Sorg är en märklig känsla – om en tur till en speciell plats.

Utvalda

Ungefär tio kilometer från mig fanns en magisk plats, några dammar, en bäck och döende skog. Min sambo och jag tillbringade där åtskilliga dagar för att fånga något genom kameralinsen.

Fotografering var vår stora hobby och för sambon även yrkesmässig. Vi hade samma kameror när vi träffades. Han var trädgårdsmästare men hade alltid velat fotografera mer. Jag uppmanade honom att göra något av det. Livet går så fort. Han gick ner i halvtid på arbetet och köpte en fotoutrustning. Inom kort var han känd på orten och sålde bilder till olika ändamål, tidningar, böcker, reklam…. Just dammarna, som vi kallade platsen, blev fotograferade året runt fast de bilderna hamnade sällan i annat bruk.

Vi var där tillsammans sista gången 20130910. Vi tog bussen så nära det gick men kom aldrig till själva dammarna. (Bilen hade vi gett bort, jag är en usel bilförare.) Nu saknade jag bilen för sambon orkade inte backen upp. Vi fortsatte längs stigen förbi bäcken. Han kom inte ihåg platsen innan vi kom till en liten bro. Då lyste han upp.

Min sambo hade då varit sjuk i demens bara några år men demensen tog snabbt över hans liv och så även min.

Jag bar sorg över hur vårt liv fick sitt slut. Inte själva livet men allt dess innehåll. Jag blev en vårdare, han min patient. Jag hade obefintlig förmåga att avsluta det och låta honom flytta till demensboende. Erfarenheterna från korttidsvård var rent av usla. Men till sist flyttade han, efter nästa sju år hemma. Min psykiska ork var helt slut. Min sambo dog inom några veckor, april 2018. Jag åkte iväg till USA och PCT. Det var planerat. Ingen störta iväg resa.

Jag har gått förbi platsen vid några tillfällen. Det ligger nära Sörmlandsleden. Jag har dock inte förmått mig att kliva av från leden och gå närmare för att se hur platsen är idag. Jag kan se förändringarna från håll.

Skogen är nedhuggen. Dammarna som en vattenfylld jordgrop med grävmaskiner omkring. Hur det ser ut längs bäcken ser man inte. Det är ogenomträngligt igenvuxet. Det liv platsen hade finns inte kvar, eller i helt annan form.

Men nu, under min korta vandring över helgen, beslutade jag mig att gå en tur längs bäcken och gå runt de gamla dammarna som inte finns annat än en vattenfylld grop. Sumpskogen var borta. Ja, allt var närmast försvunnet. Ingen magi kvar. Inga sångsvanar häckar där. Säkert inga djur kvar som då var bosatta på platsen. Men längs bäcken växte ormbunkarna. Ett hygge nådde precis till bäcken men några stora träd var kvar. Det var närmast ogenomträngligt. Jag gick vidare och satt en stund vid den lilla bron.

Dammarna och bäckfåran var vår plats – då. Vi kände ren lycka där.

Nu var allt bara en vanlig oattraktiv håla. Det tog mig nästan fyra år att förmå mig gå dit och säga adjö till den platsen. Sorg är märkligt.

Till minnet av en stark kvinna.

Utvalda

Min mor skulle ha fyllt 106 år idag, om hon var i livet. Hon dog 2011 strax före sin 95 årsdag.

Hon var dotter till en dåtida storbonde och skomakare. Idag skulle gården vara en hobbyjordbruk. Hon hade 6 syskon. Familjen var ansedda medborgare i byn med en egen kyrkbänk.

Hon gifte sig under kriget. Dagen efter vigseln åkte maken till fronten och de närmaste tre åren sågs de endast några gånger. Han krigade. Hon såg till att vardagen fungerade, från tillverkning till hopp. De finska kvinnorna klev fram och ingen kan säga att de inte gjorde sitt. Jämlikhetsdiskussionerna var ganska obefintliga. Praktiken var beviset över så kallad jämlikhet.

Mor var utbildad sömmerska. Hon sydde både i fabrik och hemma på beställning. Senare bytte hon till tegelbärare på byggen. Det betalade sig bättre. Hon var en feminist i praktiken. Hon blev fackföreningsrepresentant på bygget fast hon var den enda kvinnan. Jag är säker på att hon bad före fackmöten. Både hon och jag bar också ut morgontidningar. Hon för att bättra på ekonomin och jag för att kunna gå i flicklyceum som kostade.

Mor och far fick tre barn utöver mig som adopterades under kriget. Hon var släktens matriark. Hon hade kontroll över varje födelsedag i släkten. Hon gav julpresent till tidningsbudet och postutdelaren. Dörren var alltid öppen för den som behövde en stunds stöd. Hon bad för oss alla varje kväll.

1950- talet och något därefter var den hoppfulla tiden då allting blev bättre för många av de krigströtta. Så även för henne.

När far blev sjuk stannade hon hemma och tog hand om honom. Han dog efter några år vid 67. Mor återvände aldrig till arbete men fanns till hands för alla som efterfrågade hennes hjälp och stöd och även som kontaktperson genom Kommunen och insatser i församlingen.

Mor var både kristen och laestadian till den grad att det var ibland opraktiskt i det vardagliga livet, även om hon var väldigt praktisk person. Man gör vad man måste, men Gud bestämmer. Söndagar var vikta för Gud. Vårt hem gav nattlogi för predikanter och missionärer. Jag har träffat flera av de stora från Afrika och Kina. Men jag förlorade tron på Gud före konfirmation. Det räckte att jag sjöng i kyrkokåren som förste sopran. Det var min religiösa insats.

Det tog tid innan mor accepterade min brist på tro. Det var nog först när jag började arbeta som socionom och hjälpa de behövande. Det var Guds arbete det med, sa hon. Vi fann ett slags acceptans. Vi hade telefonkontakt och skrev kort. När hon blev äldre åkte jag till Finland några gånger per år för storstädning och annan hjälp för henne. Min bror och hans fru stod för den mesta kontakten eftersom de bodde nära henne.

Sin allra sista tid bodde mor i ett äldreboende. Hennes så robusta hälsa hade börjar avta. Benen och och även hennes skarpa minne krånglade. Hon var trött. Hon dog av åldern men i läkarintyget står lunginflammation.

Ingen person kan dö bara av åldern i det organiserade Samhället.

Hon hade sina mindre goda sidor men om de döda talar vi inte illa om. Hon var en arbetarkvinna som strävade mot bättre framtid för sina barn. Hon litade på Gud och Regering. Det är något vi nutida har har gett upp med. Vi väljer annat, kanske Internet, att lita på.

Efter hennes död har släkten splittrats. De yngre har sina liv och sina vänner. Släktbanden är inte längre så viktiga. Kanske är Facebook kontakten. Ingen har idag en egen kyrkbänk där alla samlas på söndagar.

Tiderna förändras. Inte alltid till det bättre. Mor var född under det första Världskriget, gifte sig under den andra, fick se enorm teknisk utveckling, förändringar – både goda och dåliga – i Samhället. Hon upplevde Guds avgång och pengamaktens definitiva ingång. Hon dog när kriget i Syrien har börjat och förföljelsen av kristna ökar i Egypten och Världen.

Jag minns mor som en arbetsam, bedjande, hoppfull kristen. Hon vore helt omodern i dagens Värld.

Bild överst: Nyförlovade.

PS. Gratulerar bloggvännen som fyller år på samma dag. Blommorna är till dig.

Veterandagen

Utvalda

Idag är veterandagen. Den 29 maj är en allmän flaggdag. Har dock inte sett en enda flagga. Dagen firas på FN:s internationella fredssoldatdag och syftar till att hedra personal som deltar eller har deltagit i internationella militära eller civila insatser och att högtidlighålla minnet av stupade och omkomna.

min far på väg till kriget 1941 han är nygift, 28 år.

Jag tittade på begravningsregistret på militärkyrkogården i min gamla hemstad i Finland över de döda i andra Världskriget och i fortsättningskriget. Bland namnen fanns flera från fars stora släkt. Den släkten nästan utplånades från den manliga sidan. Flera hittades aldrig. Min far överlevde, likaså den ena av hans två bröder.


Inga medaljer kan utplåna sorgen efter förlusterna. Min far hade en hög diverse utmärkelser i en låda.

Min medkänsla går till Ukraina idag.

Snöfall och vandring, minne från PCT år 2018.

Utvalda

Dag 153 på PCT den tredje oktober 2018 var en regnig dag. Så var också dagen före. Jag passerade Deep lake som hade bra tältplatser men det var för tidigt att sluta gå. Dagarna var nu kortare så det gällde att använda all den ljusa tiden.

Jag började gå upp mot Cathedral pass, 2445 mile, blöt och jobbig uppgång.

Det började snöa. Först med mjuka flingor sedan hagel som byttes mot rejält snöfall och hård vind. Jag fortsatte att gå. Natten före hade jag sovit på en usel plats och tänkte på att hitta något bättre. Det fortsatte att snöa, sikten blev noll och ljuset försvann fast det inte var kväll än.

Jag slog tält. Hade i alla fall lite vindskydd bakom.

Nu var inte mitt extralätta tält lämplig för vintertältning så jag fick stiga upp och rensa det från snön regelbundet. Som väntat var det svinkallt. Jag rullade in sovsäcken i räddningsfilten. Jag kokade mat under absiden och det värmde. Bättre. Så fort det ljusnade började jag packa ihop. Tältet var fruset med klumpar av snö.

Det var en strålande morgon. Men vart var stigen? Jag kunde se några fotspår ibland. Någon hade gått förbi mig.

En bit ner från passet träffade jag Big Red (hans trailnamn, min var Legend). Han frös så han inte kunde prata. Det var inte han som hade gått förbi mig på morgonen utan en annan. Big Red höll på att packa ihop. Den andre killen hade passerat honom och sagt att han inte ville ge upp nu. Men även han var frusen och trött.

Jag fortsatte att gå. När det kom en vindstilla solig plats lagade jag frukost och hängde tältet i tork. Big Red passerade, vi pratade om fortsättningen. Han var tveksam till att fortsätta, men kunde inte bestämma sig.

Vi får se, sa vi. En dag kvar till en väg. Kanske snön var bara tillfälligt.

Nästa natt sov jag vid leden vilket man inte ska göra. Natten är djurens tid och de använder också leden. Man ska gå en bra bit ifrån men nu slog jag mig ner vid en utbuktning bakom ett träd. Orkade inte mer och det var vindstilla. Kallt, mera snö. När jag packade ihop på morgonen såg jag spåren efter en puma. Den hade passerat tältet, vänt, passerat igen men fortsatt sedan förbi. Uppe i krönet låg spår efter tältning på en liten plätt och pumans spår runt den.

Det kändes lite kusligt. Inga spår av anfall. Jag började gå ner från krönet väldigt sakta. Stigen gick vid höga bergväggar. Satt puman där och spanade? Inte springa om du ser en Puma. (Bilden är från Sarek inte PCT, lodjur och kråka har lämnat spår.)

Nej, jag såg inte Puman men jag såg en järv under dagen. Det var sällsynt. Den sprang i skogsbrynet ganska nära mig en lång stund. Magi!

Så fort jag nådde Stevens Pass, mile 2473, stannade en bil och frågade om jag ville ha lift. Jag hade bestämt mig att komma till Leavenworth för att där ta bussen till Lake Chelan och byta ut en bit vandring för en lång båttur. Kvinnan som körde var slalominstruktör och väldigt glad över tidig snö. Hm. Lite annat med mig.

Jag fick rum i ett hotell, sista rummet för det var höstens ölfestival dagen efter. Hotellet hade en tvättstuga. Jag startade tvätten och la mig sedan i hett bad. På kvällen satt jag på sängen inrullad i täcket, åt och såg på nyheter. En tidig snöstorm hade lamslagit vissa vägar.

Dagen efter tog jag bussen till Chelan för en 89 km lång båttur på sjön – som likaså hette Chelan – till Stehekin där jag åter anslöt till leden.