Vill du ljuga om din ålder?

Jag mötte några kvinnor på Kungsleden och mötet med dem fick mig att tänka på om och hur viktig åldern är för kvinnor. Hur betydelsefullt, nästan av avgörande mening det kan vara att se ung ut, yngre än den åldern man har enligt födelseattest. En del gör vad som helst för att slippa en rynka av livet. Skönhetsindustrin är enorm. Råden hur man håller sig ung finns i varje tidning och på Internet. Nu gäller det inte längre bara kvinnor, även män oroar sig för sin attraktionskraft genom att vilja bli yngre än sin i tid mätt enligt födelsedagen.

En tysk man ville ändra sin ålder till 20 år yngre. När man kan byta kön och namn varför inte ålder? Han ansåg sig diskriminerad  för han kände sig 20 år yngre och dessutom fick han inga svar på dejtingsajter när han uppgav sin riktiga ålder. Rätten avvisade hans begäran.

Kvinnor brukar falla från partnermarknaden  tidigare än män. För, män i gement föredra kvinnor som än kan få barn. Naturens ordning? Att vara ung och vacker är alltid bättre än att vara äldre, sliten och se ut så. Vem ser kvinnor i sen medelålder och äldre som attraktiv resurs och kanske som ett kärleksobjekt? Få? Rätta mig gärna.

Själv tyckte jag mig vara som bäst mellan 50 – 60 men då gällde det arbete inte attraktionskraft. Jag hade ju en partner. Han i sin tur hade valt mig, en yngre kvinna – andra gången. Men, har livet en bästföredatum? När inträffar det?

Är det viktigt att vara ung? Är det besvärligt att bli äldre? Stiger oron över att livet har gått en förbi? Är ljusen en brandfara i födelsedagstårtan? Men ljug då! Det kan hålla ett tag.  Det går att ljuga och bli ung, omhändertagen som spädbarn om du söker asyl och risken att bli utvisad är uppenbar. Då sänker man åldern fast även en halvblind kan se att man är över det magiska 17. För en invandrare går det att ändra födelsedatum ifall det kommer nya säkra uppgifter. Vi svenskar är registrerade från födsel. Så, vi får vara så gamla vi är och få de förmåner vår riktiga ålder berättigar oss till.

Är det diskriminerande att inte få välja sin ålder? Hur gammal/ung skulle du vilja vara?

Jag på PCT 2018 Kearsarge pass ca 780 mile.

De på leden då? Först om mig som fick visa legitimation tillsammans med mitt tillstånd på PCT förra året. Rangern trodde det var fel eller jag gick med någon annans tillstånd. Jag såg yngre ut eller gav en intryck att vara det. Ingen fusk där inte. Situationen då vi träffar andra kan påverka vår uppfattning om personen, även om åldern. Det var nog så jag blev den gamla ensamma kvinnan på leden, en ”legend”. Hon spred min ålder.

Men nu i år träffade jag två kvinnor på Kungsleden. De ena sa att hon skulle unna sig en långresa till XX när hon fyllde 50 nästa år. Fint, sa vi. Underbart, sa vi. Hon upprepade detta 50 år, igen och igen tills den ena kvinnan utropade: det kan man inte tro! Du ser så mycket yngre ut.

Då fick kvinnan vad hon önskade. Hon såg yngre ut.

Visst ser vi yngre ut än våra mormödrar? Lättare liv, bättre mat, färre barn. Men det hjälper inte. Åren går precis i samma takt än för min mormor och mor. Tiden kan inte vridas bakåt.

Jag skulle vilja backa bakåt och göra en del saker jag inte mäktar nu. Jag skulle vilja välja om vid vissa vägskäl. Men det är inte möjligt. Jag har levt det mesta av mitt liv. Jag kan inte välja om. Jag kan omöjligen bli yngre, starkare, smartare, attraktivare, mer åtråvärd oavsett om mitt födelsedatum flyttades bakåt så där 30 år. Man får acceptera att livet blev som det blev och lappa ihop sina misstag när man än hinner.

Livet levs framlänges och förstås baklänges. Först i backspegeln ser vi hur det blev.

Nästan alla får nöja sig med sin rätta ålder. Det hjälper tyvärr inte de hurtfriska ropen att 70 är det nya 50. Det är inte så. Däremot berättigar en högre ålder till att dra slutsatser: om vi gör så, blir det så, grundad av erfarenhet. men det är ingen som bryr sig.

26 procent av valmanskåren är 65 år eller äldre. Gruppen 65-plus är mindre än 2 procent av riksdagsledamöterna. Det finns en 30-talist i riksdagen. 40-talisterna är 3 ledamöter. Erfarenhet är ingen hit.

SJ? Hur var det SJ visan ljöd och något om de försvinnande kontanterna.

Så var det dags att åka till fjällen. Jag tog tåget som stannade i startpunkten på min vandring. Det tåget var bara 45 minuter försenad. Så, jag klagade inte. Mina tidigare tågresor har haft förseningar på 3, 8, 13 timmar. Jag började föredra flyget när jag åkte till barnbarnen på grund av priset och pålitligheten men till fjällen åker jag med gastuber och inga flyglinjer finns att tillgå.

En fjällvandrare som jag utan klar plan över vandringen vet inte när man åker hem, det beror på vädret och lusten. Så jag hade ingen returbiljett. Jag avslutade i Kvikkjokk. Buss till Murjek gick bra, de tar betalt i bussen per kortläsare. Men busstation i Jokkmokk som länge sedan sålde biljetter är stängt. Murjek är en stillsam ort utan biljettförsäljning, inte ens en kopp kaffe gick att få på en lördag. Förr sålde tåget biljetter. Tåg säljer inga biljetter nu mera. Internet? Hade ingen som helst lust att ge ut mina kortuppgifter på Jokkmokks eller bussens öppna Wifi som dessutom bröts hela tiden. Annat vägrade att fungera så länge att ens SJ appen hann laddas.

Jag var inte den enda väntande utan en tågbiljett.

Nu spelade biljetten ingen roll för det kom inga tåg. Olycka? Efter 4 timmar dök en buss upp och chauffören frågade inte efter våra biljetter utan föste in alla som väntade. Boden nästa. Jag ringde inte anhöriga för biljettköp. Jag trodde mig kunna köpa en biljett i Boden.

Automaten som fanns förr i Boden var borttagen för det var inte lönsam nog. Jag tog en fika och kafékillen sa att alla tåg var inställda eller fulla på grund av en olycka och inga biljetter gick att köpa annat än på Internet. Jag kunde ta bussen till Luleå och sedan vidare mot söder. Buss gick att betala just i bussen.

Innan jag hade fikat färdig kom han igen och sa till mig att Norrtåg sätter in ett tåg och man kan betala i tåget.

Jag var inte den enda som tacksamt hoppade på Norrtåget.

Fina tåg. Plats för bagage, barnvagnar och cyklar. Cyklar, som inte går att frakta på SJ om de inte är ihop packade i mindre delar. Bekväma stolar. Rena, snygga toaletter. Och som sagt, det tog en minut av konduktörens tid att ta betalt av mig.

Det är Internet som gäller mer och mer, även för samhällsservice vi gemensamt betalar. Den personliga kundtjänsten är borta eller på fallrepet. Personer som inte planerar sina resor skall inte åka SJ tåg. Personer som inte än har Internet får anlita någon annan. De fina gamla tågstationer vi hade förr i tiden och vilka nu signalerar SJs förfall är skräpiga, slitna byggnader utan den minsta service annat än privatdriven kafé där ägaren tagit på sig uppgiften att försöka hjälpa strandsatta.

Boden tågstation, interiör

Jag har ett förslag. Tåg bör ha en automat i en av tågvagnarna. Vagnen kan vara märkt med en skylt så de biljettlösa kan kliva på där.

Men jag undrar dock en sak. Under de tre gånger jag har åkt tåg den senaste tiden har det inte skett någon biljettkontroll. Behövs det en biljett? Är vi bevakade på något annat sätt? Hur vet SJ att jag som köpte en pensionärsbiljett är verkligen en gamling om ingen biljettkontroll sker? Är kontroll bortrationaliserad det också?

Jag irriterar mig också lite på det ökande antalet affärer som inte tar mot kontanter, även om jag för det mesta betalar med kort. Att betala några tior per kort lär kosta det dubbla för affären. Jag kan ha en viss förståelse för det på grund av rånrisk och att kassor inte behöver räkna det inbetalda när de stänger. Däremot har jag föga förståelse för att banker är utan fysiska pengar. Är det förenkling av verksamheten eller rånrisk där också? Jag frågade en gång banken varför de hade inga pengar. Svaret var att de ville arbeta med rådgivning. Uttagsautomaterna ligger också i riskzonen. Gynna din! Ta ut lite kontanter!

Barn lär sig inte pengarnas värde när deras veckopeng är  siffror i mobilen, inte i sedlar och inga sparbössor töms länge för eget sparande. Det kanske inte är så märkligt att år 2018 hade 9 845 personer mellan 18 och 20 år obetalda räkningar hos Kronofogden och då var inte än hela året inräknat.

Kanske var inte en sparbössa som present för ett barn så dum idé? Kanske borde SJ lämna drömmarna om höghastighetståg och rusta upp det som finns och ge en möjlighet att ta tåget – oavsett vart man kliver på.

Läs:Sångtext av Stefan Demert: Till SJ. Alltid aktuellt.

https://www.musixmatch.com/lyrics/Stefan-Demert/Till-SJ

Inget Wifi? Då vet ju ingen att jag var där och kan gilla det.

Jag klev in i fjällstugan. Det första som mötte mig var skoförbud och koden till Wifi. Inne i matrummet satt 8 personer i varierad ålder, män och kvinnor.

Alla satt med böjd nacke och var oerhört upptagna. De studerade sina mobiler, kanske uppdaterade de något. Ingen besvarade mitt ”hej”.

Jag fick ett eget rum eftersom jag inte ville dela rum med en hund och ägaren, det som fanns att tillgå i första hand. Tur att det fanns ett rum över. Jag tältade alla andra nätter, men kände nu behovet av en varm dusch, fylla på matförråd och slippa få allt  blött i det annalkande regnet. Jag hade vandrat i 8 dagar och gillade inte kalla bad. Efter en dusch gick jag till matrummet för att fixa lite mat. Alla satt kvar med sina mobiler. Ett nytt par hade inkommit och lagat mat. De hade med sig en flaska vin. Mellan vinglasen stod mobilerna.

Jag fann allt deprimerande och åt i mitt rum.

Morgonen efter talade en man till mig. När jag kom in med min kopp med pulverkaffe frågade han om jag ville ha hett vatten. Han hade kokat upp vatten till alla. Ja tack, sa jag.

Då hade vi pratat färdigt. Han höll i sin mobil som resten av de nu frukostätande besökarna.

Jag packade ihop och gick vidare. Jag träffade dock några människor på leden vilka än kunde och använde det gamla mänskliga sättet – talet – att umgås med. En tysk, en belgier, två schweizare, en finsk, en mor med sin son… några till.

Det var dock annat före mobiler och mobilberoende. När man kom in till en fjällstuga hälsade alla. De frågade varifrån på fjällen man kom och vart man skulle. Om ens led och plats hörde till de mer ovanliga kom kartorna fram. Vi gav varandra råd och information om vad, djur och växter och tips om nya vägar.

Stämningen var glad, nyfiken och vänlig, ofta gick snacket om just vandring till sena natten.
Det finns än människor jag inte har glömt efter 20 år fast vi bara hade kontakt i en fjällstuga.

Närmare civilisationen träffade jag två män som inte höll i mobilen. I väntan på tåget som aldrig kom utvecklades ett intressant samtal  om vandring, samhället och vart vi är på väg. Något kanske kommer om det senare.  

Årets vandring var av det kortare slaget om man jämför förra året. Från Abisko till Kvikkjokk genom Hukejaure, Sitasjaure, Ritsem, längs Padjelantaleden med en kortare avvikelse till Sarek, ca 340 km.

Skorna i bilden har gjort sitt. De gick ca 1600 km av PCT och nu ändå till sista dagen.Skosnören var än hela. Med viss sorg lämnade jag dessa trotjänare till sopor.

Myggor och snöänglar

Årets första fjällvandring skedde med ett tio år gammalt barnbarn. Jag har tagit ut alla mina tre barnbarn samt två plusbarn på fjällvandring. Barnen har gjort ungefär samma tur, från Hemavan genom Syterskalet och tillbaka,  förstås med tält. Årets väder var hyggligt. Myggen älskade barnet något mer än mig vilket är sällsynt. Jag är ju den som myggen älskar mest. Kan en miljon myggor ha fel?

Barnet, en pojke, hade som mål att gå längre än de andra barnen vilka är flickor. Han slog dessa så där med fem kilometer. Jubel! Som tur såg vi också en stor flock renar. De höll sig på vinterns snö i flykt från myggen. Sommarsnö med snöänglar roade barnet.

Syterskalet är alpint, en fin sträcka av de svenska fjällen, bjuder en bra nybörjartripp.

Vandringen avslutades dock på hotell på grund ihållande av regn.  En god middag och äntligen tillgång till Wifi förgyllde turen.

Ta ut barnen till naturen. Vi borde undvika ”Nature deficit disorder”  hos barn. Kanske även hos de vuxna?