Mina barndoms somrar hade sina sidor.

Efter kriget fick många barn med fattiga föräldrar åka till landet under sommarlovet. Till någon mer välbärgad familj och kanske någon som behövde hjälp. Jag tillbringade nästan fem somrar i en professorsfamilj som lekkamrat till deras adoptivbarn i samma ålder. Hon var ett hittebarn, ställd på trappan till ett hus. Hon får heta Ella. Den första sommaren var vi 7 år.

Hon var redan då ett barn med uppenbara problem. Låt oss säga att hennes beteende avvek från  andra barn. Jag skulle hålla henne hemma så hon inte försvann och lära henne att leka. Hon ville inte leka.  Hon ville gå till byn och sno saker. Jag ville inte heller leka. Jag önskade att få läsa och rita. I huset fanns ett stort bibliotek. Även om böckerna var mestadels vuxenböcker och med alla möjliga språk var det helt enkelt underbart att sitta där bland böcker vilka för mig representerade all världens visdom.

Jag kände mig som gisslan men med god mat. Trots ransonering var skafferiet välförsett, bullarna alltid varma och saftglasen fyllda. Söndagsfrukostarna klockan 10.00 med fläsk och ägg, stekta potatisar, sill, korv, varma bröd, smör och ost, marmelad, plättar, sylt, varm choklad, riktigt kaffe och som kronan på verket paj eller bakelser fyllda med bär och vispad grädde var ett himmelrike omöjlig att ens försöka förstå. Så mycket mat och man behövde inte dela allt i rättvisa delar, bara ta och äta för det fanns alltid mer. Ovan allt gjorde pigan ibland riktig glass med glassmaskinen i källaren. Jag gick upp i vikt tack vare överflöd av mat.

Ja, de hade en piga och även annan hjälp. Pigan var omkring 60, snäll men fast, rolig men även med stark gudstro. Hon nattade oss med en psalm och aftonbön. Hon var mer som en mamma till Ella än professorskan. Det var pigan som hade hittat det nyfödda barnet på en trappa virad i en trasa och med namnlapp: Ella.

Professorerna höll små föreläsningar under frukosten om något de tyckte barnen borde veta mer om som planeterna från Merkurius till Pluto, om de sju haven, länder i Afrika som behövde de vitas hjälp för att ta sig ur fattigdomen, Columbus resa till Amerika, pyramiderna i Egypten, om Edisons uppfinning glödlampan eller hur isbjörnar levde och jagade på den än ohotade isen på Arktis. De infogade små berättelser om sina många resor. Hur de red på en kamel i öken, gick på Inkaleden, seglade längs Nilen, sov i en igloo, klättrade berg på Alperna eller dök efter koraller i havet.

Jag lyssnade, det var fantastiskt. Det var som om hela världen kom till frukostbordet. Ella skruvade på sig och ville ut. Det sista, femte året, kunde jag inte längre hålla henne hemma och bad lov att åka därifrån efter halva sommaren. Jag var lättad. Mina föräldrar var inte glada. Året efter började jag arbeta.

Det var dock somrar med allt barn kunde önska sig. Parets äldsta dotter var redan vuxen. Hon var daghemsföreståndare och ledig en stor del av sommaren. Hon tog hand om oss.  Vi var rena och håret i flätor med stora rosetter. Vi gjorde båtturer till fiskestugan. Det ordnades en lekstuga och gunga. Jordgubbsland. Utflykter i det gröna. Simskola. Bollspel. Blomsterängar. Katt, som ibland lät oss att leka med.  Saft och kakor eller tårta varje eftermiddag i bersån eller på verandan då professorerna umgicks med oss och vi spelade något spel. De var aldrig lediga utan hade sommarelever vars cyklar vi lånade i smyg.

Det slutade inte bra för Ella, inte med någonting. När jag läste till socionom tänkte jag mycket på henne men hon passade inte in i några teorier. Det kanske var arvet som formade henne mer än miljön?

Dock är det närapå otillåtet att tänka oss med ett biologiskt arv från föräldrar och släktled som skulle påverka vår förmåga och varande. I ett socialistisk samhälle är det bara miljön som bär skuld för våra usla val i livet.

Vision för framtiden eller fostra folket?

Dagligen läser vi om politikernas försök att fostra folket eller styra deras åsikter. Ofta är det bara någon som vill vara up to date med den senaste sanningen i vänstermedia eller ”god” med rätta åsikter speciellt om det gäller försök att ändra klimatet.

Vänsterpartiet i Västerås vill att kommunens politiker ska äta mindre kött. I nuläget måste de politiker som vill äta vegetariskt på ett möte eller konferens lämna in ett önskemål om sådan mat. Men i en motion skriver V – partiet att det i framtiden borde vara tvärtom – de som vill äta kött ska enligt förslaget bli tvungna att anmäla det. Kontroll av syndare alltså.

Jag undrar: hur blir det med fisk, är det tillåtet?

Men, ska politiker bli serverade mat på möten och konferenser? Kan de inte ha en matlåda med sig? Då får alla vad de vill ha. Dessutom skall kommunala skattebetalda tjänstehjon undvika konferenser på en plats utanför sin arbetsplats, utan använda Internet. Att samlas någonstans kan innebära resor med bil. Felaktiga transporter hör nu mera till de svåraste synderna i Samhället.

Jag förväntar mig att inga Vänsterpartister äter kött hemma. De är alla vegetarianer eller till och med radikala veganer som nu mera är som en religion.

De andra som vill fostra folk är Moderater. Moderaterna i Kalix föreslår att socialnämnden utreder möjligheten att ge en del av försörjningsstödet i form av checkar som bara kan användas till att köpa grönsaker, rotsaker och frukt. Övervikt är alarmerande. Checkarna kan inte bytas mot pengar. Vill man ha tobak, chips eller godis får man finansiera det på ett annat sätt. Vilket då? Snatteri?

Linda Frohm (M), gruppledare för Moderaterna i Kalix säger:

Nej, det är inte uppfostran, det är att visa andra alternativ. Dessutom skall socialbidragstagarna få hälsosamtal.

Jag antar att Moderaterna i Kalix och i hela Sverige aldrig köper ohälsosam mat, godis och onyttigheter, de är rök- och spritfria, har inte övervikt och lever så sunt att de kan bli hälsoexperter för landet. Kanske något vi kan exportera? Eller är det bara de oförståndiga ”socialbidragstagare” som skall ändra livet? Bör jag få ett hälsosamtal genast för jag åt en semla till kaffet och fyra chokladbitar? Gick det bra för jag lyfter inte socialbidrag? Kanske pension kan jämställas med det, skattemedel som skattemedel?

Nu faller väl det här förslaget på sekretess eller tänker Moderater skita i det tills någon anmäler dem. Man får inte avslöja klienters identitet och märka dem på något sätt. Att vara så okunnig i sekretessfrågor som politiker är klantigt. Dessutom, vi använder inte ordet ”socialbidrag” längre, det heter försörjningsstöd.

Dessa fall är dock små dumma petitesser. Men de visar politikernas syn på medborgare, de som betalar deras lön genom skatt. Att politikerna kan ägna tid åt något folk rätteligen klarar av själv är också bevis på att vi har för många politiker. Framtiden och samhällets stora problem som  den nya kriminaliteten mot barn, kollapsade kommunbudgetar och sånt verkar för jobbigt att syssla med.

Det pågår ständiga försök att uppfostra folket, ibland på gott men ofta tvärtom. I historien finns flera exempel som goda maoister i Kina, rena arier i Hitlers rike, Stalins kommunister i Sovjet för att ta några stora exempel. Folk följe ledaren. De ropade i massmöten. De mördade på befallning. Ofta bjuder religionen regler om livet och avvikare kan straffas, även med döden. Massmedian är också full av uppfostrande ”råd” som rätt shopping, hata män, sminka sig rätt, banta snabbt eller följa de tongivande personerna, nutidens profeter,  på Internet.

Varje tid har sin fråga och sina hatobjekt. Vår tids är klimat, vars alarmister försöker få oss andra att känna skam i olika variationer från att förflytta oss till att äta, för att inte glömma plastpåsar. Män skall skämmas i att vara just män och ve om de åker bil och äter en biff. Klimatet är skam nummer 1. Experterna och självutnämnda experter flyger runt och minglar med varandra.  De superrika mästrar oss vanliga. Prins Charles till exempel flög privatjet och helikopter samt åkte bil för att markera sin goda klimatvilja och hamna i bild med klimataktivist Greta i Spanien. Han är oroad – på oss andra. Likaså icke klimatforskaren Leonardo DiCaprio som mockar oss men så klart kan inte han trängas med andra i kollektivtrafik. Experten Obama köpte förra året en stor strandvilla vid havet efter att ha  skrämt andra med stigande havsnivåer.

Leva som man lär är sällsynt hos de rika klimataktivisterna utan aktivitet. Vi andra skall rädda världen. Kan vi ändra klimatet är en icke tillåten fråga. Att lagstifta bort sugrör och lägga skatt på plastpåsar lär inte hjälpa något. Före detta Säpochefen och landshövdingen, Anders Danielsson, har i uppdrag från Regeringen att se över all relevant svensk lagstiftning för att nå Sveriges klimatmål. Räkna med att det inte räcker med plastpåsar. Vi är alltid bäst i klassen oavsett vår påverkansmöjlighet.

Jag misstänker att Klimatet lever sitt eget liv men att vi sakteligen raserar vår livsmiljö med bland annat överbefolkning, krig, avfall, miljögifter och ökad användning av krympande naturresurser.

Sitter politikerna på lösningar för Samhällets problem? Det ser inte ut så. Har de en vision för framtiden om hur kan Sverige ser ut om 20 år och vad ska till för att det fungerar? Den enda visionen jag ser är att sitta kvar i makten fast jag börjar tvivla på att politiker inte vill ens det. Ingen vill annat än peta i småsaker. Kriminalitet ska avhjälpas med hemarrest på helger och annat trams. Snabbtåg! Glöm inte snabbtåg! Att göra något åt Samhällets uppenbara problem och ha en realistisk vision om framtiden är så jobbigt. Kanske till och med närapå ogörligt?

De smarta och effektiva blir sällan politiker. Många av politikerna lever i det förgångna.

Läs mer om censur och kontroll hos Julia Caesar:

https://juliacaesar.blog/2020/02/09/nar-silicon-valley-blev-gud/#more-16087

Och så lite drömmar eller är det som det borde vara. LÄS!

Vad är framtid? När blir nuet en framtid och framtiden nuet?

När jag äter frukost kollar jag samtidigt på nyheterna. Inte i TV, orkar inte längre den vinklade verkligheten SVT bjuder. Jag läser nyheterna på Internet. Först svenska, sedan utländska på engelska.

Det är som vanligt i Sverige. Några bilbränder, mord, sprängningar. Rån i närområdet mot en stor affär. Rånare var ungdomar. Hur väljer de unga yrket rånare? Överfall är nu mera så obetydlig ting att de hamnar sällan i nyheter, bara om någon dör eller är ett mindre barn med ilskna föräldrar. Vissa områden anmäler inga brott. De gör upp med varandra. Jag skjuter, du skjuter eller vi spränger, du eldar. Att vara med i en klubb kallad ”vi yrkeskriminella” ökar oavsett vad Statsmakten hymlar om.

De samhällsfarliga radikala personerna som Säpo har tagit i  förvar kan inte utvisas för de kunde lida skada i sina hemländer. Så de släpps och kan fortsätta vara farliga för vårt samhälle och åtnjuta de fördelar vi erbjuder. Så snällt av oss att behålla dem så deras hemländer slipper.

Bidragslandet Sverige. Som Svenska Institutet gör reklam för. De informerar Världen om alla bidrag och förmåner du kan få även som illegal invandrare. Vi betalar. Vi är det dumgoda landet.

Orden är alltid lindrigare i text än genom en röst och en bild eller film. Förra årets julklapp en platt TV som ersatte min urgamla tjock TV har fört Världen betydligt närmare mig. Dock är svenska TV nyheter, det vi alla tvingas betala, så oerhört selektiva. Dagens Trump, något feministiskt, en glad eller ledsen muslimsk invandrare… kanske mord om det var en kvinna som dog. Så, jag skippar det. Om Internet inte fanns – hemsk tanke – vore vi ovetande om allt och kvar i vår svenska  puppa  i tron att vi än är det bästa landet i universum med en trygg och effektiv Regering.

Vi har en Regering som skattar plastpåsar och förbjuder sugrör i välmening och håller kriminella under armarna med samma välvilja. Oavsett brott som att elda upp levande personer eller bara uppmuntra till förakt mot ”dhemmis”.  En Regering vars mål är att rädda världen. Barn  i vissa daghem och skolor skall också rädda världen genom att äta bara vegetarisk mat. De får börja livet med hat mot mat som vi människor, som de djur vi är, har ätit sedan begynnelsen.

Det är Halloweenhelg. Några år sedan gick vissa av husets barn runt och tiggde godis. De var utklädda till häxor. Det första året stod en förälder i närheten, sedan kom de ensam. (Jag bor i ett höghus.) Nu tigger de inte godis längre. De är tonåringar med en mobil i handen och förmodligen studiebidraget i fickan. De har passerat åldern då en pumpa de fick se på min balkong var ”oooh, så fint!”, åldern då ögon tindrade då jag hade köpt extra populärt godis till dem. Att klä ut sig till Påskkärring i hopp om godis är också borta. Att rita Påskkort till hela huset som motgåva likaså.

Barndomen är nästan förbi för dem.

Vad blir det av dessa barn? Alla barn? Vilken värld, land, samhälle, plats erbjuder vi dem? Gå inte ut ensam på kvällen är polisens uppmaning. Ha inte på dig dyr jacka så du inte blir rånad. Barnkanal i Statstelevision visar hur man bör uppföra sig när man blir rånad. Strejka från skolan, ett bud genom en nutida idol. Mitt i Samhällets nya värld finns framtidens vuxna och jag misstänker att deras framtid redan har passerats.

Vad är framtid? När blir nuet en framtid och framtiden nuet?

Vad är det för rike vi formar just nu? Hur kommer de beslut som tas påverka oss om bara några få år? Blir vår känsla för vårt samhälle lika förbigående och kortlivad som det utklädnad vi bär vid Halloween och kastar bort dagen efter?

Läs mer om barnens mat:

Hur ofta städar du? Om det skrämmande att bli gammal.

Jag läste om Ystad som är en av de kommuner där budget inte går ihop. Nyss var det Motala som försökte frysa ut de gamla i äldreboenden och barn i daghem. Nu vill Ystad att gamlingarna ska leva i smutsiga hem och helst sluta äta. Inte bokstavlig svält men ökade  svårigheter att få mat på bordet varje dag.

Förslaget innebär att Kommunen ”erbjuder ingen daglig matdistribution utan hänvisar till färdigrätter från livsmedelsaffären. Undantag när det gäller specialkost. Vid behov ska hjälp med uppvärmning beviljas”. Det sker säkert många indragningar i olika kommuner som inte når intresserad press.

När får man bistånd av äldreomsorg i någon form? Det är inte bara att ringa, det skall utredas. Hemtjänst är inget som delas ut hur som helst. Det räknas minuter i duschen, toaletten, vad som innefattas i städning och äter du inte skyll dig själv. Ingen hinner hålla dig sällskap. Tidsschemat är också pressat. Det är stressigt att arbeta inom hemtjänst. Flera är inte ens utbildade vilket har dragit ner detta viktiga yrkets värde.

Det blåser en kall vind över våra gamla. Kan de inte dö fort nog och ge plats för andra hjälpbehövande i världen?

Vilket hushållsgöromål är det som förfaller först hos den gamle? Nu menar jag tämligen friska gamlingar, inte rullstol eller  svårare sjukdomar utan bara att man börjar bli skruttig och orken tynar. Dammsugning och golvtvätt är förmodligen det första som blir svårt. Den lite framåtlutande ställningen med dammsugaren tär på kroppen och balansen. Städning, brukar vara det första som beviljas.

Vart tredje vecka? De som beslutar något sådant bör inte heller städa oftare än vart tredje vecka hemma hos sig. Rör inte toaletten, tvättfatet, diskbänken och dörrmattan! Tappar du något lät det ligga! Politiker bör prova först det som man tänker införa hos andra. Varannan vecka känns också lite, här städas det varje vecka om inte petigt utan enligt känslan ”nu är jag nöjd”.

Sedan kan ledsagning till affären tillkomma. Eller att hemtjänsten handlar för en. Att planera för en vecka i taget kan vara svårt. Nej, 85 – 95 år gamla sitter inte vid datorn och beställer mat hem. Jag tror – vet – att det kan vara helt tomt i kylen när nästa affärsrunda med hemtjänst kommer. Det händer nästan varje gång jag handlar att jag ser en snurrig gumma med rollator som försöker hitta något. Jag brukar hjälpa till och säga att de flyttar ju saker runt så det är svårt att hitta, vilket är lögn men tröstande. Kanske ser jag dessa människor lättare än flera andra på grund av övningen att handla med min dementa sambo? Vet ej.

Att orka laga mat förfaller sedan. Det är faktiskt tungt att stå vid spisen en längre tid. De gamla skruttiga gör inga trerättersmiddagar. Jag tror ingen, ingen ber om matlådor om de än kan gå till affären och värma något färdiglagat. De äldsta av oss har en ingrodd tanke att man klarar sig själv. Man ligger inte till last. Ofta är det anhöriga som har ordnat matleveranser.

Att slopa varje dags leverans av en varm matlåda har varit på diskussion och sparmål i flera omgångar,  i många kommuner. Nu sist Ystad. Det handlar faktiskt inte bara om en matlåda, det handlar om kort mänsklig kontakt och kontroll om den gamle behöver annan hjälp just idag. Kanske upplyft från golvet? Ringa ambulans? Se att gamlingen kommer upp och börjar äta. Vi alla blir gamla. Det är en naturlag, inget vi – än – kan undvika. Att då få bli omhändertagen på lagom nivå är en fråga om samhällsmoral. Att sluta leverera mat är en väldig stark markering. Det borde vara ett slags mänsklig rättighet att i det land man har levt, arbetat och betalt skatt i har man ett slags humanitär hjälpkonto där man lyfter ut vid behov.

Livsmedelsverket har precis gett matråd för de över 65/75 år och det stämmer inte riktigt med färdiga matlådor från affären. Kanske inte ens maten i äldreboenden?

Sämre mathållning, mer depression och fallolyckor, mera sjukvård, tidigare död i en  skitig lägenhet. Åldringsvård i det nya Sverige?

Ystad säger att invandring inte är skyldig till budgetkrasch. Är det så att de 19 % av befolkningen som är invandrare blev självförsörjande på direkten? 20% av Ystads befolkning är invandrarmän i ålder 15 -44. Enligt statistik tar det i genomsnitt åtta år innan hälften av de som asylinvandrat under 2000-talet kommit i arbete och många arbeten är just betalda av skattemedel. Man skall inte skylla på invandring men att ljuga om dess  ekonomiska förträfflighet är dumt.

7 % av Ystads befolkning  är gamla över 80. En del av dem är ett sparmål.

Vi måste stå ut med livets början och livets slut. Tiden då vi människor behöver hjälp för att ha en rimlig tillvaro. Livet kostar. Det uppstår många frågor.  Vilka utgifter hör till Samhället i första hand? Vem står först i kön för budgetpengar? Vad är en humanitär Stat? Hur skall vi ta hand om våra gamla? Borde man som alternativ helt enkelt sätta en gräns hur mycket omsorg var och en får för pengarna? Därefter skonsam ättestupa? Är det framtiden?

Hur tror politiker det känns att bli gammal i Sverige? Vi gamla skylls ut som propp i samhället. Vi har orsakat klimatets kollaps så snart drunknar vi eller brinner enligt självutnämnda experter. Barn går ut från skolan och skriker på gatorna att vi har raserat deras liv fast vi trodde oss ha gett dem bättre omständigheter än vi själva fick och gratis skola. Ungdomar kastar sten på gamlingar som har spelat bingo. Vi gamla är helt onödiga personer som Samhället helst vill slippa. Det ser jag varje dag i media. Det ser jag i praktiken hos gamla omkring mig. Om inte, skulle ingen hota dra in värme, mat och hjälp från dem som är några år äldre och mer behövande än jag är idag.

Lita inte på Kommunen. De avtal du har kan sägas upp när som helst.

Enligt den svenska statistiska livslängden är det inte så många år kvar för mig. Jag är ärligt sagt rädd att bli ännu äldre, behöva besvära någon för städning och mat. Jag vill inte förnedra mig, tigga efter hjälp och skyllas som orsak till budgetkrasch.

Jag tror att jag hellre vill dö.

Flera andra har reagerat och jämfört med maten i fängelse:

https://samtiden.nu/2019/10/aldre-far-samre-mat-an-intagna-pa-fangelse/