Månadsarkiv: oktober 2013

Jag existerar eftersom någon ringer till mig.

Publicerat av

Det ringer! Jag är kontaktad. Jag existerar eftersom någon söker mig. Ringer ingen till mig, finns jag ju inte. Är det så? Bekräftar telefonen vårt varande? Är mobilen vår viktigaste länk till omvärlden? Finns vi om ingen skickar ens ett SMS? Är vi beroende av att hålla denna tingest i handen som en livlina? Inte för intet kallas mobilen ofta nalle, en tröstgivare.

Det klagas att föräldrarnas mobil går före barnen och orsakar till och med deprimerade barn. Det kan stämma i vissa fall. Passerade idag en kvinna med två barn, kanske två – tre åringar. Den ena satt i vagnen den andra tultade bredvid och försökte framkalla moderns uppmärksamhet. Han var nära gråten. Mamman körde vagnen med kroppen och armbågen, med händerna surfade hon med sin mobil. Hon tittade inte ens åt barnet som halkade efter. I kampen mellan mobilen och barnen var de sistnämnda förlorarna.

Jag bor ganska nära en skolväg där tjejerna går med mobilen i den ena handen och cigaretten i den andra, killarna har oftast bara en mobil. Röker tjejerna mer än killarna nu mera? I parken sitter de vuxna med sina mobiler medan barnen leker eller ser uttråkade ut. Ibland puttar den vuxne på gungan med ena handen, men i den andra är mobilen i gång. Det ser faktiskt tragiskt ut.

Måste vi vara uppkopplade hela tiden? Har de små saker man kan upptäcka med barnen helt förlorat sin betydelse? Kan vi inte umgås längre utan meddelar situationsbilder genom mobilen till varandra. ”Jag är just nu i Konsum, jag kollar vad vi ska ha till middag ” eller det vanliga när man åker i kollektivtrafik ”jag sitter i pendeln, oj nu är det dålig mottagning, hallå!” Det blir liksom panik när tåget går in i tunnel.

Vi är inte de enda som älskar mobilen och har sitt liv inprogrammerat i denna tingest. 1994 fanns det 1,3 miljoner mobiltelefon abonnemang i Sverige, sedan exploderade det. Förra året såldes 3,8 miljoner nya mobiltelefoner. Vi befinner oss dock bara på plats 34 i världen med 123 abonnemang per 100 personer, inte först alltså, det gör Förenade Arabemiraten, som tvåa kommer Estland och Finland är på plats 16. Så det finns än folk som inte har en mobil eller två i Sverige.
t

Mobil är en lyckad satsning. År 2016 förväntar man sig att det ska finnas 8 miljarder mobila enheter som kan koppla upp sig mot någon typ av mobilnät. Vid samma tidpunkt tror man att jordens befolkning ska uppgå till 7,2 miljarder människor. Dock är vi redan nästan 7,2 miljarder och kanske har antalet mobiler redan passerat oss i antal.

OK, mobil är en praktisk sak att ha, men hur klarade vi av livet förut? Vad har vi gått miste om, vi som växte upp utan mobil och dator, kanske även utan TV? Gick allting saktare? Missade vi viktiga händelser? Världen trängde sig inte på oss på samma sätt som nu. Men dagstidningen lästes noga. Vi läste böcker. Vi skrev brev. Jag lärde mig att skriva korrekta brev i flickskolan. I skolan höll vi små föreläsningar redan på första klass så vi kunde uttrycka oss. När jag avvecklade min mors lägenhet hittade jag stora lådor med brev och kort. Min mor hade sparat alla. På bordet låg de senaste så de som kom och hälsade på kunde ta del av händelser och resor i släkten. Det hade blivit en släkthistoria men ingen av oss hade tid att gå genom högarna. Min bror sparade lite – med hjälp av sin mobil.

Det var en annorlunda barndom och liv i jämförelse med dagens barn. Var vi lyckligare? Kanske? Trycket från omgivningen var i alla fall lägre och kan hända sundare. Världen var trängre, bestämd, uttrycksmöjligheterna mera direkta och framtiden full av hopp om man ansträngde sig förstås. Att må dåligt var inte en ständig tidningsnotis. Vi hade inte tid för det heller med 6 dagars skolgång, högar med läxor och hushållsarbete. Omvärlden informerade oss inte att vi kunde vara missnöjda och offer på något sätt. Så klart många av oss grubblade om livet skulle vara så men ramarna för tillvaron var mer bestämda i förväg och svåra att bryta sig ur.

Vi kunde inte bli mobilberoende i alla fall! Professorn i psykologi vid University of California San Diego, Larry Rosen, är en av världens främsta experter på våra digitala liv och har forskat i ämnet i 30 år. Larry Rosen menar att vår mutlitasking gör att våra hjärnor allt mer sällan borrar sig ner i ett ämne.

– Om uppmärksamheten bryts var 3-5 minut, hur ska vi då kunna ägna 20 minuter åt att lära oss biologi, till exempel. Hur ska vi kunna läsa en bok och föreställa oss miljön i den, var den utspelar sig, vad som händer, vad karaktärerna tänker?

Det var en logisk tanke. Snuttifieringen är uppenbar i TV och genom mobilen. Nyheterna är förbi på några minuter, sedan kommer sporten. Hur många letar reda på originalartikeln när Svd eller DN har en snutt om något väl så viktigt ämne? Jag. Fler? Fördjupning är liksom orationellt. Vi hoppar från en sak till annat. Larry Rosen menar att man inte bara kan prata om Internet – eller mobilberoende. Vid ett beroende sökerh järnan efter ett dopaminrus, men här handlar det i stället om fixering, tvångstankar och ångest, som uppstår när vi inte har kontrollerat mailen eller sms. Det är för att bli kvitt ångesten som vi konstant kollar av vårt flöde.

Det pratas om mobilberoende till den grad att det öppnas behandlingshem för mobilmissbrukare.  Vi har ytterligare ett nytt beroendetillstånd att läggas till allt annat missbruk som alkohol, droger, spelberoende, sexmissbruk, matmissbruk,  med mera, man kan tydligen bli beroende med vilket ämne och beteende som helst. Kan vi inte använda mobilen med måtta, som en telefon och hjälpreda? Kan vi inte ha kvar samtal med varandra öga mot öga, läsa böcker, berätta historier, ibland tystnad, tankar, ingenting alls utan bara vara?

Nature deficit disorder?

Publicerat av

Natur och barn låter så självklart. Föreställer vi inte barnen på en sommaräng plockande blommor, med en kanin i famnen på en bondgård, i skogen på picnic eller på en utflykt i det vilda med en kanot och tält? Nej, det var att ta i. Nutidens barn ser vi med en Ipad eller dator spelande det senaste dataspelet medan föräldrarna sitter med Facebook.

Är det så? Lider vi till och med av ”Nature deficit disorder”? Ett engelskt projekt visar att bara 21 % av 8 – 12 åriga barn hade kontakt med naturen, flickor mer än pojkar. Som bekant rider flickor mer, har husdjur och just plockar blommor. Många barn känner empati med djuren. Hur många har inte berättat hemligheter eller fått tröst av sitt husdjur? Men husdjur är inte natur under fötterna. Djur hjälper barnen öva ansvar genom att ta hand om ett levande väsen, nog så bra övning inför framtiden.

Barn i England hade dålig kontakt med naturen. Är det likadant i Sverige? Vad gör föräldrarna och barnen på den gemensamma fritiden? Behöver barn tas till skogen eller räcker det att förse dem med en dator? Det finns ju många natursidor på Internet, garanterat utan farliga djur, skrubbade knän och fästingsbett. Är det föräldrarna som är ointresserade av naturen eller har barnen förlorat lusten att bygga kojor i skogen, klättra i träd, titta på små djur genom en lupp och plocka bär? Introducerar vi naturen till barnen så de får lust att utforska mer? Ser vi naturen som en nödvändig del av livet?

När jag skrev om natur och barn på en sajt för föräldrar – de bad mig – fick jag kommentarer som att naturen var överskattad eller att skola och daghem sköter väl det. Hur ser vår fritid ut med barnen? Handla, städa, äta och förmana? Tiden är så knapp för nutidens föräldrar. Det är fråga om prioritering, att fördela de få timmar som kvarstår efter det nödvändiga arbetet och hemarbetet. Natur får stå tillbaka. Det händer att naturen också föreställs som farlig för barn och skräckrapporter om farliga vargar dyker ständigt upp i media. Att skrämma är en verklig björntjänst utan björn.

”There is definitely an attitude out there, in some cases, that nature is not perceived as interesting or engaging. In some cases it is perceived as a dirty or unsafe thing, and that’s an attitude that won’t help a young person climb a tree.” Sue Armstrong-Brown.
 http://www.bbc.co.uk/news/science-environment-24532638

Att vara i naturen ökar förståelsen för miljön och den förmågan lär bli nödvändig för våra barn. Kanske en bra idé för oss äldre att ge naturupplevelser till barnbarnen i stället prylar barnen inte hinner att leka med. En fjällvandring med mormor eller kanottur med farfar är en present som räcker länge och skapar minnen.

 

 

Att bara surfa på Internet skapar inga minnen.

Publicerat av

Så här på Nobeltider tänker nog många varför vissa är så smarta och vi andra bara medelmåttiga om ens det. Vad har de för hjärnor? Den som är lärare eller har varit det skulle säga att somliga är faktiskt  intelligentare än andra men det anses nog förtryckande i vår PK värld. Även våra minnen är olika. Jag minns och lyfter upp annat än mina barn från deras barndom och min mor kom ihåg saker jag helst velat glömma och annat jag glömt fast det var värt att bevara. Inte bara vår förmåga att lösa svåra uppgifter är olika utan hur vi tolkar det som har hänt.

Hur ser vi på det som har hänt? Som en positiv dröm? Vi är ofta mer positiva än det var i verkligheten, vi tolkar uppåt. Vad skulle hända om vi såg mer realistiskt på det förflutna?
–  Kanske skulle vi vara deprimerade. Det finns studier som visar att deprimerade personer har en mer realistisk syn på det som har inträffat än andra.

Detta säger hjärnforskaren Pontus Wasling, som är specialiserad på minnets minsta beståndsdelar, synapserna. De är nervcellernas kopplingsstationer och en förutsättning för att allt vi upplever bearbetas och kopplas till tidigare upplevelser. Ja, han fick inget Nobelpris, men har gett ut en bok: ”Minnet fram och tillbaka”.

Vi alla har ju massor av ”dåliga” minnen som sitter lik klister. En del använder år i terapi för att försöka bli av med minnena.  Det kan vara övergrepp, orättvisor och tunga förluster, må dåligt på något sätt, feltolkningar eller krigsminnen vilka är vanliga igen, som vi inte blir av med hur än vi pratar om det eller undertrycker minnena. Vad än jag vill göra med mina minnen, sitter de kvar. De roliga och mera flyktiga händelserna försvinner fortare.

Vi har också vanan att försköna våra minnen. Skolbetygen var bättre, barnen snällare och semestern härligare när vi plockar fram våra minnen. Tänk bara på skrytet på Facebook. Hur mycket är riktigt sant? Om vi inte gjorde så vore livet ju fattigare, eller? Varför skulle jag komma ihåg något dumt av mina barn? De är ju de bästa som hänt mig. Att vara helt realistisk i livet vore förödande. Om livet är utan toppar, lyckokänslor, segrar och utan mening kan vi inte orka leva om vi inte dövar ner oss med droger, lagliga eller olagliga. Mina patienter hade alla oerhört tunga minnen. Det var inte lätt att vända depressionen till mer normal nivå utan droger. Inte heller var det enkelt att rubba deras tro att de var alldeles kapabla att klara av moderskap utan kunskap, stöd och resurser. Det är svårt att erkänna sin oförmåga och be hjälp, det tar tid att lita på någon när det inte finns tillit till världen.

Hjärnan skulle nog behöva glömma snabbt vissa saker men andra kräver repetering. Idag skippar många skolbarn det som upplevs tjatigt: repetera. Det är så vi lär oss och gör en grund till ”jag vet att” som sedan leder till mera praktisk kunskap ”jag vet hur”. Utan det ena blir det inget av det andra.  Många tror att Internet löser våra kunskapsproblem. Det är bara att söka. När jag tog ECDL kortet fick vi lära oss att söka. Jag tog ett ämne som var mig bekant och de första sidorna hade garanterat fel information. När jag gick i skolan, i den gamla pluggskolan, sa läraren att gångertabell var grundläggande för matematik. Vi skulle kunna det till den grad att om hon väckte oss mitt i natten skulle vi ge rätt svar till 7 x 8 eller vad än hon frågade. Då räckte den rika flickan i klassen upp handen och sa att hans far hade köpt en räknesnurra till henne så hon kunde räkna om det behövdes. Idag ropar hela klassen IPad och Google!

Det räcker inte med Internet för att utveckla minnet men det kan vara till hjälp att lära sig mer. Men det kan räcka med en enda händelse för att plåga oss resten av livet om vi inte lär oss acceptans. Människan är anpassningsbar även om vrede över missat liv ibland angriper en. Sinnesrobönen är bra på att repetera ibland.

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” Reinhold Niebuhr 1926

Bild: det moderna barnet lär sig hur man borstar tänderna med hjälp av katten på Internet.

När är man äldre?

Publicerat av

1 oktober är FN s Internationella dagen för äldre.

Vem är äldre? Jag var alltid äldre eftersom jag var det äldsta barnet, storasyster. Det innebar ansvar. Jag skulle vara ett bra exempel för småsyskon. Det var nog lite si och så med det. Jag skulle hjälpa mamma och se efter mina syskon. Jag var den äldsta i klassen på grund av min födelsedag i början på året. Eftersom jag började arbeta med tidningsutbärning vid 12 år, kände jag mig alltid äldre än de andra i klassen. När jag fick mitt första barn var jag en gammal förstföderska när de andra råkade vara unga vilka nyss hade slutat skolan. I socionomutbildningen var jag äldst och också i forskarutbildningen. Och när jag vandrade på Island och kom till en märkt led hjälpte några unga killar genast mig med ryggsäcken när vi vadade över en fors, fast jag hade redan klarat av flera forsar och 350 kilometer utan hjälp. De kallade mig madam.

 

När är man äldre?

Några av mina bekanta har blivit gamla, om man räknar år. Min systers barnläkare överlevde henne och blev 104 år. Det sista året arbetade han bara på halvtid för att hinna bli färdig med sina memoarer. Vår gode vän, känd författare och konstnär, blev 90 minus en dag, men i slutet svek energin när alla ännu ville ha honom med i sina projekt. Min mor blev nästan 95 år och hon var aldrig gammal eftersom hon inte såg sig som det fast orken tog slut, minnet svek och envisheten också krympte de sista åren. I Vietnam fick vi träffa en gammal man som högaktades grund av sin ålder: 70 år. Vi fick dricka te med honom. I Filippinerna åkte vi till Banaue och träffade ifugaos varav några var gamla, så där 60 – 70 år i full gång med arbete och jakt. Jag minns än hur de gick, så kraftfullt, lätt och vackert har aldrig någon rört sig, inte ens prima ballerinan som bodde granne med oss på sommarstället och var pensionär och 45 år. I vissa länder är man giftasvuxen som barn och kan bli mamma när man än är inte är ens lovlig för sex i vårt land. Nog är ålder ett flytande begrepp.

När är man gammal åldersmässigt?.

 

I arbetslivet är man ibland gammal vid 30 år, ni har väl sett annonsen från en drömvärld: vi söker dig mellan 16 – 24 år med utbildning och lång erfarenhet. Det kan vara svårt att få arbete just tack vare erfarenhet. Det luktar genast höga löneanspråk och krav på rimliga arbetsvillkor utan ordet stresstålig. En nyutexaminerad kan man alltid klämma extra ork av. Ja man kan bli en partiledare också och då krävs det inte erfarenhet av något arbete, bara talets gåva. Själv blev jag erbjuden nytt jobb vid 68 men då hade gubben blivit sjuk så det blev inget av det. Ja, han i sin tur hade bytt jobb vid 62 och startade nytt vid 76.(Bild: Dick gör sig redo för filmning av musikvideo.) Han är ett exempel av arbetslinjen, ett ord som får mig bli kräkfärdig, ett slags mantra som upprepas med bleknat innehåll. Ser vi utanför västvärlden arbetar många barn lik vuxna fast de borde gå i skolan men här hemma bäddar många skolbarn inte ens sin säng.

Men när är man för gammal för ett arbete?.         

De gamla i massmedia är synliga nästan endast vid vanvård. De ratas av sjukvården. Nyss dog en man för han fick ingen plats och ingen brydde sig om hans väntan i korridoren. Gubben min väntade i tio timmar och läkare kom och gick med samma besked: han är för gammal för oss. Till sist hamnade han på demensavdelningen fast i det läget var han inte dement, bara febrig med galna prover. De äldre medicineras, gärna i övermåtta. Snabbt sätts något lugnande eller antidepressivt in så de håller tyst. Är piller den nya sjukvården för äldre?

 

När är vi för gamla för sjukvården?

 

Att få hjälp i vardagen som gammal – när man känner sig som det – är knepigt. Då blir man hastigt pigg och frisk igen i äldreomsorgens (läs: politikernas) ögon. Kommunen ser en kostnad och gamlingen blir ett sparobjekt. Det är stressigt och noga reglerat i hemtjänstens värld. Varje minut räknas. Ideologin över äldrevården har svängt sig från att alla skulle till ett ålderdomshem till att helst ingen skall dit. Hemma bäst fast man inte längre klarar mat, dusch eller dammsugaren och har glömt vägen till affären. En morgon mötte jag en dam med rollator, i tofflor och morgonrock som skulle gå ut och handla. Det var vinter och klockan var halv sju. Ja, hon var kapabel att klara sig själv. Mat förresten, de gamla kan äta kall mat om de inte klarar av mikrougn och en vecka gammal mat är mums för dem, tycker många kommunalgubbar. Jag kan förstå att det är tidskrävande med matleveranserna, men det är också ett slags social kontroll över hur den gamla har det, kanske den enda kontakten för den som inte längre kan ta sig ut.

 

Så, vad äter du till middag idag? En uppvärmd veckogammal låda?

 

Att komma in någonstans i någon typ av boende är en bedömningsfråga, inte av den som anser sig ha hjälpbehov utan av den som håller i budgeten. Man måste vara totalt snurrig och tända eld på sin lägenhet, som damen i vår femte våning gjorde två gånger av glömska innan hon fick plats. Hon hade ansökt om plats när krafterna och förståndet började försvinna, men icke. Vi grannar började bombardera äldreomsorgen, men de pratade inte med oss. Ni vet självbestämmande, integritet och sekretess in till lägenhetsbrand. Valfrihet är honnörsord men det är nog bara på papper. En dement person har ingen valfrihet eftersom hon förlorat förmågan att göra förnuftiga val. Någon annan måste förstå hennes behov, besluta om hjälp och sluta räkna pengar.

 

Riskkapitalet har marscherat in och den ofta usla kommunala vården av äldre har kompletterats med lika usel privat, om det nu är privat för skattepengarna är inte privata precis fast de blir det genom bankkonto på Caymanöarna eller vart nu vinsten hamnar. Att få plats är svårt trots reformen om valfrihet, det läser vi på nätet/tidningar varje dag när någon gamling blir desperat in i döden.

 

När är man gammal nog att få plats i ålderdomshemmet?

 

Men i jämförelse att bli gammal i visa andra länder har vi det bra. Detta ”bra” har vi betalt med skatt på arbete och konsumtion så egentligen är det bara återbetalning. Eller är de pengar vi trodde vi hade skingrats med vinden och slukats av svarta hål när utgifterna växte och åtagandena blev fler men inkomsterna inte ökade i samma takt?

 

Bild brudparet: nygift 14 år med sin  make15 år i Gaza år 2013, från Reuters/Mohammed Salem