Kanske skulle jag berätta något om rehabilitering, hur det går för mig. Det glädjande var två saker, att hjärtat inte hade tagit skada, det var bara stroke som fick den att stanna. Det andra är att jag kan gå igen. Nej det går varken snabbt eller vackert, och inte ute utan den svenska uppfinningen rollator. Men inne rör jag mig mest utan stöd. Det känns hoppfullt. Än så länge har jag inga planer men något smått kanske kommer. Min skräck var ju att inte kunna gå.
Det jobbiga i att vara sjuk är inte själva hälsan utan att vara objekt för läkare, prover hemtjänst och rehab. Alltid omgiven av någon för hjälp är för en ensamvarg svårt. Läkarbesöken har dessutom upptäck problem jag inte hade en aning om och inte har besvärats av. Min tidigare sjukdomshistoria är ju antibiotika för borrelia de senaste 30 åren. Så det har inte varit roligt. Med upptäckter av något ytterligare livshotande.
För mig som är icke sällskaplig har all hjälp. varit en pärs. Efter 14 läkarbesök och fyra provtillfällen ser jag dock någon sorts paus och även slut på vissa besök. Att ständigt vara på väg till sjukhus tär. Det komiska är att de flesta besöken sker i det sjukhus där jag har haft en stor del av mitt yrkesliv. Ja den avdelningen är nedlagd. Pengar.
Det är också dyrt att vara sjuk. Medicin har passerat 3000kr, för läkarbesöken kom det precis frikort. Sjukhusräkning. Transporter, inläggning på rehab. Hemtjänst är inte gratis, du får behålla socialbidragsnorm och hyra, resten är så kallad avgiftsunderlag. Hemtjänsten avslutas när året är slut men jag kan fortsätta köpa vissa tjänster. Försöker klara mig. Vissa saker är svåra att klara av men jag är av den envisa typen. Jag har fått anpassa mig vad gäller matlagning sänka nivån på städning, Jag kan knappt ta mig ut ytterdörren är för tung att forcera med rullstol med rollator går det bättre. Så hemtjänsten har fungerat också som portierer. Slöseri tycker jag. Har ansökt om elektronisk öppnare men det tar tid, jag pratar om månader. Byråkratin mal sakta. Rehab hemma var mer skämt än fungerande. Som tur har en av hemtjänstpersonal erfarenhet av rehab och några andra går en runda med mig i husets korridor. Ibland även ute i mån av tid. Kommunen har minutsystem.
Så läget är på är på bättringsvägen. Det problematiska är att ha bara en fullt fungerande hand. Säg bara inte ordet träning, Den vänstra handen lyder inte, det är som det inte fanns en koppling till hjärnan. Det är att vänta och se. Tur att jag är högerhänt.
Men det är varken läkare, hemtjänst eller jag som får läkningsprocessen att fortgå och viljan hölls uppe det är mina barn och deras familjer. De förväntar sig att jag blir bättre, att jag gör det som behövs, de uppmuntrar och hjälper till så att jag inte ger upp mer av det liv jag hade. De är en avgörande del i processen med sitt stöd och allt det de har underlättat mig med. I nöd provas även familjen och dess hållbarhet. Jag är lyckligt lottad. Jag har gott om tid att grubbla över livet de val jag gjort, de misstag, fel och rena klantigheter jag åstadkommit. Det är inget att göra åt. Ingen idé att ångra livet. Det kan inte levas om. Vi får bara förlåta oss själva.
Livet är ofta det som händer medan vi planerar något annat.
Bilder översta Tarfala nederst Hellemobotn.
