Vi är många som känner oss hjälplösa när vi säger nej…

Jag tänkte först att inte lägga mig i diskussionen våldtäkt eller i Tenstafallet men det är omöjligt. För – varje kvinna är hädanefter tvungen att tänka över sitt nej. Hur högt bör man ropa om man inte vill?

Jag undrar vilka sexvanor tror Svea Hovrätt är normalt för en 15 årig flicka? Vad tror de är önskat och frivilligt sex i den åldern? Skulle en 15 årig flicka, nyss passerad åldern för lovlig sex, vilja ligga med 6 obekanta killar i rad? Första, andra, tredje… Jag vill kräkas. Bara tanken låter orimlig. Det händer förstås i verkligheten, men då – trodde jag – pratade vi om offer för trafficking, inte ungdomsfester. Tjejen sa nej och var rädd, men det var inget nej som dög till killarna eller till Svea hovrätt.

Vad har dessa killar för uppfattning om tjejer och sex? Alltid OK, oavsett läget? Att flickor är sexgalningar vilka aldrig får nog, ställ er i rad bara? Att flickor är horor, bara att knulla när det passar? Hur kunde pojkarna inte förstå att flickan befann sig i en obehaglig situation, något hon inte önskade? Hur tolkade de hennes nej? Hur är pojkarnas uppfattning om rätt och fel? Vad har de för moral, inget? Vad har deras föräldrar för inställning till sina pojkars beteende? Blev de gullade, förstådda eller uppläxade hemma? Vad har dessa föräldrar lärt till sina barn om sex och respekt?

Tydligen är det inte straffbart att ha sex med någon som inte vill. Ja, ni vet kvinnor de säger bara nej för att vara mer svårfångade, eller…

För att döma någon för våldtäkt skall den utsatte ha befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd. Hur hjälplös bör man vara för att slippa bli våldtagen i Hovrätten – också? Medvetslös? Bunden med rep och silvertejp? Vittnen som intygar?

Utan kläder, mobil, nej och i stängt rum? Nej, det räcker inte.

 

“The only road to paradise is the one to the international airport.”

Enligt UD skall vi undvika att resa till eller delar av landet: Rwanda, Afghanistan, Azerbajdzjan, Bahrain, Burkina Fazo, Centralafrikanska Republiken, Burundi, Demokratiska Rep. Kongo, Egypten, Elfenbenskusten, Eritrea, Etiopien, Filippinerna, Georgien, Guinea, Guinea- Bissau, Haiti, Indien (Jammu, Kashmir), Irak, Iran Israel (Gazagräns), Jemen, Kenya, Libyen, Libanon, Mali, Mauretanien, Niger, Nigeria, Pakistan, Palestinska områden Gaza, Ryska federationen Tjetjenien, Ingusjien, Dagestan och Nordossetien, delar av Kaukasus inkl. Elbrus, Senegal, Somalia, Sudan, Sydsudan, Syrien, Tchad, Thailand vissa delar i syd, Tunisien, Turkiet gräns mot Syrien. 

Så vad är – nästan med ett undantag – gemensamt med dessa länder? Har frågat förr men ingen kom på det eller ville inte?

Varför är det så illa i dessa länder? Varför nöjer de inte sig med ett val ibland och håller sedan mun som vi gör här hemma? Tar de politik på blodigt allvar? Är det för mycket vapen i rörelse och de ska användas? Eller pågår det islamiskt religionskrig? Det är något vi kristna klarade av länge sedan och tillät olika varianter av den kristna tron att finnas och nu är tron var och ens ensak, om man inte är en minister förstås.

Är det för enkel förklaring? Är det en oundviklig utveckling i alla länder, så även i de muslimska länderna? Hur slutar det? Hur som helst, att strypa vapentillgången kunde underlätta för fred men krig är ju lönsamt för vapentillverkarna, militären, byggbranschen, investerarna, ja, alla de som inte drabbas av krig personligen och behöver trängas i ett flyktingläger.

27sept. är det FN s Världsturismdagen

Rubrik från en libyes, artikel i economist

Pyramider från Wikimedia Commons..

Flyktingläger Hatay för syrier.

Den lille rasisten eller missbruk av ett ord?

Vem är rasist? Är jag rasist, undrade min patient. Det var ett tag sedan, innan Ullenhag och innan… ja, nu går jag direkt till historien. Hon var en av mina ”älsklingspatienter” som hade lyft sig själv i håret bort från gatan och missbruk. Hennes barn var nu nära 2 år och fick plats i ett daghem, själv skulle hon äntligen påbörja en utbildning. I det daghem hon hade fått plats i arbetade en kvinna klädd helt i svart, med handskar och hade nästan täckt ansikte. Dra era slutsatser själv av klädseln. Hon skulle vara kontaktperson för barnet. Barnet skrek. Och så fortsatte det trots lång inskolning. Barnet visade rädsla för den svartklädda personen. Flera av personal pratade dålig svenska.

Eftersom barnet inte trivdes med situationen och inte modern heller ville hon byta kontaktperson eller helst dagis och då kom det: är du rasist, sa personalen. Är du rasist, sa barnomsorgshandläggaren. Ska du klaga, är du rasist, sa även socialsekreteraren. Hon ringde mig i panik. Är jag rasist?  Var hon det?  Vem hade rätt, barnet, hon eller personalen? Vem skall sköta integreringen på arbetsplatsen, den vuxne eller 2 årige barnet?

En av våra avlösartjejer har bytt skola till sitt barn i höst. En del undrade om hon var rasist. Hennes barn var den sista i klassen med svenska som modersmål. Många familjer hade flyttat och/eller bytt skola när folk från andra länder ökade på bostadsområdet. Hon hade inte råd att flytta – inom hemtjänsten är lönerna inte i den klassen – så barnet fick betala förändringen med en längre skolresa. Var hon rasist? Var barnet det? Gjorde modern rätt eller fel? Eller var det hennes bostadsområde som hade blivit främmande för henne? Var inte det hennes skyldighet att se till sitt barns bästa för det är väl inte 10 åringar som skall fixa integration?

Skulle hon ha fått hjälp av Ullenhags nya satsning att bekämpa islamofobi på skolan? Knappast.

–       Jag ser framför mig att vi under de närmaste åren kommer att behöva ha särskilt fokus på just islamofobi. Det finns väldigt mycket fördomar mot islam och muslimer, där vi långsiktigt behöver ta debatten om den väldigt enkla frågan, att människor ska behandlas som människor, säger Erik Ullenhag.

Ullenhag vill fostra oss. Skall vi alla gå i terapi i Ullenhags värld? Jag avskyr dessa pekpinnar som Regeringen/politikerna sticker oss med. Vet han vad en fobi är? Kränker han inte de sjuka? Att vara fobisk är nog så jobbigt. Att se sitt bostadsområde förändras till ett främmande land är jobbigt  för den som inte hade bett om det. Är också de människor i Ullenhags satsning?

Så, är vi fobiska mot den multikulturella förändringen? Symptom på fobier innebär ofta panik och en överväldigande önskan att undkomma situationen som orsakar den fobiska reaktionen. Vill vi fly? En del vill säkert. En del gör faktiskt det. Är det fobi? Vad menar Ullenhag med islamofobi – egentligen? Har vi panik eller är det bara viss ilska när politiker påtvingar oss förändringar vi inte trodde ingick i det demokratiska konceptet? Själva klarar sig Regeringsmedlemmarna undan, de har resurser att värja sig. Vi kanske är fobiska när vi också försöker värja oss från förändringar vi upplever som negativa?  Är det fobi när vi öppnar tidningen, ser på TV eller Internet och översvämmas av krig och oroligheter med religiösa förtecken, även i Sverige? Är inte oro då ett normalt beteende? Har vi rätt att försöka behålla livet omkring oss lite svenskt, svensktalande, lite liksom det vi var vana med? Gör inte alla så? Även de som flyttar till vårt land försöker ju behålla sin kultur, sitt språk och sina vanor, även mat och kläder. Brukar politikerna inte hylla det?

Varför då inte oss?

Är vi alla fobiker i Ullenhags värld?

Kanske är det så att man är varken nazist eller islamofob eller främlingsfientlig om man tycker att muslimska seder inte är något för oss, snarare en olycklig utveckling som vi inte vill uppmuntra? Hur långt skall vår tolerans mot andra seder och religioner räcka? Eller bör de troende hålla tron i kyrkan/moskén och i hemmet och låta de världsliga reglerna gälla utanför? Skall inte integrering vara assimilering, verklig och ömsesidig och inte bara ett trevligt PK – ord som kastas fram lite här och där utan innehåll?

Rasister och fobiker är vi allihopa i Ullenhags värld. Däremot kan vi ha en och annan fördom. Ibland visar sig fördomar vara sanning, ibland borde vi skämmas rejält. Vi borde kanske rannsaka oss? Men de enda som har en rejäl chans att ändra vår uppfattning och slå hål på våra fördomar om invandrare, och speciellt muslimer, är de själva.

Idag var det FNs Internationell dag för demokrati.

Höst och förlorade minnen.

.

Två dagar kvar av sommaren, säger meteorologen just nu i TV nyheterna. Trots solen känns det idag som början till en höst. Löven faller, växterna dör, fåglarna samlar sig. Det kändes också som livets höst i sinnet. Vi har gjort en utflykt.

Vi tog bussen till en plats där vi har tillbringat så där 200 dagar av vår tid, en plätt i skogen där naturen har tagit över och inga människor syns till. Bävrar, sångsvanar, älgar, korpar, kärrhök, sothönor, hackspettar, tranor, grodor och andra mera osynliga djur bor på platsen eller omkring. En bäck rinner genom området som inte är mer än någon kilometer i längd och mindre i bredd. Skogen är risig, döda björkar med svampar och lav, några granar, alar och hasselbuskar. På våren är marken vit av vitsippor med fläckar av vilsna blåsippor. Sedan kommer ormbunkarna och täcker ytan. Alarna har bävern fällt. Senhösten är som ett virrvarr av döende växter med några lysande kantareller – inte i år för det har varit för torrt.

Sjön, varifrån bäcken rinner, har vuxit igen lämnande bara en smal rännil och en sumpskog efter sig.

Vi har avbildat området i alla årstider. Några bilder har varit på utställningar hemma och utomlands.

Senaste besöket där var fyra år sedan, innan vi ställde bilen. Nu tog vi med matsäck och en kamera, skumpade i bussen och gick en bra bit på vägen medan trafiken körde förbi. I närheten tar ett nytt bostadsområde form. Vi kom till ”vår” skog. Då hände hösten, alltså livets höst, den döende, kalla, eländiga – inte den höst som jag älskar.

     Vad gör vi här, sa gubben min, här har vi aldrig varit.

 De 200 dagarna rasade iväg och just då kändes hans borttappade minnesfunktion tungt. Jag var säker på att den här platsen kunde han inte glömma. Men så var det inte. Han hade förlorat en stor del av våra gemensamma dagar, fotograferande, den glädjen som en skogsplätt kan förmedla. Hade jag allt kvar eller var hans förlust också min?

Vi gick vidare, slog oss ner på en bro, där vi har suttit förut och ätit vår matsäck. Jag plockade upp kaffet och mackorna. Hastigt sa han: har vi varit här förut, jag tycker jag känner platsen.

Inte en helt förlorad dag. Vi fortsatte och kom vi till civilisationen, glass och busshållplats.

 När demens drabbar en är det även närstående som förlorar. Det gemensamma livet, minnena, upplevelserna är decimerade till hälften, till min halva och det känns sorgligt. Livet krymper så oerhört.

 I massmedia är åldringsvården igen på tapeten. Det är missförhållanden och vanvård. Anmälningarna ökar eller har vi äntligen lärt oss att anmäla? Och det är vi som än har minnet och förnuftet kvar som måste se och kräva att vården är human och tillräcklig och anmäla om det brister. De som diskuterar och även beslutar har oftast inte bilden klar för sig, det har man först när en själv har närkontakt med demens och åldringsvården