Utvecklingen börjar gå bakåt?

Utvalda

Har du lagt märke på elledningarna och glatt dig åt dessa? De har gett dig så mycket. El i huset, på jobbet, underlättande saker och förstås din mobil. Billigt och enkelt.

Det var då det. Idag ska vi snåla med elanvändning och räkningarna ger de flesta magont.

Spara el? Så föll Regeringens och den föregåendes energipolitik lik korthus. Vi ska spara el. Helst ska vi sitta i mörkret i en kall lägenhet och tugga på något som inte behöver kokas.

Tacka MP speciellt för det. Röstade du på MP? Släck genast allt, stäng rubbet enkelt med huvudsäkringen.

Men först ett positivt elminne. Kanske borde vi skriva ner våra positiva minnen så det blir elhistoria till kommande generationer? För, var så säker detta elände kommer att fortsätta.

Jag minns än glädjen när min mor fick en dammsugare som present av far. Det var en Hugin. Mor blev överraskad och så glad. Min far blev ännu mer uppskattad make och även andra fruar tyckte att deras män kunde vara lika omtänksamma. Så det blev nog en del Hugin som köptes. Jag minns inte året, det var omkring 1950. Jag antar att dagens kvinnor skulle explodera av ilska om deras män skulle köpa en dammsugare som present. Så ojämlikt med mera.

Det var annorlunda då. Ingen trodde att dammsugning skulle vara närapå kriminellt senare. När strömmen gick i Stockholm en söndag skylldes vi ju på att alla dammsög samtidigt.

Nästa ökad elförbrukning var inte så positivt personligen även om det var ett av det häftigaste som har hänt på Jorden. Minns när svärfar köpte en TV, han som aldrig skulle köpa en. Inför månlandningen kom det in en TV, byns första. Hela byn samlades kring det och alla såg varenda repris också. Jag hade nyss fått barn, släktens första i den nya generationen men ingen brydde sig om babyn. Han kunde inte tävla mot TV och månlandning. Jag tyckte månlandning var spektakulärt men min son var ett större under.

Så klart bör framtida rymdresor förbjudas för de, om något, drar hiskeligt med energi. Att hoppas samma med krig är idag överkurs.

Att tillverka och transportera el till två hål på väggen är ett av civilisationens stora bedrifter. Samhället har byggts upp av elförbrukning. Många hus värms med el eller el är en komponent så allt fungerar. Alla möjliga prylar drivs med el. All produktion drivs förstås med el. Det har pratats om att elektrifiera vägarna. Senaste åren har Staten gett bidrag – våra skattepengar – till köp av elcykel och elbilar. Det skulle bidra till att ändra klimatet. Tänk dig du åker runt med din elbil som har redan påverkat jordens resurser och inte bara lite, men nu räddar du klimatet!

Vilket hjältemod. Eller?

Elektrifiering är en uppfinning som har ändrat Samhället i positiv mening ,vårt arbete och livsstil. Hela världen vill ha två hål på väggen om så bara för sin mobil.

Läste någonstans att i Afrikas avlägsna byar där det inte finns el går någon till stan och laddar alla telefonerna. Det ni visar att mobilen är den värdefullaste ägodelen. Varför satsar de inte i solkraft när vi här i norr ska rädda klimatet med det?

Nu ska vi minska vår elförbrukning, spara el. Regeringen har precis bett oss att göra det. Den som spar…

Hur blev eltillgång en sådan felberäkning? Var det för att vi la ner något som kärnkraft utan att fylla på med något annat innan, samtidigt som befolkningen ökade med 1,6+ miljoner sedan 2000?

Jag är inte expert på turerna kring Sveriges elförsörjning. Vi röstade om kärnkraft och resultatet blev en kompromiss, bygga först lägga ner sedan. Den förra Regeringen och kanske de förrförra med har bedrivit energifientlig politik samtidigt som de belönade ökad elförbrukning. Tänk bara på serverhallarna. I början av året belönades än elbilar med bidrag medan nu ska vi helst inte använda el och inte annat bränsle heller. Vi har inga varma källor som Island. Lyllo dem.

Kärnkraft var olämpligt. De mindre vattenkraftverken skulle bort och älvarna flöda fritt som förr. Vilket förr? Nu stoppades det för ett tag. Vedeldning är förstås kriminellt. Vedspisarna skall väck, kaminerna likaså. Enligt MP försörjs elbehovet av vindkraft och lite sol. Tillverkning? Det kan andra länder göra de som inte bryr sig om klimatet. Det var Regeringens politik alldeles nyss och nu betalar vi.

Vi har elbrist och el är svindyrt. Brist på el är det kanske inte men el är inte i en låda utanför din dörr i väntan på bruk utan skall transporteras där den behövs. Och det klickar inte riktigt. Lägg till EU regler, den gemensamma elmarknaden, så…

Värmen inomhus skall sänkas. Som en politiker sa när värmen sänktes i äldreboendet. De kan väl ha filtar. En ny variant av att äta kakor. Gatubelysning släcks när i nyss ökade det för att de kriminella skulle avskräckas av synlighet.

Men vad gnäller vi på. I Ukraina är miljoner människor utan el. Deras hus är i ruiner. Deras vägar är minerade. Deras nära och kära kan vara döda eller skingrade. Modigt sätter de upp julgranar fast utan belysning. Här oroar vi oss att el stängs för några timmar. Kanske just när du bakar kakor.

Mer. EU har i sin stora vishet beslutat att restprodukter från skogsbruket inte ska få räknas som hållbart. Alltså grenar och toppen av trädet som inte duger till annat än bränsle är ohållbara rester. Det motsvarar 20% av produkterna till fjärrvärmen. Men sopor ska inte heller produceras. Det där blir knepigt. Vad värmer vi då med? Gissa!

M, KD, S, MP och V röstade för detta smarta EU beslut. Ska restprodukterna ligga och skräpa i skogen förtäljer inte EU visdomen.

Situationen i svensk energiproduktion är ohållbar på sikt, säger Kristensson. Ja, så går det när politiker har noll framförhållning. Tänk efter Kristensson och CO: vad gjorde ni för visa beslut i opposition?

Vem vill egentligen styra Sverige idag? Låter som självmordsuppdrag och då tänkte jag inte bara på el.

I princip tycker jag illa om att få bidrag till elförbrukning. Ekonomin för medborgare skall inte bygga på olika osäkra bidrag utan vara rimligt att betala själv. Bidragsekonomi fungerar inte i längden. Varför ska skattepengar ge elbidrag till uppvärmd pool, två eller flera hus och sommarstuga med hot tub? Nej, jag äger inte dessa saker och har alltid varit snål med el.

Om läget är lika illa även nästa år? Och nästa? Ska det bli en vana att fylla hålen av usel planering med fortsatt bidrag till el? Ingenting av elproduktionen går att åtgärda inom kort. Priserna kommer att vara höga. Jag misstänker att tiden med billig el är förbi.

Sorg är en märklig känsla – om en tur till en speciell plats.

Utvalda

Ungefär tio kilometer från mig fanns en magisk plats, några dammar, en bäck och döende skog. Min sambo och jag tillbringade där åtskilliga dagar för att fånga något genom kameralinsen.

Fotografering var vår stora hobby och för sambon även yrkesmässig. Vi hade samma kameror när vi träffades. Han var trädgårdsmästare men hade alltid velat fotografera mer. Jag uppmanade honom att göra något av det. Livet går så fort. Han gick ner i halvtid på arbetet och köpte en fotoutrustning. Inom kort var han känd på orten och sålde bilder till olika ändamål, tidningar, böcker, reklam…. Just dammarna, som vi kallade platsen, blev fotograferade året runt fast de bilderna hamnade sällan i annat bruk.

Vi var där tillsammans sista gången 20130910. Vi tog bussen så nära det gick men kom aldrig till själva dammarna. (Bilen hade vi gett bort, jag är en usel bilförare.) Nu saknade jag bilen för sambon orkade inte backen upp. Vi fortsatte längs stigen förbi bäcken. Han kom inte ihåg platsen innan vi kom till en liten bro. Då lyste han upp.

Min sambo hade då varit sjuk i demens bara några år men demensen tog snabbt över hans liv och så även min.

Jag bar sorg över hur vårt liv fick sitt slut. Inte själva livet men allt dess innehåll. Jag blev en vårdare, han min patient. Jag hade obefintlig förmåga att avsluta det och låta honom flytta till demensboende. Erfarenheterna från korttidsvård var rent av usla. Men till sist flyttade han, efter nästa sju år hemma. Min psykiska ork var helt slut. Min sambo dog inom några veckor, april 2018. Jag åkte iväg till USA och PCT. Det var planerat. Ingen störta iväg resa.

Jag har gått förbi platsen vid några tillfällen. Det ligger nära Sörmlandsleden. Jag har dock inte förmått mig att kliva av från leden och gå närmare för att se hur platsen är idag. Jag kan se förändringarna från håll.

Skogen är nedhuggen. Dammarna som en vattenfylld jordgrop med grävmaskiner omkring. Hur det ser ut längs bäcken ser man inte. Det är ogenomträngligt igenvuxet. Det liv platsen hade finns inte kvar, eller i helt annan form.

Men nu, under min korta vandring över helgen, beslutade jag mig att gå en tur längs bäcken och gå runt de gamla dammarna som inte finns annat än en vattenfylld grop. Sumpskogen var borta. Ja, allt var närmast försvunnet. Ingen magi kvar. Inga sångsvanar häckar där. Säkert inga djur kvar som då var bosatta på platsen. Men längs bäcken växte ormbunkarna. Ett hygge nådde precis till bäcken men några stora träd var kvar. Det var närmast ogenomträngligt. Jag gick vidare och satt en stund vid den lilla bron.

Dammarna och bäckfåran var vår plats – då. Vi kände ren lycka där.

Nu var allt bara en vanlig oattraktiv håla. Det tog mig nästan fyra år att förmå mig gå dit och säga adjö till den platsen. Sorg är märkligt.

Till minnet av en stark kvinna.

Utvalda

Min mor skulle ha fyllt 106 år idag, om hon var i livet. Hon dog 2011 strax före sin 95 årsdag.

Hon var dotter till en dåtida storbonde och skomakare. Idag skulle gården vara en hobbyjordbruk. Hon hade 6 syskon. Familjen var ansedda medborgare i byn med en egen kyrkbänk.

Hon gifte sig under kriget. Dagen efter vigseln åkte maken till fronten och de närmaste tre åren sågs de endast några gånger. Han krigade. Hon såg till att vardagen fungerade, från tillverkning till hopp. De finska kvinnorna klev fram och ingen kan säga att de inte gjorde sitt. Jämlikhetsdiskussionerna var ganska obefintliga. Praktiken var beviset över så kallad jämlikhet.

Mor var utbildad sömmerska. Hon sydde både i fabrik och hemma på beställning. Senare bytte hon till tegelbärare på byggen. Det betalade sig bättre. Hon var en feminist i praktiken. Hon blev fackföreningsrepresentant på bygget fast hon var den enda kvinnan. Jag är säker på att hon bad före fackmöten. Både hon och jag bar också ut morgontidningar. Hon för att bättra på ekonomin och jag för att kunna gå i flicklyceum som kostade.

Mor och far fick tre barn utöver mig som adopterades under kriget. Hon var släktens matriark. Hon hade kontroll över varje födelsedag i släkten. Hon gav julpresent till tidningsbudet och postutdelaren. Dörren var alltid öppen för den som behövde en stunds stöd. Hon bad för oss alla varje kväll.

1950- talet och något därefter var den hoppfulla tiden då allting blev bättre för många av de krigströtta. Så även för henne.

När far blev sjuk stannade hon hemma och tog hand om honom. Han dog efter några år vid 67. Mor återvände aldrig till arbete men fanns till hands för alla som efterfrågade hennes hjälp och stöd och även som kontaktperson genom Kommunen och insatser i församlingen.

Mor var både kristen och laestadian till den grad att det var ibland opraktiskt i det vardagliga livet, även om hon var väldigt praktisk person. Man gör vad man måste, men Gud bestämmer. Söndagar var vikta för Gud. Vårt hem gav nattlogi för predikanter och missionärer. Jag har träffat flera av de stora från Afrika och Kina. Men jag förlorade tron på Gud före konfirmation. Det räckte att jag sjöng i kyrkokåren som förste sopran. Det var min religiösa insats.

Det tog tid innan mor accepterade min brist på tro. Det var nog först när jag började arbeta som socionom och hjälpa de behövande. Det var Guds arbete det med, sa hon. Vi fann ett slags acceptans. Vi hade telefonkontakt och skrev kort. När hon blev äldre åkte jag till Finland några gånger per år för storstädning och annan hjälp för henne. Min bror och hans fru stod för den mesta kontakten eftersom de bodde nära henne.

Sin allra sista tid bodde mor i ett äldreboende. Hennes så robusta hälsa hade börjar avta. Benen och och även hennes skarpa minne krånglade. Hon var trött. Hon dog av åldern men i läkarintyget står lunginflammation.

Ingen person kan dö bara av åldern i det organiserade Samhället.

Hon hade sina mindre goda sidor men om de döda talar vi inte illa om. Hon var en arbetarkvinna som strävade mot bättre framtid för sina barn. Hon litade på Gud och Regering. Det är något vi nutida har har gett upp med. Vi väljer annat, kanske Internet, att lita på.

Efter hennes död har släkten splittrats. De yngre har sina liv och sina vänner. Släktbanden är inte längre så viktiga. Kanske är Facebook kontakten. Ingen har idag en egen kyrkbänk där alla samlas på söndagar.

Tiderna förändras. Inte alltid till det bättre. Mor var född under det första Världskriget, gifte sig under den andra, fick se enorm teknisk utveckling, förändringar – både goda och dåliga – i Samhället. Hon upplevde Guds avgång och pengamaktens definitiva ingång. Hon dog när kriget i Syrien har börjat och förföljelsen av kristna ökar i Egypten och Världen.

Jag minns mor som en arbetsam, bedjande, hoppfull kristen. Hon vore helt omodern i dagens Värld.

Bild överst: Nyförlovade.

PS. Gratulerar bloggvännen som fyller år på samma dag. Blommorna är till dig.

Veterandagen

Utvalda

Idag är veterandagen. Den 29 maj är en allmän flaggdag. Har dock inte sett en enda flagga. Dagen firas på FN:s internationella fredssoldatdag och syftar till att hedra personal som deltar eller har deltagit i internationella militära eller civila insatser och att högtidlighålla minnet av stupade och omkomna.

min far på väg till kriget 1941 han är nygift, 28 år.

Jag tittade på begravningsregistret på militärkyrkogården i min gamla hemstad i Finland över de döda i andra Världskriget och i fortsättningskriget. Bland namnen fanns flera från fars stora släkt. Den släkten nästan utplånades från den manliga sidan. Flera hittades aldrig. Min far överlevde, likaså den ena av hans två bröder.


Inga medaljer kan utplåna sorgen efter förlusterna. Min far hade en hög diverse utmärkelser i en låda.

Min medkänsla går till Ukraina idag.