggsäck. På kvällen gick en bil gratis mot leden. Den lilla lastbilen var full, alla utom jag satt på flaket. Ett trevligt samtal med föraren och bra utsikt. Ibland var det en fördel att vara gammal.

I den risiga skogen, i skuggan av Mt. Adams slog jag tält i kanten på Gifford Pinchot Nationalforest, ett område där Bigfoot, ofta kallad Sasquatch, sägs vara bosatt i.

Nej, jag såg inga ovanliga varelser. Det mest störande var två vandrare längre bort som tände eld och hade  sedan svårigheter att hålla det i styr, eftersom marken var torr. Eld håller djuren borta, sa de. Man vet aldrig vad som finns här.

Jag trodde att de tänkte på björnar, inte Bigfoot precis. Men det finns många som tror på dess existens. På området vi tältade tillhörig till Scamania County (karta ovan) var det förbjudet att skada folkloristiska varelser. Straffet var böter för $1,000 och upp till ett års fängelse. Bigfoot har sina lobbyistgrupper.

Nyligen dog två personer av kyla på området i jakt på Bigfoot. Hur kommer det sig att några tror på Bigfoots existens till den grad att de ger sig för att leta efter den i uselt vinterväder? Tilltron till att man kan se något magiskt, som även betalar sig, kan vara överväldigande.

Det finns bilder av varelser som ser ut lik vår föreställning av Bigfoot, men inga bevis att figuren var annat än en människa stor i storleken och utklädd. Ingen har fångat Bigfoot och så kunnat bevisa dess existens. Fotavtryck påstås dock har hittats. En del har sett Bigfoot men har inga bilder att visa upp.

Varför tror vi än på varelser vilka troligen inte existerar? Vi känner faktiskt inte till allt som finns på vår jord. Varje år hittas otaliga, nya djur och växter. 2024 fann forskare 138 nya arter. Folk i Amazonas som lever helt utanför allt har också hittats i år igen. Så, varför kan inte någon inte än fångad varelse existera?

Det övernaturliga har alltid fängslat och även skrämt oss. Det på jorden och i luften. Nyss hovrade en massa  drönare i luften samtidigt i några av USA s delstater och en del folk såg genast utomjordisk invasion. De onda som kommer från rymden. Vi lockas av något magiskt, utanför det kända. Vi återupplever barndomens sagofigurer. Hoppet finns att finna något utöver det vanliga, ett bevis att annat än vi existerar.

Någon Bigfoot syntes inte till den natten, inga andra varelser heller. Men dag 145 gick jag på ett område  efter Chinook pass, i djupa skogar mellan bergen där djurlivet brummade, vrålade, skrek, sprang, slogs, även sjöng fast utan melodier och jag kände att där ska jag inte tälta utan fortsatte gå i skymningen allt vad jag kunde. En ung björn småsprang på stigen före mig. Kanske var livet i skogen för mycket även för björnen? Den vek in i skogen och jag fortsatte upp till en platå där det fanns tältplatser. Och tystnaden la sig över platsen.

Kanske gjorde jag fel? Jag borde stannat där bland djuren? Det kunde ha blivit en bild som gav mig berömmelse och betalade mina utgifter?

Vår tilltro till något vars existens inte har kunnat bevisas kan vara stark. Det kan vara ett slags kontakt med naturen och sätt att tolka omvärlden. Det kan vara en tro på något som styr och  hjälper oss i livet. Astrologi, kosmisk vägledning, healing, shamaner… många av oss tror på något av den typen av livsråd enligt undersökningar.  

Religion då? Ja, religionen eller tron då? Det är större. Det lämnar jag i alla fall nu utanför skogsväsen.

Tänk efter, vilka saker, påståenden eller varelser tror du på vars existens är än obevisat?

Och, utan de nyfikna och modiga människor som började utforska Världen trots de osynliga farorna skulle vi än sitta i en grotta och dö unga.

Jag själv då? En kallhamrad realist? Inte riktigt. Finns det ingenting kvar vi inte än kan förklara vore Världen en plats där utvecklingen har stannat.

https://www.bbc.com/news/articles/cx2ykyew50go

Home

Kartan skärmdump från Google map. Bigfoot ruta 352 från the Patterson Gimlin Bigfoot film

Bilder överst Mt Adams, nederst Mt, Washington, Pacific Crest Trail, Washington.

Magiska möten under vandring.

Publicerat av

Jag har träffat flertal människor jag inte känner men som har bott nära mig eller gjort saker av betydelse för mig, varit med i samma historiens gång. När jag tänker efter finns det flera av dem som har kommit till min väg på ett oväntat sätt när jag har varit ute på vandring.

En av dessa gav mig lift och hjälp på PCT. Vi upptäckte vår gemensamma nämnare, arbete i Vietnam. Han var en av de sista amerikaner som lämnade Saigon, som  föll 30 april 1975. Han hade skickats dit  i slutet för att ”städa upp”” som han sa. Jag var i Vietnam senare för att vara en liten, blygsam del av uppbyggnad.

Varför råkade just han befinna sig på den platsen, vid Sacramento River, 1502 mile på PCT (bild nedan) när jag kom ut till vägen från skogen?

Det blev det bästa samtalet under min PCT vandring.

Nu på West Highland Way mötte jag två män, något yngre än jag.  Det var min första dag, Hade  börjat gå snabbt efter resan och en kopp kaffe med smörgås i ett fik på startplatsen Milngavie. Jag hade kanske gått fem kilometer. Det började skymma. Jag satt mig på en bänk vid vägen. Gå, eller vända. Jag hade nyss passerat en lämplig tältplats.

Då kom två män och sa att bänken var för två personer. Vart är ditt sällskap?

Jag pekade uppåt, mot himlen. Sorry, sorry, sa de. Jag sa dock att jag vandrar nästan alltid ensam.

Vi gick följe ett tag. Den ena männen hade bott flera år i Sverige och arbetat för ett Internationellt Kompani. När han sa vart han hade bott hade vi varit nästan grannar i 8 år men aldrig träffats. Sedan hade han återvänt till London och även jag hade lämnat Stockholmstrakten för ett tag. Nu var de båda på ett släktbesök i Skottland. De hade åkt en bit och tagit en promenad på West Highland Way.

Det var liksom magi. Världen var liten.

Vi pratade om utvecklingen i Sverige och i England. Invandring, kriminalitet, den vanlige jobbarens ekonomi. Om skolan. Om pensionärer. Politiker som liksom alltid hänger efter. Allt var tämligen lika i våra länder på många avseenden. I de negativa delarna så att säga.

Det positiva har du framför dig: naturen, sa de. Skottland är så vackert.

De tyckte att jag skulle gå till en camping i alla fall, ensam som jag var. Det fanns en ganska nära. De klev in i sin bil och jag vinkade adjö till dem. Snart kom jag till en plats som passade för tältning. Dimman la sig. Tystnad. Inte ens ett får bräkte.

Mina första timmar på leden var över. Det var så lättsamt att gå, park, byvägar, hage. Det blev mer ansträngande så småningom. Bakom en stenmur, under träden sov jag min första natt på West Highland Way. Stenmurar kom det att vara gott om, de flesta mossklädda, resultat av ett hårt arbete från tiden länge sedan.

Ingenting kommer utan ansträngning och vilja.

Stenbro Victoria bridge-

Planera för vandring och gamla minnen.

Publicerat av

Dags att starta årets vandring eller fler. Kanske är du redan ute? Hur tänker du vid valet av en led? Hur planerar du?

Visst kan man bara kasta ihop sina saker och börja gå men lite planering underlättar. Det som styr är tid och pengar. Vandring låter som billig hobby men det är det inte. Utrustning kostar. Resor kostar.  Men visst, den allra första vandringen jag gjorde kostade tågresan till Abisko och en gammal ramryggsäck köpt på något överskottslager. Gick i mina vanliga kläder. Hade en lånad sovsäck. Jag sov i vindskydd och stugor. Det var i början -80 talet.

Idag har jag en nära nog topputrustning i lättvikt. Jag tältar nästan alla nätter.

Så, utrustning enligt behov, vart man tänker vandra och hur äter och sover man.

Vilken tid har du att spendera? Vilken natur vill du vandra i? Kan du tänka dig åka långt för det? I så fall kolla ditt pass, behövs visum och krävs det tillstånd? Hur vill du övernatta? I tält fritt vart som helst? Det går bra i ett antal länder som Sverige, Norge, Finland, Skottland, USA…men många länder tillåter inte tältning i det fria. I Spanien till ex. kan de jaga tältare ute med helikoptrar. Du vill inte låta din reskassa gå till böter så kontrollera om och hur du kan tälta.

Om du väljer att bo i stugor är många leder i Europa enklare tillgängliga. Men  de kan vara fullbokade under augusti som är vanlig semestermånad i Europa.

Hur planerar du för mat? Bära med dig? Stugor med mat och restauranger?

I Sverige är leder ofta försedda med vindskydd och fjällstugor kan ha även affärer. Det går ingen nöd på vandrare i Sverige, bara lite planering behövs.

Så, skall du vandra i år eller är du redan i gång? Jag ska vara barn- och kattvakt snart men sedan blir det en kortare runda. Har planer för några längre också.

Min bästa vandring var Pacific Crest Trail, i hård konkurrens med Kilimanjaro.

6 år sedan sen eftermiddag den tredje maj 2018 började jag min vandring längs PCT. Jag var inte i god kondition. Det var tungt i början. Som någon sa: en månads träningsrunda, sedan går det bättre. Det stämde.

Om du börjar vid södra markeringen, vid den mexikanska gränsen, går de första 700 mile genom den kaliforniska öken. Nej, inte bara sand. Det finns en del växtlighet, gamla träd, buskar, kaktusar och sten, både stora och små. Samt de oändliga fälten med vindsnurror och solpaneler. Det var varmt, upp till +42 C ibland och man fick bära en del vatten. Dag 50 lämnade jag öken och kom till Sierra.

Varför valde jag just PCT? Den var i USA. Den var lång. Den var en utmaning. Den hade en annorlunda natur än på mina tidigare vandringar. Eftersom PCT var 4000+ kilometer hade den flera olika typer av natur. Det enda som saknades var havsstrand. Därför gjorde jag 5 dagar på Pacific North West trail vid havet som avslutning.

På PCT sov jag utan andra i närheten ca 90% av tältnätterna. Några hotellnätter och 3 på en camping. Som mest bar jag tio dagars mat.

Hade jag en bra planering? Inte alls. Länk nedan.

Ha en bra tur!

Planera? Eller ta dagen som det kommer? Två långvandringar, olika planering

Bilder; uppifrån: Vandring ovan molnen Jacinto bergen, kaktus Scissors crossing, solnedgång mot Mojave damm, namnlös topp, öken vid Hikertown, vindfarmer på väg mot Mojave. Alla bilder från Kalifornien.

Magin i stegen och risken att ändå dö.

Publicerat av

Vaknade med ont i knäet. Så rejält ont att jag fick hoppa med ett ben till kaffemaskinen. Satt sedan på soffan och åt frukost samt läste på nyheter.

Det senaste var att bara 4000 steg om dagen räddade oss från förtidig död. Inte 7500 och inte 10 000 steg. Antalet tycks krympa med varje undersökning. Inflation äter inte upp bara våra inkomster utan stegen som skulle rädda våra liv.

Idag blir det inga steg alls. Jag vet att mitt knä är trasig (jag brukar bara ignorera det) och ibland skriker det så att jag får låta bli att anstränga mig. Kanske var promenaden igår på asfalten det som orsakade smärtan? Ingen studs i stegen.

Jag undrar hur de bedömer förtidig död? Från vilken ålder? Av vilken orsak? Unga dör idag av cancer i ökad omfattning, det är väl för tidigt.  De som skjuts redan i skolåldern? Rökning? Övervikt? Krig? Livsstil med droger, av personliga val som en politiker sa. Mer…

Hur räknar man ut den perfekta åldern för mig att dö ifall jag skiter i 4000 steg om dagen eller går de?

Jag letar i stället efter någon bra film i lådan värt att se en gång till. ”Hurt Locker” med Jeremy Denner, han blev Oscar nominerad. Filmen vann 6 Oscar bl. a bästa film, Kathryn Bigelow bästa regi och filmen var nominerad i ytterligare tre kategorier 2010.

Det är en film om Irakkriget, om de soldater som desarmerar bomber, med döden ständigt närvarande.  Det är otacksamt. Irakierna älskar inte precis dem. Ibland går det inte att rädda folk. Att lyckas ger en känsla av odödlighet.  Kriget blir en drog, svår att lämna men ändå vill man bort. Som ett spel man måste vinna först. Det finns en scen när Renner irrar i en matvaruaffär under sin ledighet, som visar skillnaden i hans verklighet hemma och på fronten. De oändligt små valmöjligheterna mot de orimligt många. Han återvänder igen, inte ens hans lilla barn kan hålla honom hemma.

2018 på PCT mötte jag en fd soldat från Irakkriget. Nu körde buss mellan Quincy och Chester (Norra Kalifornien dag 97 på PCT mile1332) och jag åkte tillbaka mot leden med honom i en tom buss efter matinköp.  Han hade gjort två vändor i Irak och ett i Afghanistan. Han sa att krig blev liknande en drog och därför kunde veteraner bli ibland drogberoende hemma eftersom de inte kunde hitta ett normalt liv. Det fanns en nervositet i kroppen. Något måste hända.  Han sa sig ha haft tur med ett jobb direkt efter Irak, i hemstaden.

Överallt där jag fyllde på mat under min PCT vandring såg jag en skylt om att stödja veteraner eller vilka dagar någon organisation erbjöd gratis mat för dem.

Filmen ”Hurt Locker” är om Irakkriget men kunde vara från idag, som Ukraina eller Gaza. Igår röstade USA till ett stödpaket, 60,8 miljarder dollar, för Ukraina. Alla politiker var inte glada utan anser att USA s egen gräns skulle försvaras först eller andra behov på hemmaplan.  Det finns många bland folket som tycker USA s del i alla krig får vara nog nu, pengarna behövs hemma. Skiljelinjerna i USA s politik och inställning till deras skyldigheter är synliga. Egentligen finns inga pengar i budgeten för detta utan det är skuldsättning av folket. Den totala skuldsumman idag, kan knappt längre skrivas ut eller förstås.

$34,583,094,965,544.54

Tar en kommentar; Sean Snaith, an economist at the University of Central Florida told FOX Business. ”You can’t just spend trillions of dollars more than you have in revenue every year and expect no ill consequences.”

Ukrainakriget kan pågå ett varv till. Vi i Europa satsade uselt i början, tänkte och grubblade och så bidrog det till långvarigt elände. Ryssland i sin tur satsar mera män, tömmer även fängelser, försöker locka kvinnor och får hjälp av sina goda vänner som Iran och Nordkorea.  Kina har fortfarande problem  att besluta med vem och varför. Olja och gas går också alltid att sälja.

Mängden folk man kan slänga in i ett krig har betydelse, inte bara avancerade vapen. Ryssland äter in sig per meter, inga stora rörelser, bara segt kravlande. Inte bryr sig Putin om mängden döda. Inte heller protesterar det ryska folket öppet, för bäst är att hålla mun. Oavsett, framtiden är mörk. Oavsett vilka steg vi tar.

Länder i Världen skuldsätter våra barn, barnbarn och mer, för att kunna föra krig och försvara sig. Så även vi. Antalet födda barn når bottenrekord, låter faktiskt sunt. Jämförelser med romarrikets undergång har bleknat länge sedan.

Det dalar någon enstaka snöflinga ner. Termometern visar en plusgrad. Våren vill inte komma. Den där globala uppvärmningen har helt hoppat över Stockholmstrakten.

Läs gärna recensionen av Hurt Locker på

https://www.imdb.com/title/tt0887912/

Om tidigare amerikansk bistånd till Ukraina: https://www.cfr.org/article/how-much-aid-has-us-sent-ukraine-here-are-six-charts

Nedan bild från stigen efter Chester dag 97 mile 1335.