Myggor och snöänglar

Årets första fjällvandring skedde med ett tio år gammalt barnbarn. Jag har tagit ut alla mina tre barnbarn samt två plusbarn på fjällvandring. Barnen har gjort ungefär samma tur, från Hemavan genom Syterskalet och tillbaka,  förstås med tält. Årets väder var hyggligt. Myggen älskade barnet något mer än mig vilket är sällsynt. Jag är ju den som myggen älskar mest. Kan en miljon myggor ha fel?

Barnet, en pojke, hade som mål att gå längre än de andra barnen vilka är flickor. Han slog dessa så där med fem kilometer. Jubel! Som tur såg vi också en stor flock renar. De höll sig på vinterns snö i flykt från myggen. Sommarsnö med snöänglar roade barnet.

Syterskalet är alpint, en fin sträcka av de svenska fjällen, bjuder en bra nybörjartripp.

Vandringen avslutades dock på hotell på grund ihållande av regn.  En god middag och äntligen tillgång till Wifi förgyllde turen.

Ta ut barnen till naturen. Vi borde undvika ”Nature deficit disorder”  hos barn. Kanske även hos de vuxna?

Den radikala barnuppfostran

I ett samhälle vågar föräldrar inte släppa ut sina barn för ett gäng av barn härskar på området. De är än i grundskoleåldern men använder våld, kastar sten eller slår med plåtrör. De använder strypgrepp, hot om våldtäkt och de lyssnar inte på kvinnor för kvinnor har ju inget att säga till. Att få skit i brevlådan är straffet om man protesterar.

Nej, det är inget krigsområde. Inte heller plats styrt av någon terrororganisation. Inte träningsläger för terrorister. Det är svenska Grums. Barnen är nyanlända med familj. Bråket har pågått ett tag, kanske uppemot ett år och nu eskalerat.

Ingen har gjort eller  gör något radikalt för att stoppa de hotfulla barnen. Inte kan man anmäla barn till Polisen. De boende har vänt sig till Hyresgästföreningen.  Hyresgästföreningen? Kanske blir ett möte då alla kan förbrödras med något trevligt.

Ska jag säga som vissa poliser: vad har de här barnen varit med om och stryka dem medhårs?

Eller ska jag bedöma det som revirstrid som redan är förlorad när föräldrarna till de hotade barnen hukar sig och vill absolut inte få en ”vi och dom” känsla? Stockholmssyndromet igen?

Jag skulle få vi och dom känsla direkt om det vore mitt barn som var hotad.

Jag minns en händelse i min barndom. Det var sommar. Jag var tio år och ansvarig ute för min lillasyster på tre år. På gården bodde tre nyinflyttade större pojkar varav två bråkade ständigt med oss flickor och de mindre pojkarna. Jag hade klagat till min far men han trodde mig inte för pojkarna var från en trevlig familj och föräldrarna arbetade i bra arbeten.De två förstörde våra sandslott. De vred ut dockhuvuden. Välte dockvagnen. De snodde mitt hopprep. De kastade bollen till taket. Min syster grät. Inget allvarligt alltså men ständig tjafs. Den yngste av dem stod skamset bredvid och blev hånad av sina bröder.

En dag fick jag nog. När jag såg killarna komma ställde jag mig på en låg stenmur. De måste passera mig. Med perfekt timing måttade jag ett slag mot den största killen rakt på näsan och skrek samtidigt: jävlas du en gång till så slår jag mer. Han föll omkull. Blödande och ylande sprang han hem.

På kvällen kom hans far med pojken hem till oss. Fadern var arg. Jag behövde kok stryk. Pojken var omplåstrad och ynklig.

Min far sa: Men hur har det gått till. Titta på lilla flickan min. Hon kan ju inte ens nå att slå så. Inte har hon kraft heller.

Jag stod så liten och snäll jag kunde bredvid min stora far.

Mannen bar så mycket ursäkt. Pojken åkte på björkris på grund av lögnen. Effekten uteblev inte. De två var sedan snälla pojkar på gården. Vi spelade boll ihop och byggde stora sandslott.

Den yngsta blev jag god vän med. Vi satt ute och skrev dikter, läste  något eller bara funderade över världen. Han var begåvad men fick inte läsa vidare på grund av familjens ekonomi och motstånd. Han blev öppet homosexuell och det passade inte familjen. Han dog ung i matförgiftning, sas det.

Jag tycker inte att någon skall använda våld som uppfostringsmetod. Men skulle jag än gå tillbaka i tiden och stå på stenmuren skulle jag klippa till utan tvekan.

Pro Life, men från vilken vecka?

En patient slank in utan tidsbokning och begärde abort omgående. Vid undersökning kom det fram att graviditeten var på vecka 32 så ingen abort var länge möjlig. Hon blev förbannad. Graviditeten störde hennes planer. Vi skrev in den ovillige blivande modern till mödravården.

När barnet väl var fött, något för tidigt, promenerade hon direkt ut från förlossningen med barnet mot läkarens inrådan. Vi erbjöd det lågviktiga barnet någon dags observation tillsammans med modern, men hon stannade inte. Modern fick låna kläder för babyn från sjukhuset eftersom hon hade inga babykläder med sig.

Det var den enda gången jag gjorde en anmälan till Socialtjänsten utan att modern var med på det och ville ha hjälp. När hon gick ut från förlossningen med barnet skickade jag ett brev och ett fax, så kallad orosanmälan till Socialtjänsten. Jag vet inte om de tog kontakt med modern.

Jag glömmer aldrig det lilla barnet med en mor som inte än var gravid ens i tanken.

Att vara gravid innebär: jag begriper att jag har ett växande barn i min mage. Jag ska föda fram det. Jag blir en mor till det barnet. Jag skall ta hand om barnet. (Jag struntar nu helt i hur män känner, de är inte fysiskt gravida även om de ibland kan uppvisa liknande besvär.)

Graviditet är faktiskt ett liv som växer. Men, när räknas det som ett självständigt liv? Vem har rätt att bestämma över graviditet och fostret i en kvinnas kropp? Politiker? Skrikande opinion? Religiösa tyckare? Männen?  Fostret? Kvinnan ensam?

Abortfrågan blev  aktuell en stund i Sverige när SD ville sänka abortgränsen och KD ville stödja samvetsfrihet, dvs en barnmorska kan vägra en av sina arbetsuppgifter: abort. Det blev dock ingen avgörande diskussion, inte ens en fråga om sista abortgränsen.

Men i USA är abortfrågan åter infekterad. En våg av lagändringar på abortgräns och den stora frågan ”vad är liv” pågår i USA. I alla stater i USA är abort tillåten men tidsgränsen kan göra det omöjligt. I vissa Stater lägger man gräns för liv och abort vid hörbara hjärtslag, vecka 6-7 ungefär medan  andra Stater som New York vill experimentera med närapå barnamord. Det har hänt att läkare som utför aborter mördas, kliniker stängs och kvinnor får åka utanför delstatsgräns för att genomföra abort. Dock har inte Supreme Court än behandlat de nya lagförslagen vilket jag gissar kommer att ske med tiden. Läs mer om de komplicerade abortbesluten enligt lag i USA. https://en.wikipedia.org/wiki/Roe_v._WadeS

I andra länder som Colombia och El Salvador kan abort vara förbjudet oavsett skäl som risk för liv och våldtäkt med fängelse vid misstänkt abort eller till och med för tidig fött barn som dog.

Att förbjuda abort eller att göra det svårt så man måste resa till ett annat land/delstat drabbar förstås de fattiga. I Sverige reste kvinnor till Polen under 60 talet. Då var abort enkel där, nu är det tvärtemot.

Är det skäligt att ha diskussion om sänkt abortgräns? Tidigt födda barn kan överleva bättre idag än 1974 då nuvarande abortlag tillkom. Tekniken att ta hand om de för tidigt födda har utvecklats sedan dess, likaså tillkom prover som visar sjukdomar hos fostret. KUB provet (kombinerat ultraljud och biokemisk screening) som visar kromosomavvikelser görs i vecka 11 – 14 och fostervattenprov vecka 14 – 15 som bland annat kan visa Downs syndrom. Hur och om gränsen bör sänkas vet jag inte men för mig låter vecka 17+6 rimligt. Vad gör man om barnet som aborteras föds levande? Idag finns chans att barn födda v. 22 -23 överlever, alltså på snudd nuvarande abortgräns.

Men, då kan det uppkomma specialfall som minderåriga med inte upptäckt graviditet, svår sjukdom hos modern eller barnet. Vad gör man då? Oavsett vilken gräns vi har kommer det alltid finnas svåra undantag.

Jag satt några gånger och höll en abortpatient i handen. De var sena aborter och plågsamma så för patienten och även för viss personal. Ibland gick det inte snabbt utan fostret vägrade lämna moderlivet. Det var traumatiskt. Det märkliga var också att flera abortpatienter ringde efter precis ett år och ville ha tid att prata. Frågan: om jag inte hade gjort abort dök upp.

Att utreda den sena abortansökan och hjälpa patienten med intyg till Socialstyrelsen var en av de svåra uppgifterna på kuratorsjobbet. Halva graviditeten hade gått  men nu kantrade livet. Fostret visade sig ha sjukdom eller Downs syndrom. Mamman kunde själv ha blivit sjuk, sällsynt men det händer. Barnafadern hade stuckit och då bröt den gravida ihop. Något sådant kunde orsaka sen abortansökan. När väl tillståndet har kommit finns ingen tid att grubbla mer. Dessa aborter är dock inte så många, ca 300 aborter beviljas efter vecka 17+6 dagar. Det sker ca 36 000 aborter före v.18 per år. De flesta sker dock före vecka 7, ca 57 %, så kallad medicinsk abort som kan ske hemma. Dagen efter piller används också när de preventiva åtgärderna har misslyckats eller slarvats med.

Att avbryta graviditet sent när man har ett foster som sparkar är svårt. Det kan krossa kvinnans liv länge. Känslan av oduglighet är svår. Vi är inte utan känslor och respekt för liv även om abort vore den bästa lösningen.

Jag tycker att den svenska abortlagstiftningen är bra. Ingen som inte vill behöver göra abort oavsett omständigheterna. Alla som behöver och vill får göra en abort. Dock borde var och en tänka till angående preventivmedel så abortantalet sjunker. Det är inte alldeles okomplicerat att göra en abort, varken fysiskt eller psykiskt.

Det sägs att vissa använder abort som preventivmedel? Hoppas inte, även om jag träffade patienter med 7 – 8 aborter bakom sig.  Tänkte du chansa och ha abort som preventivmedel? Tänkte du man ha abort som din och din kvinnas preventivmedel? När börjar ens ansvar för en graviditets vara eller icke vara?

Nu har sommaren startat. Det innefattar nya sexuella kontakter,  ovälkomna graviditeter, sexuellt överförbara sjukdomar och brutna förhållanden. Kanske också äkta kärlek. En och annan man får ett försörjningsansvar för ett barn han inte tänkte ha. Många kvinnor gör abort. Eller väljer att behålla graviditeten och få ett barn som redan i början av livet saknar en närvarande far. Och, sedan kommer många barn till önskade och älskade från första stund.

Är liv heligt? Nej? Vi skyddar inte liv särskilt väl i världen. Vi tar ihjäl varandra på grund av olika orsaker: osämja, religion, politik, ägande, hat, svartsjuka, olika ismer, slump … Varför skulle ett ofött barn som inte klarar sig utanför livmodern vara heligare? Varför hörs sällan behov av familj och trygghet för de miljoner ensamma barn som redan finns när abortmotståndare demonstrerar?

När börjar liv? När börjar livet för en människa? När är liv värt att skyddas?

Skydda dig. Sex är inte ofarligt

Den nuvarande lagstiftningen är 1974 års abortlag Den gravida kvinnan har rätt att själv bestämma om hon vill avbryta graviditeten upp till den 18:e graviditetsveckan. Efter den artonde till den tjugoandra veckan krävs tillåtelse från Socialstyrelsen som kan ges på grund av exempelvis att fostret eller kvinnan lider av svåra sjukdomstillstånd.

Omkring 300 abort per år beviljas av Socialstyrelsen efter vecka 17+6. Totalt sker ca 36 000aborter per år vilket motsvarar 19 per 1000 kvinnor i ålder 15 – 44. Ungefär 50 miljoner aborter sker i världen varje år. Av dessa bedömer man att cirka 30 miljoner är medicinsk ”säkra” och 20 miljoner ”osäkra”. Enligt Världshälsoorganisationen WHO, dör 47 000 kvinnor varje år av detta skäl. Även siffran 70 000 döda finns hos andra källor.                                                                

https://www.bbc.com/news/world-us-canada-47940659

https://reproductiverights.org/worldabortionlaws

Four horsemen …

Klimat – vår nya religion? Ibland känns det som en religiös rörelse med profeter. De flesta av oss tänker dock inte på klimatet varje dag och vid varje inköp även om många röstade grönt i EU val i hoppet att någon gör något.

Vi lever. Vi går till jobbet, köper mat, förnyar garderoben, köper presenter till barnen, firar födelsedagar  och försöker hålla bilen i gång. Vi flyger, åker pendel, dammsuger, lagar mat, går till tvättstugan, allt energikrävande.  Som par har vi sex, kanske med hoppet att få en baby. Det hörs toner att man bör avstå helt från barn för klimatets skull. Det var ett radikalt sätt att slopa människosläktet.

De flesta gör faktiskt något för miljön. Vi är världsetta i att sortera sopor. Kan hända att många av oss äter idag lite mer vegetariskt som anses vara bättre än animaliska produkter. Att cykla är populärt. En del elbilar, ca 81000 finns på våra gator men tillverkningen är resurskrävande och elen kan komma från fossila bränslen. Så… Kanske nekas tonåringen en ny mobil varje år med gnäll som resultat om hon inte är en Gretaanhängare. Dock är inget tillräckligt. Vi är så få. Vi är en droppe i havet som importerar allt från mobiler till mat och lastar så andra länder. Vi kan inte rädda världen.

Det dyker upp hela tiden nya saker vi borde avstå ifrån för att rädda klimatet. Senaste är kläder. Våra kläder lär vara den största miljöboven, värre än flyget. Vi ska köpa begagnat. Men om ingen köper nytt? Då blir dödsbona väldigt eftertraktade, de dödas gamla kläder som idag hamnar mest till soptunnan blir en guldgruva. Trots att kläder är miljöfarligt har jag inte sett en enda naken klimataktivist med några löv täckande de ”icke visas offentligt” ställen på kroppen, trots att det är sommar. Återgång till Paradiset?

Känner du någon riktig klimataktivist? Inte jag. Få har ändrat sitt liv totalt på grund av klimatet,  som att bo trångt och äta svensk potatis för middag. Var jag spydig? Så länge jag har kunnat läsa har vi hotats eller gått under av olika miljöfaror. Alla fåglar som dog, fisken likaså, skogen föll död ner, hot om ny istid var det nyligen som byttes till uppvärmning. … Dock har tekniken rätat till många av problem vi ett tag trodde skulle rasera våra liv. Kanske har det gjort mig lite misstänksam mot undergångsscenarion speciellt de som förs fram av miljonindustri resande runt och producerande bara oro.

Medel för en civilisation sägs vara 336 år. Vissa har räckt längre vissa gått snabbt under, några som Egypten återstod igen för att sedan gå under. När beräknar vi att vår civilisation startade? När maskiner tog över handkraft? När bilar tog över gatorna? När kungar föll och någon sorts demokrati tog över? Eller när pengar tog Bibelns plats? När räknas vår civilisations början? Vad är det som utmärker vår civilisation? Kanske finns det flera olika samtidigt på jorden som kollapsar på olika sätt med tiden?

De flesta civilisationer har gått under i någon typ av självmord. De kollapsade av sin egen tyngd, läs dumhet. Rom är ett bra exempel och vissa har liknat oss med Rom. Tät stadsbefolkning och färre som ville odla mat. Ingen som ville försvara landet och betala för det. Även matbrist när transporterna blev långa till stan. Viss klimatförändring gav torka. Uselt ledarskap. Invandring och anfall från norr. Och de starkare invandrargrupperna tog över.

Är vi hotade av klimatet? Kanske. Är vi hotade av miljöskador? Definitivt. Är vi för många? Absolut.

Kommer vi att gå under som civilisation eller planet? Med tiden händer det att vår miljö faller ihop oavsett vad vi gör. Ekologisk kollaps på grund av att vi brukar för mycket av de resurser som finns utan att kunna återföra tillräckligt. Vi blir för många eller är redan det. Byråkrati, oligarki med usla ledare som gör människor hjälplösa och likgiltiga. Globaliserad ekonomi som sprider risker och kriser. Vi kan drabbas av en epidemi som sprids snabbt i vår lättrörliga värld. Något från Universum kolliderar med oss. Kanske krig med atomvapen eller något liknande som för oss till död och i bästa fall till stenåldern.

Med så pass hårt slitage på vår lilla planet och så många ledare utan förstånd och förmåga  är vi inte förberedda för någonting oavsett hur många elever som skiter i utbildning och sitter på marken med en plakat.

Vi är redan för många. Antal har betydelse.

Att varje kvinna föder färre barn och ingen man heller har fler än två är en nyckel, speciellt i länder där det sker explosionsartad ökning fast varken mat eller vatten räcker till.

Det andra är att reducera vår konsumtion. Radikalt. Till nivå fattigpensionär? Nej, lägre. Där körde det ihop för mig direkt.

Jag tvivlar dock att det räcker. Risken har tippat över. Som Hawking sa ungefär: Vi bör leta reda på andra planet att kolonisera om vi vill att den mänskliga rasen överlever.

Fast, det är en omöjlig möjlighet?

Nedersta bilden: Gustave Doré: Death on the Pale Horse, 1865.