Månadsarkiv: november 2012

Fria ordets försvarare

Publicerat av

salmans

Knut Ahnlund är död. Han är en av de personer jag högaktar och kände sympati för, även om jag aldrig har träffat honom. Vi hade dock en gemensam åsikt om yttrandefrihet. Han satt på stol 7 i Svenska Akademien.  Sedan mitten av 1990-talet deltog Knut Ahnlund i stort sett inte alls i Akademiens möten. Bakgrunden var en tvist om hur man skulle förhålla sig till de iranska mullornas fatwa, dödsdom, mot författaren Salman Rushdie. Ahnlund protesterade tillsammans med två andra akademiledamöter, Lars Gyllensten och Kerstin Ekman, mot att Svenska Akademien inte fördömde fatwan. Knut Ahnlund blev 89 år.

Så, nu kommer en gammal historia i repris. Året var 1989. Under föregående år hade både Salman och jag kommit ut med var sin roman. Min bok gick ganska spårlöst förbi medan ”Satansverserna” blev årets händelse i flera bemärkelser. Jag fick försvara hans rätt att skriva fast han inte ens visste att jag existerade. Det började med ett telefonsamtal.

”Du vill väl inte heller”, sa radiokillen. Den kände författaren X hade hoppat av från ett radioprogram avsedd att stödja Salman och yttrandefriheten. Ingen annan var faktiskt intresserad av att medverka. Eller var de rädda och trodde att fatwa skulle drabba dem också? De hade kanske rätt?

Så till sist hamnade jag på  telefonlistan. Jag var en obetydlig författare även om jag inte var okänd som person. I en mindre stad blir den som arbetar på socialtjänsten  snabbt känd. Men, nu dög jag att försvara det fria ordet trots en enda bok. Till råga på allt var jag eländigt förkyld och låg på soffan med en bunt näsdukar, ett paket Alvedon och en balja te med honung. Jag sa ”ja”, om de kunde sända hemifrån.

Radion kom och riggade upp sina apparater medan jag filade på mitt försvar för det fria ordet. Jag minns inte ens om jag sa orden ”Satansverserna av Salman Rushdie”. Troligen inte, eftersom jag inte hade hunnit läsa boken. Men yttrandefrihet var viktigt för mig. En grundbult i ett demokratiskt samhälle. Vissa ord och sanningar kan ibland upplevas som obehagliga. Själv hade jag blivit gravt utskälld av SIDA eftersom de tyckte att min skildring av ett visst biståndsprojekt inte motsvarade deras bild av det hela. Det är sådant som en skribent får ta. Det är dock långt mellan att få några skällsord och hot, fängelse eller dödsdom på grund av sina åsikter eller ord.

Jag försvarade det fria ordet en kvart. Radion sände. De packade ihop sin utrustning, tackade och gick. Efter 30 minuter ringde de förskräckta. Någon kvinna hade ringt radion och läst en fatwa med dödsdom över mig. På två språk, svenska och vad de trodde var arabiska. Jag lugnade radion. Jag hade redan ett hemligt telefonnummer, hemlig adress och två dörrkoder bara för att jag hade avslöjat en större knarkliga av ren slump. Allt skedde dessutom för snabbt för att kunna vara en riktig fatwa. Jag bad radion hålla tyst, sa att det måste vara bara en sjuk person, inget allvarligt.

Jag tog kontakt med min ”kontaktpolis” och det ordnades  bevakning omedelbart, taggtråd runt bakgården, låst port, extralås och en polis i huset samt de passerade ständigt utanför. Jag försvann också med skyddad identitet fast det var ju löjligt egentligen för jag fortsatt att arbeta på samma ställe ett tag till.

Median höll vi ovetande. Jag tror att det var det klokaste beslutet.

Var det på riktigt? Oavsett hur det var kändes allt obehagligt med tanke på mina barn. Det fick också mig att se på kvinnor med slöja på ett annat sätt än förut. Jag generaliserade ett tag, sedan sjönk oron. När vi flyttade vi till storstaden föll  episoden nästan i glömska men jag var än osynlig på papper.

Jag fanns liksom inte efter min flytt och nytt arbete i storstan.

Jag läste ”Satansverserna” långt senare och hade svårigheter att förstå den krisen boken orsakade i den muslimska världen. Lika lite har jag idag sympati för demonstrationer som de olika filmer och skämtteckningar föreställande Muhammed är upphov till, även om jag kan analysera och förstå det som händer. I min bokhylla finns bokserien ”Grimbergs världshistoria” med flera bilder av Muhammed tecknade av persiska konstnärer. Det är kanske inte bilderna, lika lite som orden, utan tidpunkten som är avgörande för reaktionerna. En yttre fiende har alltid varit en enande faktor i en splittrad värld.

Även idag skulle jag försvara det fria ordet om nu någon skulle anse mig värdig uppdraget.

Nu hoppas jag att stol 7 ges till någon som är modig nog att försvara det fria ordet oavsett hur PK – vindarna blåser.

Har ni sett ett olåst demensboende?

Publicerat av

Alma var ute igen, denna gång klädd i tofflor och nattlinne. Hon kom hem med centrumvakterna skakande av kyla och personalen suckade igen. Men att låsa dörrarna var otillåtet. Alma var fenomenal på att rymma och hon tyckte det var roligt. Men hon visste inte längre sitt eget namn. Lösningen blev kodlås och koden var synlig dock lite i på sidan om. Alma kunde inte fatta att koden var hennes väg ut. Problem löst. Men ingen hann gå ut med henne annat än i undantagsfall. Detta var ett tag sedan. Idag finns det nog inga demensboenden utan kodlås?

Värre var det med Ulla. Hon ville gå men hennes ben bar inte. Hon steg upp från rullstolen och ramlade. Vi bad om ett bälte. Nej, det var kränkande.  Hon kunde ramla så där tio gånger om dan och hade brutit både ben och lårbenshalsen. Hon var också benskör. Men sätta fast henne var olagligt och inhumant. Nät chefen gick brukade jag ställa henne i ett hörn med en hög tidningar att bläddra. Hon tyckte om att vända blad. Men det var ju olagligt, inte tidningarna de var gamla damtidningar, utan orörligheten. Men jag var ju bara extrajobbare som inte höll regler.

Nästa fall får bli Britta, 97 år. Hon var en rar ettrig dam men hon kunde inte gå längre än en meter själv så hon behövde både rollator och rullstol. På dan gick det bra för hon sov den mesta tiden men på nätterna skulle hon upp ur sängen stup i kvarten. Så klart ramlade hon. Momenten att komma upp och ta tag på rollatorn eller larma var för svåra. Hon bröt lårbenshalsen x 2.  Vi satt madrasser omkring sängen så hon i alla fall ramlade mjukare för att sätta upp sänggrinden fick man ju inte även om anhöriga bad om det. Sömnmedel fick hon inte utskrivet av boendets läkare fast anhöriga tyckte det för hon kunde ju bli beroende.

Och sist Pelle som också älskade att gå ut. Bäst att ta med en man så inte PK människorna klagar. Män är dock en minoritet i demensvården. Män dör snabbare. Pelle lyckades lösa koden genom att sitta med en penna och skriva på sin arm när någon gick ut. Han smet ständigt ut i sin favoritklädsel. Han kunde gå långt men hittade aldrig tillbaka. Han kom inte ihåg vart han bodde. Polisen letade efter honom flera gånger. Många hade säkert sett Pelle men inte brytt sig om att reagera. Skulle du gå till en gammal man i sandaler, skjorta och shorts mitt i vinter och fråga hur det var? Men att bygga boenden på markplan med ett avskärmat område med staket runt där man kan gå tryggt var bara att drömma om. Många demensboenden är höghus vilket är helt förkastligt. Att personalen skulle kunna gå hela dagarna ute med någon är faktiskt inte rimligt.

Nu diskuteras åter hur man får hindra de dementa att skada sig och detaljstyra vad man kan göra:

Den enskildes rättssäkerhet skyddas genom att utredningen måste visa att andra åtgärder har prövats och visat sig otillräckliga. I lagförslaget finns en uppräkning av skyddsåtgärder, det vill säga inga andra åtgärder är tillåtna att vidta mot personens uttryckta eller på annat sätt visade vilja. Målet med lagen är att minimera användningen av tvång och begränsningar, skapa större rättssäkerhet och uppnå en bättre och värdigare demensvård. Lagförslaget kräver att kommunen genomför en utredning i varje enskilt fall, så att beslut om skyddsåtgärder inte fattas godtyckligt. Beslutsordningen ska tillgodose rättssäkerheten inklusive en rätt att överklaga.

Visst, det låter så bra. Kommunen som inte känner den demente utreder. Den demente överklagar att hon  …  Och personalen är superutbildad i lagen och… Jag undrar dock: har ni som bestämmer varit ute i verkligheten? Arbeta minst en månad på ett demensboende. Då klarnar tankarna lite.  Orden överklaga och personens egen vilja blir säkert tydligare. Och bristen på personal – och kanske även kunskaper – blir också begriplig snabbt.

Var jag lite spydig? Efter erfarenhet från 8 demensboenden – som extraknäckare eller anhörig – tror jag att det behövs mer än en lag. Det behövs en annan syn på vårt åldrande. I en värld där de unga och vackra värdesätts och en 35 åring är för gammal är värdet på den demente 90 åringen noll om inte på minussidan. Att ändra det är betydligt svårare än lagstiftning.

Bread, freedom, sharia?

Publicerat av

Hejade inte västvärlden nyss på Mursi? Nu skriver man elaka artiklar om honom och revolutionen när han visar sin rätta muslimska jag. Var alla så blinda och tänkte att muslimska brödraskapet är nog demokratiska gossar fast deras kvinnor går klädda i slöjor? Det underbara att revolutionen skedde också på Internet gav legitimitet och en gloria. Allt som sker på Twitter är ju så sant och förnuftigt?

Nu vill Mursi göra det han anser rätt ur sin uppfattning om samhället, muslimer och världen omkring och kanske lite av maktbegär. De andra, liberaler och den sekulära vänstern har gett walk over från samarbete kring författningen. Folk sitter igen på Tahrirtorget och skriker. Pressen har alltid en bild på en skrikande beslöjad kvinna på framsidan när det gäller att försvara demokratin.  90 % är muslimer i Egypten. Då brukar det inte vara långt till 100 % och att inrätta landet helt efter de muslimska lagarna och dessa handlar inte om demokrati – som vi uppfattar det. Tänk på de länder som just befinner sig nästan eller helt där … Syrien, Iran, Irak, Afghanistan, Jemen …

Det är många som ropar på Tahrirtorget, inte bara demokratianhängarna:

More than 10,000 ultraconservative Muslims staged a demonstration in Cairo’s Tahrir Square on Friday, demanding that Egypt’s new constitution be based on Sharia law. The protest reflects the debate over the role of Islam in the nation’s future.

Many were bussed from outside Cairo to take part in the rally, where demonstrators waved the Islamist and Egyptian flags and held traditional Friday prayers.

Protesters chanted, ”Sharia is our constitution” and ”The people demand the application of God’s law.”

Att rasera pyramiderna och andra minnesmärken och så klart förbjuda baddräkter och alkohol, står på de radikala muslimernas agenda, alltså turisterna skall försvinna.

Vad tänkte de leva av, undrar jag. Turismen är den stora inkomstkällan i den fattiga Egypten. Dock borde vi inte supa och vara alltför nakna utan ha respekt för landets kultur. Alla är inte så frigjorda som vi. Men därifrån är det långt till muslimsk klädedräkt på semester.

Idag svd:

…den senaste tidens utveckling i Egypten har också visat att politisk islam inte går att kombinera med verklig, sann och djupgående demokrati. För att det ska bli möjligt krävs en separation mellan det politiska och det religiösa…

Snacka går det…

Skynda dig att läsa för barnen. I morgon kan det vara förbjudet.

Publicerat av

Vad är rasism? Idag är uttrycket en söt figur i en barnbok och film. Ett tag sedan var det en annan bok – Tintin – som var skriven länge sedan. I morgon kanske någon som … Pippi Långstrumps far kan vara lämpligt objekt.

Har vi blivit komplett galna? Försöker PK folket skymma rasismen med åtgärder som är oförståeliga och tilltalar inte vanligt folk. Vi som hade aldrig ens tänkt rasism i dessa fall. Är vi dumma och PK folket de framåtskridande ledarna? Eller är PK folket helt enkelt fega när de angriper en liten figur i stället verklig rasism? Är rasismen en färg? Skall vi teckna de svarta människorna med vit färg? De levande då? Men då är det ju förtryck? Finns det inga mer djupa uttryck i samhället som PK folket kunde göra rent hus med? För PK folket är det viktigare att meja ner en omtyckt tecknare med älskade figurer än gå ut till verkligheten.

I omgivningen på en viss hamburgerrestaurang ser jag ibland barn på söndagar som än ser ut lik lilla hjärtat. Skall jag tala om för dem och deras föräldrar att de är rasister?

Stina Wirsén har bestämt sig för att sluta teckna sin omdebatterade film- och sagoboksfigur Lilla hjärtat. Hon vill stoppa även försäljningen. Hur kan hon stoppa oss att läsa? Hon har böjt sig för PK maffian. Vad tycker vi som är hennes kunder och publik? Vi har tyckt att den bråkiga samlingen av figurer berättade om olikheter på ett lättfattligt sätt,  tvärtemot var PK maffian inbillar sig. Vad näst? Läste att i EU finns gruppering som vill ta bort olämpliga barnböcker, de med mor och far, där mor lagar mat och far arbetar. De mesta av våra gamla älskade barnböcker skulle då försvinna. (Länk? Har slarvat bort.) Är det bokbålens tid?

Skynda dig att läsa för barnen. I morgon kan det vara förbjudet.

Debatten pågår vidare:

Till sist öppnades då dörren till indragning och krav på censur. Intoleransen segrade. Olika åsikter fick inte plats i kulturen längre. Hur fungerar det: Om man en gång öppnat den dörren, kan man stänga den igen?

Frågar Ulf Nilsson barnboksförfattare på DN kultur.

Det är nog svårt att stänga misstänker jag men vi måste försöka trycka på allt vi kan.

Rasistiska Lilla hjärtat.