Var är alla yngre, frågade en äldre dam bredvid mig.
De är väl hemma och blippar i sina mobiler, sa jag.
Förstår de ingenting, fortsatte damen.
Nej, de har nog ingen förmåga att dra slutsatser av läget. Det berör nog inte dem som på oss gamla med minnen från läget efter Världskriget.
Alla kan inte vara bundna med småbarn. Jag åkte från Ö… sa hon, med tåg.
Jag tog en runda bland folk. Damen hade rätt. Det fanns en övervikt med folk över 50 och jag kände mig väl hemma med alla i min ålder, gamla pensionärer fanns det gott om.
Det var fredag kväll på Sergels torg, manifestationen för Ukraina på årsdagen av Rysslands angreppskrig.
Flera tusen hade samlats för att lyssna på olika talare och lite ukrainsk musik. Manifestation mot ett krig som Putin trodde sig vinna på några dagar. Segerfesten i Kyiv var planerad och säkert efterföljaren till president utsedd.
Men Putin missade en avgörande punkt, nej, två.
Den ena var ukrainska folket. den övervägande majoriteten ukrainare ville inte hamna under Ryssland. De spanade mot väst, EU, Nato. Den andra var ryska korruptionen. Utrustningspengarna för ryska armén hade hamnat i andra fickor än köp och underhåll av militärutrustning. Minns ni bilkön? Den som stod för hela världens beskådan. Symbolik om något.
Mycket är en Potemkinkuliss. Som eko av forntiden kommer uttrycket just från Krim.
Situationen har räddats av total förlust med mer soldater som kanonmat. Fångar har släppts ut för krig. Lever du är du förlåten. Kvantitet har betydelse. Belarus skakar av oro om att behöva gå i krig, det vore slutet för Lukasjenko. Iran, som har så få vänner idag, bistår Ryssland samtidigt som den anfaller sina unga kvinnor hemma. Nordkorea bröstar upp sig. De har inte så mycket annat än vapen att skryta om. Det är synd om Nordkoreas folk.
Det är synd om många andra i många andra länder men känslor är tämligen värdelösa.
Kina vet inte på vilken ben de ska stå men för sekunden lutar det åt det vänstra. Kina räknar, inkomster av export alltså. Taiwan kanske nu när världen är upptagen? Inte läge nu. Det är svåra ekvationer. De vill absolut inte erkännas som fega och på fel kant i affärer.
Världen är inte god. Människor har förlorat en humanitär hållning om den nu har funnits någon gång. Otaliga krig pågår. Oftast sker de på hemmaplan, den ena gruppen försöker slå ihjäl den andra. Religion, gamla oförrätter, usla makthungriga ledare eller bara evig träta vars ursprung har försvunnit. Inbördeskrig kan pågå i åratals – som Jemen, Etiopien – och hjälplös FN ropar efter mera pengar till mat.
Ukraina avviker genom att det är ett suverän land, medlem i FN, en stat erkänt av andra som har blivit överfallen av ett annat land inte av en grupp medborgare i det egna landet. De har försökt göra ett annat val än traditionen kräver – evig trohet till Ryssland – på den världshalvan.
Även krig har sina lagar men de gäller inte ryssar. Som terrorister förstör, våldtar, raserar, plågar, rövar de allt och alla som hamnar under deras väg. Krigslagar är för andra. Det är plågsamt att se bilder och läsa de utsattas beskrivningar, man vill spy. Det går inte att beskriva hur krigsoffren har det eller hade före döden.
Frågan som har uppstått igen: hur långt kan en människa gå?
Efter åratals aldrig mer krig mentalitet och försvar som något inte så nödvändigt längre har även Sverige vaknat. Den krympta militären och soldaterna blir åter viktiga. Vi har blivit tvungna att bokstavligen välja sida. Reinfeldt talade om Försvar som ”särintresse”. Det särintresset är så brådskande nu att Sverige försöker få hjälp från Nato och söker medlemskap. Den något inbillade neutraliteten har kraschat. Natoansökan har inte gått så bra. Den humanitära stormakten ömmar för allt och alla, ja ni vet, andra som Turkiet har andra åsikter. Läget hankar sig fram.
Skall vi försvara Ukraina? Vad hade hänt om Putins storhetsvansinne och paranoia hade segrat? Då var andra länder nästa i tur. Putin vill ha Storryssland som sitt arv. Han, den store mannen som räddade Ryssland från Väst. Ukraina har räddat vidare utbredning av kriget, så länge. Vi måste stå dem bi. Det finns inga flera val, man förhandlar inte med ett land som aldrig håller avtal.
Det är inte bara de döda, skadade, det är framtiden för landet Ukraina, dess livsutrymme som förödas. Det är oerhört frustrerande att se den ukrainska jordbruksmarken, världens kornbod, skogarna och naturvärden förstöras, mineras, bli krigets sopstationer. Hur bostäder, sjukhus, skolor, lekparker, tågstationer blir till skräphögar, stenöken, en grav för dem som inte hittas i rasmassorna.
Den materiella förlusterna, det ekonomi som skulle gå till förbättring, nya hem, bättre omständigheter går till röjning, minrensning och att gräva flera gravar för människor döda i ett krig, påbörjad av Putins ambition att bli ihågkommen som den tsar som enade det gamla ryska väldet. Han ser inte att tiden har passerat. Varje liten örike vill vara sin egen idag, så även länder som tidigare hörde till det gamla Sovjet. Tiden är för separation, inte sammanslagning.
Putin hatar sina medborgare och skickar dem mot döden. Finns det ingen i hela ryska riket som har intelligens nog att få slut på hans galenskap?
Men. Som ryssarna säger: Vi vet vad vi har men inte vad som kommer efter. Jag har hört flera misshandlade kvinnor uttrycka sig liknande.
Utvecklingen av människan har varit negativ. Från samlare som levde i grottor har vi utvecklats till terrorister, mördare, rånare, lögnare, gnällspikar, även många latmaskar som inte drar sitt strå i stacken. Hur mycket makt har de goda? Hur definieras de? Handlar allt bara om makt, vapen och pengar?
Hur länge håller en civilisation som inte bär sig civiliserat åt?
PS 1. ÖB Sverker Göranson sade 22 januari 2013 om Sveriges förmåga. ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp mot ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” Det var inte populärt strax efteråt sa Reinfeldt att försvar var ett särintresse. Kulorna ven, eller inte?
PS2. En Leopard 2 stridsvagn går på nätta priset 70–120 miljoner.
PS3. Begreppet Potemkinkuliss sägs ha kommit från den ryska fursten Grigorij Potemkin som inför kejsarinnan Katarina II:s resa till Krim lät bygga teaterdekorationer utefter hennes resväg föreställande välmående byar för att ge intryck av att han snabbt hade åstadkommit välstånd på den nyerövrade halvön.