Borsta munnen med såpa eller belöningar?

Utvalda

På den ”gamla goda tiden” fanns ordning och reda i skolan. Visst slogs pojkarna och flickorna kunde använda elakt språk men det skedde oftast utanför skolans staket. Vi neg och bockade för lärarna. Vek genast undan om polisen passerade oss. Vi beundrade de ridande poliserna som höll ordning på gatorna. Idag är respekten för polisen krackelerad.

I min klass på ettan fanns en pojke som sa några svordomar så läraren hörde. Det blev en upprepad förseelse. Läraren tog då ut hela klassen till tvätthon i korridoren och borstade hans mun med såpa. Läraren sa att nu är de fula orden borta. Se till att de inte återkommer.

Han svor inte mer. Inte i skolan alla fall.

Barnmisshandel? Inte 1949. Nu har det fula språket tagit över även Rättssalarna. Det skulle gå åt en massa såpa.

Rättegångar tycks vara en fars. Var och en beter sig som de vill, både de åtalade, vittnen och publiken. Advokaterna då, hur bär de sig åt? Glåpord haglar. Som i pågående rättegången om polismord.

En bild från rättegången:

Mammas fitta! utbrast då 17-åringen som är åtalad för mord i rättssalen mitt framför Andreas Danmans sörjande anhöriga.

– Knulla din mamma, svarade 19-åringen som var ett vittne.

Vildar utan språk? Och – hur ser de på sina mödrar? Det kan vi nog diskutera länge men får vara till någon annan gång.

Läs mer på Twitter som inte är något fågelkvitter precis om vardag i rättegångar. Kan det vara så att kvinnliga åklagare får mer skit av de åtalade invandrarmännen? Vet ej men…

Kan olämpligt beteende i rätten räknas som nedskräpning av vårt gemensamma utrymme? Att använda svordomar i en rättegång är ju ett slags miljönedsmutsning. Deltagare måste höra på tillmälen som inte ingår i ett civiliserat umgänge eller på en arbetsplats. Böter 800 kronor per ord precis som skräp du kastar på gatan? Om personen inte kan betala eller man misstänker att pengarna kommer från kriminalitet sitter denne i häktet en vecka per ord utan några som helst förmåner, helst på vatten och bröd. Är det ett upprepat beteende bör fängelse finnas på straffskalan och utvisning som en sista möjlighet för en icke svensk medborgare. Kan man inte flera ord är det bättre att vara i hemlandet.

Alla har en mor. Alla borde vara uppretade av skriket knulla din morsa.

Vi kan inte ha våra rättegångar som gatuslagsmål med ord.Vem lät det gå så långt? De godhjärtade dumma? Brandberg föreslår kortare fängelsestraff. Ja. Eller kan såpa vara verksamt även nu både i skolan och speciellt i rättegångar?

Jag läste att Mari Heidenborg är föreslagen som årets jurist, bland några andra. Viss del av hennes meritlista finns till ex. på Samnytt. Ni minns väl henne? Läs mer i dagens juridik.

Fanns det verkligen inte någon annan viktigare än en tjänsteperson som delar ut skadestånd i miljonklass till kriminella, mer än offret får? För en vanlig medborgare utan juristexamens finesser kändes det som Samhällets hån mot offret. Skyll dig själv att du var en dålig flicka. Svensk rättsväsende ersätter mannen som du drabbade.

Dessa två händelser hänger ihop. Hån mot offren, förakt mot Rättsväsende är det nya normala. Rättegångar där åklagaren får utstå hot och vad som helst av språkväg. Media där gärningsmannen av en grov våldtäkt då offret riskerade att blöda ihjäl till och med kan bli hyllade utan den minsta undersökande journalistik. Kriminella som får skadestånd då de ljuger om sin ålder eller anses lida mer än offret.

De kriminella tar över. Och ingen sätter stopp för förfallet av vårt Rättsväsende. Någon? Usel solnedgång i Sverige med bara mörker efter.

Nomadland – film och verklighet i tiden som pågår nu.

Utvalda

Jag såg just filmen ”Nomadland” för andra gången. Jag brukar se de bra filmerna i två gånger ganska nära i tiden för att se detaljerna jag kanske missade och liksom bekräfta att det är en film för att spara. Nu är min filmsmak väldigt annorlunda än mina barns borträknad filmer som James Bond eller typ katastrof – filmer som jag ibland ser med min son. Så, vem vill ha filmerna sedan.

Nomadland håller. Den är så välspelad, human och verklig.

Så här skrev jag i juli:

Dag 139 på PCT kom jag till Trout Lake som hade service i form av bra mataffär, restaurang och dusch. Dessutom fanns gratis busstransport från och till leden två gånger om dagen. Jag hade tältat vid Deer lake, mile 2215 (bild ovan) och hade ca 17 mile till platsen där bussen hämtade vandrare morgon och kväll. Det var lättgången skog. När jag närmade mig forest road 88 träffade jag en man med en svampkorg och ölburk.

Han var sliten, kanske 65 år. Han undrade om jag hade sett svamp vid leden. Jag berättade vart, men kunde inte namnge alla.

Ville jag ha lift till Trout Lake? Han skulle dit och sälja de svampar han hade och handla mat.

Vi gick till hans bil, en sliten minibuss. När han öppnade dörren föll skräp ut. Han ursäktade sig. Han drack upp ölet och slängde skräpet i en sopsäck. Det var tydligt att han bodde i bilen.

Skulle jag verkligen sätta mig i den bilen? Ja, vi åkte. Presenterade oss. Jag frågade om hans svamp plockning.

Han bodde i bilen från vår till höst, tills vintern gav vika och återkom. Annas hade han en plats i Portland. Han hade arbetat med vägbyggen, kört de tunga vägmaskinerna. Sedan gav kroppen upp. Inte bara kroppen utan vägbyggen, man måste åka än längre bort för att få arbete. Många av hans vänner blev arbetslösa, som han. Några hade dött av olyckor eller supit livet av sig.

Han var rökare och lungorna betalade för det. Alla vägarbetare var rökare. Man satt vid vägkanten under väntan och rökte. Nu rökte han en cigarett om dagen, kanske två. Det hade ingen betydelse längre.

Han trivdes i naturen, åkte runt i Washington delstat sedan arbetslösheten, plockade bär och svamp, högg ved till gamlingarna för mat. Andra påhugg. På mörkaste vintern kunde han vara mer stabilt bosatt någonstans och hitta något arbete för några månader men sedan kom oron i kroppen och han packade sin gamla bil. Samhället hade föga bruk av honom. Han hade lika lite bruk av Samhället.

Han satt ute i solnedgången och kände sig lycklig trots att han inte ägde något mer än bilen och sig själv. Jag bekräftade att jag förstod. Jag kände det själv. Jag hade sällan varit så lycklig som under månaderna på PCT. Tältet, ryggsäcken och jag. Människor jag mötte vilka berättade om sina liv.

Utsikt mot Mt. Adams vid vägen från Trout Lake

Ja, han var Trumpanhängare men Trump skulle inte hinna rädda landet. Vad som helst kunde ske för att få den utbölingen från makten.

Han lämnade mig framför mataffären. Jag ville bjuda på honom kaffe eller mat och försökte ge honom en slant men han avböjde bestämt och sa att samtalet var lön nog.

Igår såg jag ”Nomadland”. Det var som om jag hade mannen med den skitiga bilen med mig på soffan.

Färgerna i filmen är gråa, bruna, färglösa. Musiken tränger sig inte på, den sugs in av bilden. Varje ruta är en helhet för sig, en historia. Varje person är verklig, en del spelar faktiskt sig själva. Det sker inte mycket men det som sker har djup. Det är filmat som om kameran bara hade följt några människor i deras liv, inte att det är film, bara verklighet.

Man sitter nästan andlös utan att röra sig. Få filmer har berört mig så mycket. Jag känner så igen mig. Att vara från allt och fri, även om det bara är en inbillning.

Nomadland” är en beskrivning om de fattiga amerikaner, fattigpensionärer, de anständiga fattiga, de som inte är ”inne”, de som inte krossar affärsfönster, demonstrerar på gatorna, de som inte polisen går på knä för. De obehövliga. De som knappt någon bryr sig om. Människorna som blev liksom över när framstegen svepte över landet. De olönsamma vars arbete las ner, vars hem stängdes och förföll, vars Samhällen blev inte ens turistattraktion för de stängda platserna var för många. Överlevare från livets katastrofer.

Kanske var några av dem även sökare, de som ville ut, se landet, hitta livet. De som samlades på husvagnsparkeringar och intalade sig att de har ett självvalt liv att leva. Förnöjsamhet över det lilla, det man har och inte saknad över det man inte äger. Inte hemlösa utan bilen som självvald hem.
Roadmovie? Nära. Men de fasta platserna och människorna är viktigare än vägen. Likasinnade personer möter varandra. Platser dit man återvänder, där det finns arbete en viss tid. Människor man möter åter och bryr sig om.

Det händer ingenting. Det händer hela ens livstid. Sakta byggs bilden av några huvudpersoner upp. Deras liv, misstag, hopp, förluster, försök att ha värdighet som en människa.

Filmen väcker frågor som är så aktuella i Sverige, inte bara i USA. Varför skall du bry dig om Staten när Staten inte har brytt sig om dig? När dina saker finns i ett förråd och du har ingenstans att sätta de? När pengarna inte räcker? När de enda som bryr sig är som du? Vi har hemlösa i Sverige, i portgångar och under broarna, de åker inte vanligen runt med en bil här. Bara välgörenhetsorganisationer som bryr sig – kanske – för även dessa värnar idag mer om de nya, det som är PK, inte om de gamla som byggde landet. (Undantag: Vid din sida i Stockholm)

Frances McDormand spelar Fern, huvudpersonen och hon belönades med Oscar. Hon är makalös. Hon spelar också i ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”, hon fick Oscar för det. Fargo 1996 likaså. Hon är 64 år, på toppen av sin karriär och av hög klass.

”Nomadland” fick också Oscar för bästa film och regissör Chloé Zhao för bäst regi.

Så, har du inte än sett ”Nomadland” eller ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri” har du någonting absolut lysande att se framemot.

Läs gärna mer om ”Nomadland”, speciell Trivia på IMDb som ger bakgrund till filmen. Leta också Empire på kartan.

Och nej, alla recensenter har inte gett filmen en hyllning. Skit i dem, du kommer att sitta andlös och se livet ur en annan vinkel. Ställ en fråga: vad är frihet för mig? Hur skulle det gå om jag förlorade min ekonomiska trygghet?

”Nomadland” bygger på en reportagebok av Jessica Bruder om amerikanska fattigpensionärer på drift ”Nomadland Surviving America in the Twenty-First Century”.

Och så läser vi Katerina Magasin för hon spar inte på krutet:

Den blomstertid som inte kom…

Utvalda

Jag närmade mig ”civilisationen”. Hastigt byttes stigen på Sörmlandsleden mot asfalt. Jag gick en bit tillbaka, klädde av mig bakom en stor gran och bytte till rena kläder, reserven som inte hade använts. Jag började gå mot Katrineholms tågstation.

Jag var inte riktigt säker om jag gick rätt så jag tänkte fråga men mötte ingen gående innan jag var nära stationen. Då fick jag en trevlig pratstund med en gammal dam som hade bott hela sitt liv i Katrineholm. Hon sa att förändringar ar många, både bra och dåliga men huset vid stationen var i alla fall som förut: gult.

Jag hade bott i Katrineholm en kort tid på -70 talet. Befolkningen var då ca 22 600 personer. I maj 2021 fanns 34 674 invånare i Katrineholms kommun. Om man sorterar folk i åldersgrupper och härkomst är 36,4 % av män i ålder 15 -44 år invandrare. Samma förändring ses i många kommuner. I min kommun är över hälften av männen i ålder 14 – 44 invandrare.

Män som drar runt i större grupper är vardag. På tågstationen mötte jag följaktligen ett gäng yngre invandrarmän i häftig diskussion. Det är en förändring i gatubilden som nu mera finns i alla tätorter.

Förändring av stadsbilden bestod också av ett affärsområde i kanten av stan med de vanliga affärer som finns hopklumpade vid många städer nu mera. Under vandringen hade jag passerat två små städer, Malmköping och Hälleforsnäs och sett igenslagna affärsfönster samt de nästan obligatoriska pizza – kebabgrillen. Även det är typisk, inte bara i små städer utan i centrum nära Stockholm. I vårt lilla centrum har det funnits tomma affärslokaler i några år. Folk åker in till stan för större utbud. Men pizza kan du få på flera ställen.

Himlen var nu beckmörk. Regn hotade. Jag bestämde mig att åka hem i stället att göra en runda på stan.

På resan hem i tåget tänkte jag på skolavslutningen i Katrineholm då min dotter gick på mellanstadiet. Det fanns en invandrarpojke i hennes klass. Han utmärkte sig inte på något sätt innan skolavslutningen. Det skedde på den tiden i kyrkan. Efteråt samlades barnen utanför och läraren delade ut betyg.

Pojken sa att han kunde inte gå till kyrkan. Han var muslim.

Läraren sa: Men då får du ju inget betyg. Alla går till kyrkan. Men man behöver inte be om man inte vill. Bara sitta tyst.

Tidigare hade ingen märkt att han inte var med och sjöng den blomstertid nu kommer. Men nu hade han en lärare som hade betygsutdelning efter kyrkan.

Pojken lydde. Det hände ingenting i kyrkan. På kyrkbacken samlades klassen och alla fick sina betyg. När pojken såg sina föräldrar föll han ihop på marken.

Nej, han var inte avsvimmad. Han låtsades. När läraren sa ordet ambulans kvicknade han till snabbt. Föräldrarna skällde – troligen – men ingen förstod något om det eftersom ingen kunde deras språk.

Han tolkade inte nu sina föräldrar fast läraren frågade.

Nu när jag satt i tåget och Katrineholm försvann ur utsikten tänkte jag på honom. Vad blev det av den pojken? Lyckades han balansera sina föräldrars önskemål med livet i Sverige? Fann han en plats i sitt nya hemland eller blev han inte integrerad i det svenska Sverige?

Han hade ju fördelar. Enda invandrarbarnet i klassen, svenska språket och en lärare som höll de gamla svenska sederna i liv. Jul, påsk, skolavslutning…

Idag skulle pojken få skadestånd på grund av kränkning och läraren troligen sparken som rasist. Ja, vi har dock förebyggt sådant genom att alla får avstå den blomstertid nu kommer och prästens välsignelse i kyrkan. Även betygen anses onödiga så tidigt.

Ibland känns det som om vi skäms över Sverige och svenskarna, över våra framgångar och fungerande Samhälle men gladeligen för in och även prioriterar dysfunktionell kultur från länder vilka inte klarar av att hålla fred eller ens behandla sina kvinnor anständigt – om det nu kan kallas kultur.

Som om magin att bara att korsa gränsen skulle förändra det bagage var och en har med sig.

Idag borde vi inse att det inte kommer att hända. Hur vi sedan agerar är så kallad annan femma.

PS. Texten i bilden säger: Använd bryggan på eget ansvar.

Mer om Sveriges befolkning idag hos Katerina Magasin:

Ånger och förlåtelse.

Utvalda

Förra året gick jag ut en dag men stängde snabbt dörren och backade. Någon sköt ute i centrum mot en restaurang och gymnasieskola klockan tolv på dan, sprejade som det heter. Ingen dog, bara några skadades av glassplitter. Polisen var snabbt på plats eftersom de huserar gaska nära.
Jag bestämde mig att följa fallet och se vad han ca 19-20 år gammal man fick som straff. Samhällstjänst i två månader.
Vilken tjänst vill ha en som skjuter vilt, undrade jag. Hur skulle det förändra hans beteende?

Ordet konsekvens och ånger saknas ofta. Då är det också svårt att förlåta de som gör våra liv osäkert.

Nu fraktas kvinnorna som deltog och stöttade mördarsekten IS ”hem”. Stöd rinner in. Daghem samt skola tar hand om barnens behov. Tveksamt om någon vill anställa dem så socialbidraget, barnbidraget och bostadsbidraget ger en helt okej levnadsstandard. Kanske även barnpension om maken dog i IS strider. Barnen kan dock omhändertas men om det håller i längden vet ingen idag. Det är ord mot antagande.

Vi sorterar inte ut människor. Vi omhändertar. Det egna ansvaret är inte nödvändigt hur du än bedömer saken..

Att döma någon i Sverige för det som har hänt i Syrien är svårt.

Ingen kan tvinga någon att ångra sina ”synder”. Jag vet inte om IS kvinnorna gör det. Att vara indoktrinerad i en sekt är svårt att bryta, även om man så vill. Att förlora drömmen om ett perfekt liv i en kalifat är svårt att acceptera – gissar jag. Var och en av oss har sin tro på någonting. Att stämpla tro som kriminellt kan vara nog så komplicerat.

Jag kan ha viss förståelse hur sektliv påverkar människor eftersom mina föräldrar var stränga laestadianer. Livet var oerhört begränsat. Jag bröt ut som myndig, mina syskon inte. Vi mördade dock inga. Bön, ånger och förlåtelse var det som användes.

När jag arbetade i ett biståndsprojekt utomlands (länge sedan) och det blev krig i landet sa de svenska myndigheterna att det var vårt eget fel att vi befann oss där. Ville vi lämna landet före kontraktens slut skulle våra löner och försäkringar klippas av. Våra egna val. Nu klarade sig situationen upp men några reste iväg genom krångliga vägar eftersom flygplatsen var stängd.

Men vi var ju bara arbetare i ett svenskt biståndsprojekt. Inget att bry sig om. Eget ansvar var än gångbart. Det har krympt under åren ser jag.

Vissa människor kommer aldrig att rota sig här. Och vi som har rotat oss ser våra rötter vara utan betydelse för landet under förändring.