Månadsarkiv: maj 2013

Våra avtryck i Kinas sophögar.

Publicerat av

Vissa artiklar dyker upp i pressen regelbundet. Kanske markerar de sommartid och återanvändning? Idag är det elektroniksopor. Samma fråga var aktuell i januari 2011 så det har inte hänt så mycket med världens så uttjatade miljöansvar. Nu återvinner även jag mitt inlägg. 2011 skrev jag:

Dagligen dimper det i brevlådan  reklam trots skylten ingen reklam, tack. Köp! Och nog shoppar vi. Bara i Sverige såldes runt 3,5 miljoner nya mobiltelefoner 2009, trots att det redan finns fler mobiler än människor i det här landet. Vi handlade elektronik för 34,5 miljarder kronor under 2009. Vart tog de gamla prylarna vägen? Till Kina eller Ghana kanske? Eller bara till närmaste soptunna? Borde vi inte ta hand om vårt eget avfall? Och måste vi alltid förse oss med den senaste prylen när den föregående fungerar än?

Återvinningsarbetet vid anläggningarna i Kina är ett växande miljöhot. Trots att ett förbud råder sedan över tio år mot import av elektroniskt avfall till Kina finns det i Longtangs över tusen “svarta fabriker” som en stor del av västvärldens elektroniska avfall till slut hamnar. I USA, Japan och Europa är det dyrt att återvinna förbrukade elektronikprylar på grund av säkerhetsföreskrifterna. Det är uppemot tio gånger billigare att exportera skräpet till södra Kina, där reglerna kringgås och en sedel tejpad på insidan av en container kan räcka för att muta dem som hade kunnat stoppa transporten.

Sedan tas e – soporna om hand av fattiga migrantarbetare, som utsätter sig för hälsorisker eftersom de inte har råd att tacka nej till arbetet som ger dem cirka tusen kronor i månaden. Ris som produceras i närheten innehåller kadmium. Har du kollat varifrån riset till din middag kom?

Har du bytt mobil nyligen? Vad hände med den gamla? Kanske borde mobiltelefonen förses med pant?

”When you think about changing [your phone], or buying a new product, always think about the footprint that you put on this planet.”

 

 I en nyligen framlagd FN-rapport konstateras det att Kina allt mer framstår som världens största soptipp för uttjänt elektronik, som datorer, mobiltelefoner, tv-apparater, kylskåp och luftkonditioneringsapparater. Idag hamnar runt 70 procent av det elektronikavfall som genereras världen över slutligen i Kina. Först producerar de varorna. Sedan hamnar det vi inte längre vill ha tillbaka.

Någon sa att det vara bara Producentansvar. Vi ska inte bry oss?

Behovet av livbåtar ökar i Sverige

Publicerat av

Som en liten födelsedagsresa kryssade vi till Mariehamn från Kapellskär. Det var något sorgligt över det. Där satt vi bland andra vars medelålder låg på 70år och lyssnade på musik vars ålder låg också långt ifrån nutiden. Vi åt smörgåsbord, shoppade vin och godis – vissa släpade hem en flak öl – och vilade i hytten. Är det så vi pensionärer med låga pensioner roar oss? Med nästan gratisresor till Åland och tax-free alkohol?

Vädret var dimmigt men de resande var inte dimmiga. Den här generationen har lärt sig att hålla gränser. De roar sig utan att hamna aspackade någonstans. De generationskamrater som söp är redan döda i vår ålder.  Vi härjade inte i vår ungdom heller, så inte nu. Vi kastade inte sten, tände på andras bilar eller skar sönder brandslangar, då hade vi fått dask från vår far. När vi var unga kunde man lämna sin cykel olåst och ytterdörren öppen. Vi hade en framtid och vi vårdade den så gott vi kunde.

Vi visste hur man bör uppföra sig även om vi protesterade på vårt lilla sätt. Våra föräldrar hade uppfostrat oss, inte någon kollektiv omsorg där i sämsta fall barn trängs och personalen saknar utbildning. Nu var jag lite elak eller hård men kollektiv fostran ger ingen moral, det ger gruppkänsla och gruppen anger tonen. Grundläggande moral förmedlas mellan fyra, max sex ögon, från en nära person barnet känner förtroende för, vanligen föräldrar.

Hemma gav nyheterna eländesbild av Stockholm. Det brinner. De unga sabotörerna kastar sten mot brandmän och polis, de två yrken som är avsedda att rädda och hjälpa oss. Var det inte många pojkars dröm att bli brandman eller polis när de var små? Barnbarnet som är 4 år skall bli brandman när han blir stor men polisyrket lockar också. Nu saboterar vissa och andra förklarar det som vanligt med utanförskap. Att vara en fattig svensk pensionär i ett äldreboende, det är utanförskap! Något ljushuvud kläckte igen ordet fritidsgård. Kanske tvångsarbete att städa gatorna vore bättre och mer lärorikt?

Vad säger detta om tillståndet i Sverige? Det är ett larm men hörs larmet till maktens korridorer? Vad beror vandalisering på? En del är yrkessabotörer, terrorister vars mål och glädje är att rasera så mycket som möjligt, ta makten över gatorna och få folk att huka sig i sina hem. En del av dem är svenskar, andra har utländskt bakgrund. Sedan finns uppföljarna, vissa lär vara bara skolbarn. Har de haft slapp uppfostran, dåliga förebilder, usla skolor följd av noll ansvar för sitt liv och bidrag som rinner in utan ansträngning? Kanske är sabotaget också ett resultat av vår planlösa invandringspolitik, då invandrare hamnar i områden vilka svenskarna eller de mer etablerade har lämnat. Det uppstår utländska  enklaver med föga kontakt med landet Sverige  och mindre behov av det svenska språket som är huvudnyckeln till livet som svensk. (Det har ju hänt förr. 60 talets invandrare från Finland kunde klara sig utan svenska, det behövdes inte vid det löpande bandet.)

Det saknas plan över invandring, det har vi alla – utom Regeringen och politikerna – begripit. Men det saknas också plan hur man tar sabotörerna i örat, stänger in dem oavsett varifrån de kommer och vilken folkgrupp de än tillhör. Att vara svensk uppvuxen i välståndslandet Sverige med en sten i handen riktad mot polisen är lika illa än att vara en invandrare med en  sten som träffar dem vi har avlönat för att hjälpa oss.

Några utbildningar och yrken håller på att haverera. Sådan är lärarutbildningen och våra barns kunskapsförmedlare: lärare. Blir nästa brandmän och poliser? Risken är uppenbar. Vem vill ha ett yrke där belöningen är glåpord och stenar, klagan och förakt samt ständiga hot när man bara försöker göra sitt arbete?

Det är dags att sluta prata och analysera. Det krävs action om vi inte vill ha en jävlig, lång, kostsam sommar. När det har slutat brinna och sabotörerna är bakom skranket, kan vi tänka till vad var det som gick så fel i välståndslandet Sverige.

Skall invandrare vara tacksamma – och hur länge?

Publicerat av

Skall invandrare vara tacksamma när de får leva i Sverige frågade en debattör häromdagen. Flera har deltagit i dispyten om tacksamhet och invandring och invandrare är ständigt på tapeten på olika forum.

Tacksamhet, vad är det? Är vi tacksamma alls för något? Råder det tacksamhet över hur bra vi har det i Sverige? Och mot vem skall vi visa tacksamhet? Staten? Föräldrarna? Oss själva? Finns det skäl att vara tacksam som invandrare? Och hur länge?

 

Har vi lärt oss att tacka? Är det inte ett föräldraansvar att lära barnen tacksamhet? Eller ska vi lägga även det till skolans ansvarslista?

 

Jag tycker att invandrare ska vara tacksamma. Inte så att de måste ständigt tacka Sverige men hör inte tack till ett normalt hyfs oavsett om man är svensk eller invandrare? Att försöka leva enligt landets lagar är också ett slags tacksamhet, kanske till och med det bästa sättet att visa sin uppskattning för det nya hemlandet. För, acceptans av landets lagar är det första steget för integration, utan det fallerar allt.

 

Inget är dock som förr! Allt förändras. När jag kom till Sverige från Finland var omständigheterna de vanliga för en finne: arbetslöshet. Jag kom på en söndag, fick arbete nästa dag och den tredje började jag arbeta. Det fanns gott om enklare arbeten som inte krävde språkkunskaper eller utbildning. Jag städade, diskade, och arbetade i fabrik som de flesta finnar. Jag sov på kökssoffan hos bekantas bekanta, i rum som hyrdes för en vecka och sommarstugor över vintern tills jag hade sparat ihop till en lägenhet. Det var andra priser då. Jag läste svenska på fritiden, i bussen, ja, överallt. Någon svenskundervisning fanns inte, inte heller bidrag eller annan hjälp för den som inte kom genom flyktingmottagningen.  Vi var beroende av dem som hade kommit före oss och viljan att ta det som bjöds: arbeten som svenskarna helst ratade.

Idag finns knappt dessa arbeten längre. Det går inte att komma på en söndag och få arbete med avtalsenligt lön på måndag för en icke utbildad med noll svenskkunskaper. Alla utom Regeringen vet att regler och råd till AF angående nyanlända invandrare är bara kosmetika. Det Sverige jag kom till, som ropade efter arbetskraft, finns inte längre och kommer aldrig att återuppstå.

 

Efter några år tog jag gymnasieexamen på kvällarna och började sedan i universitet. Jag var så tacksam över att Sverige gav mig chansen att studera. Den dagen jag gick in i det blåa huset i Frescati var en lyckodag. En dröm uppfylldes. Även om jag sedan gnällde på de höga skatterna, studielånet och regeringen som en riktig svensk, var jag tacksam över att ha fått en plats i Sverige.

 

Att bli invandrare och lämna sitt hemland garanterar inte alltid ett bättre liv om man räknar in alla faktorer. Att byta kultur och seder fungerar inte under alla omständigheter. Att flytta bagaget ändrar inte omgående innehållet. Det ser vi även i Sverige. Det har bildats grupper som lever sitt eget liv. Olika utgifter och olika folk börjar vägas mot varandra. Vem prioriteras? Vems kultur har rätt att finnas? Debatten talar om pengar och förlorad konsensus, inte om vår välvilja.

 

När jag tittar på mitt liv bakåt är det många saker jag borde ha gjort annorlunda och bättre. Det är så livet levs, förståelsen kommer i efterhand. Livet levs framåt och följden av våra val kommer efteråt. Jag har dock aldrig ångrat att jag tog båten över till Sverige. Visst har jag lekt med tanken att flytta tillbaka och några gånger har jag fått erbjudande om arbete i Finland, till och med rejält startbidrag, men mitt liv och mina barn och nu barnbarn är här. Det går inte att flytta från det. Även om jag är för evigt finsk – det kommer man inte ifrån – en finne med svenskt medborgarskap. Invandrade är man kanske hela livet? Liksom på väg utan att ha fastnat på riktigt?

 

Nu när jag ser hur olika Sverige och Finland har utvecklats undrar jag dock om Sverige lever så hårt framåt att förståelsen och analysen om framtiden inte kommer att hinna med. Sverige är ett annat land nu med annan ekonomi, annat folk, andra värderingar, etik och tankegångar än i början av -60 talet då landets framgångar bara väntade på dörren. Då kunde Sverige skryta med lönsam exportindustri, bra skola, jämställdhet på väg, utveckling, möjligheter och framtid. Det rådde en konsensus mellan Regeringen och folket – oavsett att vi gnällde på de höga skatterna. Det är inte så nu, kanske inte någonstans i världen? Många länder håller på att falla isär. Ofta är det religiösa grupper som strider med varandra eller bara terrorister som drar runt, ibland understödda av länder som tror sig veta bäst. Ekonomiska system kollapsar. Många människor flyttar på olika sätt, efter pengar, på grund av miljöskador, krig, inte alltid av egen vilja. Invandring är en industri idag, med regler, organisation, budget, bidrag, fusk, lurendrejeri och mediediskussioner. Mycket handlar om pengar och problem. Den vanlige invandraren syns knappt, den som kom lik mig. Dem skriver ingen om, bara skurkar och kulturpersonligheter finns i mediebruset.

 

Ibland känner även jag mig väldigt gammal och på fel plats, i alla fall fel årtionde. De förändringar som sker i Sverige sker nu så snabbt att vi som bott här länge eller hela vårt liv, inte känner oss hemma riktigt. Vi gamla är kanske inte så flexibla längre? Någon professor önskade livet av oss nyligen eftersom vi inte förstod det nya multikulturella samhället. Det sved. Vi känner oss obehövliga i den nya världen och har föga anledning att tacka, snarare känna ångest när åren läggs på de gamla, bra pension var ett falskt löfte och åldringsvården är bara uselt. Vi hör inte till det nya samhället som brusar utanför och vi deltar inte längre på annat sätt än på det smala privata planet som inte har större betydelse för andra än våra närmaste.

 

Kanske gnäller några av oss gamla invandrarsvenskar på nätet men även det slukas upp av tyngre och yngre röster. Ändå är det vi gamla som ser hur en sak har lagts till en annan och vad det sakteligen har utvecklats till och tro mig den kunskapen och slutsatserna bådar inte gott för framtiden. I alla fall blir det en helt ny värld.

 

 

 Bild: Båten Bore lll som tog mig till Sverige.