Månadsarkiv: maj 2020

Mors dag varje dag?

Publicerat av

Alma satt sig på stolen närmast hissen för att  vänta på sina barn och barnbarn. Det var mors dag. Snart skulle hennes anhöriga kliva ur hissen med blommor, choklad och tårta. Så var det på födelsedagen och på mors dag. Hon hade redan tagit fram kaffekopparna, de med rosor på. De skulle dricka kaffe ihop. Som alltid. Två gånger i året.  Till Jul gällde andra traditioner. Då spred släkten ut sig så de kom på olika dagar en stund. Almas anhöriga hörde till dem som ibland besökte henne även om det inte var någon bemärkelsedag.

Det kom in en strid ström anhöriga på eftermiddagen. Inte hennes. Ja, det fanns någon till som saknade anhöriga så de serverades eftermiddagskaffe i matsalen som varje dag klockan 14.30. Nej, det var ingen tårta utan de vanliga halvtorra bullskivorna och ett kex.

Jag försökte få Alma att flytta på sig till kaffebordet. Till sist gav hon upp och drack en kopp.

Har ingen ringt, frågade hon om och om igen. Hon var sur.

Resten av dagen spelade hon oberörd. Det är ju mors dag varje dag, upprepade hon. Middagen lämnade hon och det var svårt att trösta henne. Vad skulle vi säga? Hon var övergiven på mors dag. Hon med tre barn, barnbarn och även  barnbarnsbarn. Alla bosatta i samma stad.

Tre dagar senare dög alla upp på kvällen. Jag sa till anhöriga att hon hade väntat på dem på söndag.

Det var så fint väder så vi åkte ut till landet, sa de.

Hade jag vågat hade jag sparkat dem på benen. Alma var ganska kall mot dem tills de presenterade en annan historia. Sjukdom. Alma berättade det till alla dagen efter.

Ordningen var återställd.

På de 2 demensboenden jag arbetade extra i var besök  snarare sällsynta än talrika .Det vanliga var de fyra obligatoriska besöken: födelsedag, mors dag/fars dag, omkring Julen och när anhöriga åkte på semester och meddelade om och hur de var anträffbara. Några gamla fick besök regelbundet. Det märktes att de var älskade personer. Men ibland var det inte omsorg utan annat. Det var oroskontroller. Någon kom nästan varje dag på kort besök och skällde ut personalen oavsett hur läget var. Men majoriteten fick knappt några besök. Anhöriga kunde också vara döda. Någon hade aldrig gift sig så det fanns inga barn eller barnbarn. Andra hade släktingar lång borta, även utomlands, så besöken var sällsynta. Är du 90+ kan även dina barn vara pensionärer och kanske i behov av egen hjälp.

Sedan fanns de som kom och tog en del av arbetet, det personalen inte hann med eller sket i.  De pyssliga fixade nya gardiner till rummet och skötte om blommorna. Någon höll hela avdelningen som sin och besökte alla. Ingen sekretess där inte. Vissa kom aldrig, även räkningar betalades genom god man. Någon gamling som var rik fick bara besök av sin advokat medan släktingarna väntade på döden.

Hela den gamlas tidigare  personliga förhållanden var fullt synliga för alla som arbetade.

Jag tror att Corona har fört oss närmare våra gamla, dock inte bokstavligen utan i tanken. Oron över hur det blir med mig själv hör jag också från flera. Äldreomsorgen har inget gott renommé längre. Vi har sett det på mer märkbart sett. Vi ser att de gamla sjuka hamnar inte på sjukhus. Pressen har nyss skrivit om det minskade antalet gamla i sjukvården trots att de är de som är sjuka i Corona. Jag tror dock att flytta de gamla runt är ingen bra sak men äldreboenden ser inte ut att ha varken kunskap eller resurser i att ta hand om de svårt sjuka. Morfin är lösningen. De gamla sköts ofta av outbildad personal som inte ens kan förstå fullt ut de gamlas språk. Vilket värde har det arbetet! Vilket sätt att värdera de gamla!

Nu har Myndigheter stängt de anhöriga helt ut från äldreboenden. Insynen är noll. Kanske kan man träffas ute om det sker säkert. Äldreboenden kommer inte att behöva oroa sig för anhörigas oro, klagan eller ens tacksamhet. (Fungerar vården bör vi tacka.) Inga kommer att kontrollera hur ens mor och far, släkting eller vän har det.

Regeringen tillsammans med Folkhälsomyndigheten och vad de alla nu heter beslutat åter att vi inte skall besöka våra anhöriga, precis före mors dag. Förbudet som skulle räcka till 1 juni blir förlängt över sommaren. Idrott släpps dock fri. Och gymnasieskolorna just när de har börjat sitt sommarlov. Smart, det ger intryck att situationen är bättre och Regeringen är omtänksam och har kontroll.

Kunde man ha haft andra medel i hemtjänst och boenden? Ja, om personalen hade getts utbildning och skyddsutrustning genast när viruset spred sig i Kina. Det fanns ju än lite tid när de första signalerna kom. Om skyddsutrustning vore normalt. Om personal skulle testas. Kanske borde man ha tagit tempen av besökare som man gjorde på vissa flygplatser? Något borde de skarpa hjärnorna vilka arbetar med smittskydd ha kommit på. Men än käftar de, om tester, om hur, vem och hur många.

Även en dumbom kunde gissa hur det utvecklas även om man inte förstod omfattningen.

Gör revolt. Nu måste anhöriga få insyn till äldreomsorgen. Hade jag en anhörig i ett boende skulle jag skita i Regeringen idag, på mors dag. Med munskydd och plasthandskar, helst även glasögon och två meters avstånd..

PS 1.

Regeringen beslutade igår den 30 mars om ett besöksförbud på samtliga landets äldreboenden för att förhindra spridningen av sjukdomen covid-19. Beslutet träder i kraft den 1 april och har nu förlängts till över sommaren.

 Beslutet är generellt. Den verksamhetsansvarige för ett boende får i det enskilda fallet medge undantag från förbudet om det finns särskilda omständigheter som motiverar ett undantag och om risken för spridning av coronaviruset är liten.

PS 2. Sannsaga från mitt extrajobb men Alma hette något annat.

PS 3. Jag har blivit firad av mina barn + dotterns make samt hunden August med 2 fantastiska matkassar, blommor, tårta, mm för att inte glömma jordgubbar. Vi satt ute och fikade, med avstånd från varandra. Tack! Det var en härlig mors dag!

Dö av leda? Om livet i isolering.

Publicerat av

Jag känner mig igen lite som de sju åren jag tog hand om min dementa sambo.  Jag kunde inte gå ut själv om inte någon var med honom. Han klarade inte av att lämnas ensam. Hemtjänsten avlöste mig i två, i slutet fyra timmar i veckan. Jag kunde sällan åka till stan och se en konstutställning eller besöka museum för tiden avlösningen avlöste mig med räckte inte till. Att träffa vänner försvann. De två första åren åkte vi ibland  till stan tillsammans och även till mina barnbarn, men när han blev för trött och virrig krympte det. Han försökte stuva om en konstutställning, då var de besök slut. När han vägrade lämna min hand vid säkerhetskontroll och gå genom kunde vi inte längre åka iväg till mina barnbarn. Jag försökte hålla envist fast i att vi gick ut varje dag. Med tiden orkade han inte annat än gå runt bakgården och tillbaka. Jag blev inlåst om inte avlösare eller anhöriga släppte ut mig.

 Alla de där hurtfriska råden som sa att man kunde leva som vanligt med demens var bara bluff.

Det var till sist mer än deprimerande. Alla planer jag hade för mitt pensionärsliv som att arbeta deltid för att bättra på ekonomin, göra en lång vandring varje år,  eller att ägna tid för att underlätta för doktordottern med barn, var bortkastade.

Jag var isolerad. Jag hade dock valt det själv i början då sjukvården förutspådde hans död inom max sex månader. Det var ju inte bara demens utan något de aldrig fick bukt på. Infektion kanske? De förutsagda sex månaderna blev nästan sju år.

Det blev ett hårt prov för kärleken. Sedan uppstod nya komplikationer. Till sist orkade jag inte med utan bad om en plats i ett äldreboende fast jag misstrodde deras omhändertagande. Erfarenhet var inte god från de korttidsplatser  han vistades i en, ibland två gånger i året. Han flyttade in och dog nästan omgående. Morfindöden, som är det vanliga i våra äldreboenden, vågar jag påstå. Rejäl lindring ordinerad av en läkare som knappt sett patienten.

Som ni vet åkte jag till USA för att vandra PCT efter hans död. För första gången på sju år kände jag mig fri. Jag hade sörjt när han blev dement och vi förlorade vårt liv tillsammans. Jag orkade inte sörja mer.

Jag får nu flashback från ”demenstiden”. Jag är isolerad på grund av Corona, ett val jag har gjort för att inte bli sjuk. Jag kunde dock inte räkna ut hur länge det blir eller hur det påverkar mig. Idag ville jag inte stiga upp alls. Jag stirrade på dörren som om jag inte kunde öppna den och gå ut, bakvägen förstås så jag inte stöter på folk. Jag har så svårt att vara isolerad. Även om jag inte är en aktiv person i något utanför som organisationer. Även om mina vänner är döda. Men jag hade kontroll över mitt liv ett tag. Att bli stämplad som en risk, fast man känner sig ok, tär. Om jag skulle bli sjuk i Corona vill Vården ogärna ha mig, ålder 70+. Förmodligen vore risken för död uppenbar.

Jag får balansera mellan att dö av tristess eller av smitta. Jag känner mig hjälplös och det är en känsla jag hatar. Det är välstädat i alla fall. Kanske tar jag itu med klädkammaren? Vinden får nog vara, det är alltid någon person som har bosatt sig där trots låsbyte. När Myndigheter hotar att detta kan räcka till året ut försöker jag ignorera det. Den dagen, den sorgen även om det är högst troligt. Läser att Sydkorea som framgångsrikt och välplanerat fick bukt med smittan måste  ha restriktioner igen. Det här kan pågå några år. Jag får nöja mig att vandra utomlands genom böcker och Internet.

Jag instämmer med de som är tveksamma till att vi får fram ett fungerande vaccin. Tänk bara på influensa. Varje år ny variant. Varje år ny vaccin. Men jag är ju ingen expert på det så  kanske ska vi vara optimister?

 … because every time people have tried to make a vaccine – for Sars or Mers – it hasn’t actually protected.

 Vaccines developed previously for other types of coronavirus had failed to protect mucous membranes in the nose where the virus typically enters the body, (William Haseltine).

https://www.theguardian.com/world/2020/may/21/global-report-coronavirus-vaccine-us-scientist-cases-5-million

Agnes Wold läkare och professor i klinisk bakteriologi vid Göteborgs universitet. Hon delar Folkhälsomyndighetens bedömning om att vi 70+ skall hålla oss från folk.

– Det är hundra gånger större risk att dö om du bli infekterad när du är mellan 70 och 74 år jämfört med de som är mellan 0 och 49 år. Sen blir det ännu farligare ju äldre du blir, säger hon.

Så, risken för mig är 100++ gånger? Jag har något mer förtroende för Agnes Wold än Regeringen. Agnes Wold är en expert, Regeringen är en bunt klåpare. De hade räknat att lulla lugnt tills strax före nästa val då nästa löftespaket skall  avslöjas.

Läget 10 mars 2020

Totalt var 94 svenskar bekräftat smittade den 5 mars. Sedan exploderade det i många länder. Det blev säkert då om inte långt tidigare klart att även Sverige fick en smittvåg, även om de som styrde på något märkligt sätt trodde att vi är odödliga och att smittan stannar vid gränsen. I annat fall hade man snabbt börjar anskaffa nödvändig skyddsmaterial och fundera över vart smittan kan få fäste lättast. Även en dumbom begriper att det är äldreboenden där de sköraste människorna bor och där många i personalen har ingen utbildning. Så, man sket i dem. Sedan inom sjukvård, kollektiva transporter och de som sköter samhällsservice genom att vara tillgängliga för fler och det närgånget och handgripligt som polis, ambulanspersonal, färdtjänst och förstås de som glatt reste till länder som redan hade avancerat på smitt nivån. Nej, någon karantän rekommenderade man inte. Munskydd och tester käftar man än om. Det är flera som vet hur det borde vara. De självutnämnda experterna är många.

Idag (28/5) är det 35 727 smittade, troligen många fler eftersom det gamla sättet att arbeta med smittor – hitta, testa, isolera/råd, behandla – är något underdimensionerat, snällt sagt. Antal döda är 4266 varav ca 3775 äldre än 70 år, min åldersgrupp alltså. 49 procent av de döda bodde på ett äldreboende och 25 procent hade hemtjänst.

Det är inga stora siffror egentligen. Ändå är vi sämst i Världen om man räknar antal döda per miljon innevånare. Eller vår statistik är mer sanningsenlig? Kanske båda?

Så jag får finna mig i att tacksamt få en matkasse från sonen och dottern, kanske ta en fika ihop på bakgården långt från varandra. Handlade per Internet en dag och fick maten till en kylbox i affären. Smart. Trots att jag var där vid stängningsdags var det svårt att slippa alla andra som också hade kommit på den briljanta idén och känt sig trygga sent på kvällen. Trängsel vid kylboxar. Men jag kände mig en stund som normal: jag handlade själv – nästan.

Livet har krympt. Det innehåller  nära ingenting alls än att slå ihjäl tiden hemma med Internet, lite musik, kanske en bok och ta en promenad undvikande alla andra gamlingar som också försöker smita ut. Jag ser fler och fler rollatorer ute. Många sitter igen på bänkarna vid torget när solen skiner. De gamla börjar tröttna på regler. Några jag känner igen saknas, de var nära 90.

Det kanske är bättre att leva och ha roligt och dö fort än att isolera sig och leva lite till?

Hur mäter vi livets värde? I år? Innehåll? Framtid? Det vi var lyckliga över?

Jag börjar bli en grinig gamling. Jag glömmer ständigt att jag är närmare 80 än det högst 60 jag helst vill vara i kroppen. Det finns alldeles för många leder jag vill sätta mina fötter på. Hm. Jag åkte ju hem från Sörmlandsleden för det snöade, så kanske borde jag hålla truten? Jag försöker vara uthållig som mina barn uppmuntrar mig till men som sagt, det är inte min paradgren.

Desto mindre man har av livet kvar desto mer bråttom man får.

Politikerlöften till de gamla duggar tätt:

När det här en gång är över ska vi bygga ett starkare samhälle. Ta tag i vårdköer och att allt fler äldre ska ha en god äldreomsorg, sa Löfven 20/5.

Skäms han inte? Trots tidvis borgerligt styre har Socialdemokraterna mer eller mindre ägt det här landet. De bär skulden i första hand. Efter det kan vi skylla på de andra som hade styruppgifter inom vård och beredskap men aldrig gav från sig avgrundsvrålet: Det här är usel planering! Redan när jag arbetade inom sjukvården skedde förändringar  som Ädelreformen 1992 som lämnade gamlingarna i kläm mellan Kommun och sjukvård samt borttagandet av de stora sjukhusförråden som hade till uppgift att vara välfyllda med allt som kunde behövas. Att basa för förrådet var en viktig kärnuppgift.

Vem har samlat ansvar för vård och beredskap? Vad har vi alla berörda Myndigheter till nu? Att bli TV stjärnor? Nu ylar alla om förbättringar och ansvar. Som Socialstyrelsen om bostadslösa och Löfven om äldreomsorg mm. Jag tvivlar på att något radikalt kan ske varken med de problem vi har i landet eller virusepidemier med de nuvarande medspelarna. De måste bytas ut. Men minnet är kort hos människan så risken finns att vi bara får mer av samma vara.

Och, vid kriser byter man inte ut varken Regeringar eller arbete. Man håller hårt i det man har, som ett barn skrikande efter sin förlorade nallebjörn.

Det är bara att härda ut.

Bild överst, Leda och svan av Antonio da Correggio  (1489–1534).

Jag träffade aldrig lyckliga horor.

Publicerat av

Nej, jag har aldrig träffat en lycklig hora som ansåg att sälja sex var ett bra yrke. ”Mina” horor var missbrukare. De var långt från lyxprostituerade även om några av de yngre var välklädda och hade inte än blivit vräkta. De flesta var narkomaner, några alkoholister. Alla heroinister fnaskade. Heroin var dyrt. Amfetamin- och blandmissbrukare växlade mellan snatteri, vakt vid inbrott och sexförsäljning.

Flera av kvinnorna hade blivit våldtagna och utnyttjade som barn. Att män använde dem som de ville var liksom så är det, normalt ungefär. Godispengar blev hundralappar, sedan tusenlappar. Droger kom i livet med allt från 8 till 14 års ålder. Droger kostade. Att avstå från prostitution då blev inte enkelt. Så klart blir inte alla våldtagna barn prostituerade. Alla blir inte märkta för livet. Flera finns också i människovårdande yrken. Det var inte ovanligt hos mina patienter att ett barn i en missbrukarfamilj var narkoman och den andra i något vårdyrke.

En och annan ung kvinna hade sugar Daddy som höll ordning på kunderna, tog en stor del av pengarna och försåg kvinnan med droger. Om de protesterade kunde han ju bara kasta ut dem. Det fanns alltid nya kvinnor i behov av droger och bostad. Marknaden är god så att säga. Nästan alla mina patienter var svenskar då men idag är prostitution mer internationell, eller ska jag säga mer EU öppen eller resultat av arbetskraftsinvandring.

Många av mina patienter hade en stadig kundkrets. Nej, få tog mot i en egen lägenhet utan vid portgångar, i bilar, källare och även allmänna toaletter. Några gick till kundens arbete. Ni anar inte hur många arbetsplatser används för den servicen efter stängningstid.  Några kvinnor hade en hund som vakt. Många pojkvänner eller hallickar hade vapen och de stod i närheten i väntan på pengarna.

Så långt jag vet blev ingen sexköpande man anmäld, åtalad och dömd. Kvinnorna visste inte deras riktiga namn, anonymiteten var ömsesidig. Det är bara business, sa en.

Kvinnorna var noga med kondom. HIV var skräcken då. Alla krävde pengarna först. Ibland sjappade de om mannen  var för sen att komma i gång eller verkade farlig på något sätt. Han kunde ju inte klaga.

Bara i ett fall mötte jag en kvinna som hade blivit gravid och hade inte  en aning om vem kunde vara barnafadern. Det kan gott ha hänt i flera fall men det stadiga sällskapet brukade gärna ta på sig faderskapet och  ingen ville ha faderskapstest.  Paret trodde sig få förmåner nu när de väntade barn, som bostad, möbler, barnvagn och pengar. Det var snopet att se hur stor skillnaden var mellan det man hade spenderat i droger och det man kunde få som socialbidrag. Så lite! En månads bidrag kunde kvinnan ju fixa i några timmar. Men ingen hade ett bankkonto med pengar. Tusenlapparna bara rann iväg. Ofta rakt in i armen eller kanske i fotsulor ifall man hade kontakt med Socialtjänsten som ville se ens armar.

Den stadige pojkvännen saknade skrupler när pengarna tröt och körde då kvinnan ut till gatan för några kunder. Oavsett hennes vilja.

Jag träffade kvinnorna när de hade blivit gravida, blivit skickade av en kompis för att få hjälp, kanske abort  eller preventivmedel och  i sällsynta fall kom kvinnan genom Socialförvaltning. Att bli gravid välte livet omkull. Att välja drogfritt liv under graviditeten var inte svårt i de flesta fall. Att sedan komma i någon sorts normalt liv med en baby och arbete var dock mer problematiskt.

Tro inte att Socialtjänsten hurrade: så bra att du vill ha ett liv utan droger nu, vi ska hjälpa dig med allt! Undantag finns då ett bra samarbete gav bra hjälp.

Som sagt, jag mötte aldrig lyckliga horor bara de som ville ur eländet. Vad jag vet tack vare uppföljning av mina patienter finns det en (1) kvinna som gick tillbaka till gatan. Barnet  lämnades i fosterhem. Det var inte möjligt för henne att bryta 25 års liv tillsammans med sin make och hallick. Socialtjänsten var helt kallsinnig för paret. Hon är den enda tiggaren på gatan jag gett en slant till när jag stötte på henne några år senare. Tigga på dan, fnaska på kvällen.

Jag kan inte förstå hur någon man med normalt liv och hjärnan i behåll kunde tänka sig att betala för tiominuters sex till en påtänd oerhört skitig och sliten kvinna. Om något, måste det vara en känsla av eget  överlägsenhet, lust att förnedra sig själv en stund. Eller vad?

Kvinnan var känd hos Socialtjänsten sedan länge. Jag minns vad Socialtjänsten sa när hon kom till sjukhuset: abortera henne. När det inte gick sa de: slösa inte åtgärder på henne, ta bara barnet när det är fött. Vi har papperna klara.

Hon var dock drogfri hela graviditeten. Att komma igen när man aldrig har haft det normala livet med hel skolgång, nyktra anhöriga, arbete, bostad och inga droger är inte enkelt efter 25 år. Det är enklare att gå tillbaka till gatan. Hon dog strax efter jag träffade henne för sista gången, som tiggare på gatan. Jag lyckades inte hjälpa henne.

Jag hade tillstånd från henne att beskriva hennes liv anonymt i föreläsningar. Jag glömmer henne aldrig. Jag glömmer inte henne  sittande på gatan med en mössa framför sig, tiggande, för att sedan ragga upp en kund på någon bakgård. En svensk kvinna, alkoholister som föräldrar, glömd redan när hon skippade skolan. Och sedan träffade hon sin hallick vid 15, snygg spännande man med bil och droger, en man som erbjöd henne uppmärksamhet, saker och prov på något som kunde göra livet mer häftigt.

Min kommentar hos http://www.fristad.eu/

Det är en storm över en man som betalade för sex till en kvinna som sålde just den varan. Om vi bortser från kvinnan och kärnfrågan prostitution just nu och riktar oss bara till mannen undrar ja, varför denna storm. Det har inte varit några hätska ord varken från Regeringen, massmedian (annat än i de ”rasistiska” sajterna) eller kvinnoorganisationer vid alla våldtäkter riktade sig mot i huvudsak svenska kvinnor av invandrarmän. Ofta är straffen ingenting, några månader, en vecka ungdomstjänst, snack hos en socialtant och en kärleksstorm ifall man skulle råka dömas för utvisning. I bästa fall kan skadestånd utdelas till männen för man blev så utsatt av beskyllningarna (Fittjamålet).

Varför är moralen så hög nu hos manliga politiker att de skriker efter fängelse för sexköp? Känner de igen sig? Avbön? Alla kvinnorna i media som skäller? Reagerade de när någon våldtogs och skrev massor med hatartiklar? Inte? Då var det till och med synd om pojkarna.

Eller är det bara skillnad på män och män? Du kan knappt identifiera dig annat än med dina likar. Moralen finns bara i din grupp. Nu är alla affärsmän goda, politiker exemplariska och kvinnorna så trygga bara den skyldige hamnar bakom lås.

Obehagligt var ordet, eller något tyngre.

Förbättringspotential?

Publicerat av

När jag öppnade dörren till äldreboendet krockade jag nästan med ställningen för handsprit. Det fanns en stor skylt: sprita händerna när du går in, tack. Dörren klingade när jag öppnade den. Ett vårdbiträde kastade en blick åt mitt håll och kom för att hälsa. Ja, jag spritade händerna. När jag gick ut mötte mina ögon en skylt på insidan av dörren: Sprita händerna när du går ut, tack.

Min mor bodde i ett äldreboende en tid före sin död. Hon dog av ålder eller som de flesta: av lunginflammation. Man kan inte dö av ålder, det måste finnas en orsak till på papper. Vården hade varit förstklassig i det kommunala boendet.

Detta var dock tio sedan och i Finland. Ser det lika ut idag? Deras äldreboenden har inte drabbats av dödsvåg nu i Coronatider. Är finska gamlingar segare? Har de äldre än värde som människor även från Kommunens sida? Inte ett budgetproblem?Jag antar att det finns tre skäl till det: bra ledning, utbildad personal och vettiga hygienråd.

I Sverige ser det annorlunda ut. Inget att förvåna sig över.

Jag har arbetat extra på tre olika äldreboenden/servicehus mellan 1990 – 2010 men aldrig sett ett enda flaska handsprit. Det var också svårt att tvätta händerna. Det fanns en personaltoalett som kanske låg dåligt tillgänglig som tre våningar ner eller en som glatt användes även av de gamla. Tvätta händerna skedde i köket om man nu tänkte på sådana petitesser som hygien. Plasthandskar kunde finnas tillgänglig, eller inte. Kanske ett plastförkläde när man skulle duscha någon. Det brukade finnas någon typ av förkläde eller kort rock som arbetskläder, men de  skulle man tvätta själv när man hann. Det fanns inte tillräckligt många heller så de räckte inte till vikarier. De flesta arbetade i sina egna kläder, de kom in i de och gick ut i de kläderna. Kanske fanns en skrubb man kunde byta i. Att påpeka något och försöka få till stånd förändringar slutade med att man fick inga mer timmar.

Jag slutade arbeta helt i och med min sambo blev sjuk. Då fick jag se vården av de gamla från den andra sidan, som mottagare. På de 7 år jag vårdade honom hemma mötte jag trettiotal avlösare från Kommunens hemtjänst och  han vistades i tiotal korttidsboenden. Ja, jag ville ha  plats i det hemmet som fungerade bra, men icke. Du får vad som råkar vara ledigt. Jag erbjöd mig att vänta men några väntelistor fanns inte. Så han hamnade en till tre gånger i året några veckor i taget på ett ställe som var undermåligt i mitt tycke. Den som var bra lades ner. För dyrt. Det var mycket annat som lades ner under tiden i Kommunen, sjuksköterskor sparkades, rehab stängdes och musikunderhållning drogs in. Med mera.

Nej, hygien blev inte bättre trots att de boende hade nu egna toaletter. Den demente behöver ju hjälp med sin hygien och det hann man inte med. Handsprit? Flaskan jag lämnade var oftast orörd. En gång fick jag lägga honom i blöt hemma för kläderna satt fast, han var så smutsig. Jag fotograferade och anmälde till Kommunen. Inget hände. Att tappa vikt var normalt. Ett år vågade jag inte lämna honom någonstans det var så uselt den sista gången, men då började jag förlora mitt eget liv totalt. Jag var inlåst hemma och utelåst från allt jag tyckte om, som resor till mina barnbarn. Vandringar skedde bara i fantasin. Foto la jag ner.

Det var inget liv.

Personalen som avlöste mig hemma  var ofta någon av de nya svenskarna. Inget ont i det, om de kunde svenska och hade utbildning. Men så kvalificerat folk är väl slöseri för de gamla som förhoppningsvis dör snart. Kostnader, gott folk. Budget. Resurserna är inte oändliga. Det finns många hål att täppa i den kommunala budgeten. Något måste man dra in. De som syns minst och inte klagar får stå för indragningarna.

Jag hade alltid handsprit och egna handdukar till avlösarna. Det var svårt att påpeka för dem att använda medlen. Jag var ju bara en sambo och de som kom borde ha varit proffs i vården av en gammal skruttig dement gubbe. Jag klagade aldrig utan tackade. De hade sina villkor och jag fick vara tacksam att ens någon kom några timmar i veckan och släppte ut mig.

Att vara en anhörigvårdare är att arbeta i 24 timmar om dygnet. Vilken kärlek som helst tar stryk med det. Man blir en vårdare, inte käresta och det är en ovälkommen livsförändring. Att lämna sin partner till ett boende är svårt. Man tror sig vara bättre vårdare än samhällsomsorgen. Och man faktiskt är det, ofta. Det blir en ohållbar situation.

Nu när de gamla dör företrädesvis av Corona säger Olivia Wigzell, Socialstyrelsens generaldirektör, att Sveriges hantering av Coronautbrottet har brustit i flera delar. (DN)

Hon pekar ut krisberedskapen i landet och bristande ansvarsfördelning.

– Det är viktigt att avdela särskild personal som arbetar med smittade för att hindra smittspridning. Men många kommuner har haft en relativt stor personalfrånvaro och det har försvårat möjligheten att ha särskilda team på boenden eller i hemtjänsten för personer med covid-19. Vi vet också att det finns en stor förbättringspotential när det gäller basala hygienrutiner.

Ja, förbättringspotential. Varför förbättrade man inte innan? Att ha fungerande team innebär folk som är utbildade och betalda därefter. Att yrket är lockande, värdesätts och lyfts upp som något viktigt. Att reglerna är till för de som vårdar och de som vårdas.  Att inte smitta varandra med något är basalt. Att det finns en ledning som ställer sig på golvet när vården krisar tror jag är också avgörande för all vård. Du kan inte leda om du inte vet vad du leder.

När det här virusutbrottet är över misstänker jag att allt återgår till det normala i äldreomsorgen. Kanske ställs det några flaskor handsprit i personalrummet. De outbildade personerna blir inte proffs utan utbildning. Cheferna satsar inte utan order och pengar uppifrån, från politiker.  Politiker vaknar inte innan ens egen gamla mor dör i sitt kiss i ett skitigt rum avmagrad och med morfindos och massmedian  skriver en artikel undrande vems fel det var.

Är vi alla skyldiga? Vi har ju låtit allt pågå utan att ställa oss på torget och skrika? Men, det finns ju så mycket idag att skrika om.

Samhällets moral mäts i livets början och i livets slut. Det är omhändertagande av de sköra: de späda barnen och de gamla vårdbehövande. Moralen är  inte god. Barn kan du föda i bilen, helst ska det gå fort så du inte använder sjukvårdens resurser för länge och  de gamla är ju onyttiga, kostsamma som redan har levt sin tid. Inget att bry sig om. Politiker hostar nu ut några vackra innehållslösa fraser om de gamla när ett virus har mätt kvalitén av deras vård. Men sedan kan vi fortsätta som det var?

Hur trodde man att samhället formades 20 – 30 år sedan? Det samhälle som till alldeles nyligen sågs ofta som Folkhem, bra exempel i Världen och tryggt att bo i. Vem utförde det arbete, bygget av ett Samhälle, bättre för kommande generationer?  De som arbetade i betydligt svårare omständigheter, med tyngre, skitigare och klart sämre betalt arbete än de flesta som arbetar nu är just de gamla i äldreboenden eller beroende av hemtjänst, de utan större värde, pension eller omsorg, de som nu drabbas av vanvård kombinerad med virus.

Något ska vi dö av men inte av undermålig omsorg.

Det måste till respekt för människor, också när de är gamla. Man måste begripa – även politiker och samhällsexperter – hur livets gång är. Man föds, växer upp, bidrar, blir gammal… Livet ”drabbar” oss alla.

Respekt  för livets gång får inte vara en bristvara.

The Guardian:

Sweden’s health authorities are blaming the country’s death toll – which is higher than in neighbouring Denmark, Norway and Finland – on the fatality rate in care homes.

About 90% of the 3,700 people who have died from coronavirus in Sweden were over 70, and half were living in care homes, according to a study from Sweden’s National Board of Health and Welfare at the end of April.

Bild: Min mor och mitt barnbarn i samspråk i äldreboendet.