Etikettarkiv: minnen

Hur länge skall man sörja?

Utvalda

Publicerat av

Jag har en bekant vars make dog i höstas efter en lång sjukdom. Han bodde hemma fram till döden. Hans fru var sliten. Hon började gråta om jag frågade hur hon mådde och sedan kom en lång förklaring över makens mående. Hon fanns liksom inte. Det var alldeles för tungt för henne att ta hand om sin sjuka make.

Jag försökte få henne att ringa till Kommunen och fråga efter avlösning. De hade hemtjänst någon timme i slutet.

Träffade henne av en slump någon dag sedan. Hon ropade glatt god dag. Hon nästan sprang med sin rollator. Hon skulle köpa en ny handväska. Hade jag varit i den nya affären? Hon som såg döende ut omkring hösten var nu en fräsch glad gamling. Hon undrade lite fint om det var fult att sluta sörja makens död så fort. Absolut inte, sa jag. Att minnas den döde räcker väl och att komma ihåg speciella dagar.

Hon rullade glatt vidare. Jag kände mig glad för hennes del. Alltför många gamla äter piller för att orka leva. Alltför många sliter hårt för att ge sina sjuka anhöriga anständig tillvaro i livets slut.

Då klickade det till. Jag hade inte varit på ”vår plats” när min sambos dödsdag passerade. Nu, sex år efter hans död missade jag helt enkelt den dagen som inföll en vecka sedan. Jag kände mig skamsen. Vad gjorde jag den dagen som var viktigare? Inget. Jag hade valt redan i början att inte åka till minneslunden på en annan ort utan jag valde en ”minnesplats”, en hög klippa, där vi firade hans födelsedag, satt ofta med picknick och såg ner till en dal med en sjö och ibland livligt fågelliv eller vinterns is och tysthet. En plats som han sa var vår plats. Jag passerar den då och då under mina rundor i skogen och då tänker jag på honom och det goda livet vi hade. De sju svåra åren med sjukdom sitter lite fast, men de plågar mig inte längre.

Hur länge skall man sörja? Helst en kort tid. Jag tror inte på årslånga sorger. Sorg har sin tid och plats. Men sedan skall vi bevara de goda stunderna och bara acceptera att livet blev så, inte alltid som vi önskade. Själv sörjde jag mest i början när jag insåg att vårt liv hade tagits över av snabbt utvecklad demens och det fanns inget att göra åt det. Bara hålla ut och göra det bästa av tiden.

Nu tittar jag på bilder från vår Tour du Mt Blanc och minns hur jag nog överskattade hans 77 år gamla ork och styrka för den vandringen. Den turen var min idé. Det går mycket upp och ner. Så till sist hade jag det mesta av hans packning medan han beundrades på leden på grund av sin ålder. Det var en fin tur!

PS. Mer än 20 procent av svenskarna över 65 år tar antidepressiva mediciner, rapporterar Sydsvenskan. Det är en ökning från 19 procent i fjol och 15 procent 2006.

Bild överst: Dick på Col de la Seigne 2516 m på Tour du Mt Blanc 2007, nederst en italiensk åsna får en smörgås.

Om tvåsamhet och städgummor.

Utvalda

Publicerat av

Min sambo dog nära sex år sedan. Han hade precis hunnit flytta till ett äldreboende.  Några dagar innan flytten hade han ätit sin sista frukost hemma.

Jag åt frukost ensam vid datorn. Läste nyheter. Sedan hjälpte jag upp honom och dukade fram hans frukost. Jag hjälpte honom. Trögt. När han tycktes komma i gång gick jag till badrummet och tog en dusch.

Jag hörde en smäll och rusade till köket vatten droppande efter mig. Han hade somnat, huvudet hamnade i frukosten. Hans kopp låg på golvet i flera bitar.

Det var en speciell kopp. Som många par hade vi handlat saker för två personer, koppar, julmuggar, gamla champagneglas, fina tallrikar, ja bara för två personer. Vi – saker. Nu låg den vackra koppen i bitar och min blev ensam.

Jag visste inte att morgonen blev den sista i vårt hem för honom. Senare på dagen blev han rejält dålig och vi hamnade i sjukhusakuten, dock med en remiss från vårdcentralen. Han kom inte hem mera utan flyttade till boendet från sjukhuset.

Varför skulle jag gå från honom och duscha!

När min syster hade gift sig köpte det förälskade paret även likadana joggingkläder. Så långt gick inte vi. Skulle aldrig gå så långt! Nej, det var lögn, vi hade nästan likadana oljerockar. Men han gick oftast klädd i färg medan jag var den svarta.

Ibland svider minnen när jag ser ett äldre par ute, de som håller varandra i handen. Alla de stora varför frågorna stiger upp en kort sekund.

Vart tog dessa sex år vägen? Jag har rensat lite på min blogg både inlägg och några kommentarer och länkar. De väldigt inaktuella, de jag knappt minns vad som hände. Det var covid som snodde några år från oss. De stora orden ”förbättringspotential” och ”vi var naiva” har inte resulterar så många förbättringar. Äldreomsorgen är som den är. Förutsättningarna att klara en ny hälsokris likadan. Trots löftet att vända alla stenar skjuts och sprängs det dagligen.

Det sista är att min yrkesgrupp, socionomer, stämplas som felutbildade. Utbildningen skall utredas. Letar politiker efter syndabockar?

Vi socionomer fixade inte de fel i Samhället som ingen annan rådde på.

Kanske är det i stället så att samhällets städgummor har alltför mycket skit att ta hand om?

PS. Det klagas också över att kvinnor inte väljer att bli ingenjörer trots höga betyg. Ingen klagar på att män inte blir sjuksköterskor och undersköterskor trots betyg som kunde räcka. Och förstås är socionomer mestadels kvinnor.

Bild från Delos, Grekland.

Vandringsminnen i bild.

Utvalda

Publicerat av

Jag har haft ovanstående bild från PCT ofta som sidhuvud. Den bilden väcker ett fint minne från en skön dag på PCT vandringen. Dag 110 på PCT, mile 1777. En riktigt varm dag.

Lagade mat sittande i en grop på vulkansand vid Brown Mountain. Sedan var vattnet nästan slut. Mötte en kille från Kanada som skulle gå en lite kortare bit. Han hade inte heller vatten kvar. Då svängde vi båda till ett sidospår mot Fish lake, han var förstås snabbare än jag. Han väntade på mig utanför restaurangen med en flaska vatten.

Han var dock tröttare än jag och hyrde ett rum på semesteranläggningen. Jag duschade, åt och åt igen, fyllde på mat och vatten. Natten föll. Började gå till leden i månskenet. Jag tog dock vägen, inte sidospåret eftersom det var nästan mörkt.

Luften var ljummen. Tystnaden total fast jag gick på HWY 140. Månen lyste och gav så pass mycket ljus att jag kunde fortsätta från vägen till leden i skogen. Jag gick kanske en halvtimme i skogen och slog tält vid den torra bäcken.
Tur jag hade laddat med extra vatten för Cascade Canal var oväntat torr.


Ibland byter jag sidhuvud. Men den bilden kommer åter, det är en favorit.

Har också du bilder som väcker trevliga minnen?

Tankar om träd och död

Utvalda

Publicerat av

Gjorde en runda i skogen. Äntligen vårväder. Satt mig på en sten där vi, min sambo och jag hade suttit ofta för att dricka medhavd kaffe. Så även idag fast nu mera har jag hela stenen för mig själv.

Min sambo dog i dagarna fem år sedan. Det känns som igår och det känns som oändligt länge sedan. Jag minns honom speciellt på ”våra” platser. De promenader vi gjorde i närliggande skogen tills han inte längre orkade gå så långt. Före hans sjukdom hade vi tillbringar oändligt med tid i naturen med våra kameror.
Jag lämnade stenen och fortsatte.


Då såg jag björken, den björken jag har gått förbi i över trettio år. Den var Inte längre en stående björk utan en nedhuggen hög. Att se det gjorde nästan ont på något märkligt sätt.
Varför hade man huggit ner den? Hade den blåst omkull? Var bara dess tid slut precis som vår egen tid slutar en dag?

Björken ger kanske värme i något hus. Dess grenar kommer att härbärgera insekter, svampar, mossa… nya levande organismer. Trädets liv tar inte slut, det antar bara nya former. För naturen är död en omvandling till något annat. För människor är det mer slutgiltigt. Inte ser jag något att växa på den gamla begravningsplatsen. Bara gräs ,och grus i gångarna.