Minns nu de människor som byggde upp det här landet. Dina far – och morföräldrar, andra i släkten, nu döda. De som arbetade och trodde på en bättre framtid. De som inte frågade så mycket vad de kunde få utan gick till arbete och nöjde sig med vad de själva eller tillsammans med familjen kunde åstadkomma. De med tilltro till att allt blev bättre med tiden. Bara man ansträngde sig.
De som visste att en bra skola gav en möjlighet även för fattiga barn. Att arbete gav en värdighet. Att det fanns en solidaritet mot de närmaste. De hade ett fädernesland, vårt land och kände stolthet över det. Över medborgarskap. Fria val. Yttrandefrihet. Framtidstro. Glädje. Rättvisa. En kung och en flagga som symboliserade vårt land. Även en kyrka fast tron höll sakteligen bli bara en inramning av livets stora händelser.
Ett slags enighet som idag är svårt att förstå och beskriva.
Livet var ganska enkelt och rätlinjigt när jag invandrade till Sverige, landet som erbjöd arbete och grönare gräs. Att assimilera sig var noll problem för en från likartad kultur och önskan att arbeta ihop sitt levebröd. Jag är så assimilerad det går. Men inuti sitter än en pytteliten finne, utåt märks det bara om jag pratar. Accenten sitter kvar. Jag tröstar mig med Drottningen som också har sin utländska markering kvarlämnad.
När Världen trängde sig in till Sverige, med invandring från hela Jorden, inte bara arbetslösa finnar och andra av samma korn, blev Samhället annorlunda. På gott och ont. Ny tid. Utveckling. Avveckling. Internationalism. Nya seder och bruk. Nya krav. Bidragssamhället växte. Nya språk. Problem. Kriminalitet. Tro. Bredd. EU som överhöghet. Multikulturalism, som honnörsord även i lag.
Det är mycket som har förändrats sedan början av 60 talet. Alla ser det inte än, men i morgon kan det nya även tränga sig in genom din dörr. Och det är inte bara utländska matinfluenser, resmöjligheter eller billiga varor. Främst tänkte jag idag på våra ord. Säger eller skriver du fel åsikt följer kanske ett hot för livet eller en rättegång om kränkning. Hålla mun är en egenskap som ökar. Tassa stilla, inte kritisera. Den yttrandefrihet vi har inskrivit i Grundlagen står på en lergrund idag. Jag som upplevde de vuxnas tyst viskad ryssrädsla i min barndom kan känna igen det nu, fast med andra spelare.
Tänk efter vad du gör. Livet är så bräckligt. Men låt inte någon förnedra dig, även om det kostar.
Så, tänd ett ljus över de döda och tiden som inte återkommer. Tänd ett ljus för terroroffren i Frankrike och offren över Världen. Du kommer att få tända nya ljus alldeles snart.
Ha en bra Allhelgonahelg, kanske i någon sorts isolering given av de som vet bäst eller i alla fall oroar sig för sjukvårdskostnader. Håll er friska. Även detta går över. Samhällsförändringar och drömmen om det multikulturella paradiset kommer dock hänga envist kvar. Det är långt till val och människans minne är både kort och selektivt. Din röst väger också väldigt lite, den kan ges bort till något annat än du tänkte. Och – utvecklingen är för sent att vända. Det gäller att hänga med eller fortsätta att isolera sig. Vi gamla som minns gamla tider och hur enkelt det var att leva här är snart minne blott.
De flesta svenska barn vistas i daghem, nu kallad förskola. Men än finns några som stretar mot. De föräldrarna vill ta hand om sina barn själv eller ha andra lösningar som passar dem bättre. En och annan är till och med ”hemmafru”. Hemsk tanke! Oftast är det kvinnan – oavsett härkomst – som tar hand om det lilla barnet först och den längsta tiden. Nu försöker politiker attackera de som inte lämnar sina barn till förskolan tidigt nog. Obligatoriskt daghem från två års ålder är senaste S förslag. Man skyller på dåliga språkkunskaper. Många av två åringar är inte så talföra än måste jag medge. De kan ca 50 ord, kanske i bästa fall några hundra och sätta ihop en mening med två ord, men inte helt lätt att förstå för den oinvigde. Oavsett vilket språk de pratar.
Kan du inte prata nog bra kan du inte tala om hur du mår annat än med gråt.
Politiker har en idé att jämlikhet nås med tvångsmedel. Män blir som kvinnor, kvinnor som män och alla barn stöps i samma form. Så blir det en lydig massa med rätta värderingar. Hur vi är som människor, det intellektuella, psykologiska och känslomässiga i vårt varande är helt oväsentligt. Att påstå de två biologiska kön är i viss mån eller mer olika är omodernt och besvärande. Att mena människor har skilda preferenser passar inte heller i den socialistiska världen, som politiker i Regeringen med stödpartier omhuldar.
Späda barns vård har sysselsatt politiker i många gånger från Alva Myrdal som sa ungefär att mammor som tog själv hand om sina barn var imbecilla i huvudets vägnar och kunde inte fostra barn som de professionella – kvinnliga – vårdarna kan har spökat om och om igen. S har nu lagt en motion om att införa avgiftsfri och obligatorisk förskola från två (2) års ålder. Först tänkte de från tre (3) år men nu tar man i. Kanske från ett år snart?
Alltså, Regeringen vill välta ytterligare utgifter till den redan ansträngda kommunbudgeten. Hör du hur höjd kommunskatt klingar in?
En fråga uppstår genast. Om barnet inte infinner sig i förskola kommer småttingen att hämtas med polis till sist? Eller barnet omhändertas av Socialtjänsten? Hm.
När jag undervisade om det psykologiska skeendet under graviditet brukade jag säga att graviditet var 18 månader, 9 innanför kroppen och 9 utanför. Det var många kvinnor i publiken som instämde i det, alla som hade fött barn.
Att vara gravid är den närmaste relationen som finns, kvinnan och barnet har delat kropp med varandra. Det är en kraftig påverkan av känslor för det kommande barnet och ens egen tillvaro. Kvinnan är den lämpligaste – i de flesta fall – att ta hand om barnet i början. Biologin styr, det som är så modernt att förneka. Många mammor ammar vilket är bra för barnet. Kvinnan behöver också tid att återhämta sig efteråt, speciellt om hon är snittad vilket är en stor operation. Hormoner inte att förglömma. Barnet behöver dygnet runt omvårdnad.
Men allt detta är ju helt omodernt. Graviditetsbesvär, förlossning, symbios, blödning, trötthet, amning, känslor och sånt, inget att bry sig om. Politiker vet bäst. Vi praktiker är bara till besvär när Staten vet och bestämmer.
Nutida män delar föräldraledigheten frivilligt. Dock finns det en press från politiker att dela rättvist i antal dagar så jämlikhet uppnås precis som om barnets behov enbart fanns under den allra första tiden. Som om vården av en baby med exakt delade dagar vore lösningen i frågan om jämlikhet. Pappan måste bli mamman fast vi har så stora behov av närvarande fäder, med deras speciella förmågor att ta hand om och leda barn i livet. Barndom och ungdom ger många möjligheter att ta hand om barnet även om paret inte delar jämt på det första året. Kontakten med barnet går inte förlustig även om man inte är bredvid dygnet runt. Barn är inga varor för att nå jämlikhet med.
Graviditet för en svensk kvinna är en till tre gånger händelse. Ca 13% av kvinnorna har inga barn. De med högre utbildning har lägst barnlöshet. Att få barn var tydligen inget hinder för arbete. Det finns ganska många år kvar att arbeta även efter barnafödsel. Att pressa sig för att lämna små barn till daghem är bara dumt. Flera par skarvar med varandra för att slippa lämna sitt barn till daghem alltför tidigt. Andra snålar med föräldrapenningen och struntar att sträva efter materiella ting.
Graviditet och förlossning samt tiden efter är inte ett skvatt jämlikt. Förlossning är nog den mest omskakande upplevelsen en kvinna genomgår. Män sitter bredvid, även om de är med på ett bra stödjande sätt är deras kroppar inte den som gör jobbet. De blir inte ”överkörda av en buss” som en nybliven mor beskrev sin förlossning eller att ”springa ett maratonlopp utan att ha aldrig sprungit förr” som en annan sa. Det är en match oavsett smärtlindring och hur snabbt det gick. En och annan av mina patienters män gick ut och grät. Gör något, skrek de till personalen. När barnet sedan läggs på ens armar är det väldigt lite i ens liv som kan slå den upplevelsen. Man är påverkad i kropp och psyke. Men sedan ska man kvickt bli jämlik och gå till jobbet. Pumpa mjölk kan man göra där som en V – politiker, en man, sa.
Jag tror att barn behöver få personer i början. De, ungefär, tre magiska åren. Att kunna gå till toan, nästan äta själv och uttrycka hur det känns med ord, inte bara gråt måste finnas innan barnet hamnar i en grupp med främmande människor. Små barn leker inte med, de leker bredvid, de kommer till föräldern för att åter våga sig till den stora världen. Ett – två år gamla barn beter sig så. Men eftersom de flesta är i förskolan är det svårt för hemmabarn hitta en lekkamrat att öva sig med. Man måste vara en aktiv förälder och hitta andra som envisas att ta hand om sitt lilla barn.
Nu föreslå S tvångsmässigt daghem från två års ålder. Först var förslaget 3 år men nu tar man till tvång från 2 år och säkrar den rätta uppfostran. Skälet man anger är språket. Alltså, invandrare envisas med att prata sitt modersmål med barnen. Då hänger de barn efter i skolan. Så alla barn måste omhändertas av Staten, eller snarare Kommunen. Inga andra lösningar? Kanske föräldrarna skulle lära sig svenska och barnen få vistas i språkförskola under tiden? Bara ett förslag. Och, språk är väl kultur? Invandrare garanteras rätten till sin kultur i Grundlagen. En punkt som slår mot Integration. Nej, integration är bara en vänsterpolitikerdröm.
Staten äger inte våra barn. Hur barn omhändertas bör vara ett erbjudande fram till skolålder, beslutad av föräldrar inte av en Socialistisk Regering. Har Världen inte provat den modellen nog med mindre bra resultat? Vi bör inte ta efter Kina där kontrollen är total, från antal barn till åsikter.
De flesta barn är faktiskt fostrade på dagtid fem dar i veckan av en förskola. Varför mår många barn och unga så uselt idag? Vad var det som fattades? Eller är det bara tidsandan, inne att beklaga sig?
Stöd föräldrarnas egna val. Namninsamling längst ner.
Från Skolverket:
Av landets alla barn i åldern 1–5 år är strax över 85 % inskrivna i förskolan. Det gör ca 522 000 barn. Störst deltagande finns bland 4 – och 5 – åringarna. I dessa åldersgrupper går över 95 % av barnen i förskola. Av ettåringar går ca hälften i ”dagis”.
Av 1–5-åringarna med utländsk bakgrund är 81,7 %% inskrivna i förskolan och barn med svensk bakgrund 85,8 %. (Inte någon våldsam skillnad som skulle tala om införande av nödvändigt tvång för alla barn).
I förskolan arbetar 109 800 anställda. Omräknat till heltidstjänster motsvarar detta 101200 anställda vara 4% män. Av all personal som arbetar med barn i förskolan har 39,5% förskollärarexamen. I storstäder är andelen lägst, 31% medan mindre orter har 48% examen.
Av landets alla 1–5-åringar är 1,7 procent inskrivna i pedagogisk omsorg som är familjedaghem/öppen förskola. Alla siffrorna från 2019.
Hur tänker de politiker och de inom smittskydd när restriktionerna släpps just nu för 70 +? Råd gå ut igen och lev nu känns mer som trakasserier när jag tänker på smitt siffrorna i juli, augusti och nu. Den första elaka tanken som kom var: har vi gamla inte dött nog än? Fy på mig.
Restriktionerna lindrades inte i somras när smittan gick ner, när solen än sken och gav möjlighet att träffas ute. Att de gamla skulle sitta inlåsta över sommaren tyckte politiker var en god idé. Jag tror och såg att 70+ som inte än bodde i något boende sket i det, dock lite varsamt. De som bodde i något boende kunde gott ha fått träffa anhöriga ute i juli – augusti när antalet smittade sjönk och även inne med skyddsutrustning, men icke. Skyddsutrustning som munskydd var bara något att käfta över i månadsvis. De gamla fick dö av depression om de inte smittades av personalen eller av någon transport till vård.
Inga anhöriga i boenden så de var inte skyldiga om man nu kan skylla på någon i detta läge. Inte, tycker jag, bara på dålig beredskap och bristfälliga, även inhumana regler om de äldres vård.
Nu, när smittan ökar igen tack vare ungdomar som har börjat sina studier och trängs i klassrummen och i fester samt de som återgår till arbete på arbetsplatser, så släpps även de äldre 70+ ut, till kollektivtrafik, affärer, fik, bara de inte trängs. Men kyla och höstregn gör att vi samlas inne mer nu än på sommaren som gav en möjlighet att träffas ute.
Hur kan man åka pendel och T-bana utan att trängas? De enda bussar som är nästan tomma är de som går till sommarstugeområden. Eller inte trängas på fik och restauranger nu när man inte längre vill sitta ute?
Jag vet inte hur de äldre nära mig i mitt centrum har följt restriktionerna. Mina två 70+ grannar och jag har isolerat oss. Men jag var ju ute på landet under sommaren i sju veckor hos barn och barnbarn. Ja, barnen som inte skulle smitta eller smittar bara lite hur det nu var hade snällt isolerat sig innan. När jag var hemma igen i augusti såg allt ut som vanligt. Gamlingarna satt på bänkarna i centrum. De gick med matkassar på sina rollatorer. De såg ut att befolka klädreorna. Boulespel pågick som vanligt. Inte höll de två meters avstånd. Ibland när jag gick mot skogen träffade jag någon som vek till sidan och jag till andra sidan men det var ett undantag.
När hösten kom satt folk än på bänkarna men jag ser att vissa jag kände igen har försvunnit. Men i skogen är det alltid tomt. Bara några öst statare som fiskar.
Så, nu när smittan åter stiger släpps vi 70+ ut. Dålig tajming? Restriktioner har dock inte varit lag utan just rekommendation. Grundlagen hindrar politiker att låsa in oss svenskar. Vi följer råden eller inte. Smittar vi medvetet och med vilja kan myndigheter agera enligt Smittskyddslagen ifall de vet om det. De flesta av oss 70+ har inte tänkt att dö av Corona utan hänga med lite till. Men att begränsa livet till depression? Då har flertal vägrat. Jag tror att de flesta har försökt balansera livet mellan leda och oro. Nog är 70+ människor förståndiga, kanske mer än de unga som festar?
Jag skiter i Regeringen och Folkhälsomyndigheten och fortsätter att undvika obekanta, kollektivtrafik och affärer. Jag skulle gärna besöka museer och lite annat men det innebär kollektivtrafik. Jag handlar mat tidigt på morgonen. Då är det bara några som jag där och vi smyger runt hyllorna. Jag litar mer på mig än Tegnell och co. Räcker att läsa massmedia som den engelska så är två meter inpräntad i huvudet.
Till helgen blir det grillning hos sonen om vädret tillåter. Det blir en bra promenad på ca 26 kilometer. Och hem en annan runda på lika långt. Buss och Pendel? Nej.
Att hålla sig i form är målet. När det här eländet är över i Världen – om det blir så – skall jag vandra långt. Förhoppningsvis igen i USA. Jag försöker strunta i min ålder. Det är väl bara en siffra?
Översta bilden skärmdump från Folkhälsomyndigheten idag. Nedersta utsikt från PCT mot Three Sisters, Oregon..
Historia var mitt favoritämne i skolan. Historia och ämnen som religion, geografi och konst bands ihop i skolan så utvecklingen i världen blev begriplig. När vi läste om Egyptens historia, läste vi också geografi om Egypten och på konsttimmarna skulle vi måla Egypten inspirerade bilder efter läraren hade visat konst från gamla Egypten. Så arbetades historien sakta mot andra världskriget som var slutpunkten i våra historieböcker.
När jag började i flickskolan ryktades det om att en elev kunde få undervisa i stället läraren i något avsnitt om hon kunde bättre än magistern. Det var en rejäl utmaning för alla våra lärare hade disputerat i sina ämnen, borträknad någon vikarie och gymnastikläraren. Hon var före detta elitidrottare, dock nu lite ska jag säga överviktig men ack så energisk och smidig.
Ett, två, tre flickor det är bröllopsvals så ni ska vara lätta som en fjäder ett två tre…och vi trampade varandra på tårna medan hon svävade iväg med sin inbillade partner. Att kunna dansa, konversera och uppföra sig hörde till utbildningen som var bredare än i den ”vanliga” skolan.
Så, jag bestämde mig att försöka slå historieläraren en gång. Jag hade försett mig med Grimbergs ”Världens historia” som kom ut 1956. Första delen var den första boken jag hade köpt och betalt själv med min tidningsutbärarlön. 11 dubbelband i skinn. Jag var lycklig när alla banden stod i bokhyllan. Jag ägde världens historia! Idag klassas väl delar av den som rasistisk som så mycket annat. Då var det en guldgruva.
Jag lyckades med att få undervisa två gånger. Det första var sjöslaget mellan England och Spanien år 1588. Elisabeth I var drottning och Filip II kung av Spanien på den tiden. Den stolta spanska armadan hade 130 skepp men bara ca 65 återvände till Spanien. Jag kunde väl värdelöst kunskap som orsaker, namn på båtar och ledare samt hur de hade grupperat sig före undergången i den engelska kanalen.
Men, var det värdelöst vetande? Vi fick en uppvisning i dumhet, religion och makt. Filip II ansåg sig har Gud med sig när han försökte omvända andra länder till katolicismen. Elisabeth var protestant och så förblev England trots att många var katoliker och för Maria Stuart. Striden handlade inte bara om religion utan om handelsmakt i världen, sjöfartsmonopol och även ”kärlek”. Avrättningar och försmått frieri följde. Också dåtida äventyrare var inblandade, Francis Drake som var den första engelsmannen att segla jorden runt.
Allt påminner mycket om händelser idag. Religioner på frammarsch eller sjunkande, handel med hinder och tävlan. Havet som grav efter försök att nå något som är lik en hägring. Äventyr är mer inne än någonsin även om det ofta är bara en kort ansats i att göra något annorlunda. Jag tror vi kan lära mycket i historien om mänskligt beteende. Och hopplösa försök att frälsa världen.
Sedan, vid franska revolutionen och Marie Antoinette lyfte jag handen och sa något om halsbandsaffären. Då var franska revolutionen och Marie Antoinettes del i den min en timme. Nej, Marie Antoinette sa aldrig att folket borde äta kakor om de inte hade bröd. Hon tvångsgiftes 1770 till det franska hovet, inte än fyllt 15 år, till en prins som inte var så intresserad av sin barnbrud. Revolutionen dömde henne till halshuggning år 1793.
Vi har än idag tvångsgiften i världen. Barn, oftast flickor gifts bort. Radikala islamister halshugger folk som inte passar in i deras världsordning, på gatan utan rättegångar. Att halshugga någon är den ultimata markeringen mot frihet att tala. Senast blev Samuel Paty, historielärare, offer för terror och avrättades på gatan. Han var försvarare av yttrandefrihet och utbildning. Nu säger vi ”Je suis Samuel Paty” eller ”Je suis eseignant”. Dock är reaktionerna i Sverige ljumma.
Vart är vi på väg? Står vi upp för vår kultur och vår yttrandefrihet eller hukar vi, säkrast och enklast så? Hur kommer Europa att se ut om 10, 20 50 år? Kommer historien att döma både Regeringar och enskilda vilka inte agerade när tid än fanns? För, jag tror inte på en fungerande multikulturell värld utan på gränser – riktiga eller imaginära – mellan kulturer och stater. Samarbete, inte sammanblandning av fullständigt olika kulturer med helt skilda uppfattningar om Samhället, yttrandefrihet och människovärde.. Historien har lärt det.
