Det har kanske låtit att allting under min Pacific Crest trail vandring –  eller vilken vandring som helst jag har skrivit om har varit fantastiskt. PCT  var 4000 km otrolig natur fint väder inga större problem och allting vara bara underbart. Så var det förstås inte men som helhet var leden och den andra en bit av Pacific West trail jag gjorde som avslutning bara  toppen.  Det var också så rent inte råkade jag se en bit kvarlämnad toapapper ens.  Det sista kan jag inte säga om mina andra vandringar. Det skitigaste har varit Grönland med diverse skräp döda djur, hund, får, nära leden och enorm sopberg i byn där man startade.

Nu kommer lite av det inte så fantastiskt  natur på PCT. På ökendelen i Kalifornien var det oändliga vindturbiner som var bara trasiga pinnar. Livslängden lär vara ca 25+ år. Något vi kommer att se här hemma. För ingen kommer att städa upp alltför dyrt och komplicerat speciellt de med kinesiska ägare.  Inte kommer de och reparerar samt fraktar bort. Återvinnings möjligheter är tämligen begränsade. I USA har man försök använda rester som markfyllning vid vägbygge, men de flesta trasiga står kvar. Ett annat blir solpaneler som är visst omöjliga att återvinna men de håller lite längre ca 30år. Bild ovan Kalifornien

 Nästan varje dag var en upplevelse av vacker annorlunda natur men som sagt inte allt. På  ca 4000 kilometer hinner man passera en del  olika naturtyper.

 Oändliga sträckor av pinemat manzanita (Arctostaphylos nevadensis), som även används för att binda slänter så det inte blir ras. men här fanns det mile efter mile naturligt. Dag 92 ca 1180 mile Oregon.

Brända trasiga skogar Fanns det gott om, nej det var inte öde utan annan växtlighet tog snabbt fart. De flesta i Oregon. Risken att träd kunde falla på en var ofta uppenbar. När träden gav från sig gnissel kändes det inte bra. Jag fick gå om och liftade förbi några bränder. Väl   hemma letade jag efter bränderna som hade spärrat min väg och alla var så att säga man made. Slarv, olycka, dumhet och inga brandsläckare i bilen. Grillning i ödemarken. fast det var eldningsförbud. Att behöva gå i rök var inte kul ibland blåste något av rökmolnen in på leden för att åter skingras med vinden.

 Oändliga stenöken riktig ödemark sträckor inga dagvandrare går.  risk att falla och då är man illa ute.  Fast jag tyckte om just ödemarkerna var vackra och gav den där into the wild känslan.

Usla tältplatser när man sätter upp tält i mörkret.

 Och förstås vägar att gå och korsa.

 Även naturen är en spegelbild av Samhället mångsidig, vacker, påverkad av oss  och även innehåller en röra vi gärna slipper attt se.

Men jag avundas er som är där ute nu.