Jag kände en person som hade börjat med narkotika strax efter 18 år fyllt. De flesta patienterna hade debuterar som yngre så varför började hon som vuxen? Vad hände? Jag kände ju många narkomaner eftersom jag hade arbetat inom den socialtjänsten i en Kommun och nu som terapeut på sjukvården. Hon var en av många som hade trasslat till livet.
Idag när flickor säljer sig på olika sätt genom Internet, filmer, TV serier, betalsidor och massagesalonger var hennes forna arbete rent av sedesamt. Hon var en strippa i en av klubbarna i staden. Detta var på 70 – 80 – talet då strippklubbar var än upphetsande exklusiva. Hon var riktigt snygg, jag fick se hennes strippa bilder. Kruxet var att flickan var knappt sjutton när hon började. Åldersgränsen var 18 år eller 21, beroende på klubben, för att få bli strippa.
Hon kom från en familj som hade gott ställt. Hon fick vad hon pekade på. Föräldrarna sa aldrig nej. Det var som om de inte kunde det ordet. Hon hade saker in till andras avundsjukegräns. Så hon fick svårt att smälta in och få vänner. Skolan var inte så kul fast hon hade hyfsade betyg. Hon skolkade. Föräldrarna förstod henne. Hon skulle få vila upp sig.
Matte var hon riktigt bra på.
Hon var skicklig på att räkna ut vad som lönade sig, vad inte.
Hon ville strunta i gymnasiet och arbeta i en strippklubb. Hur hon kom på det kunde hon inte komma ihåg nu, långt senare. Men hon var ju för ung. Pappan besökte föreställningen innan han skrev på. Det var ju inte så farligt. Snygga tjejer. Med viss tvekan skrev också modern på. Det var då ok för klubben.
Att vara nästan naken på sitt arbete börjar tära med tiden. Man kanske inte tänker på det, det är bara som att vara på en badstrand utan BH. Men i vår civilisation är det inte avsett att visa oss nakna överallt. Och för alla. Medan man växer upp formas gränserna vad vi visar och till vem. En femåring vet redan.
Idag är nog de gränserna väl så krackelerade. Nakna kvinnor, kanske med lite tejp, nät eller en kudde för, ser vi i offentlig miljö varje dag. Och fotograferna springer efter.
Så, jobbet som strippa började på att tära. Män ville ha privata träffar, de erbjöd pengar mot sex. Någon gav henne något uppiggande, amfetamin. Det kändes bättre. Hon var inte den enda som piggade upp sig med något på det jobbet.
Hon var påtänd på jobbet men kunde hålla en gräns. Jobbdrog, inte hemmadrog. Sedan började hon tänka. Varför betala för droger när man kan ta betalt. Hon startade eget på drogbranschen och om ett par år slutade hon på strippklubben.
Det blev en karriär inom droger. Pengarna rann in och ut. Nu mera sköts knarkaffärer oftast av utlänningar och olika grupper tävlar om marknaden med död som följ. Men då, under amfetamins tidevarv var det väldigt svenskt. Även så att Staten delade ut amfetamin per recept till användare. Jag hade senare några patienter vilka började knarka som barn, den yngsta vid 8 är, för deras föräldrar fick så mycket att det blev över.
Ett misslyckat experiment och förakt mot medmänniskor.
När jag får henne som patient är hon på väg neråt från allting. Deprimerad. Nu arbetslös när drogkarriären är över. Jag har än vänner, säger hon och då menar hon sina tidigare langare vilka också andas sin sista tid. Några är döda. Drogförsäljare slutar ofta med oklar död i en källare, ungefär. Hon är trött. Hälsoproblem. Undrande över var livet bara så här. Vad var det som hände, egentligen.
Hon tyckte allting var bara som grus.
Det finns föräldrar som har svårt med ordet nej. Som älskar sina barn men inte inser att kärlek är ibland nej. Föräldrarna måste skydda sina barn. De måste forma gränser. Ungefär som i Systembolagsreklam. Lär man barnen att föräldrars nej är nej, är det sedan lite enklare när andras ja stormar in.
Men, man skall inte ropa nej utan att hjärnan är i gång.
Normalt behövs det inte så många nej. Barn tar först efter föräldrar, sedan kommer Världen in. Idag sker det sista alltför tidigt.
Många föräldrar kämpar på idag. Deras makt att styra och lära barnen – det som kallas uppfostran – delas idag av så många personer och på olika sätt. Det finns inte en perfekt modell. Fröknar i daghem, fröknar och magistrar i skolan, fritidshem och hobbyer, kamrater, kanske deras föräldrar, personer som skilsmässor för in, även sjukvård, ibland Socialtjänst och sedan Internet med miljoner förebilder och det – här – är – rätt – influerade. Lärare är sällan förebilder, som de var på min tid, medan Internet bjuder hela Världens modeller.
Lägg till gatans makt. De alla som ser ut att ha framgång och gott om pengar. De med Rolex, vit bil, Armanikostym, utlandsboende, skönhet och framgång … kändisarna av olika arter.
Det gäller att säga ja och nej i tid och rätt tillfälle för sedan tar Världen över. Och den är inte alltid god.
Jag tycker nog synd om föräldrar idag. Det är ett hästjobb att leda ungarna till vuxna självständiga fungerande personer.
Att få egna barn har blivit mindre populärt idag. Barn har slutat vara livets mening. Inte alltid men ofta nog. Kanske är det inget märkligt om vi börjar räkna alla orsaker till det, som Världsläget, ekonomin och att kvinnor inte är helt förtjusta i att föda barn och lämna dem snarast till andras vård för att återgå till lönearbete.
Hellre en hund än en unge har blivit lösningen för behovet att vårda För, att vårda och skydda något levande nära oss sitter nog i våra gener.
Det råder dock ingen brist på barn i Världen, även om Västvärldens politiker gnäller.
Om amfetaminutdelning:
https://carnegieinst.se/wp-content/uploads/2012/03/narkotikapolitik.pdf
Bild: grushög från Grönland.
arbete barn brott budget böcker Corona demens död EU film framtid invandring islam jul klimat krig kriminalitet liv mat Miljö minnen natur Pacific Crest Trail PCT pengar politik politiker rasism Regering resor Ryssland skog skola socialtjänst Sverige terror terrorism Trump Ukraina USA val vandring vård yttrandefrihet äldreomsorg
