Finner man ingen rasism får man hitta på den.

Natur och vandring ser ut att vara en ”vit” sysselsättning, i alla fall på norra jordklotet, de länder jag har vandrat i. Under alla mina vandringar, oavsett land, har jag råkat träffa och prata med kanske tio -femtontal med annan hudfärg än min. De flesta var från Kina. Alltså folk där man klart ser att de inte är bleka solbrända vita.

Men, nu är det vita naturintresset också rasistiskt. Från ABC nyheter USA:

@ABC News, shows the country’s premier outdoor spaces—its 419 national parks—remain overwhelmingly white.

It’s racist to go to national parks, even though you’re not keeping anybody else from going there. It’s “self-segregation,” even though the parks are open to anyone who wants to go. And if you’re a white person, it’s your fault if people of color don’t want to go to the parks, especially if you’ve never done anything to hurt anybody.

The message is clear: Mother Nature is a white supremacist. (länk nedan)

Pacific Crest Trail gick genom flera Nationalparker. Ca 50 personer började dagligen vid södra gränsen. Eftersom jag gick sakta hann flera förbi mig och i slutet när jag var mer i form hann jag ikapp flera. Sedan kom folk som gjorde dagsturer, gick några dagar och de som gick Muir Trail. Alla utom en som jag pratade med var – troligen – vita. En svart man sprang förbi.

Som vandrare studerar man inte andras hudfärg annat än om personen ser ut att vara brännskadad. Då erbjuder man någon kräm för lindring. Man pratar om nästa vattentäkt, om mat, om kilometrar, tältplatser, nästa plats att köpa mat i och om det är något man behöver hjälp med. Men nu får vi veta att vi vita är rasister även i ett Nationalpark och ute i naturen. Själva naturen är rasistisk, icke inkluderande.

Suck. Det kan inte vara så att olika människor har olika intressen?

Finner man ingen rasism får man hitta på den.

https://pjmedia.com/news-and-politics/jim-treacher/2020/07/02/going-to-national-parks-is-racist-declares-abc-news-n599372

https://abcnews.go.com/Politics/americas-national-parks-face-existential-crisis-race/story?id=71528972

Vad gör barnen på sommaren?

Det ösregnar. Vi har tagit en paus i vedstapling, barnbarnet och jag. Då  ägnar vi tid för mat och förstås Internet. Jag försökte se på vad han, 11 år gammal, tycker är roligt på Youtube och det var ingenting jag kunde skratta ät. Helt ointressant, helt utan humor för mig, medan han skrattade glatt.

Det finns skillnad på oss, barnbarnet och jag. Det skrivs ålder, den värld och tid som skiljer oss åt.

Vad gör barnen på sommaren? Här staplar vi ved, så mycket ved. Målar om stugan. Klipper gräsmattan. Torkar ätliga växter. Plockar blåbär och snart hjortron – förhoppningsvis. Gör långa promenader i skogen. Skjuter pilbåge och gör egna pilar.  Klättrar i träd. Paddlar kajak. Kryper i grottor. Studerar fornlämningar i naturen. Mer… Det finns oändligt att göra vid en semester på landet i en sommarstuga.

Jag sätter ihop IKEA möbler och det är inte min paradgren. Alltid är det någon skruv som  inte går i eller fattas. Kanhända att jag har missuppfattat vart allt skulle skruvas i för någon teknisk begåvning är inte jag.

Katterna har blivit nattsuddare. Grannen förser oss och dem med fisk. Myggorna är alltför kärvänliga.

Allt låter idylliskt. Det är det – en stund. Ute i världen är allt annorlunda. Löfven har nyss skuldsatt Sverige arbetande befolkning och mina och dina barnbarn med ofantligt många miljarder. Vi svenskar får arbeta till döden så de sydligare länderna kan sluta tidigare och njuta av livet. Kort sagt. Det är förstås mer komplicerat. Läs på Cornucopia som förklarar EU s nya giv som ”nej, nej Löven” förstås skrev under.

Den röriga situationen i världen, sjukdom, demonstrationer och all elände känns långt borta i en stuga på landet. De gamla stugägarna är populära i år och besöken är talrika från barn och barnbarn. En önskvärd utveckling i Coronas spår. Kanske håller det även när Corona har avtågat?

De rasistiska galenpannorna.

En helt annan hund

Ekot – som vi skattebetalare avlönar – rensar ord. De skriver på Facebook: God morgon! Nu har kommentarsfältet rensats, rasistiska ord som ’indian’ och ’eskimå’ är INTE okej!”.

Jag passerade flera indianreservat under tiden på PCT. Vad ska de kallas? Reservat för? Alldeles nyss bildades en ny stor indianreservat i Oklahoma. Viss politiker tog en blodtest för hon ville så gärna härstamma från indianer. Resultat var kanske, troligt, lite. Pocahontas kallas hon lite spydigt. Hon ligger bra till i vicepresidentkampen fast hon är vit. Det kan väl inte gå för sig idag? Vit man och en vit kvinna på de poster?

Men nu är ordet indian rasistisk enligt ordrensare. Vilka andra folkslag näst? Kineser? Svensk är förstås rasistisk ord.

Även hundars namn kan uppröra folk. En hund troligen med namnet Nigger hade en gravsten. Han dog 1902. Men nu drabbar stormen även döda hundar. Tidningen täcker namnet. De vågar inte ens stå för gravsten för en hund.

Från Daily Mail: The gravestone of a dog named the ’N word’ based in Warwickshire has been removed amid the Black Lives Matter movement.

The dog passed away in July 1902 and his memorial in Coombe Abbey Park, a popular cultural attraction, displayed his controversial name along with the date of his death.

Following complaints made last year, Coventry City Council refused to remove the gravestone due to property reasons, but it has finally been taken away.

Nu var det en hund men det finns otaliga namn på gravstenar för människor som väcker avsky. Adolf? Josef? Djingis? Fler…Skall vi rensa de också?

Jag är säker på att det finns uttryck vi bör undvika. Jag vill ogärna bli kallad för jävla finne. Jävla alltså. Och tilltalsnamnet hora på skolgårdar bör rensas ut. Men en hund som har dött över hundra år sedan! Vilka namn, nationaliteter, folk blir du upprörd över? Eller hör du till de som anser att ordrensare själva är de rasistiska galenpannorna?

Det finns oändligt med saker och händelser att bli upprörd över. Man borde välja noga vart man lägger sin energi till. Något av mer betydelse än ordet eskimå, indian och gravsten för en hund.

Att desinfektera historien och nutiden gör ingenting bättre. Jag vill slippa betala till Radiotjänsten och jag fortsätter att kalla indianer för indianer och eskimåer för eskimåer. Tills de själva vill byta namn.

https://www.dailymail.co.uk/news/article-8488865/Memorial-dog-racist-died-1902-removed-graveyard.html

Föda barn – en helt annan historia på 60 – talet.

På grund av pandemin har sjukvården begränsningar även inom förlossningsvården. Ens partner får vara med under själva förlossningen men sedan får denne gå hem. Ingen plats på BB, ifall nu den nyförlösta kvinnan får plats där. Idag går många hem efter sex timmar. Snittade, flerbörd och de med komplikationer eller för mycket blodförlust får stanna kvar. Många är idag missnöjda när partnern inte får stanna kvar.

Sedan finns ju de som föder hemma på hallgolvet, i bilar och så. Förhoppningsvis med en partner eller anhörig närvarande men inte ens det är säkert. Förlossningsvården är inte någon paradgren. Det larmas ständigt om brister och personalproblem.

Hur var det på min tid? Graviditet var barnmorskans, inte min. Jag antog att allt var väl eftersom hon inte sa så mycket. De finesser som nu finns, ultraljud och möjlighet att lyssna på hjärtljuden fanns ju inte då. Man gjorde dock flera besök än nu. I slutet skickade barnmorskan mig raka spåret till sjukhuset med ett kuvert, men sa inte varför. Jag fick gissa. Jag hade gått över tiden, var något gul, lades in och fick några piller som skulle starta förlossningen. Jag fick en säng i en fyrsal men fick flytta till förlossningen nästa dag.

Jag hade lärt mig Lamaze – metoden av en väninna som hade fött barn i Frankrike men det föll inte i god jord hos barnmorskan. Jag var konstig. Hålla på att flåsa så där. Dessutom var jag inte gift.  Hon lämnade mig åt mitt öde och gick. Ring om det är något, sa hon. Jag fick till sist förlösa mig själv, eller ska jag säga att barnet bara bestämde sig att det var dags att komma ut utan hjälp. Jag ringde när jag lyckades få tag på ringklockan som hängde högt upp ovan sängen.

Jag glömmer aldrig barnmorskans min när hon kom in. Föda barn så där! Hon ringde efter mer hjälp. Hon var så förfärad och försökte mumla ursäkter och upprepade oavbrutet hur fint barnet var. Jag sa kallt att om barnet var skadad skulle jag anmäla henne.

Någon möjlighet att ringa hem fanns inte. Jag mutade ett biträde med en slant som ringde hem till min sambo.

När det första barnet föddes var vi, blivande föräldrar, sambor, en ganska modern uppfinning som inte passade förlossningen och BB. Han fick inte ens besöka mig och babyn. Det fanns en kontroll vid dörren. Synd var något Allmänna BB undvek. Inga lösa förbindelser där inte. Ja, jag fick inte heller se min baby sedan annat än en glimt. Barnen flyttades till barnsalen för att tas hand om av de professionella vårdarna. Vi mammor fick ha våra barn cirka 20 minuter per gång när vi skulle amma vart fjärde timme, snabbt och effektivt. På nätterna tog barnsköterskorna hand om dem. Efter amning vägdes barnen och sköterskan meddelade med allvarlig min hur lite barnet hade ätit och vad den vägde. Vi var så misslyckade allihopa och mina rumskamrater grät.

De andra, ärbara kvinnorna, fick visa sina barn till maken genom en glasruta. Min sambo släpptes inte in. Inget löst folk där inte. Till sist bad jag att få prata med översköterskan. Jag neg och förklarade att jag skulle bo med min bror som skulle ta hand om oss och jag bad ödmjukast att han skulle få se barnet. Hon veknade och släppte in honom och vi fick se vårt barn genom glasrutan i några minuter. Sköterskan hade satt en rosett på hennes hår. Vi vågade inte ens hålla varandra i handen och efter några minuter visades han ut igen. Men sköterskan sa till honom vid dörren att han var en god man som tog hand om ett oäkta barn.

Eftersom jag hade feber blev jag liggande där en vecka. Den sjunde dagen fuskade jag med termometern och skrevs ut dan efter. Sköterska följe ut till taxin och la barnet på mina armar. ”Det är nu ditt fulla ansvar, fröken”, sa hon. Då fick jag nästan ångest.

Jag har satt på extra värme”, sa taxichauffören som var van att köra nyblivna föräldrar. Jag klädde av mitt barn i taxin för att se henne. Inga barnstolar eller liknande då inte.

Den andra gången var jag gift. Även då fick männen sitta och vänta utanför under förlossningen. När de släppte in maken till rummet fast barnet var inte fött än blev jag livrädd. Något var fel. Jag visste att om de lät maken komma in var det något allvarligt. Man skulle dö eller barnet dog. Men det var inte så utan barnmorskan tyckte han skulle få vara med i slutet eftersom jag hade legat på förlossningen i alltför många timmar. Hon var så modern. Alla tyckte inte så.  De nu fem personerna i rummet ägnade all omsorg för honom, pratade och förklarade – män kunde ju svimma, även de modiga – och han fick hålla barnet efteråt. Inte jag.

Nu hade man infört besökstider för alla pappor oavsett vigselring, men barnen visades än genom glasrutan. Barnet låg i barnsalen utom tiden för amning och mammor fick ligga kvar uppemot en vecka. Jag visste ju knepet med termometern så…

Jag antar dock att detta omhändertagande och kontroll ökade överlevnaden både för barn och för mammor på den tiden.

Jag är glad över att barnmorskans roll är idag att finnas till för de blivande föräldrarna, inte bara för sjukvården och sin egen yrkesutövning. Att det finns smärtlindring och mammorna inte behöver känna sig som överkörda av en buss, som min väninna sa. Att maken/partnern inte är portförbjuden varken på förlossning eller BB. Att ingen ser ner på de ogifta mammorna, de är ju många idag. Men när en pandemi  – utan att vi garanterat ens vet hur det smittar  för det grälas om dropp- och aerosolsmitta – råder i samhället får man böja sig och undvika att göra saken värre.

Nu klagar mammorna att allt inte går som de önskar. Partnern får inte vara på BB, bara under förlossningen. Kvinnorna känner sig övergivna, inte sedda och mer. Ja, det är synd om dem, vill nästan skriva snöflingorna. Men alla borde göra sitt bästa för att minska smittan, även nyblivna mödrar. Att få en smittspridning på BB bland snittade mammor eller andra riskgrupper med större vårdbehov vore en katastrof. Ingen vet idag heller hur nyfödda barn påverkas om de smittas med Corona. Anknytningen till barnet raderas inte på några dagar. De fäder som förr inte ens släpptes till förlossning eller BB blev också goda fäder. Oavsett vad man påstår är modern som födde barnet det viktigaste för babyn att börja med. Speciellt om hon ammar. Och, det var hon som gick genom en förlossning i kroppen, inte partnern. En absolut unik upplevelse, inte alltid så underbar.

Livet går inte alltid som vi har planerat. Risken är att vi får dras med pandemin länge när folk inte orkar följa de få regler Myndigheter erbjuder oss som hjälp. Det ser illa ut redan med 74 898 laboratoriebekräftade sjuka varav 443 är barn under 9 år och 5526 döda. Våra grannländer vill ogärna öppna gränsen för oss. Det är tungt än inom sjukvården. Fick nyss ett meddelande av en specialist: ”Går hem. Jag har nu varit i tjänst oavbrutet i 4,5 dygn.” Trots att andel intensivvårdade Corona patienter går ner finns det ingen ljusning för sjukvården. Vårdskulden är omöjlig att beta av.

Vi alla bör försöka göra bättre angående smittan och skippa egoismen oavsett hur orättvist det känns.

Bild: min dotter och jag 1964.