Fostra barn? När då?

Utvalda

Vilken ålder börjar barnuppfostran?

Jag läste en kommentar om de barn där allt går snett med misslyckad skola, knark och skjutningar. Någon skrev att fostran av barn börjar vid 1,5 års åldern så föräldrar bör skärpa sig då.

Så fel. Det är sent.

Det börjar så fort kvinnan begriper att hon är gravid. Då börjar hennes livsförändring, likaså den blivande barnets fars. Jag måste säga av min erfarenhet att polletten i regel ramlar lite senare in för män. Och, män är inte gravida i kroppen vad det än sägs i vår galna byta – fritt – kön – värld.

Det är dock inte helt ofarligt för befruktning att vara full när man gör barn. De som försöker få barn ska inte vara packade eller drogpåverkade. Så fostran kanske börjar redan där?

Eller startar barnuppfostran ännu tidigare vid val av partner vi tänker ha barn med? Överkurs?

Graviditet innebär att se fostret som viktigare än en själv. Det är noll alkohol och droger. Det är att ta hand om sig själv på ett bra sätt och genom detta ger kvinnan fostret de bästa förutsättningar hon kan. Det är ett stort ansvar. Den blivande fadern ser sin kvinna och det blivande barnet viktigare än sig själv.

Nykter alltså. Både i kroppen och i förståndet.

Men när barnet väl är fött börjar fostran mer så att säga handgripligt. På en gång. Varenda dag. Så hur lär vi barn att bete sig väl och få sin potential att blomstra? Genom vårt eget beteende. Även familjens andra viktiga personer, som andra barn och mor- farföräldrar har en stor påverkan, men föräldrar är nummer ett speciellt den första tiden. (Det kan ju hända att någon annan är i föräldrarnas ställe men det tar inte bort föräldraansvar, det ser bara annorlunda ut.) Att ta hand om en baby innebär omhändertagande och kärlek och senare vägvisning över livet genom uppmaningar, förklaringar, tillåtelse och nekande, i ord och handling.

När babyn är född lär föräldrarna barnet moral från början. Låter det konstigt? Inte alls. Barnets behov är nummer ett i föräldrarnas liv. Barnet får sina behov tillfredsställda. Babyn behöver inte vänta på mat, torra blöjor och kontakt. Den behöver inte skrika länge efter uppmärksamhet. Någon bryr sig, alltid. Världen är trygg och god.

Är inte den grundläggande omsorgen uppfyllt och barnet är trygg med föräldrarna är det svårt att bygga på med tillåtelse och nekande. Otrygga barn är svåra att leda vidare i växandets process. Barnet behöver utforska sin lilla värld och tyvärr innehåller den många nej, mest i handling. Hemmamiljön måste barnsäkras. Att ropa nej ständigt gör världen farlig och det var inte meningen. Världen presenteras lite i taget så barnet hinner med. Föräldern beaktar så inget ont kan hända. Ja, det händer, barnet ramlar och kanske slår sig med mera men föräldern är där och tar hand om det. Världen är fortsatt trygg. (Ja, Världen är väl så otrygg idag men jag skriver om fostran av små barn i Sverige. Tids nog får föräldern även ta upp de svåra frågorna om krig och död.)

Så fortsätter utvecklingen med mer kunskap om hur vi beter oss i olika situationer. Föräldrarna lär barnet nödvändiga saker för livet. Äta själv, gå på pottan, använda leksaker, uttrycka sig som att klappa händer, förstå flera ord… så småningom också att vänta utan gnäll. Trygga barn blir självständiga och törs interagera med andra. De finner sin position i den familjära kretsen och blir uppskattade för vad de är och kan.

Den där gränsen mellan att skämma bort och att vara tillräckligt god är svår men föräldrar som känner sitt barn överskrider det inte så ofta.

Om barnet behandlas illa och betraktas som en sidoprojekt i föräldrarnas liv, om missbruk, arbete, eget mående är alltid viktigare än det lilla barnet finns inte den grundläggande tryggheten.

Visst, barnet kanske överlever utan det men jag har plockat från gatan alltför många unga vuxna som inte gjorde det. Allt är dock inte föräldrarnas fel men är början usel och ingen finns bi är det en stor riskfaktor för senare liv.

Daghem fostrar inga barn från grunden. Den lär ut viktiga färdigheter för livet i en grupp. Hur vi delar på saker, väntar på vår tur och umgås med andra barn, inser sakta att människor är olika och lika. Även en del annat som att våga ty sig till främmande vuxna och öva på talet med flera andra. Daghem ska ge det kollektiva livets fördelar och regler men ändå låta barnet vara en speciell individ. Daghem är faktiskt också barnpassning så föräldrar kan arbeta.

Skolan fostrar inga barn heller från grunden, den lär färdigheter viktiga att kunna i Samhället och i framtiden. Skolan lär barnen behövlig kunskap, att producera resultat, samarbeta, att avstå och göra som läraren – den som är chef – säger, och behandla andra snällt, alltså med respekt. Finns det ingen inlärd moral och respekt för andra i början av skolan är det svårt att lära om. Ja, allt går men skolan har inte resurser att fostra om ett barn. Skolan är en lärdomsinstitution med regler och kunskapsnivå varje barn förväntas att nå upp till om inte helt så delvis.

Stöder inte föräldrar skolan går det inte så bra för barnet.

Fritidshem skall inte heller lära det grundläggande, den skall ge en meningsfull stund, uppmuntra till läxläsning, kanske vila tills föräldrar tar över.

Att tro ungdomsgård räddar sedan det som har misslyckats och uteblivit hittills är en sprucken fantasi. Men det tycks vara standardutropet från politiker när de unga strular än in till döden.

Daghem och skola är goda tillskott för uppfostran. Men kommunala inrättningars förmåga för stora förändringar i barnens beteende och liv är överskattade. Grunden som moral – hur vi beter oss mot varandra – lärs bäst i en mot en kontakt när barnen är små. Visst, det kan bli aha upplevelser men personalsituationen är inte sådan att den hinner fostra om enskilda barn. Det är en inbillning och fantasi att daghem löser språkproblem och vanvård i hemmet, skolan personliga intelligens – och uppförandebrister och ungdomsgård håller barn borta knarkhandel och kriminalitet.

Samhället minimerar ofta föräldrarnas insats och påverkan. Man ropar efter Kommun, Socialtjänst, Polis, skola, sport, ungdomsgård med mera när ungdomar strular. Det kommer ord som ekonomi, integration, social utsatthet fram. Ordet föräldraansvar hörs väldigt sällan. Alla insatser, oavsett vad, som gäller barn kräver föräldrar som både accepterar och godkänner. Tydligt. Annas fungerar det inte.

Föräldraansvar är grunden. Allt annat är påbyggnad. Finns inte grunden är det oftast svårt att få till stånd mer. Finns inte det i Samhället accepterad moral inlärd från hemmet och barnets närmaste krets blir det en tuff väg att gå.

Sedan påverkas vi av de egenskaper som inte går att byta ut endast förstärka eller förtrycka som ärvda egenskaper, intelligens och begåvning, Våra faktiska skillnader avhjälps inte med vackra ord om allas likhet. Vi är väldigt lika och oerhört olika. Vi är individer.

Det gäller även barn.

https://morklaggning.wordpress.com/ har skrivit en del om intelligens ett nästan förbjudet ämne

Översta bilden: en husgrund från förra århundradet i Sörmland.

Föda barn och bli mor – en ojämlik historia.

Utvalda

Politikernas klagan på nyförlösta kvinnor gör mig förbannad. Ordet jämlikhet kläms in i allting, som graviditet och förlossning, där inget jämlikhet finns eller ens hör till.

Föräldrapenningens delning är ständigt under diskussion. Om modern till ett spädbarn tar ut flera dagar än fadern av föräldrapenning påstås det ske en rejält negativ utveckling för moderns arbetsliv. Icke jämlikt delad föräldraledighet kraschar arbetslivet, lönen, pensionen och så den heliga jämställdheten för kvinnor.

Så märkligt viktiga är just dessa få månader för kvinnors hela arbetsliv. Totalt är föräldrapenning 480 dagar för ett barn varav 390 dagar i sjukpenningnivå och resterande 90 dagar 180 kronor per dag. Alltså, 480 dagar totalt är riskzonen för ojämlikhet.

Så kan det inte vara.

C lovar 50 000 kr av skattemedel till par som delar föräldraledigheten minst 60/40. Idag står det 70/30. Jag tycker 70/30 är strålande bra. 50 000 brutto är bara kaffepengar idag.

Just de dagar som inte delas jämt står tydligen för kvinnors lägre anknytning på arbetsmarknaden och till lönetappet enligt många politiker, nu speciellt C. Inte valet av utbildning, val av arbete, dålig löneförhandling och egen vilja, inflyttade kulturers seder samt den föraktade biologin. Kvinnor är ju gravida och föder barn, inte män, max i undantagsfall efter partiellt könsbyte från en kvinna till en man. Jag vågar också påstå att kvinnor står oftast närmare sina späda barn än männen.

De späda barnen är som sagt hinder för jämställdhet. Kvinnor stannar hemma för länge. Det har sina normala förklaringar men det känner inte politiker till. Kvinnor kan känna psykisk behov av att ta hand om barnet de nyss födde. Kanske få tid att återställa kroppen efter nio månaders graviditet. Det är påfrestande ibland att vara gravid. Någon kvinna som säger mot? Kvinnor kan till och med amma länge. Pumpa på jobbet är hedervärt så den jämlike mannen kan ge flaska, inte att amma hemma. Löneutvecklingen kan ju krympa med varje mjölkdroppe.

Så, det är barnets första år som sinkar arbete, jämställdhet och lön för att inte tala om pension, men bara för kvinnor. Män som är föräldralediga får medalj?

De återstående 17 åren i ett barns liv är helt fria från att drabba jämställdhet. Måste inte vi göra något åt det också? När kommer kvotering för VAB och föräldrabesök i daghem, BVC och skola? Får man extra betalt för det också om föräldrar delar exakt rättvist?

Är det med en sedel i handen politiker försöker lösa olika problem, riktiga och påhittade? Svaret är nog ja idag.

Det finns än personer som tycker att mammor oftast är mer lämpade att ta hand om de små barnen. De gammalmodiga alltså.

Mamman bör inte lämna ifrån sig barnen under de tre första åren, sade Annica Dahlström, professor i histologi och neurobiologi vid Sahlgrenska akademien vid Göteborgs universitet. Män förstår inte hur sköra barn är. De rycker axlar ur led. De låter barnens huvud hänga och slänga så att de får skador på blodkärlen i hjärnan, sade hon vidare och konstaterade: De flesta män är inte lämpade att ensamma ta hand om små barn.

Jag kan instämma i att kvinnor har en stor fördel – sedan flera tusen år – men inte så hårdraget som Dahlström. Jag har träffat flera fina pappor och många hjälplösa också. Vi är bara djur och i djurvärlden tar honan hand om barnen och i bästa fall hanen bidrar med mat. Visst, människor är mer utvecklade – är vi ? – men än är kvinnan gravid och det sker en psykisk utveckling mot moderskap och hon har därför oftast övertag i början med barnet. Män brukar hänga efter i den processen. Kvinnor har en fördel orsakad av sin biologi.

Det finns ingen jämlikhet i en graviditet, förlossning och den första tiden efteråt.

Att se barnafödandet och amning som ett jämlikhetsproblem i stället en biologisk bestämning är galet. Att se män som extra mammor i stället just fäder med behov att skydda sitt barn och sin kvinna är befängt. Om naturen hade avsett oss att vara lika hade vi dubbla organ och alla kunde både befrukta sig själv och föda barn utan att behöva en partner.

När försvann symbiosen och de tre magiska första åren i ett barns liv? Kanske med ökad välstånd och de möjligheter två löner i en familj gav? Då försvann de gamla psykologiska utvecklingsförklaringarna från barnens liv och vi lät dem falla i jämlikhetens namn. Någon annan, som daghem, skulle fostra de små barnen. Jag tror inte det är överlägset sätt.

Jag vill att mamman får minst 9 månader för sig av föräldraledigheten. Någonstans där börjar symbiosen avklinga och babyn kravla iväg från henne en stund. Graviditet är 18 månader brukade jag säga i mina föreläsningar. 9 månader i kroppen och 9 utanför. Jag fick alltid applåder i den punkten, även från män. Igenkännandet var stort.

Men, det var då det, före kvoteringar, genus och allehanda fejkfeminism.

Jag tycker inte heller att barn som inte än kan tala och uttrycka sina behov skall vara i daghem. Att ha ettåringar i daghem räknar jag som felbehandling, ur deras utvecklingsnivå. Dessutom saknar ca 40% av personalen i förskolan adekvat utbildning. Där saknas politikerinitiativ med löneutveckling för utbildade.

Det finns åtgärder som skulle gynna kvinnors arbetsliv. Det saknas intresse hos politiker att höja värdet på typiska kvinnojobb, speciellt de inom Kommun, omsorgsyrkena. Se bara på äldreomsorgen och barnomsorgen. Det kanske blir så att ingen i framtiden vill ha omsorgsjobb om anställningsvillkoren inte förbättras och utbildning samt svenska blir krav?

Slopa också flerbarnstillägget helt. Det är otidsenligt.

Staten borde lägga ut för kvinnan (eller ska jag säga den födande personen) ett års pensionsinbetalning beroende på hennes inkomst innan graviditeten, förutsatt att hon tar ut någon föräldrapenning. Max för 2 barn.

Vi bör också sänka arbetstiden generellt så vi hinner med våra barn och även de gamla. Många arbetar ihjäl sig. Fast då måste även de som inte arbetar utan lever av bidrag hugga i.

Skattenivån är också för hög. Rensa bort onödiga utgifter. Inga rosa enhörningar och meningslösa myndigheter.

Låt familjerna besluta själv om sitt liv och vården av sina barn. De är ju experterna.

Man anar ett slags förakt från olika skribenter och politiker mot kvinnor som tar hand om sina egna barn, i ren Myrdals anda. Familjen är inte längre den grundläggande enheten i Samhället. Staten ropar efter daghem, fritidsgårdar, skola, socialtjänst, språkförskolor, polis och behandlingshem för barnuppfostran. Orden mor och far och deras ansvar hörs sällan och absolut inte den äldre generationen..

Det känns att något är på glid.

Och – skulle inte invandring rädda våra pensioner? Det har framförts från politikersidan att utan omfattande invandring sinar pensionspengarna? Pensionsräddarnas intåg. Hur blev det? Tvärtemot eftersom spädbarnsmammor jagas till jobbet?

Barnafödandet är lågt i Sverige. Ändå råder det vintrigt klimat mot våra allra minsta.

Stilla flera kriser än man skapar…

Utvalda

Livet i stugan vid havet är händelselöst. Eller – kanske är det just dessa enkla händelser som livet borde bestå av för ett tag. Barn. Mat. Disk. Blåbärsplockning. Klappa katter. Gräsklippning. Stilla promenader vid havet och i skogen. Lösa enkla bekymmer.

Rensa tankarna, hur det nu skulle gå.

Jag försöker be katterna att inte väcka mig 6.25 varje morgon men de är olydiga. Det är dock roligare med ett ”mjau” vid sängen än väckningar hemma i den Kungliga Huvudstaden. Något som brinner ute, kanske en skjutning, sprängning eller bilar som hastigt drar igång. Brandkår. Ambulans. Polisbilar. Eller de eviga polishelikoptrarna som hovrar i luften.

Här kommer endast glassbilen och de få som bor här men de rullar i sakta mak.

Katterna Buse och Cleo

Det finns sex katter i familjen. Sex alltså. Den minsta katten heter Buse och den är väckarklockan. De andra kan stå lite bakom som om de stöttade Buse som har väckningsuppdraget. Mjau. Lite mer mjau. Till sist hopp i sängen och mera mjau. Då ger jag upp. Sedan vill tre ut, två vill ha frukost och en återvänder från nattsudd.

Snart skall ett av barnbarnen fjällvandra med sin mor. Jag är glad över att någon av barnbarnen kanske blir en vandrare. Att vandra är liksom min legacy, något jag försökt lära barnbarnen. Naturen sviker inte. Att gå är bra motion. Vandring är också – förhoppningsvis – en Internetfri tid.

För, det är Internet som styr mycket av barnens tid idag. Jag tror rent av att vi har förlorat våra barn till Internet. Inte lätt för oss vuxna att vinna över Internets visdom. Inte heller över det häftiga, kändisar och propagandan.

Jag har sett med barnen några serier och Youtube, det de tycker är toppen.

Jag har försökt förstå vad som drar i det de ser. Jag kan inte säga att det lyckas så väl. Mycket är intelligensbefriat. Humor som inte är humor för mig. Snabba ryck. Pang och bum. Lilla Aktuellt är rent av skadligt. Jag som hade klassisk musik och att läsa böcker som hobby i den åldern. Min smak är inte modern, inser jag. Men, vi gamla får försöka hänga med i barnens liv.

Vet du vad dina barn ser på Internet? Vet du vilka bilder killarna skickar till dina döttrar? Inte? Ta en titt men spy inte.

När barnen frågar hur det var på min ungdomstid begriper de knappt svaren. Mycket av mitt liv var så långt ifrån deras liv. Det är svårt för dem att tänka på varubrist. Samhället var smalare, utbudet mindre, vardagstekniken bara på gång. Bekymren handlade om ren överlevnad i en fattig familj. Läxor, hjälpa till, ta hand om de mindre. Föräldrarnas makt var tämligen stark. Lärare var idoler. Vi växte också upp snabbare, barndom var kortare. Hastigt var man vuxen utan att än ha den vuxnes förstånd. Självförsörjande. Den som bidrog. Ansvar var ordet. Gud fanns än.

Men något var säkert. Livet blev bättre, både hemma och i Världen om man gjorde sin del och ansträngde sig. Framtidstron var stark.

Den frihet och makt, både som person och konsument, barn har idag är inte bara av godo. Mellan allt som finns är också ångesten att inte ha, inte kunna och inte duga. Frågorna vem jag är och vad jag kan få finns oftare än vad kan jag göra själv och för andra.

Om ett tag är vi alla från krigsgenerationen döda. Det liv vi hade som barn var som sagt enklare, med färre möjligheter. De försök vi gjorde som vuxna för att göra världen bättre för våra barn och barnbarn är idag ett misslyckat kapitel. Vi var ”aldrig mer krig” generationen. Det pågår ständiga krig i världen, även om det i vårt land är bara i startgropar. Vi lämnar efter oss ett land som klättrar på listorna över bidragsförsörjning, skjutningar, klanvälde och fallerad skolgång. Med mera. Det känns som ett totalt misslyckande. När ens barnbarn funderar på att lämna Sverige, är det en sorg och bottenbetyg för våra ansträngningar.

Som invandrare med arbete från dag två här känner jag idag mer vrede än glädje över landet jag har levt och arbetat i hela mitt vuxna liv. För mig är det för sent att börja om.

Vår Regering och dess föregångare har skapat flera kriser än de har stillat med sin vision om ett humanitärt land utan gränser. Nummer ett – i allting. Vänsterpolitiker och deras stödhjul litar än på att de strävsamma svenskarna inte ger upp utan snällt betalar för politikernas val och vanvård av landet. Det sägs att nästa valet är en sista chans men det finns inget parti som kan vända utvecklingen. Sverige har passerat tipping point.

Det kommer inte ens att stå dyrt för politikerna. För, politiker hamnar inte i obestånd och ställs inte till ansvar för sina gärningar. Inte i Sverige. Vi är det lydiga folket drabbad av någon sorts Stockholmssyndrom.

Jag borde vara glad över barnbarn som planerar att protestera med fötterna. Frågan är: vart?

PS. Publicerade detta förra året efter vistelsen vid havet som barn och kattvakt. Har varit där igen för barn och katter, när dottern var på sin fjällvandring. Ser att allt var och är likadant i år med. Så återpublicerar. Förra året sköts det barn nära mig, i år var det på en annan ort på lekplats. Alla dessa stenar som politiker påstår sig att vända sitter jävligt fast. Men, folk röstar på dem ändå?

Mer om Nisse, en av katterna:

Misslyckade barn och dumma politiker.

Utvalda

Som två år gammal talade min son bara några få ord. Han såg ut att förstå, så varken jag eller BVC oroade sig. Men sedan exploderade talet med hela meningar och han höll aldrig tyst därefter. Han gick inte i daghem, jag tog själv hand om mina barn. Barnen gick i olika aktiviteter som musikskola, konstgrupp, skridskoskola och Mulle.

Hade Liberalerna testat honom vid två hade han fått underkänt i talförmågan.

Vad skulle L ha gjort då? Omhändertagit honom? Tvångsplacerat honom till en perfekt familj? Tvingat oss till någon språkgrupp för att prata rätt? Vi var svensktalande, kanske kan hoten inte gälla då?

Har Johan Perhson barn? Ja. Men varför vet han då inget om barns utveckling? Var hans barn exemplariska i tal vid två?

Gör inte BVC några mognadstester längre? Följer de inte barnens utveckling och kan då ge råd eller koppla in övriga resurser? Märker de inte om barn inte pratar något förståeligt språk?

Det vore så mycket bättre att slopa hemspråket i skolan. Hemspråk är just språket hemma. Gör som kineser i Stockholm. De läser kinesiska på lördagar.

Det är kanske föräldrarna som borde språktestas och inte två år gamla barn?

Det är tid för tomma löften och dumma förslag. Inte bara Liberaler kläcker ur sig oanvändbara saker. Det är en allmän sjuka hos politiker. M vill ADHD testa barnen på utanförskapsområdena. Var det inte segregation vi skulle undvika? Rena rasismen! Lycka till, Vad annat ska vi testas för?

ADHD har blivit ett slags räddningsplanka, inte alla diagnoser är rätt.

När saker och ting inte går enligt Politikernas ritningar kläcker de ur sig ogenomförbara projekt för att skyla över sina misslyckanden.

Om barns språkutveckling:https://www.dn.se/debatt/obligatoriskt-spraktest-saknar-vetenskapligt-stod/