Ut i skogen.

Jag var ute och prövade mina nya prylar: ryggsäck, sovsäck, kök och skor. Skorna var samma sort som användes 2000 km på PCT och sedan 500 km ungefär på fjällen innan de var ur bruk. Köpte likadana. Ryggsäcken är lätt, 1000 gr. Ja det finns lättare men de tenderar bli så extremt dyra. Sovsäcken är också utbytt till en 1000gr variant. Tältet är superlätt. Jag har pressat ner vikten av de tre stora: tält, ryggsäck, sovsäck. Skulle kunna ha lättare underlägg men jag vill ha lite bekvämlighet. Som man säger, åldern tar sin rätt, styrkan är absolut sämre nu. Dessutom har frånvaron av Gym negativ effekt.

Dock behöver en dunsovsäck lakanspåse för efter tvätt blir säcken aldrig lik sig. Lyckas du tvätta din dunsovsäck och den är efteråt som ny tipsa mig gärna. Vi är flera som undrar.

Så en liten vårtur med bara två nätter ute. Naturen är inte än grön. Några vilsna vitsippor och hästhov. Buskar och träd där man anar grönska – snart. Det som är nytt med början förra sommaren är folk. Jag har knappt sett en människa i skogen förut, borträknad ljusspåret. Visst, någon svampplockare, bärplockare, fiskare och hundägare samt de udda familjerna på utflykt en fin sommardag, men nu är det totalt förändrat. Man får nästan trängas tills man kommer till en djupare skog.

Promenadfolk, utflyktsfolk, cyklister, hela familjen på cykel de minsta i cykelvagn, löpare, fiskare, ryttare, vilsegångna, gäng unga tjejer, killar i camoflageutrustning för att spana fåglar. Damer på tätortens promenadslinga som börjar prata med mig när de ser min ryggsäck. De frågar: är du inte rädd ensam i skogen?

Jag svarar att det är nu mera farligare att gå i centrum när det skymmer.

Jag får medhåll.

Covid-1 och stopp på flygresor till solen har fått människorna att upptäcka det som finns nära. Det som är alldeles gratis att använda och njuta av. Jag hoppas att det fortsätter. Jag hoppas att asfaltbarnen får komma ut i naturen och upptäcka annat än det som Internet erbjuder. Att se julgran på riktigt samt äkta ekorrar som inte sjunger kan nog bli en upplevelse. Kanske föräldrar kan släppa pengastressen ett tag och insupa harmoni.

Än är det grått i skogen, bara mossorna grönskar. Jag tar en udda väg och det blir nästan tyst, ensamt och alldeles underbart.

PS. Tack min sponsor för ryggsäck och kök!

Bild1, utsikt från tältet mot en träsk.

Invasiva arter och befrielseintyg.

Läste om de värsta invasiva arterna i Världen, de som orsakar mest skador. Som etta kommer moskiter, som tvåa råttor och sedan trea katter. Katter! Termiter som fyra.

Bland de tio skadedjuren finns inte den mest invasiva och skadliga arten: människan. Är inte just människan det mest skadliga djuret om vi ser det ur naturens synpunkt? Kanske också från vår egen?

Vore inte minskat antal människor den bästa åtgärden för att dämpa förstörelsen av naturen? Djur kan knappt läggas ansvariga för det. Vi är.

Sjukdomar då. Covid-19 skylls på djuren på en marknad. Sant?

Trots den enorma vaccineringen i världen dör människor, även dubbelt vaccinerade.

När jag läser Läkemedelsverkets inrapporterade biverkningar som 173 dödsfall och 1420 allvarliga biverkningar (15/4) känns det inte som vaccination vore den åtgärden jag suktar efter. Även om någon sa att dö av vaccin var lika liten risk som att dö av blixtnedslag ser jag differensen. En person dog av blixt förra året.

Att blöda näsblod och ha hög feber efter vaccination är en liten uppoffring för att inte bli sjuk – eller hur det nu var. Om vi smittar och blir sjuka eller inte även efter sprutan tvistar vaccinexperterna om. Rådet är just nu att den vaccinerade skall följa föreskrifter som ovaccinerad.

Det var något nytt. Ingen läkare har förut bett mig undvika folk efter vaccinering. Så klart kastar man sig inte i armarna på den som är sjuk, det är vanlig folkvett. Inte går man ut som sjuk och hostar på folk? Ja, det är kul tycker vissa.

Hur länge skall vi undvika livet ?

EU-länderna har enats om att införa ett gemensamt vaccinationsintyg för att öppna upp för resande inför sommarens turistsäsong. Det intyg som skall införas inom EU går under namnet Digitalt grönt certifikat innehåller även uppgifter om negativt covid-19 test och intyg som visar att man har haft covid-19 men tillfrisknat.

EU skall alltså ha personlig privat intim information av oss lagrad. Alla jublar? Nog liknar det en gul stämpel.

Det ser ut som intygsmarknaden har en lysande framtid. Varför inte öppna en privat covidmottagning för intyg i stället att slava på en Vårdcentral med gamla skruttiga patienter?

EU-intyget ska börja användas den 26 juni.

Margaret Harris, talesperson för Världshälsoorganisationen, meddelade 6/4 att WHO inte står bakom vaccinationspass.

I det här läget vill vi inte se vaccinpass, därför att vi inte är säkra på om vaccinet förhindrar att man smittar andra, säger hon enligt Reuters.

Ygeman är ansvarig minister för vaccinpassen. Ingenting kan gå fel? Han säger att intyget kan användas hos frisör, fotvård, restauranger och konserter. Alltså, min hälsa eller ohälsa angår även en frisör om jag tänker klippa mig? Är vi verkligen så dumma att vi kravlar till frisören när vi är sjuka?

Och hur var det med diskriminering, undrar jag. Många i Världen kommer aldrig i närheten av vaccin för det finns inte tillgänglig. Vissa kan inte vaccinera sig av olika skäl. En grupp som gör sig bäst att inte finnas?

Behov av trädgårdsmästare i himlen?

Min nu döde sambo Dick var född på samma dag som Carl von Linné och båda hade växter och blommor som yrke. De var också förälskade i den svenska fjällen. Dick kunde de växter Linné hade katalogiserat. Dick utbildade sig till trädgårdsmästare i Tyskland och blev känd inom biodynamisk odling. Nej, han var inte rabiat med det men bekämpade det ovälkomna med naturliga metoder hellre än gifter.

Han hade ett fotointresse sedan ungdomen. Vid 62 år köpte han en större fotoutrustning och blev en naturfotograf med olika publiceringar och utställningar. I 75 års ålder började han stå bakom i stället framför kameran, som modell och statist. Han spelade även i några TV uppsättningar, musikvideos och reklamfilmer. Dick tyckte det var helt enkelt roligt. Han var väldigt social, träffade gärna nytt folk men han kände sig som lite för fin när limousinen hämtade honom till releasepartyn.

Från Opeth: Porcelain Heart

Han var en god människa. En som aldrig gjorde folk illa. Som räckte ut handen när det behövdes. Som stod ut med mig. Som sa jag var hans livs kärlek. Jag trodde att han överdrev, men vem vill inte vara den stora kärleken.

Sedan slog demens sönder vårt så väl nöjsamma liv. Vi hade känt varandra i 16 år, bott ihop 5 när han insjuknade i någonting ingen begrep sig på och blev drabbad av demens.

Vaskulär demens kan komma hastigt, som en stroke och kan vara svår att upptäcka att börja med. Vissa blir sämre snabbt, vissa efter längre tid. Det är som trappsteg neråt med regelbundenhet som leder till total handikapp. Det sista året var en mörk tid.

Demens tog död på hans konstnärliga anda och kärleken till det som blommar. Han varken vattnade blommorna hemma eller tog kameran i sin hand.

Efter nära 7 år hemma flyttade han till ett demensboende och dog inom tre veckor. Så kallad morfindöd. Det är nu tre år sedan.

Trots att döden var någorlunda väntad i snar framtid var det ändå oväntad. Och något jag inte ville ta itu med just då, men döden väljer inte en passande dag. Efter hans flytt till boendet skulle jag till USA och påbörja min PCT vandring, något jag hade planerat att göra långt innan. Jag hann med att träffa de närmaste över kaffe. Se honom sista gången i bårhuset. Kasta ihop mina saker och flyga iväg från sorg.

Den första månaden blev en sorrow walk. Det var som om han var med mig och vi båda höll på att törsta ihjäl i ökenlandskapet. Ja kände oerhörd ångest över att jag hade lämnat honom i ett boende i stället att låta honom dö hemma.

Men jag visste ju inte att döden satt vid dörren. Jag ville inte inse det.

Jag försöker se förbi de sju åren jag var hans vårdare och han min patient, inte min partner. Jag minns honom som han var innan, en glad, nyfiken, vänlig, stabil, helt enkelt en god person. Jag ser på gamla bilder tagna under våra vandringar, fotoresor, i närmiljön. Ibland har jag besökt några av våra favoritställen men de har helt förlorat glansen.

Det är inte samma utan honom.

Än idag kan jag rycka till här hemma och en sekund undrar jag vad han gör men den tanken försvinner lika fort. En vän som tror att de döda kan vara kvar liksom mellan jorden och himlen föreslog en shaman eller någon som kunde prata med andar och få den döde att flytta till ljuset.

Det finns behov av trädgårdsmästare och av fotograf även där uppe.

Jag avstod. Jag tror inte på liv efter detta. Det är klart att Dick skulle hamna till himlen – om sådant skulle finnas vilket jag betvivlar – för, jag har aldrig träffat en människa som han, god i tanke och gärning. Jag behåller gärna den förbiflimrande känslan om hans närvaro.

Dick dog på International Day of Human Space Flight. Den tolfte april 1961 blev den ryske Gagarin den förste människan att lämna planeten Jorden och resa runt den i sin rymdkapsel Vostok. Dick tyckte det och månlandningen var några av de stora historiska händelserna. Han kunde namnen de synliga stjärnbilderna. Han visste dagarna då något hände i himlavalvet som supermånar eller någon komet passerade Jorden.

Idag finns planer och drömmen om att flytta till Mars. Kanske finns där en dag resterna av mänskligheten som så ihärdigt föredrar krig före fred, överbefolkar vår lilla planet och suger ut sista utnyttjbara resursen.

Kanske trädgårdsmästare är då ett dött yrke när allt är artificiellt och manipulerat?

Ta vara på tiden. Fyll livet med någonting bra. Du har bara den här stunden, kanske den nästa. Vi har inga garantier i livet. Oavsett hur exemplariskt och välplanerat vi lever kan det oväntade kullkasta livet. Jag tror att vi tackar för lite, är glada över varandra för sällan och uppskattar inte de goda dagarna, precis som om de vore normala, aldrig föränderliga till något helt annat.

Vatten var hans favoritmotiv. Harsyra fanns alltid på Dicks födelsedagstårta. Mera om Dick hittar du under ordet demens på ordmolnet på sida hem.

Misstroende som dagslända?

Jag skrev i förra inlägget om det obetalda arbetet. Ett obetalt sådant har blivit extra aktuellt under året med covid: äldreomsorg utfört av andra än den kommunala/skattefinansierade omsorgen. Köerna till boenden är borta. Idag finns det tomma platser. De äldre klarar sig själva eller anhöriga tar hand om de äldres hjälpbehov. Politiker har tyckt att de gamla ska bo hemma så länge som möjligt. Nu blev det så, med hjälp av virus. I oktober 2020 bodde 78 000 personer på ett äldreboende, jämfört med 82 000 året före.

Var coviddöden orsak till att åldringarna inte längre ville hamna i den allmänna vården? Där dör man, ensam, morfindrogad, utan läkare och anhöriga bredvid. Kanske just förbudet att få träffa sina anhöriga under den sista tiden i livet har minskat lusten att bli instängt i ett boende. Man hankar sig hellre fram. Fångar har haft det bättre än de gamla under covid. Där grep JO snabbt in om deras begränsade rättigheter.

Eller har vår uppfattning om vikten av de äldre generationerna i våra liv förändrats när döden har kommit närmare oss? Det året vi insåg vår dödlighet i dagliga TV shower. Har de gamla fått ökad värde för vårt eget välmående?

Det har visat sig – även i massmedia – att den offentliga vården inte alltid var den bästa för våra gamla. Vi hade inte äldreomsorg i världsklass även om S ropar så regelbundet, speciellt i valtider. Omsorgen var som en kuliss i Musse Piggs, Kalle Ankas och Långbens resa, den som skylde soptippen. Som att personalen kunde sakna det svenska språket och adekvat utbildning. Skyddsutrustning fanns inte. Mer… Politikerna sket i både på de gamla och deras vårdare. I annat fall hade ju utbildning, bra lön, skyddsutrustning, nog med personal och livskvalité för de gamla varit i prioritet. Att arbeta inom äldreomsorgen hade då varit högt uppskattad arbete, avlönad därefter. Inte något vem som helst kan arbeta med.

Nu finns tomma platser. Man sparkar redan folk. Inte kom politikerna på att använda tiden för personalens utbildning och även svenskstudier. Vore inte den dåliga efterfrågan på äldreomsorgens tjänster ett utmärkt tillfälle för upprustning och utbildning?

Kostnadsläget tillåter inte att äldreomsorgen har hög klass. De gamla är olönsamma. Det finns så många hål att täppa till i en Kommunbudget.

Men jag undrar, är det bara covid och död som har fått anhöriga att ta över omsorgen av sina gamla? Kanske polletten ramlade in? Larmet om bristande kvalité i vården blev så tydlig. Det var faktiskt sant att hygien var eftersatt. Det var så att personalen kunde sakna adekvat utbildning. Det var sant att maten var mindre anpassad för de gamla. Det var även så att sjuksköterskor var bristvara, utevistelser obefintliga, livets guldkant inget man ens kunde stava till. Det var sant att morfin sattes in snabbt, så det blev rena dödshjälpen. Flera gamla ha fått dö ensamma under covid tid oavsett dödsorsak eftersom personalen hann inte och dörrarna var låsta.

Regeringen avskiljde oss från våra gamla i stället att handha skyddsutrustning. Anhöriga smittade vilt, inte personalen trodde de som tror sig veta.

Var det faktiskt lagligt? Skulle det ha hållit i en rättegång, att isolera folk ifall att de senare kunde bli sjuka och smitta? Jag tvivlar starkt på det.

Även efterfrågan av hemtjänst har minskat. Hade du hemtjänst var det aldrig samma vårdare som kom utan otaliga olika personer. Och du kunde inte få allt som du önskade och var van med. I ett smutsigt hem oduschad värmde du dina matlådor i mikron. Nidbild? Inte alltid. Städning vart tredje vecka får vilket hem som helst anfallas av damm och spillda saker.

Inte personalens fel. De kan ha ett schema som räknade minuter.

Vem anställs och hur arbete planeras kan inte personalen rå för, det är någon uppifrån som ger order som i sin tur har någon ovan som bara räknar pengar. Det är att finna sig i eller sluta. Visselblåsare är inte populära.

Jag tror – hoppas – att det har hänt något i tankegången, inte bara rädslan för smitta. Vi har insett att Kommun – det offentliga – inte alltid är den bästa vårdgivaren för våra gamla. Många människor har kommit på att det inte var värt att mista en gammal anhörig bakom låsta dörrar utan annan möjlighet till kontakt än vinka mot fönster. De som hamnar i ett äldreboende är sällan Internetfreak och vana att kommunicera genom det. Internet ersätter aldrig personliga möten. Människan är en social varelse.

Dock är lösningen att själv ta hand om sina anhöriga bara för dem med stabil, god ekonomi eller de som redan är pensionärer själva.

Många av de gamla som dog var i det övre åldersspannet och flera av dem hade andra diagnoser och behov av medicinsk hjälp. Men det blev så att de som dog avslöjade bristerna. Den utsatta hygienen. Vart skulle vårdbiträdena tvätta händerna? I köket? I personaltoaletten som kunde vara tre trappor ner? Hos någon boende? De döda larmade om missförhållandena. Nog har många av oss anhöriga både larmat och anmält förut men ingen brydde sig om det. Vi behövde ett för de gamla dödligt virus för att avslöja bristerna så massmedian vaknade och då var politiker tvungna att börja beklaga sig.

Det stöd och service som Staten och Kommunen lovade oss genom de styrande politikerna och skatteuttag håller inte måttet. De gamla gett dem ett misstroendevotum. Det kanske blir så att vi mer och mer kommer att tacka nej till Samhällets tjänster för de lovar mer än de håller. För lite personal i äldreboenden och daghem, indragningar av olika slag får till sist folk att protestera med fötter. De som kan. De lågavlönade får bara nöja sig.

Politikerna borde skämmas men de gör det inte. De lovar igen världens bästa äldreomsorg. De ger pengar för att forska om vården. Forska, när bristerna skriker ut? Och väldigt många går på det igen. Nu händer det! Förbättringar!

Misstroendet är som en dagslända?

Bild: Hade ingen bild av dagslända, det får bli en groda. Kanske lika passande.

PS. 30 procent av de 193 kommuner som har svarat på frågor från TT uppger att de i stor eller ganska stor utsträckning har tomma platser just nu. Ytterligare 44 procent svarar ja men att det handlar om ett fåtal. I Malmö stad står runt var tionde lägenhet tom i de kommunala äldreboendena.

Regeringen satsar ytterligare 120 miljoner på forskning inom äldreomsorgen. Pengarna ska fördelas över fyra år för att öka kunskapen om hur omsorgen för de äldre är organiserad. Vet de verkligen inte det?

Covid-19 pandemin har tydliggjort sårbarheter och vi måste stärka äldreomsorgen, säger Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning och forskning. Se gärna på hennes CV.

PS2. Det finns förstås äldreboenden som är utmärkta och vilka även har klarat sig väl från covid.