Jag ska också ha…

Utvalda

Nu försöker Regeringen satsa för att stävja våldet. Olika förslag och nya grupperingar samt militär skall minska och hindra terrorism.
För visst är det terror när hus sprängs och unga hittas skjutna i skogen?

Det blir svårt för situationen har utvecklats under flera år men ingen vågade vara så modig att de krävde radikala metoder. Åtgärder blir bara plåster på det hela. Det som har utvecklats under flera år och blivit ett system med tusentals utförare försvinner inte så enkelt.
Vi har varit så förstående. Sociala omständigheter. Skyll på någon annan.

De säljs inte bara narkotika. Maffian tar över skattebetalda verksamheter som Vårdcentraler och Vaccinmottagningar. Hur ska jag veta vem som styr en VC och vem som tar pengarna? Måste vi göra en avancerad koll innan vi besöker ett Vårdcentral?
Känns som om vi är på väg mot ett maffiasystem där ungar skolas in. Italien, sa någon. Mexiko kanske.

Polisen vet vilka hör till de kriminella gängen. Varför är de inte bakom lås eller ut ur landet ifall de är utländska aktörer. Jag vet, lagar.

Så unga som 8 – 12 åringar hänger vid gängen färdiga att uträtta något. Varför går de inte till scouterna? Musikskolan? Spelar Monopol med kompisarna? Läser läxor? Tror de att den rika Världen på Internet blir deras när de följer order från de kriminella? De som har dyra kläder, guldkedjor, senaste mobilen och en fin bil. De avundsvärda. Är en del nutida barn så enkla i tankeförmågan? Är de utan moral, annat än det som heter pengar? Jag ska också ha är som ett mantra.
Livet är ett TV spel. Ingen dör på riktigt.

Hur tänker föräldrarna till gängbarnen? Kanske borde vi samla den inre kretsen kring ett barn: föräldrar, mor/farföräldrar, syskon, kusiner, andra viktiga närstående och ställa frågan: Hur lät ni situationen gå så långt att ett av era barn sitter inne för mord? Ligger död i diket? Var det ingen som kunde göra något före?
Lite AA approach. Och med tvång, polishämtning om inte alla kommer. Polis leder förstås.
De närstående är inte Socialtjänstens personal. Inte fritidshem. Inte skolan. Inte Polisen. Men ibland även de religiösa ledarna.
För, jag tror inte att alla var totalt okunniga om vad släktens ungdomar höll på med. Det finns säkert vuxna som borde skämmas.

Det finns vuxna som försöker. Frågan är vad man kan göra utan att ungjäveln omhändertas till någon trevligare familj som låter honom prova sina vingar.

https://svenska.yle.fi/a/7-10042777

https://polisen.se/aktuellt/nyheter/2023/oktober/forslag-for-att-bryta-insocialiseringen-av-barn-till-kriminella-natverk/

PS. Researchföretaget Acta Publica har granskat samtliga dömda till sluten ungdomsvård mellan åren 2015-2022. Totalt handlar det om 439 ungdomar.

Sju av tio tonåringar som döms till sluten ungdomsvård återfaller i brott. För unga gängkriminella är återfallsfrekvensen över 90 procent.

Det visar Acta Publicas granskning av samtliga dömda till sluten ungdomsvård åren 2015 – 2022. Det handlar om 439 ungdomar, huvudsakligen unga män.

Nästan varannan dömd tonåring var omhändertagen enligt LVU före dom.

Tidigare i samma ämne:

Har vi glömt Charlie Hebdo?

Fem år sedan attackerades satirmagasinet Charlie Hebdo av beväpnade terrorister i sin kontor i Paris. Terroristerna mördade tolv personer.

Under dagen har en ceremoni hållits i Paris där bland andra borgmästaren Anne Hidalgo och Frankrikes tidigare president François Hollande medverkade. Attacken genomfördes av al-Qaida-kopplade bröderna Kouachi efter att tidningen gjort satir på islam. Det blev startskottet för en rad terrorattacker i Europa. Två dagar efter skedde en attack i en mataffär i Paris och dödade 17 personer. Ca 250 personer har mist livet i Frankrike genom olika terrorattacker efter Charlie Hebdo.

Tidningen har dock inte gett upp utan publicerar satir än idag. De kryper inte utan står starka på sina ben. Något för svensk press att ta efter?

Mer om händelsen om du klickar på datum januari 2015 listan på hemsidan.

“Jag älskar dig” och sedan…

De sista orden från en av de drabbade genom mobilen etsar sig i våra minnen.   ” Jag älskar dig…” och sedan är det tystnad.

I ett ögonblick har våra liv förändrats. Datum den 11/9 klockan 8.45 i New York tid. Ett plan, ett vanligt transportmedel för människor kraschar, ett plan till, ett till och terrorn har tagit över våra liv.

Oavsett avståndet har rökmolnen i World Trade Center trängts in i våra vardagsrum. Det för in skräck. Alla har drabbats.

Nästan. Förövarna som inte tog genvägen till sin himmel i attacken har en glädjens dag. Någonstans, väl skyddade sitter någon eller fler och ser förödelsen i sin TV ruta. Tar mot glädjebesked i telefon. Applåderar. Det var nästan en full pott. Vad näst? Världsmakten USA har fått en törn. Kanske är förövarna lite missnöjda med det fjärde planet som bara åstadkom några döda och missade målet.

Det var 23. årsdagen över Camp Davidavtalet. Avtalet som skulle bringa lite lugn i Mellanöstern.

Förut tänkte vi att världen är god men det finns onda undantag. Nu är världen ond men än finns det goda undantag. Kanske. Vi blir mer varsamma i vår bedömning av vår omgivning. Västvärlden sluter sig i kontroll. Öppenhet som vi hyllat var en risk. Toleransen vi hade för våra grannar från främmande kulturer var kanske skyddande av en brottsling? Vi ser med vidöppna ögon och ser en fara som vi trodde var begravt i och med andra världskriget och i olika fredsprocesser som pågår. De krig som drabbar Afrika är långt borta och hotar inte oss. Vi kan negligera. Nu är risken för oss själva bakom knuten.

Det finns många farliga människor i världen, i terroristens ögon. Människor som förtjänar att skjutas, sprängas i luften eller åtminstone hotas. De är barnen som går till skolan genom fel område. Spädbarnet i Gaza som skjuts på sin fars armar. Munkarna som har jagats iväg eller mördats i Tibet. Människor som kommit till sitt arbete i World Trade Center och precis kopplat på sin dator för att läsa nattens post.

Vem definierar rätten till liv? Vem definierar rätt liv? Det gäller att vara oförskämt rik och fanatisk, då fixar sig herraväldet över människors liv. Den som har mest vapen och vansinne bestämmer. Men det är inte längre nödvändigt med vapenarsenal. Det räcker med fanatiska terrorister som använder sina egna och andras liv som vapen. Vi har svårt att förstå deras handlande och motiv. Att religiös tro kan användas som orsak till att mörda.

Vi skall inte heller förstå, för, att förstå terroristen är ett steg mot ett slags medlidande. Vi är ofta bättre på att förstå dem som drabbar andra, men mindre bra att ta hand om de som drabbats. Medlidande löser inga våldshandlingar. Våld tillbaka är mer effektivt men ger inga permanenta lösningar. Våld föder våld, det borde vi veta. Det faktum har inte sjunkit i allas medvetande.

Men jag är lika hjälplös som andra inför det som händer. I farans stund blir våra egna och våra barn det viktigaste. Jag ringer min dotter. Hon har nyligen kommit från en semester i New York. Hon har flugit runt de skyskraporna som inte längre finns. Jag törs knappt fråga om hennes sambo. Han är flygare och har rutten London – New York.

Han har precis landat i Sverige. Vi har klarat oss, denna gång.

Jag skrev det ovanstående 11 september samtidigt som katastrofen begick i TV. Jag var ledig den dagen och satt på TV. Jag hade gjort kaffe och tänkte skriva något helt annat till Sourze, som jag skrev till på den tiden. Jag fick ångest eftersom min dotters sambo skulle flyga ett plan från New York. Jag bytte kanal flera gånger och surfade runt för att se vilket plan det var som kraschade i de två tornen.

Jag tror att många av oss började betrakta muslimer på ett annat sätt därefter. Islamisternas fanatism kom oss nära. De angrep vårt revir. De angrep det ekonomiska hjärtat, New York. De angrep vårt sätt att leva. Det har skett ca 35 606 islamiska terrorattacker efter 11/9 i världen. (Jag vet inte hur man har räknat.) Hur många attacker har skett genom andra bortser jag idag, minnesdagen för 11/9-2001.

Jag är dock tveksam till om politiker lutande åt vänster här hemma, i EU och i USA har begripit syftet och risken med islamisk frammarsch och terrorism.

Minns ni 11 september 2001? Dagen med 2 977 offer + 19 döda kapare ca 6 000 skadade, enorm psykisk påverkan och stora materiella skador.

Vad gjorde ni den dagen? Hur tänkte ni efteråt när röken och askan hade lagt sig? Påverkade attacken era liv och tankar?

Bild: Michael Foran från:
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:WTC_smoking_on_9-11.jpeg

Moderna besvärjelser med blomsterhav, del 2.

Mer än tjugo år sedan körde jag förbi en plats nära en liten by i Norrland. Någon hade satt ut ljus och blommor vid dikeskanten. Jag stannade bilen.  En bild av en ung man fanns bland blommorna. Det hade varit en bilolycka på den kurviga vägen vid ishalka.

Det var första gången jag såg en sådan smyckning ute vid en väg. Idag är det vanligt. Att lägga blommor vid olycksplatser har blivit en sed, oavsett dödsorsak. Ett slags markering för yttervärlden. Se, det hände något här. Vi har hedrat de döda med blommor i alla tider. Att lägga blomster på olycksplatser är dock en nyare sed. Vid Medelhavsländer har det varit vanligt att lägga blommor och ljus, även andra föremål, på platser där någon har dött i en olycka. Kanske kommer seden därifrån? Efter den sista terrorattacken mitt i Stockholm 7 april, var både gatan och polisen överösta med blommor och gosedjur.

Död och sorg är en naturlig del av livet. Men att  mista livet hastigt i en olycka eller ännu värre omständigheter som i terrorattack, rån, gängkrig eller bara för att förbrytare gör upp om någonting sinsemellan på våra gator, är en tung katastrof.

Livets gång mot livets meningslöshet.

Nuförtiden samlas människor på  platser för terrorism, platser där någon attentatsman har kört över okända med en bil, skjutit ihjäl, huggit med kniv, sprängt en bomb eller mördat folk på annat sätt. Paris, London, Bryssel, Stockholm, Åbo, Barcelona, Berlin, Nice… Oftast – men inte alltid – är dessa personer  muslimska terrorister. Hur tacklar vi detta? Vi samlas kanske i tusentals, tänder ljus, lägger blommor på platsen, skriver hälsningar till de döda, visar kärlek. Vi håller en tyst minut. Kända musiker spelar. Vi ropar tillsammans ”vi är inte rädda”. Politiker klädda i något mörkt med allvarsam min intygar att läget är under kontroll.

Under kontroll? Vilket då?

Är detta en modern besvärjelseritual?

Folkmassan liknar en maktdemonstration – som är dock helt maktlös. Vi visar enighet i uttryck, men  vad? Att vi är eniga i vår sorg tycks självklart. Är vi eniga om hur terrorism skall tacklas? Är det inte så att flertal ropar på gränslös invandring utan kontroll vem som kommer in, en hotad som söker skydd, en som vill få försörjning eller en terrorist som vill ha viloplats? Förbereder vi inte belöningar och förturer för dem som har mördat för sin övertygelse i andra länder? Vi kallar dem återvändare, inte terrorister.

Ropar inte massmedian rasist så fort man ifrågasätter något om den förda politiken?

Är det än för få döda i Sverige så vi betraktar terror som en olycka, inte som ett krig mot våra liv och värderingar? För en muslimsk terrorist är vårt västerländska sätt att leva intolerabelt. Vi är de otrogna. Det är därför vi möter döden från terroristens hand.  De bryr sig inte om våra besvärjelser.  Kanske är de till och med nöjda med folkmassorna som samlas?

Har vi gjort nog när vi lägger blommor på terrorplatser, tänder ett ljus och berättar för andra att nu har även vi varit där? Sedan? Vänder vi oss till politiker och kräver att de som har makten gör något? Kräver vi att de som inte skall vara här utvisas, bokstavligen? Som Rakhmat Akilov, utvisad som stannade kvar, planerade och utförde terrorattack fast han inte ens skulle vara i landet. Inte heller borde Abraham Ukbagabir, som mördade två personer på IKEA för att hämnas den svenska Staten för utebliven asylrätt, få gå fritt på gatorna.  Klokheten kommer alltid i efterhand.  Vi kan inte se in i människors hjärtan. Några är faktiskt onda.

Måste vi bli mer misstänksamma då?

Vi borde kräva att Samhället (läs makthavare) sätter vår säkerhet – medborgarnas säkerhet – som sin primära uppgift? Eller är vi hellre naiva och bildar hjärtan med våra händer?

Att dö i terror, oavsett formen, är ingen olycka. Det är en planerad, vald krigshandling mot vårt västerländska liv. Vi får känna ilska, vrede, rent av mordiska tankar mot terroristen. Vi behöver inte sjunga fredssånger.  Men oftast läser vi förklaringar för förövaren i våra massmedier. Trist barndom. Inte integrerad. Arbetslös. Dålig segregerat område. Mår dåligt. Fattigdom. Ingen gymnasieutbildning. Inte fått stanna i Sverige. Synd om…

Förklaringarna för utövaren av dödligt våld är många. Vart tog offren vägen?

Så, vi köper blommor för att hedra de döda och samlas i demonstration. Vi är inte rädda? Kanske borde vi vara det? Vi  sitter alla i samhällsfordonet på EU:s riksväg körd av naiva personer berusade av godhet och multikulturalism (som aldrig har fungerat någonstans), och vi har inte vett att vara rädda och försöka hoppa av.

PS. Jag skulle vilja räkna skjutningar på allmän plats som terrorattack.