Misstroende som dagslända?

Jag skrev i förra inlägget om det obetalda arbetet. Ett obetalt sådant har blivit extra aktuellt under året med covid: äldreomsorg utfört av andra än den kommunala/skattefinansierade omsorgen. Köerna till boenden är borta. Idag finns det tomma platser. De äldre klarar sig själva eller anhöriga tar hand om de äldres hjälpbehov. Politiker har tyckt att de gamla ska bo hemma så länge som möjligt. Nu blev det så, med hjälp av virus. I oktober 2020 bodde 78 000 personer på ett äldreboende, jämfört med 82 000 året före.

Var coviddöden orsak till att åldringarna inte längre ville hamna i den allmänna vården? Där dör man, ensam, morfindrogad, utan läkare och anhöriga bredvid. Kanske just förbudet att få träffa sina anhöriga under den sista tiden i livet har minskat lusten att bli instängt i ett boende. Man hankar sig hellre fram. Fångar har haft det bättre än de gamla under covid. Där grep JO snabbt in om deras begränsade rättigheter.

Eller har vår uppfattning om vikten av de äldre generationerna i våra liv förändrats när döden har kommit närmare oss? Det året vi insåg vår dödlighet i dagliga TV shower. Har de gamla fått ökad värde för vårt eget välmående?

Det har visat sig – även i massmedia – att den offentliga vården inte alltid var den bästa för våra gamla. Vi hade inte äldreomsorg i världsklass även om S ropar så regelbundet, speciellt i valtider. Omsorgen var som en kuliss i Musse Piggs, Kalle Ankas och Långbens resa, den som skylde soptippen. Som att personalen kunde sakna det svenska språket och adekvat utbildning. Skyddsutrustning fanns inte. Mer… Politikerna sket i både på de gamla och deras vårdare. I annat fall hade ju utbildning, bra lön, skyddsutrustning, nog med personal och livskvalité för de gamla varit i prioritet. Att arbeta inom äldreomsorgen hade då varit högt uppskattad arbete, avlönad därefter. Inte något vem som helst kan arbeta med.

Nu finns tomma platser. Man sparkar redan folk. Inte kom politikerna på att använda tiden för personalens utbildning och även svenskstudier. Vore inte den dåliga efterfrågan på äldreomsorgens tjänster ett utmärkt tillfälle för upprustning och utbildning?

Kostnadsläget tillåter inte att äldreomsorgen har hög klass. De gamla är olönsamma. Det finns så många hål att täppa till i en Kommunbudget.

Men jag undrar, är det bara covid och död som har fått anhöriga att ta över omsorgen av sina gamla? Kanske polletten ramlade in? Larmet om bristande kvalité i vården blev så tydlig. Det var faktiskt sant att hygien var eftersatt. Det var så att personalen kunde sakna adekvat utbildning. Det var sant att maten var mindre anpassad för de gamla. Det var även så att sjuksköterskor var bristvara, utevistelser obefintliga, livets guldkant inget man ens kunde stava till. Det var sant att morfin sattes in snabbt, så det blev rena dödshjälpen. Flera gamla ha fått dö ensamma under covid tid oavsett dödsorsak eftersom personalen hann inte och dörrarna var låsta.

Regeringen avskiljde oss från våra gamla i stället att handha skyddsutrustning. Anhöriga smittade vilt, inte personalen trodde de som tror sig veta.

Var det faktiskt lagligt? Skulle det ha hållit i en rättegång, att isolera folk ifall att de senare kunde bli sjuka och smitta? Jag tvivlar starkt på det.

Även efterfrågan av hemtjänst har minskat. Hade du hemtjänst var det aldrig samma vårdare som kom utan otaliga olika personer. Och du kunde inte få allt som du önskade och var van med. I ett smutsigt hem oduschad värmde du dina matlådor i mikron. Nidbild? Inte alltid. Städning vart tredje vecka får vilket hem som helst anfallas av damm och spillda saker.

Inte personalens fel. De kan ha ett schema som räknade minuter.

Vem anställs och hur arbete planeras kan inte personalen rå för, det är någon uppifrån som ger order som i sin tur har någon ovan som bara räknar pengar. Det är att finna sig i eller sluta. Visselblåsare är inte populära.

Jag tror – hoppas – att det har hänt något i tankegången, inte bara rädslan för smitta. Vi har insett att Kommun – det offentliga – inte alltid är den bästa vårdgivaren för våra gamla. Många människor har kommit på att det inte var värt att mista en gammal anhörig bakom låsta dörrar utan annan möjlighet till kontakt än vinka mot fönster. De som hamnar i ett äldreboende är sällan Internetfreak och vana att kommunicera genom det. Internet ersätter aldrig personliga möten. Människan är en social varelse.

Dock är lösningen att själv ta hand om sina anhöriga bara för dem med stabil, god ekonomi eller de som redan är pensionärer själva.

Många av de gamla som dog var i det övre åldersspannet och flera av dem hade andra diagnoser och behov av medicinsk hjälp. Men det blev så att de som dog avslöjade bristerna. Den utsatta hygienen. Vart skulle vårdbiträdena tvätta händerna? I köket? I personaltoaletten som kunde vara tre trappor ner? Hos någon boende? De döda larmade om missförhållandena. Nog har många av oss anhöriga både larmat och anmält förut men ingen brydde sig om det. Vi behövde ett för de gamla dödligt virus för att avslöja bristerna så massmedian vaknade och då var politiker tvungna att börja beklaga sig.

Det stöd och service som Staten och Kommunen lovade oss genom de styrande politikerna och skatteuttag håller inte måttet. De gamla gett dem ett misstroendevotum. Det kanske blir så att vi mer och mer kommer att tacka nej till Samhällets tjänster för de lovar mer än de håller. För lite personal i äldreboenden och daghem, indragningar av olika slag får till sist folk att protestera med fötter. De som kan. De lågavlönade får bara nöja sig.

Politikerna borde skämmas men de gör det inte. De lovar igen världens bästa äldreomsorg. De ger pengar för att forska om vården. Forska, när bristerna skriker ut? Och väldigt många går på det igen. Nu händer det! Förbättringar!

Misstroendet är som en dagslända?

Bild: Hade ingen bild av dagslända, det får bli en groda. Kanske lika passande.

PS. 30 procent av de 193 kommuner som har svarat på frågor från TT uppger att de i stor eller ganska stor utsträckning har tomma platser just nu. Ytterligare 44 procent svarar ja men att det handlar om ett fåtal. I Malmö stad står runt var tionde lägenhet tom i de kommunala äldreboendena.

Regeringen satsar ytterligare 120 miljoner på forskning inom äldreomsorgen. Pengarna ska fördelas över fyra år för att öka kunskapen om hur omsorgen för de äldre är organiserad. Vet de verkligen inte det?

Covid-19 pandemin har tydliggjort sårbarheter och vi måste stärka äldreomsorgen, säger Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning och forskning. Se gärna på hennes CV.

PS2. Det finns förstås äldreboenden som är utmärkta och vilka även har klarat sig väl från covid.

Som en spegling i en önskebrunn – om obetalt arbete.

SCB ska göra igen en studie om det obetalda hemarbetet. Det har betydelse för jämställdhet anser man. Att kvinnor fortfarande använder mer tid för barn och hem än män är en styggelse för jämställdhet och så klart för Regeringen.

Kan inte kvinnor sluta föda barn så jämlikhet är liksom klart. Inget att skylla på.

Jag deltog nästan i en sådan undersökning, den var dock inte från SCB utan någon annan och ungefär 1973. Jag var hemma med två små barn och hade dubbla heltidsstudier vid sidan om. Vid obligatoriska föreläsningar var barnen hos en väninna och jag passade hennes barn när hon i sin tur läste en kurs. Så kanske ordet hemmafru inte passade så bra?

Jag skulle delta i undersökningen men gav upp. För att mäta tidsanvändning i familjen hade man spaltat upp varje delmoment som vård av barn, natta barn, tvätta, laga mat, handla, städa, vårdkontakter som BVC, skola, lekskola, lek och pyssel, födelsedagar, kontakt med släkt, lagning av kläder, mm mm i en oändlig lista.

Men man hade glömt en sak: vem drog in pengarna till familjen. Hur många timmar någon i familjen tillbringade i betald arbete utanför hemmet samt arbetsresor fanns inte. Inte heller service av bil, vilket man hade utelämnat eftersom många lämnade bilen till verkstad. Klippa gräsmattan fanns, men inte reparationer – om ja nu minns exakt. Inte vem som lagade punka på cykeln.

Så klart ingick inte studier i blanketten. Inte heller tillfällig barnvakt. Men ve om du som kvinna gjorde fler födelsedagstårtor än din man.

Den undersökningen skulle visa en ytterst lat ojämlik man man som högst fixade kaffe på helgen och lekte lite med barnen om han var ledig.

Så jag slängde blanketten. Men jag läste sedan att massor av kvinnor hade fyllt i den och resultatet var som väntad: män sket i det obetalda hemarbetet och kvinnorna var närapå små slavar. Behov av revolution! Jämlikhet? Vad var det?

Jag tog hand om det mesta i hushållet och barnen. Maken tjänade pengarna. När maken kom hem och middagen var uppäten tog han över barnen, det var snart läggdags. Jag fortsatte med disk, med mera. Om han hade behövt ta hand om hushållet också hade han ju aldrig hunnit ta hand om sina barn.

På helgerna delade vi bättre men jag stod alltid för matlagning. Han var en katastrof vid spisen trots en kurs i vardagsmat.

Det föll mig aldrig i att jag utförde obetalt arbete. Vi var en familj, ett team, trodde jag. Först vid pensionering kom räkningen, jag hade ju förlorat flera arbetsår under småbarnsåren och på så sätt pensionspoäng. Lämna barn i daghem eller dagmamma var OK, inte att själv ta hand om dem. Eftersom vi skiljde oss kan jag inte nu tillgodose något av hans feta pension. Jag klagar inte på det, bara på pensionssystemet som inte ersätter kvinnor med några extra pensionspoäng de tre första åren i barnets liv. Men bara för två barn och tre år, inte att vara hemma resten av livet.

Kvinnor föder barn. Bara i undantagsfall föder kvinnor vilka blivit män genom könsbyte barn.

Det var inte obetalt arbete att ta hand om hem och barn. Det var livet. Livet innehåller i regel hushållsarbete och kanske barn vilka någon måste ta hand om. När barnen har flyttat – om de nu kan flytta på bostadsbristens Sverige – kan ens gamla föräldrar eller anhöriga vara i behov av hjälp. 1,3 miljoner i Sverige vårdar, stödjer eller hjälper regelbundet en närstående utan att få betalt. Stöd och omsorg från Samhället räcker inte till. De flesta av anhörigvårdade är än i yrkesverksam ålder och många går ner i arbetstid för att kunna ge hjälp. Deras insatser sparar samhället ca 177 miljarder kronor varje år.

Vi ska hjälpa våra anhöriga, det låter solklart. Men att omsorgen av våra anhöriga blir ett obetalt dygnet runt arbete känns inte rimligt.

Som sagt, jag var än i arbetsålder när jag skippade arbete och tog hand om min sambo i nära sju år .Sakteligen blev det ett ”arbete” som pågick 24 timmar om dygnet, med först två sedan fyra timmars avlösning per vecka. Men jag tänkte inte på det som ett arbete innan det sista året då min ork och även tålamod var på upphällning.

Det var inte arbete, det var livet. Livet var grymt. Det fanns inget liv kvar.

Dock är Samhället organiserad så att vi betalar höga skatter för att sedan Samhället tar hand om oss med daghem, skola, olika boenden, vård, service mm som vi för viss del skulle kunna köpa på en fri marknad eller även göra själv om skatten inte hade redan tagit så stor del att valmöjligheten var inte länge tillgänglig annat än för de rika.

Dock är vården som Samhället erbjuder inte gratis annat än för vissa. När min sambo till sist flyttade in i ett boende räckte inte hans pension till hyra, mat och avgiften. Han hade arbetat fram till 76 år, en del som egenföretagare och en del ideellt. Så dumt. Jag skulle söka bidrag för honom, men han dog ganska omgående. Han slapp bli bidragsberoende vilket han hade blankt vägrat om han kunde förstå saken.

Kvalitén var sannerligen begränsad i boendet. Att betala för det var som att bli rånad.

Att mäta vem gör vad hemma kan vara bra för de få män som tror att giftermål gav dem ett gratis hembiträde. Eller kvinnor som tror sig vara prinsessor och bli uppassade. Men hur många sådana finns kvar bland svenskar? Delar inte familjerna livet idag? Nog ser jag många män ute på gatan med matkassar och barnvagn och en liten på trehjuling efter. Nu räknar jag förstås inte med de som har en helt annan uppfattning om kvinnans ställning i hemmet och i samhället. Men jag tvivlar på att dessa fyller i jämlikhetsblanketter.

Vad är ett obetalt arbete? Det är inte hushåll och barn. Det är något vi redan har betalt skatt för och Regering; Kommun, Landsting har lovat ta hand om det men gör det inte. Kanske görs uppgiften halvdant. Kanske finns den på vissa ställen men inte för alla. Kan hända att återbetalningen är så dålig att du själv måste betala extra eller söka bidrag. Du är lurad. Dina skattebetalda förmåner var bara som en spegling i en önskebrunn. Du slängde in en slant men inga behov fylldes.

Vad är obetalt arbete? Det är säkerheten på gatorna som vi själv måste ansvara för genom att inte gå ensamma när mörkret faller, inte ta ut pengar i automaten om någon hänger bredvid, inte ge våra barn en fin jacka och mobil i fickan för skolvägen, utan att vi helst själva hämtar dem från skolan. Att hjälpa barnen inte bara med läxor utan hela skolgången eftersom skolan har fallerat. Det är obetalt arbete.

Att vara ängslig när man öppnar dörren för obekanta fast det är hemtjänsten som skulle komma. Att inte förstå vad hemtjänstpersonalen säger utan man försöker gissa så bra man kan. Det är också obetalt arbete.

När du kör i en grop med din bil när vägen är uselt skött. Du såg det inte i tid när du var på väg att hämta posten som inte längre delas i postlådan ute på landet. Det är också obetalt arbete.

När du köar för sjukvård och tandvård men inte får tid innan skadan är skett är också obetalt arbete. Du var lovad vård i toppklass men bara politiker och rika kan unna sig det. Det är också obetalt arbete.

När du tror att dina skattepengar går till landets välfärd men de de försvinna till andra länder och galna projekt som vi gott kan vara utan. Då har du verkligen arbetat obetalt för andras drömmar.

Det finns mer obetalt arbete men även välbetalt. Nu har våra Riksdagspolitiker varit hemma med lön i ett år och de kom inte ens för att rösta om den stora pengahögen 150 miljarder till EU. I den omröstningen borde alla ha varit med så vi senare kunde skilja dem åt, de som gav bort våra pengar och de som håll lite hårdare i skattkistan, de pengar vi har betalt in just för det vi sedan får ändå göra obetalt.

Räkna inte vem som lagar maten och byter blöjor, räkna ut diskrepansen mellan politikerlöften, skatten och verkligheten. Där hittar man det obetalda arbetet.

Från Regeringens Pressmeddelande 24/3-2021

SCB har sedan 1990 genomfört en så kallad tidsanvändningsundersökning (TA) vart tionde år. TA mäter hur befolkningen fördelar sin tid på olika aktiviteter, som fritids- och hemarbetsaktiviteter, och visar bland annat skillnader i kvinnors och mäns tidsanvändning. Resultaten från undersökningarna om tidsanvändning används bland annat till att följa upp det jämställdhetspolitiska delmålet om en jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet.

De som ändå ska dö snart.

Jag läste om en kvinna. ”klient” inom äldreomsorgen som hade bett om ett kvinnligt biträde när hon skulle duscha. Det gick inte, sånt kan du inte be om. Hon hörde troligen till den gamla stammen som inte visade sig naken för andra människor, de från manligt kön. Så gammalmodigt! Det finns än personer – jag till ex. – som anser nakenhet är helt ok, men på rätt plats. Inga stringbikinis där inte. Det ska ni vara glada för. Ostört nakenbad i månsken säger jag inte nej till.

På mitt extraknäck i servicehuset , som vårdbiträde med icke adekvat utbildning, fanns en man som var besvärlig. Hans hygien var eftersatt. Han var stor och tung och gjorde lite sexistiska anspelningar på personalen. Han kunde säga som ”vad snygg du är” eller ”fin häck”. Chefen beslutade då att den ende mannen på jobbet skulle ta hand om honom. De kvinnliga biträdena hade till sist vägrat. Att duscha gick inte alls. Gubben skrek: jag är väl fan inte någon homo. Det manliga biträdet åkte ut.

Jag gick dit nästa morgon med medicin och då var han fortfarande irriterad. ”Hemsystrar är väl kvinnor”, sa han. Absolut, var mitt svar. Hemsystrar är kvinnor. Jag grep tillfället i akt och körde honom till duschen. Han muttrade bara lite av överdriven renlighet. Han blev duschad, rena kläder, en tallrik gröt, kaffe, nödvändig snabb städning av lägenheten och han var så nöjd. Han sa något som inte hörde till saken men jag sket i det. Efter detta hamnade han alltid på min lista när jag arbetade extra.

Hemsystrar är kvinnor. Försök inte fostra 95 år gamla gubbar.

Hans liv var från det gamla Sverige. Nu vid 95 orkade han varken med vedhuggning eller att pumpa upp vatten, vissa krämpor attackerade, rullstol kom till och hans barn hade lite bestämt flyttat honom till servicehuset.

Idag finns få om några av hans sort och då menar jag inte bara hans uppfattning om hur det är att vara en man och en ”hemsyster”. Han byggde Sverige, det gamla Sverige som håller på att läggas ner. Som gammal får han inte välja vem som klär av honom och tvålar in hans kropp i duschen.

Servicehuset är nu nedlagd. Det ansågs brandfarligt (läs: för dyrt.) I stället en personalstyrka på plats kommer det nu en strid ström bilar från olika valfrihets vårdgivare för att ge medicin och ta hand om de gamla i behov av hjälp i vardagliga saker som dusch och städning. Den lilla restaurangen är stängt. Maten kommer med en bil från storköket för att sedan värmas upp.

Smart?

Äldreomsorgen är på tapeten i ord men det saknas handling. Det behövdes ett virus för att lyfta frågan. Bristerna är inga nyheter, det vet politikerna fast de låtsas vara överraskade. Men det är inte lätt att förändra något som har varit uselt en lång tid genom bristfällig organisation, bemanning och ekonomi. Kanske allra mest på grund av ett slags förakt mot de gamla. De onyttiga. De som ändå ska dör snart.

Under covid – pandemin har dessa andra klassens medborgare saknat rättigheter som vi inte förvägrar ens kriminella i fängelser. Som att inte träffa sina anhöriga när döden nalkas. Många har dött ensamma, precis som förut, men nu kommer skammen fram.

I ca 37 kommuner finns fortfarande besöksförbud i äldreboenden trots vaccin. Vad är det för vaccin, egentligen? Skulle inte vaccin skydda mot smitta? Tydligen inte. Finns det verkligen inte visir att låna till besökare och desinfektion om man tror att just besökare ska smitta sina anhöriga? Är det lagligt att hindra folk att träffas i sina egna lägenheter? Det är inte fängelse eller?

JO var snabb i att klaga när fångarnas rättigheter kränktes tack vare försök på isolering för att hindra smitta.

Som en direkt konsekvens av Corona spridning beslutade Kriminalvården den 12 mars 2020 att med omedelbar verkan stoppa möjligheterna för intagna i landets häkten och anstalter att ta emot besök och genomföra permissioner.

JO beslutade att utreda vilka konsekvenser det blev för de intagna.

Fokus låg på frågan huruvida myndighetens agerande riskerade att leda till att de frihetsberövades situation blev alltför kringskuren, vilket i sin tur skulle kunna leda till en kränkning av deras grundläggande rättigheter. https://blogg.iniskogen.se/2020/07/05/vara-grundlaggande-rattigheter/

Men våra gamla då? Har de några rättigheter? Nej, JO är inte något för dem.

Grundläggande rättigheter, vilka är de? Inte att träffa sina anhöriga om du är gammal eller sjuk nog för att bo i ett äldreboende? Inte att vårdas av utbildad personal? Inte god mat? Inte utevistelser? Inte något alls… Och så klart inte att någon håller handen vid död för det hinner inte personalen, de är helt enkelt för få.

Har vi anhöriga klagat? Ja, men ingen bryr sig om vi inte har hamnat i massmedia på första sidan.

Jag har skrivit ett antal gånger om äldreomsorgen. Min erfarenhet som anhörig och extrajobbare är inte positiv annat än i undantagsfall. Men ingen skugga ska falla för den personalen som avlöste mig hemma på grund av min sambos demens. Ni var guld värda.

Mer än en tredjedel inom äldreomsorgen saknar adekvat utbildning. Att inte ha utbildning sänker arbetets värde och lön. Det orsakar brister och misstag. Det är inte personalens fel, det är Kommuners prioriteringar. Har du inte utbildning eller ens svenska kan du inte göra mer än det elementära. Är bemanningen så låg att man inte ens hinner hjälpa alla ur sängen är det inte personalens fel. Det värsta jag har sett var en demensavdelning som sköttes en söndag av en ung kvinna som inte kunde något mer än hej på svenska. Nej, det hade inte hänt något, man ansåg att hon fixade vården av tio gamla dementa.

Fast nog ser jag sällan protester från personalens sida. De är solidariska, kanske in till dumhet? Det är inte så att arbetsmarknaden ropar efter folk som är outbildad. Man gör sitt bästa, mer än man kan och orkar och tiger. (Så klart finns det bra ställen, men tillräckligt många som inte är det.)

Nu ömmar alla för de gamla i ord. Den ena och den andra politiken kommer med ojande. Nu ska allt bli så bra igen, världens bästa äldreomsorg. Det tror jag inte på. Det finns för många andra hål. Hela systemet med äldreomsorgen borde startas om från början med en kravlista som ska fyllas.

KD håller på att sjunka så de måste få till stånd nya frågor. Jag vet inte vad de gjorde för äldreomsorgen när de satt i Regeringsställning, minns inte, orkar inte leta. Nu profilerar de sig. KD föreslår åtgärder mot ensamhet (Svd) bland annat

Se till att ”sociala aktiviteter på recept” eller motsvarande arbete kommer på plats i alla regioner.

Ge kommunerna resurser och uppdrag att, när smittläget så tillåter, söka upp alla äldre över förslagsvis 80 år som inte har hemtjänst eller särskilt boende för ett äldresamtal. Det sker på årsbasis i Danmark och i vissa kommuner, men behöver nu ske brett. Mötet syftar till att samtala om livssituationen och om vad kommunen och civilsamhället kan erbjuda när det handlar om gemenskap och sammanhang.

När inte de som redan är i vård får sina behov tillfredsställa är det nog överkurs att försöka behandla de som klarar sig utan. Hur gulligt det än låter.

Är vi verkligen så ensamma och hjälplösa? Så oförmögna att göra något själva? Idag när de flesta som är i min ålder har haft ett arbete, använder Internet och har passet väntande på att restriktioner avblåses? Tror KD att vi gamla behöver Kommunen som terapipartner, ”en god kompis”? Betrakta inte oss äldre som dumma ensamma i behov av kommunala samtal.

Har Kommuner inte alldeles tillräckligt att göra och rätta till? Skolor, bidragsberoende, äldreomsorg, barnomsorg och bostadslösa med mera? Socialtjänsten är fullproppad av outredda ärenden. Försök att få de i lagen beskrivna områdena att fungera först innan man sätter grädde på moset..

Att bli isolerad och tappa kontakter genom död hör också till livet. Det är en livsfas som kommer till de flesta. En naturlig utveckling som inte går att hindra. Det är bara att acceptera. Livet är skört. Döden är oundviklig.

Även en politiker kommer till livets slut. Kanske borde de fundera över de sista stegen i livet? Kö tio timmar på Akuten. Ingen som sitter bredvid i dödens stund. Att dö i en Landstingets T-shirt och blöja för ingen anser att kläder är behövligt för en döende. Kanske en morfindos fast du inte ens hade ont. Så du är garanterat så däckad att du inte kan säga adjö eller orsaka problem för vården.

Det finns en del att förändra. Handling efterfrågas. Det finns säkert onödigheter i varje Kommunbudget för att lösgöra för våra gamla. Om viljan finns.

Var rädd om dina närmaste. De är – oftast – det mest värdefulla du har i livet.

Läs mer om bristerna i ”Kommunalarbetaren”.

Nytt År, ny början?

Vid tolvslaget på Nyårsafton sa min dator poff och hårddisken hade gjort sitt. Allt försvann. När en ny hårddisk var installerad hittade jag en del dokument i min bloggs mediebibliotek. Hur kunde de hamna där? Dock var senaste månaders bilder borta. Inlägg såg konstiga ut. Det märkliga var också att alla Julhälsningar jag hade fått per mail var borta men det jag hade skickat var kvar. Adressboken existerar inte längre. Hur många har en adressbok, på papper alltså?

En del finns på en extern disk men inte allt. Jag hade slarvat med att spara.

Det kanske är bara bra att få en ren tom start, även i sin dator? Det finns alltför mycket skräp man spar. Hur många länkar fanns sparade ifall att? Hur många inlägg som aldrig las ut? Hur många usla bilder väntade på ingenting?

Började städa även annat. Kläder jag inte har rört på åtskilliga år. Något som nu är fel storlek eller jag aldrig mer skulle ta på mig. Funktion en dräkt hade för mig har försvunnit. Jag går aldrig mer i sjukhuskorridorer på väg till ett ledningsmöte. Så, klädinsamling som nyss har satt upp sina metallboxar vid återvinning får min dåtid. Eller soptunnan.

Annat? Det finns alltid saker man inte har rört på flera år. Även om jag städade bort inför PCT och uthyrning finns det onödiga prylar som inte ger varken bruk eller glädje.

Minimalistisk liv lever jag dock endast i tält.

Nytt år, ny början. I Världen går en tsunami fram av virus och så kallad politik.

Tänk om vi kunde starta ett nytt år även i vårt Samhälle. Städa bort Statens slöseri, onödigheter, fusk, kriminalitet, brister i skolor, vård och äldreomsorg, sopberg som brinner, usel planering vad det nu än kan gälla. Ja, det lovas ju krafttag, nytt, förbättringar… men vi som har levt ett tag har hört samma visa så många gånger. Jag menar inte att Världen vore sämre nu än på Medeltiden, under krigsåren eller ens på det gyllene 50 talets folkhem utan att hålen, ofta orsakade av politiska val och vår underdånighet till EU, är stora och synliga. Missbruk av våra gemensamma resurser, som skattemedel, är alltför uppenbar. Tanken om vilket Samhälle vi ska ha om tio – tjugo år finns inte. Ännu mindre realistiska planer hur vi kommer vidare med kärnfrågor som infrastruktur, ökad behov av el, den så omtalade integrationen och miljöfrågor. Inte klimat. Kan vi inte ens ta hand om brinnande sopberg i min kommun efterlämnad av en skurk måste politiker bara erkänna att Klimat är på en annan nivå än deras förmåga.

Kanske på en nivå vi inget kan göra åt, bara städa upp förstörelse på längre ner, på jorden alltså?

Vi har nu släppt vår frihet till en Regering genom en pandemilag. (Se hur 55 gänget röstade på Regeringens sida!) Till en Regering som inte har klarat av de normala uppgifterna samt har dragit benen efter sig vid den onormala, pandemin. Pandemilagen känns sent och även onödigt, som orsakad av ”måste göra något” i tankegångar. Att inskränka våra rättigheter var lätt. Få protesterade. Nyttan av det praktiskt är tveksam. Vem kan övervaka hela Sverige? Som en minister sa: Länsstyrelsen får fixa en organisation… Bara så där, mitt i pandemin ska man ordna en organisation som bevakar antalet människor, överallt. Lagen känns som att ge fan fingret… Ni vet hur det brukar gå?

Vi är många som har undvikit kontakter, ändå in till döden.

Dock är förståndet kort hos en del. Känslan av odödlighet kombinerad med förakt mot de människor som gör jobbet i vården, räddar livet av de oförståndiga. Och politikeradeln har hytt med finger mot befolkningen utan att själva bry sig. Just vi som är viktiga personer behöver inte bry sig är tanken.

Haverier har drabbat förra året. Av många art. Virus som styr våra liv kontakter och sjukvården. USA. Trump som ondskan definierad – eller patrioten. Fredsmäklaren? Det sket svensk media i. Det känns som om de andra, riktiga skurkarna fått en stunds frisedel i media. De tjugo farligaste människorna i Världen går fria med sina idéer, likaså många skurkpolitiker. De mindre farliga använder bara kniv och vapen. Demonstrationer bedöms olika. De i gamla sovjetländer är goda, de i USA onda oavsett hur det ser ut. Vita företräder ondska, de med färg blir beundrade. Internet är under kontroll. Den som är god får ösa förakt mot andra, den som bedöms vara på fel värdegrundskorridor stängs av. Yttrandefrihet är inget vi har. Det delas ut enligt de nya påvarna som äger mediemöjligheter.

Året har knappt börjat. Det känns redan som vi skulle sitta på en trasig brygga utknuffade mot havet. Vi hinner bli desperata, trötta, förbannade åtskilliga gånger i år. Kanske tillkommer det ljuspunkter. Vänta inte på att Regeringen fixar de. Du är din egen, som oftast.

God fortsättning. Glöm inte en extra disk att spara dina mästerverk i.

PS. Jag erbjuder mig gärna att lära Statsministern att handla på Nätet. Dock måste han ha BankID och konto som kan användas för Internetköp. Men det har han väl?

https://www.counterextremism.com/content/top-20-extremists