Vi ogillar ryssarna ännu mer.

Utvalda

Jag pratade med flera militärer under min PCT vandring. Just dessa som jag pratade med hade stabila förhållanden eller de hade hittat både arbete och liv igen efter Vietnam, Kuwait, Afghanistan och Irak eller andra stationeringar. Men på varje ort där jag fyllde på mat såg jag information över hjälp till ”våra veteraner”. Även om soldaterna hade haft funderingar över det rätta – skulle vi vara där eller inte – hade de gjort vad som förväntades av dem. De hade valt yrket. En hade röjt minor efter Kuwaitkriget. En annan hade hämtat hem folk från Hanoi vid det bittra slutet. Mer…

Dag 97 satt jag ensam med chauffören i bussen till Chester. Han hade gjort två vändor i Irak och var inte glad över utvecklingen efteråt. Allt kändes förgäves. Demokrati växer inte ur gevärspipan. Skulle vi ha varit där, var en bra fråga som det heter. Skulle vi ha stannat tills allt hade stabiliserat sig, var en annan.

Han var nöjd med de  något isolationistiska tendenser, Amerika först, som Trump visade. Vi är inte hela världens räddare eller ekonomisk stötta. USA först, sedan andra. Vi har nog skit här hemma. Nu körde han buss i stället tanks. Han släppte av mig på icke hållplats i Chester (leden var stängt på grund av brand, jag både liftade och åkte buss runt) så jag skulle få kortare väg tillbaka till leden.

Vi tog varann i hand och tackade för samtalet. God bless You. (7 augusti -18 dag 97 på PCT)

Vid ca 2000 mile efter Barlow pass (Oregon) mötte jag två män, mariners, med sina söner ute på jakt. Efter att ha berättat vilka djur jag hade sett och vart den sista dagen övergick vi till politik. Ja, de hade röstat på Trump. De undrade vad jag trodde om Sovjet och riskerade Sverige att drabbas. Vi var överens om att Putin är en nyckfull person och att sia nästa drag är mer än vi kunde. Putin kommer att trakassera Ukraina igen så fort de närmar sig EU det minsta. Putin har svårt att stå ut med Sovjets spruckna imperium. Han vill ha Sovjets Förenta Stater och helst mer. Men även han har försvagats med tiden. Vilka drar i trådarna bakom honom är en bra fråga. Sverige kan ligga risigt till.

Hoppar han på er så kommer vi, sa männen.

Vi är inte med i NATO. Vi är inte så snälla mot USA med tanke på hur media behandlar er president, svarade jag.

Vi kommer, sa de skrattande, vi ogillar ryssarna ännu mer.

Vi ogillar ryssarna ännu mer. Skulle jag vara lugn? Deras två söner lyssnade intensivt och nickade ibland. Den äldre läste kinesiska som andra språk. Det var det populäraste valet i hans skola.

Inte spanska?

Vad ska man ha spanska till? ( 8 sept. -18 dag 129 på PCT)

Idag är situationen hotande, för Ukraina i alla fall. Ryssland samlar sina trupper, igen. Med viss regelbundenhet hotar Putin Ukraina och NATOs eventuella nya medlemmar, som Finland. Putin har aldrig stått ut med den splittrade Sovjetmakten. Inte att länder nära lutar hellre mot USA än Sovjet. (Intressanta kartor finns på The Washington Post)

Jag undrar om tomma tunnor skramlar mest?

Hotar de oss på allvar eller är det en styrkedemonstration i gen? Covid har drabbat Ryssland hårt. Dags att vända blicken mot andra fiender? Putin har mycket att förlora, mer än gasledningens inkomst. Skrammel kommer i läget med stängd Europa då myndigheter är fullt upptagna med restriktioner och tvång mot sin egen befolkning. När USA har dragit sig ur Afghanistan med mindre lyckad utgång och visat oorgnanisation och svaghet. NATO ökar närvaron i Östeuropa. Putin i Belarus och gränsen till Ukraina. Mer… Putin har alltid velat visa sig som en ”riktig man”, även ridande på en björn. Det mot en svag, virrig president i USA. Det är svårt att se Biden som en stark och stabil ledare. Hoppas några av de andra i hans närhet är det. Kina sitter lugnt spanar på läget och väntar.

I spänt läge kan ett misstag faktiskt leda till storkrig.

Sveriges försvar skulle orka några veckor enligt experter. Vi är beroende av samarbete. Vissa undrar vad vi skulle försvara. Ett samhälle skadad av kriminalitet och bidragsberoende eller ett land av demokrati och fosterlandskärlek? Igår när strömmen gick i nära fyra timmar sa några här: det var inte ryssarna än… Vi skrattade.

Vad tror du? Tomma tunnor?

PS. Ni andra bloggare: attackeras ni av ryskt spam? Jag får det dagligen. Men vet inte vad som står för jag kan inte ryska.

Bild: skog dag 129 nära Barlow pass. Länk till inlägget som jag har tagit en bit av:

Som en torkad röksvamp – om äldreomsorgen och det svenska språket.

Utvalda

Någon försökte ta sig in i min lägenhet med nyckel igår kväll. Jag tittade i portögat men såg bara ryggen av en man som sedan gick in i hissen. Om ett tag ringde det igen och bankade på dörren. Utanför stod samme person, en man med mörk hudfärg och svart hår. Jag öppnade inte dörren eftersom han var obekant. Efter en kvart ringde han på dörren igen och det lät som om han provade även med nyckel. Nu ilsknade jag till och ryckte upp dörren.

Mannen sa ungefär: mig ringa jälpa di.

Var han från hemtjänsten? Han höll i en nyckelknippa. Han hade jackan med logga från hemtjänsten. Fel dörr och med den svenskan garanterat på fel plats. Jag var ohövlig, sa nej, fel dörr och stängde dörren. Det kunde ju vara fejk. En rånare. Jag har inte hemtjänst. Ingen i huset har samma namnskylt som jag .

På morgonen läste jag – igen – att nog borde kanske kommuner ha en språktest för nyanställning i hemtjänsten.

Mina erfarenheter av hemtjänst och äldreboenden är nu nära fyra år gamla, men frågorna om äldreomsorgens kvalité ser ut att vara precis de samma idag. Behovet att förbättra äldreomsorgen är en segdragen historia som politikerna vänder och vrider ibland. Myndigheterna pratar. Regeringen pratar också med lite upprörd ton. Jag kan inte se att det händer något revolutionerande.

Frågorna om äldreomsorgspersonal med svag svenska, saknaden av adekvat utbildning, bristande hygien, tidspress, timvikarier, personalbyten och lönenivåer inom äldreomsorgen är liksom eviga.

Jag tog hand om min dementa sambo i nära sju år. Han dog i april 2018. Men de sju åren före hans död fick vi mångsidig erfarenhet av äldreomsorgen i min kommun och även av flera korttidsboenden, några i gränskommuner. Jag brukade skriva ner vår ”demensresa” och ibland hamnade något på bloggen. Jag undvek att peka ut folk. Jag var tacksam för mina avlösare, fast de var många. Bristerna var organisationens, inte enskilda vårdbiträdens. Chef för verksamheten anger tonen. Jag tror att de flesta gjorde vad de kunde, om inte mer.

Än idag byter vi – jag och de som är kvar i jobbet– några ord när vi passerar varandra i Centrum. Att vinka längre från har också varit vanligt nu i covidtider.

Vi hade avlösning i början 2 timmar i veckan, i slutet 4 timmar till varannan vecka. Han fick plats på en dagcentral en halvdag i veckan hösten år fem och år sex, räknad i demensår. Det var en plats med utbildad personal, en var till och med Silviasyster. Lokalerna var passande för verksamheten med en liten trädgård. Maten lagades på plats med hjälp av de gamla. Men sedan sparade Kommunen in platsen och bytte till något sämre, mindre i ett höghus. Trångt, lokalen delades med andra ibland. Ingen matlagning. Ingen trädgård. Personal som förmodligen spanade efter nya jobb. Sedan orkade sambon inte dit. Dementa har svårt med förändringar.

Flera av avlösarna var invandrare och nivån svenska kunde vara från allt till ingenting. Den person som kunde minst sa ”hej” och något mer vi inte begrep. Alla var trevliga men om min sambo hade varit riktigt dålig hade jag inte vågat lämna honom i händerna på en person som inte kunde svenska. Några var utbildade men dessa undersköterskor hade en tendens att sluta och byta till mer betalda jobb. Kommunen ansträngde sig inte att ha dem kvar. Vem skulle inte byta jobb för några tusenlappar mer och bättre arbetstider?

Några gånger i året använde vi korttidsvård. Jag brukade besöka mina barnbarn eller vandra under tiden. Nivån på svenska språket i korttidsvård var ibland snällt sagt bristfällig. Utöver mycket annat . Ingen av oss skulle acceptera hemma förhållanden som att inte få duscha på 12 dagar.

December 2017 skrev jag:

Ringklockan till demensavdelning var sönder. Ja, den var sönder redan i augusti mindes jag. Telefonnumret fungerade inte heller. Det var avstängt. Några besökare till kom och stod vid dörren. Vi ringde olika nummer men ingen svarade. Vi bankade faktiskt på dörren. Genom glasrutan såg vi några personer vandra framåt tillbaka i korridoren. En av dem försökte öppna dörren men  han var inte personal. Till sist, efter 25 minuters väntan, besvärade vi avdelningen bredvid som surt släppte in oss.

Vårbiträdet, en ung kvinna, var ensam på avdelningen och pratade varken svenska eller engelska, inget språk vi kunde förstå. Hon ville inte släppa in oss och inte ut heller. En enda person som inte kan prata med de boenden var denna söndag eftermiddag ensam med en hel avdelning. Det stod så på anslagstavlan ”idag jobbar X 14 – 21.” Skulle hon få alla i säng dessutom?

Jag skulle hämta min sambo från korttidsboendet där han vistats i 12 dagar. Nej, jag var inte på en nöjesresa utan till hjälp för en annan sjuk anhörig.

Jag besparar er resten men en bloggversion finns publicerad, länk nederst.

Ibland känns det som diskussionen om äldreomsorgen var hämtad från en önskebrunn. Kanske en röksvamp som sakta vittrar är en bättre beskrivning. Skälet till bristerna i äldreomsorgen beror på vår, främst politikernas, inställning till de gamla människorna, de icke produktiva. Nivån av moral är inte god. Yrket vårdbiträde har nedvärderats till lätt jobb som vem som helst direkt från gatan kan göra. Så det har blivit oattraktivt. Att den anställde inte kan prata med vårdtagaren eller sina arbetskamrater borde vara en surrealistisk känsla, inte hurra vi är multikulturella. Det finns andra yrken som också fallerar, polisen, brandkåren… men genuscertifiering fungerar.

Ibland tänker jag att politikerna tror sig ha evigt friskt ungt liv och aldrig hamna i ett boende eller ens ha hemtjänst. Förmodligen har de råd att betala för bättre vård med sina fallskärmar.

PS. Det finns äldreboenden som tycks vara önskeställen. Min sambo var en gång tio dagar i en sådan. Trädgård. God hemlagad mat. Nog med personal. Men det stängdes sedan. För dyrt. Vi bodde i Stockholms län. På andra delar av Sverige kan det vara annorlunda?

Två år sedan… Och nu.

Utvalda

”I Kina har ett nytt coronavirus upptäckts bland människor som besökt en marknad i staden Wuhan. Folkhälsomyndigheten bedömer risken för att smittan sprids till Sverige som mycket låg.

Källan till smittan har ännu inte identifierats, men marknaden har hållits stängd sedan den 1 januari. Totalt har några hundratal sjukdomsfall rapporterats i Kina med luftvägssymtom, feber och hosta. Ett fåtal dödsfall har också rapporterats, där patienten hade annan allvarlig underliggande sjukdom. Eftersom inkubationstiden för coronavirus är 2–14 dagar minskar risken för nya sjukdomsfall successivt.

Sjukdomsfall har även rapporterats från flera andra länder, samtliga med koppling till staden Wuhan i Kina.

Det nya viruset tillhör coronafamiljen. Oftast orsakar sådana virus bara milda infektioner hos människor, men till samma familj hör även sars och mers som kan ge allvarligare symtom.

Det finns ännu inga säkra bevis för överföring från människa till människa.

– För att det ska bli stora utbrott krävs att viruset är bra på att sprida sig från människa till människa. Så verkar det inte vara i det här fallet, säger statsepidemiolog A….s T…..l.

WHO har inte utfärdat några särskilda rekommendationer för resenärer, men personer som besökt Wuhan och upplever hosta och feber uppmanas söka vård. Även sjukvården ombeds vara uppmärksam.

– Att sjukvården runt om i världen är observant är viktigt både för att upptäcka eventuella nya fall, minska risken för smittspridning och öka kunskapen om viruset, säger A….s T…..l.

Folkhälsomyndigheten följer händelseutvecklingen men bedömer risken för fall i Sverige som mycket låg. I de fall personer som besökt Wuhan kontaktar sjukvården med luftvägssymtom, feber och hosta har Folkhälsomyndigheten möjlighet att utföra diagnostiska analyser för att upptäcka det aktuella coronaviruset.” Folkhälsomyndigheten 16 januari 2020

Ve kunde gissa det!

Läget i Sverige 16 januari 2022 är:1 560 367 testad smitta, 15 513 döda. Restriktioner för våra liv och upp till tre doser vaccin.

Idag kända världsläget: smittade (testad smitta) 326 miljoner, döda 5,54 miljoner.

Nu är vi i läget: ”Your papers please.” Vem kunde gissa det!

Bild:Av Alissa Eckert, MS; Dan Higgins, MAM – This message is number 23312 in the Public Health Image Library (PHIL) of the CDC., Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=86444014

Drömmar om vandring.

Utvalda

Sommaren 2019 hade jag inga planer att göra någon lång vandring. Minnen av 2018 och PCT var än nära. Det blev två fjällvandringar, en med ett barnbarn några dagar på Kungsleden från Hemavan och sedan åkte jag till Abisko och gick Kungsleden, till Padjelantaleden och en bit in i Sarek. Jag var nöjd. Då. Men 2020 ville jag längre ut. Det blev inte så. Inte 2021 heller.

Hoppades att covidsituationen skulle släppa men inskränkningar och regler var det samma om inte värre. Flyget var lamslaget. Det ser ut som lite lättnad nu men dock osäkert.

Jag har vandrat fyra leder de senaste två åren, med guideböcker inte med fötter. Jag som i vanliga fall inte förbereder mig genom att läsa ordentligt och planera noggrant före. Jag läser efteråt. Jag vill ha en viss nödvändig praktisk koll men inga detaljer. Det blir som det blir. Dream trail var mitt förstahandsval 2020 men covid satt stopp på det. Appalachian trail då? Inte hela men hälften kunde jag säkert orka. Den var faktiskt kortare än PCT. Men det var kört. Började läsa också om Te Araroa men Nya Zeeland var fullständigt omöjligt att resa till. De stängde landet.

Eller Arizona trail, en lagom 800 mile led och dessutom går den genom Grand Canyon. Vänner som erbjuder husrum i slutet på leden. Kan man önska mer! I höst? För nu i vår är det kört. Förmodligen i höst också. Regler ändras hela tiden. Covid är inte bara elak virus, det är maktens möjlighet att styra livet för folket.

PCT ”gick” jag på Google Earth före starten. Inga problem alls. Det var min förberedelse för leden utöver nedpressad utrustning och flygbiljett. Guiden la jag i packningen och den läste jag på kvällarna i tältet.

Jag avskyr förklaringar och recensioner innan jag har läst boken, sett föreställningen, vandrat leden. Jag vill se först, bilda en uppfattning, läsa sedan. Dumt? Kanske.

Men Sverige då, säger ni. Jag har ägnat många år för vandring i Sverige. Det känns avklarat även om det finns flera bitar som är kvar. Bara det.statliga ledsystemet i Sverige består av cirka 550 mil märkta leder varav jag har vandrat kanske 250 mil.

Covid har gjort min närmiljö till ständig besöksmål igen. Sörmlandsleden, skogen nära och på somrarna stilla promenader vid havet i Umeåtrakten, i hela två år. Jag vill ut!

Det låter kanske som gnäll. Men tiden jobbar inte för mig. Jag är redan en så kallad riskgrupp enligt åldern. Efter 65 sorteras vi ju till de gamla, sköra, sjuka, risk för samhällets resurser helt enkelt. De som fräckt belastar den underdimensionerade vården. 65 är den magiska siffran då vi bara är en kostnad, inte en tillgång om vi inte är rika och kända. Helst vill Samhället sortera ut oss, se bara på den usla äldreomsorgen. Som en kommentator sa på en blogg: vi skulle ha utvandrat länge sedan men kan inte lämna våra föräldrar till äldreomsorgen. Vi får vänta på döden.

Vänta på döden? Det är väl det kvinnor i min ålder börjar göra? Skall jag verkligen ge mig ut i ödemarken flera månader igen?

Nu blir det en promenad i alla fall, de magiska stegen från 4 500 till 10 000 vars antal och nytta varierar beroende på vilken ”expert” uttalar sig. Jag går så långt jag ids.

Bilder överst mt Dolent Schweiz nederst utsikt mot Sarek från Padjelantaleden.