Stilla flera kriser än man skapar…

Utvalda

Livet i stugan vid havet är händelselöst. Eller – kanske är det just dessa enkla händelser som livet borde bestå av för ett tag. Barn. Mat. Disk. Blåbärsplockning. Klappa katter. Gräsklippning. Stilla promenader vid havet och i skogen. Lösa enkla bekymmer.

Rensa tankarna, hur det nu skulle gå.

Jag försöker be katterna att inte väcka mig 6.25 varje morgon men de är olydiga. Det är dock roligare med ett ”mjau” vid sängen än väckningar hemma i den Kungliga Huvudstaden. Något som brinner ute, kanske en skjutning, sprängning eller bilar som hastigt drar igång. Brandkår. Ambulans. Polisbilar. Eller de eviga polishelikoptrarna som hovrar i luften.

Här kommer endast glassbilen och de få som bor här men de rullar i sakta mak.

Katterna Buse och Cleo

Det finns sex katter i familjen. Sex alltså. Den minsta katten heter Buse och den är väckarklockan. De andra kan stå lite bakom som om de stöttade Buse som har väckningsuppdraget. Mjau. Lite mer mjau. Till sist hopp i sängen och mera mjau. Då ger jag upp. Sedan vill tre ut, två vill ha frukost och en återvänder från nattsudd.

Snart skall ett av barnbarnen fjällvandra med sin mor. Jag är glad över att någon av barnbarnen kanske blir en vandrare. Att vandra är liksom min legacy, något jag försökt lära barnbarnen. Naturen sviker inte. Att gå är bra motion. Vandring är också – förhoppningsvis – en Internetfri tid.

För, det är Internet som styr mycket av barnens tid idag. Jag tror rent av att vi har förlorat våra barn till Internet. Inte lätt för oss vuxna att vinna över Internets visdom. Inte heller över det häftiga, kändisar och propagandan.

Jag har sett med barnen några serier och Youtube, det de tycker är toppen.

Jag har försökt förstå vad som drar i det de ser. Jag kan inte säga att det lyckas så väl. Mycket är intelligensbefriat. Humor som inte är humor för mig. Snabba ryck. Pang och bum. Lilla Aktuellt är rent av skadligt. Jag som hade klassisk musik och att läsa böcker som hobby i den åldern. Min smak är inte modern, inser jag. Men, vi gamla får försöka hänga med i barnens liv.

Vet du vad dina barn ser på Internet? Vet du vilka bilder killarna skickar till dina döttrar? Inte? Ta en titt men spy inte.

När barnen frågar hur det var på min ungdomstid begriper de knappt svaren. Mycket av mitt liv var så långt ifrån deras liv. Det är svårt för dem att tänka på varubrist. Samhället var smalare, utbudet mindre, vardagstekniken bara på gång. Bekymren handlade om ren överlevnad i en fattig familj. Läxor, hjälpa till, ta hand om de mindre. Föräldrarnas makt var tämligen stark. Lärare var idoler. Vi växte också upp snabbare, barndom var kortare. Hastigt var man vuxen utan att än ha den vuxnes förstånd. Självförsörjande. Den som bidrog. Ansvar var ordet. Gud fanns än.

Men något var säkert. Livet blev bättre, både hemma och i Världen om man gjorde sin del och ansträngde sig. Framtidstron var stark.

Den frihet och makt, både som person och konsument, barn har idag är inte bara av godo. Mellan allt som finns är också ångesten att inte ha, inte kunna och inte duga. Frågorna vem jag är och vad jag kan få finns oftare än vad kan jag göra själv och för andra.

Om ett tag är vi alla från krigsgenerationen döda. Det liv vi hade som barn var som sagt enklare, med färre möjligheter. De försök vi gjorde som vuxna för att göra världen bättre för våra barn och barnbarn är idag ett misslyckat kapitel. Vi var ”aldrig mer krig” generationen. Det pågår ständiga krig i världen, även om det i vårt land är bara i startgropar. Vi lämnar efter oss ett land som klättrar på listorna över bidragsförsörjning, skjutningar, klanvälde och fallerad skolgång. Med mera. Det känns som ett totalt misslyckande. När ens barnbarn funderar på att lämna Sverige, är det en sorg och bottenbetyg för våra ansträngningar.

Som invandrare med arbete från dag två här känner jag idag mer vrede än glädje över landet jag har levt och arbetat i hela mitt vuxna liv. För mig är det för sent att börja om.

Vår Regering och dess föregångare har skapat flera kriser än de har stillat med sin vision om ett humanitärt land utan gränser. Nummer ett – i allting. Vänsterpolitiker och deras stödhjul litar än på att de strävsamma svenskarna inte ger upp utan snällt betalar för politikernas val och vanvård av landet. Det sägs att nästa valet är en sista chans men det finns inget parti som kan vända utvecklingen. Sverige har passerat tipping point.

Det kommer inte ens att stå dyrt för politikerna. För, politiker hamnar inte i obestånd och ställs inte till ansvar för sina gärningar. Inte i Sverige. Vi är det lydiga folket drabbad av någon sorts Stockholmssyndrom.

Jag borde vara glad över barnbarn som planerar att protestera med fötterna. Frågan är: vart?

PS. Publicerade detta förra året efter vistelsen vid havet som barn och kattvakt. Har varit där igen för barn och katter, när dottern var på sin fjällvandring. Ser att allt var och är likadant i år med. Så återpublicerar. Förra året sköts det barn nära mig, i år var det på en annan ort på lekplats. Alla dessa stenar som politiker påstår sig att vända sitter jävligt fast. Men, folk röstar på dem ändå?

Mer om Nisse, en av katterna:

Om kattungar och små barn.

Nisse hette något annat när han släpptes ut en kall morgon. Han var bara en liten tuss som borde ha fått stanna i inne i värmen men tanken var att han skulle klara sig ute på dagen och komma in på kvällen. Eller något sånt. En katt skall vara ute. Men Nisse var för liten för att orientera sig i den stora världen. Han gick vilse och satt inte på trappan när familjen kom hem.
Någon hittade honom senare och han fick plats i ett katthem. Han  hade inget halsband med telefonnummer. Han vantrivdes i katthemmet. De äldre katterna mobbade honom. De knuffade bort  Nisse från matskålen. Han var rädd, kröp undan.

Som ordningen är i ett katthem döptes han nu om till Nisse, fotograferades och sattes på hemsidan i hopp att någon skulle igenkänna eller adoptera honom. Om ett tag adopterades han till en familj, en väldigt kattälskande familj får jag säga.

Men spåren av det grymma livet ute och mobbningen lämnade inte Nisse. Även om han nu hade ett hem och allt vad en katt kan önska sig som mat, prylar och kärlek ryckte han till av rädsla om någon närmade sig honom. Han tydde sig mest till en person och var inte särskilt förtjust i alla andra som klappade honom. När dörren öppnades för honom kollade han noga först vem och vad som pågick  inne innan han tassade in. Även år efter vek Nisse genast undan om husets andra katter kom till matskålarna.

Det som hade drabbat honom som en liten katt följe med hela livet. Känslan att vara utstött, inte värd ett tryggt liv. Rädslan att bli illa behandlad. Nisse anpassade sig men var sin egen. Nisse är en mycket älskad kisse.

Han gjorde långa promenader ute. Kanske letade han efter sitt andra hem varifrån han så dumt hade släppts ut?

Nisse var en smart katt. Han luktade genast till vart hans julklapp – en leksak med kattmynta – var gömd. Hans blyga sätt väckte snälla känslor hos folk. Ibland lät han de andra katterna leka med honom och var lite som en pappa men som äldst  i huset ville han helst vara i fred. Småbarn! Så jobbigt! Han hade koll på vad som hände. Han satt ofta i favoritfönstret och spanade ut. När Nisse låg i sitt katthus på gården var han ganska nöjd när värmen i huset var inkopplad  och julljusen lyste. I snön fanns kanske spår av möss. Snart skulle han jaga dem men nu var det dags för vila.

Gäller det samma barn? Blir de barn som är illa behandlade  under sin allra första tid skadade för livet? Mer eller mindre, det pratas om maskrosbarn. Jag träffade flera maskrosbarn i mitt arbete och deras försök att hålla fasaden, leva rätt och alldeles vanligt var hjärtskärande. Att ha arbete, bostad, fästmö/fästman – oftast i behov av någon hjälp för missbruk – och snygga kläder kändes som kamouflage. Dessa barn, nu vuxna, var erfarna i att ta hand om andra, de hade övat som barn att ta hand om sina föräldrar. Nu tog de hand om  en behövande partner. Alla ”mina” maskrosbarn arbetade inom vården.

Att inbilla sig att just det här barnet tål mer än andra och inte ge den skydd liknar en kriminell handling. Alla ”mina” maskrosbarn hade varit kända hos Socialtjänsten men man ansåg att hemmet var tillräckligt gott eftersom barnen var så duktiga.

Jag tror – många barnpsykologer påstår det – att livets början ger oss en grund att stå på. De tre magiska åren går inte att göra om, kanske bara lappa ihop nödtorftigt. Nu bortser jag från arvet som redan kan ha lagt begränsningar eller fördelar i barnets framtid hur än man gör. Moral lärs ut för barnet från början. Vi ger barnet en känsla att den får sina behov tillfredsställda. Barnet är älskat. Världen är god. Senare får man andra uppfattningar om världen men nu är den lilla världen en god kokong. Någon, oftast en förälder, ser till att barnet får vad den behöver och ger så en stabil grund med tillit.

Hur en blivande mor lever och  sköter sig under graviditeten gör också en skillnad, ibland en avgörande sådan för barnets framtid.  Att få alkohol och droger redan i magen kan ge irreparabla skador. Att bli omhändertagen av föräldrar som älskar droger mer än sitt barn är svårt att reparera.

Det går ibland snett med barn oavsett god vilja och de bästa avsikter. Livet är skört. Drabba det inte.

Om katter och människor.

Buse och Busan

Jag har haft sällskap av en katt under sommaren. Ja, det var fem katter i huset som jag skulle ge mat åt, släppa ut och släppa in men en av dem blev mer sällskaplig än de andra. Den hette Buse, var tvillingbror till Busan som betedde sig på ett helt annat sätt.

Buse väckte mig klockan sju på morgonen genom att säga först ett litet mjau och sedan spatsera jamande framför sängen tills jag gick upp och släppte ut den. De andra katterna rusade efter och försvann snabbt ur sikte. Buse stannade gärna kvar på gården. Om en stund kom den in genom att visa sig i fönstret vid altanen. Öppna! Han åt en stadig frukost. De andra hade tömt kattskålarna under natten. Buse åt dock ständigt. Han använde energin till kortare tripper ute och för att sova. Han gick gärna efter mig både inne och på promenad. Ibland bar jag honom tillbaka till huset när jag skulle gå till skogen. Kanske kunde han irra bort sig om jag gick långt?

På kvällen la han sig i min säng. Han spann som en liten motor, jämt. Där sov vi båda tills Buse tyckte att jag var nog för stökig och hittade en bättre plats under sängen.

Systern Busan var helt annorlunda. Hon tillbringade den mesta tiden ute och jagade. Möss, ödlor, flygfän. Även någon fågel. Man kunde följa hennes turer ute förbi de nu döda mössen. Hon åt vanligen inte upp dem. Hon var inte någon gullig, murrig fröken utan en jägare. Även om Busan aldrig kommer att ha ungar bar hon sig åt som en ensam mamma. Maten måste in, oavsett mödan.

Busan var inte lika kelig som Buse och att spinna ständigt tyckte hon nog var slöseri med energin. Hon sparade sina gos stunder tills hon inget viktigare hade för sig. Hon var säkert en feminist, misstänker jag.

Man kan dock säga att Buse var en feminin katt efter de gammaldags definitionerna. Jag tänkte på lilla Buse när jag såg  mode för män på Internet. Spinkiga, feminina pojkar klädda i klänning eller i annat typiskt kvinnoplagg. Unisex? Inte riktigt. De såg undergivna ut. Inte som män utan som ynglingar med försök att passa in och bli accepterade av kvinnor som ofarliga varelser.

Tyck om oss! Vi är ju som ni. Inget hotfullt. Inget sex?

Det pågår ständiga angrepp mot män, vita män. De är all ondskans moder. En svart man, med knarkande och kriminellt liv som dör orsakar demonstrationer i halva världen medan ett skjutet vitt barn ger en axelryckning. (Inget försvar för poliserna, bara proportioner.) Vita män får ingen kredit idag för att ha fostrat sina, nu så griniga döttrarna, betalt deras liv, studier, kläder och boende, mobiler och nöjen. För – traditionellt har ju männen tjänat mer än kvinnorna. Inte jag förstås som aldrig lät facket förhandla utan gjorde det själv. Men socionomer hade låga löner i jämförelse med studielängden så lönen var skit ändå och orsakade extrajobb. Uselt yrkesval om man tänkte på pengar. Det är så kvinnor tjänar mindre än män, de väljer yrken som är inom vården av människor med ”kvinnliga” löner och samt de arbetar ofta inte full tid. Samhället är bara glad åt att de nöjer sig.

Politiker i Kommunen tänker aldrig ge dig bra lön som undersköterska – lär vara ett av Sveriges vanligaste yrken – utan de dumpar både värdet och lönen genom att anställa outbildad folk som inte ens kan svenska. Tji fick du! Varför blev du inte sopåkare eller elektriker?

De feministiska kvinnorna använder glatt de manliga uppfinningarna. Inte tackar de nej till antibiotika. Inte Alva John Fishers elektriska tvättmaskin. De unga kvinnorna hatar män som gav dem preventivmedel så de kunde göra egna val. Kvinnor  flyger gärna, influenser befolkar Dubai där landets kvinnor än går i svarta kåpor. Eller Bali, de yngres ”Gambia” med toyboys. Kosmetika har strålande framgång. Även om det marknadsförs av kvinnor finns det många män som kammar hem pengarna. Mobiltelefonen uppfanns av Martin Cooper för Motorola men den manliga uppfinningen är i varje kvinnas händer samtidigt som de skriver hatinlägg mot män på Twitter. Det finns oändligt med manliga innovationer från tiden nyss bakom oss som  kvinnor gärna använder. (De kvinnliga uppfinnarna bryr jag mig inte om just nu.)

Nu kommer dessa mäns döttrar, har valmöjligheter och de gnäller.

Jag tror att de feministiska missnöjda är en liten minoritet i Sverige, men de syns. De befolkar massmedian. Vi andra kan inte ödsla tid för att hata vita män. Många av oss älskar våra fäder, vår make och söner, bröder och andra män vi har en relation till. Vi hatar  brott, vi hatar oron i Samhället, vi hatar risker för våra barn, vi hatar extrajobbet som är tvingande tack vare usel lön trots utbildning. Och – vi hatar alltid höga skatter även om de kommer tillbaka som sökbara  bidrag. Att behöva söka bidrag när man arbetar är förnedrande. Annat, som kaotiska skolor, bostadsköer som tvingar oss att sova på soffan så barnen får egna rum.

Att hata män allmänt ger inga lösningar. Det finns objekt bland dem vi nog kan starkt ogilla. Och går vi utanför vår egen ruta, till andra kulturer, borde vi genast känna djup medlidande för våra systrar i världen. Det brukar dock feministerna aldrig hinna med.

Kanske har piplisorna sett för många svarta katter? Om man ser en svart katt gå över vägen, så betyder det otur. Det är särskilt illa om katten kommer från vänster. Vänster har ju alltid klämt in människor i en ideologiskt styrt fattigdom både män och kvinnor. Ändå röstar kvinnor mer åt vänster än män.

Man kan avvärja oturen med en svart katt genom att spotta tre gånger, helst över axeln, direkt efter att katten passerat, alternativt säga: tvi, tvi, tvi. Jag misstänker dock att det inte hjälper, varken för katter, otur eller ideologier. Vänstern och feministerna lever sitt eget liv. Långt från världens reella brister och behov.

https://www.americanthinker.com/blog/2020/10/the_gucci_fashion_brand_embraces_transgenderism_comments.html#comments-container