Varför skall den misshandlade kvinnan flytta?

Nationell bostadsförmedling skall ge våldsutsatta kvinnor en flyttmöjlighet tycker S i Stockholm och nu instämmer V i det förslaget.

Jag undrar: varför skall kvinnan flytta och börja om?

Ta ut mannen ur bostaden, lås in honom och efter avtjänad straff fotboja. Han ska aldrig ens närma sig bostadsorten där kvinnan bor utan ska hålla sig långt därifrån. Skall vi säga 100 km? Om han förlorar jobbet? Så synd då. Varför skall kvinnan förlora sitt arbete genom flytt? Varför skall barnen behöva byta skola eller daghem? Varför skall hon förlora sina anhöriga och vänner på orten?

Samma skall gälla kvinnor som misshandlar sin partner. Jämlikhet skall råda.

Varför tycker politikerna att det är rätt åt offret att gömma sig på en okänd adress medan förövaren går fri?

De våldsamma män som inte är svenska medborgare skall förstås utvisas. Inga svepskäl, inga han kan må illa av om att behöva flytta. Inga ursäkter. Är han dömd för misshandel eller värre skall han ut.

Om kvinnan vill kan hon förstås få flytta och ha skyddad adress. Men då måste hon bryta med alla som kan avslöja hennes nya tillvaro. Och bryta med mannen. Inte så enkelt. Mannen kan dessutom ha umgängesrätt eller till och med delad vårdnad om paret har barn. Så enkelt att flytta och gömma sig bakom gardinerna.

Kvinnan måste också få adekvat behandling. Få lämnar våld bara så där med en ny adress. Det är en situation som få kvinnor kommer ifrån bara genom att packa väskan och få nycklar till en lägenhet.Ja, de finns sådana fall, men oftast är läget mer komplicerad.

Vad gör man med kvinnor och män som flyttar ihop igen efter fängelsevistelse? Ja, det händer, även giftermål. Om kvinnan blir åter slagen? Om de har barn? Slår man kvinnan, slår man då barnen? Väljer paret att fortsätta ihop måste Samhället ta hand om deras barn.

Första juli träder lagen om Barnfridsbrott i kraft, en lag som gör det straffbart att utsätta barn för att bevittna våld i hemmet. Straffet kan bli upp till två års fängelse. Barn som bevittnar brott ska också kunna få skadestånd.

Vem åtalas då? Den som slår? Den som inte går och tar barnen med sig? Eller båda?

Hur många offer erbjuds terapi efter misshandel? Om ett förhållande innebär våld och det fortsätter trots domar och kanske även efter en möjlighet att separera bostadsmässigt innehåller relationen mer än misshandel. Rädslan att verkligen bryta upp och bli ensam kan vara oöverkomlig. Känslan att man inte duger som kvinna/man är också förlamande. Ekonomi är även ett hinder. Inte så lätt att gå utan ett öre i fickan. Rädslan för död är en mental fotboja.

Det finns män som blir misshandlade i en relation men de glöms bort. Kvinnor kan också misshandla sina kvinnliga partner och män misshandlar män i relationer. Det är inte bara en kvinnofråga. De flesta paren slår dock inte varandra utan tvister löses på annat sätt.

Om båda missbrukar och slåss påverkade är åtgärder lönlösa utan missbruksbehandling. Ingen förändring innan drogerna är borta. Av de fall kunde jag skriva massor om. Säger bara att livet är skört och vi handskas med det oförståndigt ibland.

Och så har normkritiken nått Vårdguiden. Det är inte OK att använda ordet ”kvinna” när de skriver om gravida. Eller ”män” om prostatabesvär. Leta gärna efter språkråden på Vårdguiden, det inkluderande. Slå gärna upp orden kvinna och man.

Ni läser väl inte Vårdguiden längre? Det finns bättre råd att hitta på nätet. För kvinnor som är gravida. Och för män som är män.

Till sist: Se och ta en funderade över din egen frihet.

An Afghan woman has been lashed 40 times by the Taliban for reportedly speaking to a man on the phone.  https://www.dailymail.co.uk/news/article-9515693/Woman-pleads-mercy-lashed-40-times-Taliban.html

Brottsstatistik 2019.

Anmälda misshandelsbrott mot kvinnor (18 år eller äldre) var 28 000 .

Anmälda misshandelsbrott mot män (18 år eller äldre) 30 600 brott.

En majoritet (78 %) av misshandelsbrotten mot kvinnor begicks av närstående och bekanta gärningspersoner. Närmare en tredjedel (31 %) av brotten mot kvinnor (18 år eller äldre) utgjordes av misshandel i en parrelation. Av de anmälda misshandelsbrotten mot män utgjorde merparten (59 %) misshandel av en obekant. (BRÅ)

Tidsbild: människor och rasister.

Vissa kommuner tänker öka på integration genom att placera barn till andra skolor än de som föräldrarna väljer. Integration mellan invandrarbarn och barn  med svenska föräldrar haltar. Så barn skall delas ut till skolor som brister i jämlikhet. Det vore ju skamligt om någon skola vore bättre än de andra och kötiden skulle kunna ge plats där. Fy föräldrar som köar sedan BB!

 Alla skall tvingas till den nya världen sedan barnsben.

Jag är lite nyfiken om det även gäller de muslimska skolorna? Skall svenska barn tvingas dit och även vara med och  be? Och de muslimska eleverna till någon skola på kristen grund?

Är du en sådan som älskar förändringarna i Sverige och den multikulturella världen i ord och gärning ska du nog inte läsa vidare. Håll dig i din trygga håla och var lycklig.

Så till historien om missbrukaren som bokstavligen kravlade in från gatan till vår mottagning för riskgraviditeter. Hon var nära 40, en gammal blivande mor alltså, hade redan placerade barn och nu trodde hon sig vara gravid igen. Hennes pojkvän, 45 år eller något, var också en blandmissbrukare. När kvinnan, ska vi kalla henne Eva, spydde på morgonen i diket tog hon ett beslut.

Det fick vara slut med droger. Nu börjar ett nytt liv.

Det är betydligt enklare ur behandlingssynpunkt med gamla missbrukare än nyponrosorna, de som inte än har stora konsekvenser av droger. De som är unga ligger högre upp i behovstrappan i kvartar. De som kan tjäna pengar lätt. Visst knullar du hellre en fräsch 18 år gammal ny heroinist än en 40 årig sliten blandmissbrukare?  De unga är också bra knarkförsäljare. Köparen ser ju inte hur det kommer att gå. Polisen kan också missa de väna flickorna.

Gamla pundare är på botten av hierarkin och många av dem dör där.

Eva  tågade in till sin socialsekreterare som fick omedelbart ångest. Hon skickade henne till vår mottagning för abort. Men missbrukare ser inte abort som en förstahands lösning. Ett barn ger så mycket. Nu när jag är mamma är mitt liv som andras, sa flera av mina patienter. De flesta ville inte ens höra ordet abort men jag sa att enligt min yrkesbeskrivning måste jag ge all information om graviditet, abort var ett. Vissa tyckte synd om mig, så jobbigt, men alla satt kvar. Det hände att patienten beslutade sig för abort  när hon insåg hur stora förändringar hon måste göra. Drömslottet kraschade. Majoriteten valde dock att fortsätta graviditeten eller de kom alldeles för sent för abort. Tron att allt löser sig var ofta stor.

Aktiva missbrukare ska inte ha barn eller djur men det finns inga lagliga medel att hindra varken det ena eller andra. Dock ska jag genast säga att alla mina patienter slutade droga, några få fick återfall långt senare och endast i undantagsfall fick de fler än ett barn. Vår preventivmedelsinformation var ska jag säga oslagbar. Inga aborter efteråt vilket är betydligt bättre resultat än i allmänhet.

Så, Eva skrevs in, fick ett schema med besök på mottagningen tre gånger i veckan samt drogtester, dagliga besök på alkoholmottagning och plats i ett boende för kvinnor. Det sista var inte enkelt. Har du väl hamnat på gatan blir du oftast kvar där. Jag bråkade med socialtjänsten. Jag var van med det. Jag kan förstå att de var trötta på klienter som fanns lik följetong år ut och in.

Eva skötte sig perfekt. Missade inga drogtester. Från den slitna ytan kom fram en drogfri, trevlig och omtänksam kvinna. Hon satte krav på mannen och sparkade ut honom ur sitt liv när han inte följe med till behandling.

Eva fick en lägenhet, ett provboende strax före förlossningen. Hon hade nu 249 drogfria dagar. Barnet mådde bra och Eva var strålande glad. Jag fortsatte kontakten med henne tills hon fick plats på en kurs för kvinnor som har varit borta länge från arbetslivet. Barnet fick daghemsplats nära hemmet. Bostaden låg på en av Stockholms multikulturella förorter.

En risk för återfall kommer om barnet är i daghem men föräldrar har inget arbete. Vad gör man då hela dagarna?

Efter ca en månad ringde hon. Hon var helt desperat.  ”Är jag rasist?” frågade hon. Socialsekreteraren hade uttryckt sig så.

I ett daghem får barnet en kontaktperson. Hennes barn fick en kvinna som var helt beslöjad. Eva kunde inte kommunicera med henne. .Barnet grät.  Flera av personalen och även barn bar sjal. Majoritet av barn hade tydligen inte svenskfödda föräldrar. Språken som hördes var annat än svenska.

Nu är 1,5 år gamla barn i stadiet då de behöver mer stabilitet och trygghet och det är inte så lyckad tid att inskola barnet till daghem just då. Gråten är ett uttryck av ledsnad eftersom barn i den åldern har än få ord. Men att hamna  som i ett främmande land? Förskolan ses ofta som ett stöd både för barn och för föräldrar. Speciellt för de som inte har det så lätt i livet, har problem eller är utan anhöriga, ensamstående mödrar. Man tror till och med att barn kan leva med aktiva missbrukare bara de är i dagis under dagen. Har ni hört något så dumt?

Det gick inte bra med Evas barn i daghem. Barnet skrek, höll modern i benen och det slutade inte fast personalen sa så är alla barn. När det inte blev bättre varken med barnet eller med Evas kontakt med personalen ringde hon sin socialsekreterare och bad om en annan daghemsplats. Hon försökte förklara skälet som att hon och barnet kände sig främmande i ett daghem med nästan bara invandrare.

Då sa socialsekreteraren: är du rasist?

Eva ringde till mig och grät. Att vara rasist är det mest stigmatiserande som kan drabba en svensk, även för f.d. missbrukare. Jag ringde hennes socialsekreterare. Jag gör det kort här. När hon hade orerat ett tag om  det viktiga att integrera sig och att Eva borde vara tacksam eftersom hon var missbrukare, blev jag ilsken. Jag mötte då och då ett slags förakt mot mina patienter. Slösa inte tid på dem! Alltså, Eva borde vara glad för platsen som inte fungerade för henne och barnet eftersom hon inte var en ordentlig person. Jag blev mer grinig. Jag var inte ett dugg professionell. Jag frågade om socialsekreteraren kanske kunde  byta daghemsplats med Eva och låta hennes barn få en plats i ett ”svenskt” daghem och att själv bli i stället mångkulturell. Hon hade berättat i början av vår kontakt att hon hade ett barn och vart hon bodde, på ett väl så fint område, långt från Evas lägenhet.

Det var ett fult angrepp, eller var det?

Integration är faktiskt frivilligt, än så länge. Som ni förstår var vårt samarbete slut.  Men Eva fick en annan daghemsplats och började åter inskolning. Det fungerade, hon kände sig trygg. Eva missade dock kursen. Genom en annan ensam mamma i  förskolan erhöll hon ett arbete i en städfirma. Hon fick så också en väninna med jämngammalt barn. Hon fick så småningom överta hyreskontraktet. Jag kan säga att så rent och ordningsamt hem hade jag sällan sett.

Eva var så lycklig. Det gamla livet var nu helt slut.

Vår kontakt blev långvarig, fast sällan. Jag besökte Eva vid barnets födelsedag, det gick inte att säga nej.  Vi åt tårta och jag hade med mig en present. Hon fick kontakt med sina andra barn. Vi sa adjö vid barnets femårsdag. Eva ringde ändå för att önska God Jul tills jag slutade arbeta.

Barnets far dog.  Leverkollaps. Han valde droger före sitt barn. Att jag jagade honom på Plattan och försökte få honom till avgiftning blev en misslyckad historia för oss båda.

Frågan är: Har våra svenska barn rätt att tillhöra ett språk, ha svensktalande kamrater, seder och ett liv i den kulturen barnens föräldrar och mor/farföräldrar  representerar? Är det viktigt att tillhöra i någonting sådant? Är det betydelsefullt att bevara något av det svenska sättet att leva som har varit så framgångsrikt både ekonomiskt och kulturellt? I Grundlagen sägs att invandrare får välja i vilken mån de vill inga i den svenska kulturen. Kanske bör vi lägga till en punkt att även svenskar har rätt att göra det?

Det multikulturella kan barnen välja senare, frivilligt. Kanske finns inte ens något längre att välja på när dagens barn är vuxna och tar ansvar för sina egna liv? Vi är ett nytt Mellanösternland placerad i norr, med allt vad det innebär?

Men folket har valt och de som inte tilltalas av det får söka sig ut, någon annanstans. Som en muslim sa: flytta om det inte passar.

Obs. Detta är inte en aktuell händelse men nog är det en tidsbild.

Läs också Katerina Magasin:

Om kattungar och små barn.

Nisse hette något annat när han släpptes ut en kall morgon. Han var bara en liten tuss som borde ha fått stanna i inne i värmen men tanken var att han skulle klara sig ute på dagen och komma in på kvällen. Eller något sånt. En katt skall vara ute. Men Nisse var för liten för att orientera sig i den stora världen. Han gick vilse och satt inte på trappan när familjen kom hem.
Någon hittade honom senare och han fick plats i ett katthem. Han  hade inget halsband med telefonnummer. Han vantrivdes i katthemmet. De äldre katterna mobbade honom. De knuffade bort  Nisse från matskålen. Han var rädd, kröp undan.

Som ordningen är i ett katthem döptes han nu om till Nisse, fotograferades och sattes på hemsidan i hopp att någon skulle igenkänna eller adoptera honom. Om ett tag adopterades han till en familj, en väldigt kattälskande familj får jag säga.

Men spåren av det grymma livet ute och mobbningen lämnade inte Nisse. Även om han nu hade ett hem och allt vad en katt kan önska sig som mat, prylar och kärlek ryckte han till av rädsla om någon närmade sig honom. Han tydde sig mest till en person och var inte särskilt förtjust i alla andra som klappade honom. När dörren öppnades för honom kollade han noga först vem och vad som pågick  inne innan han tassade in. Även år efter vek Nisse genast undan om husets andra katter kom till matskålarna.

Det som hade drabbat honom som en liten katt följe med hela livet. Känslan att vara utstött, inte värd ett tryggt liv. Rädslan att bli illa behandlad. Nisse anpassade sig men var sin egen. Nisse är en mycket älskad kisse.

Han gjorde långa promenader ute. Kanske letade han efter sitt andra hem varifrån han så dumt hade släppts ut?

Nisse var en smart katt. Han luktade genast till vart hans julklapp – en leksak med kattmynta – var gömd. Hans blyga sätt väckte snälla känslor hos folk. Ibland lät han de andra katterna leka med honom och var lite som en pappa men som äldst  i huset ville han helst vara i fred. Småbarn! Så jobbigt! Han hade koll på vad som hände. Han satt ofta i favoritfönstret och spanade ut. När Nisse låg i sitt katthus på gården var han ganska nöjd när värmen i huset var inkopplad  och julljusen lyste. I snön fanns kanske spår av möss. Snart skulle han jaga dem men nu var det dags för vila.

Gäller det samma barn? Blir de barn som är illa behandlade  under sin allra första tid skadade för livet? Mer eller mindre, det pratas om maskrosbarn. Jag träffade flera maskrosbarn i mitt arbete och deras försök att hålla fasaden, leva rätt och alldeles vanligt var hjärtskärande. Att ha arbete, bostad, fästmö/fästman – oftast i behov av någon hjälp för missbruk – och snygga kläder kändes som kamouflage. Dessa barn, nu vuxna, var erfarna i att ta hand om andra, de hade övat som barn att ta hand om sina föräldrar. Nu tog de hand om  en behövande partner. Alla ”mina” maskrosbarn arbetade inom vården.

Att inbilla sig att just det här barnet tål mer än andra och inte ge den skydd liknar en kriminell handling. Alla ”mina” maskrosbarn hade varit kända hos Socialtjänsten men man ansåg att hemmet var tillräckligt gott eftersom barnen var så duktiga.

Jag tror – många barnpsykologer påstår det – att livets början ger oss en grund att stå på. De tre magiska åren går inte att göra om, kanske bara lappa ihop nödtorftigt. Nu bortser jag från arvet som redan kan ha lagt begränsningar eller fördelar i barnets framtid hur än man gör. Moral lärs ut för barnet från början. Vi ger barnet en känsla att den får sina behov tillfredsställda. Barnet är älskat. Världen är god. Senare får man andra uppfattningar om världen men nu är den lilla världen en god kokong. Någon, oftast en förälder, ser till att barnet får vad den behöver och ger så en stabil grund med tillit.

Hur en blivande mor lever och  sköter sig under graviditeten gör också en skillnad, ibland en avgörande sådan för barnets framtid.  Att få alkohol och droger redan i magen kan ge irreparabla skador. Att bli omhändertagen av föräldrar som älskar droger mer än sitt barn är svårt att reparera.

Det går ibland snett med barn oavsett god vilja och de bästa avsikter. Livet är skört. Drabba det inte.

Mer om de glömda barnen från missbrukande mammor i senare inlägg. Påståendet om ”mina” Maskrosbarn gäller förstås bara de jag har träffat i mitt arbete, inte som en sanning.

Fritidsgård, räddning eller belastning och något om hasch.

Politiker har ofta ropat på olika lösningar för ungdomskriminalitet. Ett är  att det behövs flera fritidsgårdar. De ska rädda ungdomarna från att hamna snett. Men nu säger kriminologen Jerzy Sarnecki att det är helt fel. Hoppsan, den populära lösningen fritidsgårdar förebygger inte kriminalitet! Snarare ökar fritidsgårdar risken för brottslighet. Så, det kan till och med vara början till ljusskygga affärer. De kriminella ungdomarna skapar kontakter på gården.

Drogmissbruk också? Ja.

På 60 talet kom hippiekulturen igång och med den fick hasch en rejäl spridning, speciellt bland ungdomar. Det röktes på den ungdomsgården i Stockholm där jag arbetade extra några kvällar i veckan som ungdomsledare. Ingen av personalen visste egentligen hur man skulle tackla det. Det fanns inget alls om droger i min ungdomsledarutbildning.

Man resonerade. Förbjöd man rökandet inne kom kanske ungdomarna – de utsatta som skulle ha ett tryggt ”hem” på gården  – inte tillbaka. Så man lät de vara i ett av rummen. Det blev ett rökrum oavsett vad man rökte.

Sedan utbildades en grupp från fritidsgårdar om hasch på en herrgård av den polisinspektör som då stod för missbruksenhet hos polisen i Stockholm. Jag har uselt minne på namn men tror att han hette Lamm men det fanns inget fåraktigt i honom. Tvärtemot.

Den sista dagen föreläste även en specialistsjuksköterska.

Jag hade nyligen blivit ungdomsledare och fick gå kursen. Ja, ingen av de heltidsanställda på fritidsgården anmälde sig. Utbildningen var en genomgång om hasch och dess effekter. Polisen hade med sig en samling av olika droger så vi skulle känna igen de. På sista kursdagen skulle vi få röka hasch, ett (1) bloss var. Så vi skulle känna igen lukten. Ingen annan än jag gjorde det. Jag var inte ens en rökare som flera av de andra var. Jag råkade sitta närmast polisen så han började med mig. Sedan sa de andra nej.

De andra betraktade mig genast som en missbrukare, dock inte polisen. När avslutningsmiddagen kom hade alla, utom jag och polisen, sprit och vin med sig. Några slutade den kvällen packade. Andra hamnade i fel säng. Men jag var en paria på grund av haschblosset.

Polisen och jag satt en stund och diskuterade ungdomsvård och missbruk. Han var lite road av effekten av haschblosset, inte på mig utan de andra. Jag kände ingenting av det.

Jag fortsatte arbeta bara en kort tid på ungdomsgården. Jag hade svårt att se det meningsfulla i arbetet. Jag började läsa vid sidan av mitt ordinarie arbete, i stället att arbeta extra. Jag tyckte nog att flera av de unga som vistades på ungdomsgården var redan  på glid. Ingen av dem hade fritidssysselsättningar utanför gården. Många hade problem med skolan eller hade hoppat av. Några var redan  brända av livet.  De som spelade instrument, läste böcker, åkte skridskor, var med i ett idrottslag eller var med i en förening fanns inte på fritidsgården. Våra försök att få till stånd en ”klubb” för något intresse dog snabbt.

Det var så på denna fritidsgård. Det var då det och i Stockholm. Hur ser dagens fritidsgårdsbesökare ut? Har ingen aning. Känner nu bara ett barn som brukade frekventera en fritidsgård och, tja, någon räddningsplanka blev det inte.

Det finns säkert platser med aktivt liv som fyller de luckor som finns i de besökande barns liv. Men idag är läget annat än på 60 talets början. Tänk bara på språket. Alla barn på ”vår” gård pratade svenska även om vissa inte hade det som modersmål.

I Sverige gjordes en undersökning under 1970-talet som visade att var femte skolungdom i årskurs nio någon gång hade rökt hasch. Senare som terapeut på missbruksenhet tog jag hellre en heroinist på behandling än en haschare om jag kunde välja. Hoppet att hjärnan var i behåll var större hos den förstnämnda.  Oddsen att sluta missbruka också. Kan hända berodde det också på mitt sätt att möta patienten som matchade de talföra bättre än de i behov av lång avgiftning innan den egentliga behandlingen kunde börja. Hur patienten fungerade efter avgiftning kunde vara överraskande negativt eller positivt.

Rekordet i haschavgiftning för mina patienter var i ett fall 12 veckor. Barnet som föddes var dock än positiv på drogen. Hasch, lätt drog?

Det finns tankar att släppa lätta droger fritt. Så är det i vissa delstater i USA. Folket i delstaten får rösta om det. När jag hade avslutat min PCT vandring åkte jag till kusten  för att vandra vid havet i Washington. Vid en gatukorsning stannade bussen för rödljus. Det stod en lång kö utanför ett hus. Frukost till de gatuboende av någon välgörenhetsorganisation tänkte jag, eftersom personerna såg ut som vrak rent av.

Nej, de köade för dagens tillåtna haschköp. Som ni kanske redan har förstått är jag negativ till att släppa droger fritt. Eller, det är ju redan en fri marknad. Oavsett hur man gör är det svårt att få till en bra lösning. Nog om det idag.

Debatt om Fritidsgårdar finns på Nyheter idag.

Expressen skriver också om gängvåldet: De frågar:: Vilka åtgärder tror du är viktigast för att minska gängvåldet? (Länkar inte, du får leta. Intressant!) Sociala insatser är populärt att ropa efter vid sidan av mer polis.

En del tror fortfarande på fritidsgårdarnas uppfostrande effekt. 19% vill ha ökad satsning på fritidsgårdar.