Mot dybotten

Utvalda

Sverige sägs ligga bra till i alla sociala mätningar. Det beror på vilka länder man jämför med. Det finns flera länder idag som är lik terrorfästen. Men, man anar ett sluttande plan även i Sverige. Saker och ting i Samhället har förändrats sakta till det negativa och bristfälliga. Snart räcker ingenting till, varken polisen, vården, skolan eller militären utan hjälp. Rättsväsendet har också varit i gungning med domar som är lik importerat gods. Yttrande frihet är inte så stabilt. (Nej, jag gillar inte bokbränning oavsett bok.)

Vi måste inse att grunderna i vårt Samhälle har förändrats. Den sociala anpassningen till Samhället, det som sker nästan osynligt genom föräldrars exempel och fostran av barnen, har brutits. Det där att veta intuitivt vad som är rätt och fel. Förr kastade vi inte sten på Polisen eller eldade upp deras (våra) bilar. Vi nöjde oss med ”polis, polis, potatisgris”. Vi hotade inte samhällsarbetare inom sjukvård eller brandkår. Att arbeta, bidra, ha respekt för andra och göra livet bättre för framtiden – det som förut var så svenskt – tycks vara förgången tid. Ansvaret i arbete är också något som krackelerar. Att höra hur det är på arbetsplatser från de äldre vilka än jobbar visar att många yngre är där bara för sin skull inte för arbetets, klienternas, patienternas osv.

Det kanske är så i stor del av Världen? Samhällen raseras sakta. Så även den västliga framgången. Ytan har kraschat, kvar är färden till bottenlös dy.

En dag inser vi att det land vi lever i är nästan oigenkännlig. Vårt gemensamma tanke om ett land, tillhörande oss och mitt sten i dess bygge är försvunnen. Jag drar, sa en partiledare. Hon menade inte sin avgång utan att fly i krigsläge. Hon var inte ensam och udda.

När bidragen sinar drar nog många och söker lyckan annanstans. Är det därför Regeringen har en allmosebudget? Att rätta till problem är för besvärligt.

En tusenlapp hit, en annan dit håller folk på plats utan klagan ett tag till?

Ändå, vi hör till de bästa av Världens länder. Tänk efter hur djävulskt det är på botten av skalan.

En kvinna och hon har talat!

Utvalda

Det låter som om Magdalena Andersson och Socialdemokraterna skulle få makten efter långt borgerligt styre, inte efter egen sjuårsperiod. S har haft makten väldigt många valperioder, ensamma eller ihop med något annat parti.

Ingen synlig insikt hördes om att de själva har låtit kriminalitet ta över landet. Utan blygsamhet och ånger skall de nu ta itu med det. Kanske rensar S min kommun där skjutningar och gäng som styr är vardag. Vågar man säga något om kriminalitet är man utfryst rasist så jag håller tyst just nu om de gäng som har tagit över min kommuns bostadsorter. Någon dag sedan sköts det igen ihjäl en man på öppen gata vid en skola och sporthall.

Inget ånger hos S över oplanerad, okontrollerad, vanskött kravlös invandring som orsakat inte bara obehagliga kulturkrockar utan en försörjningsbörda åt dem som än arbetar i privat verksamhet. Ingen oro över usla skolresultat bara kommunen satsar mer pengar och förebygger dittan och dattan så går även avhoppare i skolan, inte i gathörnet med knark i fickan. Behovet av elektricitet, bostäder folk har råd med har inte heller varit något prioriterat, men prata kan man.

Socialdemokraterna har styrt Sverige många av de senaste åren. Från 1936 – 1976, 1982 – 1991, 1994 – 2006, 2014 – idag. Ibland med något annat parti men i majoritet. Det är dålig moral att skylla på andra. Hittills med en man i rodret men nu…

En kvinna? Äntligen, ropar många. Än sen då? Vi är inte på 1800 talet. Jag skulle vilja se en Regering med bara superkunniga, utbildade personer vilka har arbetat inom sitt område i minst tio år. Laglydiga. Strunt i partistämpeln. Ett drömgäng smartingar som städar upp, sätter folk i arbete, lyfter skolan i håret och gör läraryrket lika eftertraktad som i Finland. Inget pyssel med genus. Ger framtidstro. Slösar inga pengar och tar slösaktiga Kommuner i örat. Inga rosa enhörningar Mer… Krisregering alltså. Kanske då kunde vi få användbara förslag istället familjeveckor och skattefria bidrag. Och – behövs det verkligen så många ministrar när resultatet har inte varit något att yvas över? Krymp Regeringen och krymp också Riksdagen.

Den som sparkas från dessa poster bör få samma ersättning som en sparkad arbetare men max tre månadslöner.

Demokratin då? Dog den inte i valet 2018?

Men en stor del av folket är så glada. Ge dem en kvinna så räcker det för glädjerus. Kanske är det nog för att behålla makten även efter valet. Behöver vi gå till val? Valmyndigheten har varnat att pengarna inte räcker så valet kan bli inställd.

Är det hot eller löfte?

Hörde jag S klappa händerna lite diskret? Annie började också sno planer. V letar efter något nytt att grilla Regeringen med.

Covid kan ju också explodera trots det så kallade vaccinet. Kanske bara fyrdubbelt vaccinerade får rösta?

MP? Kan vi inte bara lägga dem långt borta i skogen vid strömlöst ställe nära en fors som är befriad från vattenkraftverk. I den miljön som MP har så ropat efter i Stockholms södra.

Frågan är också vem styr i Sverige när många av myndighetschefer är också sossar. Man utnämner enligt partibeteckning. Som en S politiker jag kände, Kommunordförande starke man, sa: vi äger ju landet och då menade han Sverige inte sitt sommarställe.

Bland utnämningar av personer med politisk bakgrund dominerar socialdemokratin kraftigt. Viktat efter myndigheternas storlek har hela 90 procent av de tillsatta med politisk färg varit socialdemokrater.

Läs mera om utnämningar på Timbro.

Men inget ont om just kvinnor. Tänk på Margaret Thatcher.

Bild överst: en fri fors i Padjelanta. Sidhuvud: PCT Washington, Gutthroat Pass.

Ånger och förlåtelse.

Utvalda

Förra året gick jag ut en dag men stängde snabbt dörren och backade. Någon sköt ute i centrum mot en restaurang och gymnasieskola klockan tolv på dan, sprejade som det heter. Ingen dog, bara några skadades av glassplitter. Polisen var snabbt på plats eftersom de huserar gaska nära.
Jag bestämde mig att följa fallet och se vad han ca 19-20 år gammal man fick som straff. Samhällstjänst i två månader.
Vilken tjänst vill ha en som skjuter vilt, undrade jag. Hur skulle det förändra hans beteende?

Ordet konsekvens och ånger saknas ofta. Då är det också svårt att förlåta de som gör våra liv osäkert.

Nu fraktas kvinnorna som deltog och stöttade mördarsekten IS ”hem”. Stöd rinner in. Daghem samt skola tar hand om barnens behov. Tveksamt om någon vill anställa dem så socialbidraget, barnbidraget och bostadsbidraget ger en helt okej levnadsstandard. Kanske även barnpension om maken dog i IS strider. Barnen kan dock omhändertas men om det håller i längden vet ingen idag. Det är ord mot antagande.

Vi sorterar inte ut människor. Vi omhändertar. Det egna ansvaret är inte nödvändigt hur du än bedömer saken..

Att döma någon i Sverige för det som har hänt i Syrien är svårt.

Ingen kan tvinga någon att ångra sina ”synder”. Jag vet inte om IS kvinnorna gör det. Att vara indoktrinerad i en sekt är svårt att bryta, även om man så vill. Att förlora drömmen om ett perfekt liv i en kalifat är svårt att acceptera – gissar jag. Var och en av oss har sin tro på någonting. Att stämpla tro som kriminellt kan vara nog så komplicerat.

Jag kan ha viss förståelse hur sektliv påverkar människor eftersom mina föräldrar var stränga laestadianer. Livet var oerhört begränsat. Jag bröt ut som myndig, mina syskon inte. Vi mördade dock inga. Bön, ånger och förlåtelse var det som användes.

När jag arbetade i ett biståndsprojekt utomlands (länge sedan) och det blev krig i landet sa de svenska myndigheterna att det var vårt eget fel att vi befann oss där. Ville vi lämna landet före kontraktens slut skulle våra löner och försäkringar klippas av. Våra egna val. Nu klarade sig situationen upp men några reste iväg genom krångliga vägar eftersom flygplatsen var stängd.

Men vi var ju bara arbetare i ett svenskt biståndsprojekt. Inget att bry sig om. Eget ansvar var än gångbart. Det har krympt under åren ser jag.

Vissa människor kommer aldrig att rota sig här. Och vi som har rotat oss ser våra rötter vara utan betydelse för landet under förändring.

Ropet efter en superkvinna.

Utvalda

De får växa vart som helst men inte på min tomt, sa en stugägare när Lupinåkern närmare sig hans grönsaksland. Lupiner är inte populära, bara just den stunden de blommar som vackrast. Sedan vill vi bli av med dem.

Området hade till och med en dag då de boende rensade frökapslarna för att bränna dem.

Lupiner sprider sig effektivt. Det är en invasiv art. Den tar död på andra växter. Snart finns en Lupinåker i stället blandade blommor och gräs. Även de små insekterna och fjärilarna försvinner. Får lupiner ett fäste på din tomt har du snart överflöd av de.

De förvildade amerikanska lupiner sedan år 1900 fått stor spridning i Europa. Det finns andra växter och djur som tar snabbt över. Jättebjörnlokan är en. Vildsvin en art, likaså kanadagås. Det man gladde sig åt i få exemplar har tagit över och behandlas nu som ovälkommet, risk för naturen samt andra varelser.

Är det så även med oss människor? Den nyfikenhet vi svenskar mötte utlänningar på 50 – 60 talet har bytts till tidningsrubriker om skjutningar och knarkhandel. Till rädsla och förändringar av våra vanor. Till språkproblem och utsatta områden. Arbetslöshet. Det är det som står i media som om vi alla vilka har invandrat vore kriminella, bidragsfuskare, knarklangare, kvinnoförtryckare, med ett vapen i handen.

På 50 – 60 – talet var åsynen av en beslöjad kvinna eller en svart man exklusivt och något vi vände oss efter på gatan. Turister i Sverige från fjärran länder, vad roligt! (Vi finnar var däremot ofta jävla finnar.) Idag, när över 55% av män i ålder 14-44 år i min kommun är invandrarmän främst från Mellanöstern/Afrika är det exklusiva definitivt borta. Gymnasiet nära mig ser ut som om det vore en utländsk skola. Att bära slöja i tjänsten är tillåtet, även med en tjänsteuniform. Men ve om du kommer med din konfirmationskors!

Den kulturella förändringen som sker handlar dock inte om kläder utan avståndstagandet från det vi har uppfattat som svenskt, bra, sättet att leva i ett svenskt samhälle. Arbetsvilja. Skatteinbetalning. Skattefinansiering av olika nyttigheter som skola och sjukvård. Jämlikhet. De regler, lag och uppfattning om god sed som finns i Sverige är utklassade av en del invandrare. De som syns. De andra är väldigt tysta.

Enligt den svenska grundlagen kan invandrare välja i vilken mån de vill ingå i den svenska kulturen – vad det nu är – och vad de vill behålla av sin egen.

Men det var inte klankultur lagstiftaren tänkte då. Inte hederskultur. Inte byggandet av fler moskéer. Inte de svartklädda beslöjade kvinnorna. Jag tror inte Regering och Riksdag begrep vad kultur och religion är, dess uttryck, när lagstiftningen gav integration och assimilering nobben.

Jag har undrat över den tystnad som råder, speciellt i så kallade utanförskapsområden. Det är inte många som öppnar munnen, hjälper Polisen, vittnar och tar till sig fördömande eller skuld. Även politiker, senast Damberg, krystade något om tystnadskultur. Jag antar att folk är rädda. De vill inte lägga sig i. En rädsla som även råder hos politiker och media men då handlar det om att inte bli det värsta som finns: rasist.

För, det viktigaste är att inte bli rasist speciellt inte vit rasist. Inte ens antyda att invandring har även negativa sidor. Inte kränka någon, vem den nu är. Inte ge SD utrymme.

Fast jag tror att det håller på att spricka nu. Lite.

Det måste ha varit en pinsamt när BRÅ rapporten visade öppet att invandrare och deras barn födda i Sverige leder kriminalligan. Att en del svenskar har också negativa sidor är lättare att stå ut med. Det gror sakteligen en ilska hos folket. Men reaktionen är i otakt med utvecklingen, efter åratals blundande, acceptans, eller tron att det händer inte oss. Man brydde sig inte innan. Tills man själv drabbas. Tills man genom en tolk talar med pressen om sitt missnöje och smärta.

Även tjänstepersonal som borde larma kniper käft av rädsla. Var och en har sin familj närmast och då gäller inte regler.

Men – tystnaden liknar politikers agerande. Det nu mera berömt oacceptabelt eller det såg vi inte komma härskar lite överallt, inte bara i politiken utan kanske i hela landet. När ringde du själv polisen sist när knarkaffärer gjordes upp framför dig? Eller när alla cyklar lyftes till en bil från cykelstället? Inte ens jag ringer längre. Polisen har inte tid att komma. (Jag har full respekt för polisen och har haft utmärkt samarbete med dem genom jobbet men det är svunna tider.)

32% av folket som intervjuades nyligen är oroliga för att hamna i skottlinjen och bara vart femte tror att politiker löser problemet. Det finns optimister i landet.

Skall vi bara vänja oss? Troligen, ingen kommer att rädda oss. Vi riskerar att bli Nordens Mellanöstern. För politiker, senast döende L, tar ett varv till om hur de kan hålla SD stången. Politiker pratar om tvång att spara till en bostad, tvång att välja elbolag, rätt till surrogatmödrar och rätt att ge blod som homosexuell. Kanske måste vi visa vaccinpass för att äta i kvartersrestaurangen. Landet skriker om lugn på gatorna, slippa våldtäkter, ha en fungerande skola även på förorter, över bostadslösa svenska pensionärer, rensa klanområden eller om framtida elbehov. Det handlar inte om klimatet där uppe, inte heller hur många gånger vi ska vaccineras utan närliggande behov på marken. Liv och död. Men politiker föreslår strunt, petar i småsaker, försöker begränsa den lilla frihet vi har samt lurar väljare med snack om lägre skatter. Mera pengar är alltid gångbart för vi röstar ju om det vi kan få inte det vi kan ge.

Sjuklövern kommer inte att rädda oss. Inte SD heller.

Nej, jag tror inte att SD kan ”rädda” landet och få till stånd någon sorts 1950 års idyll, men förstås med Internet. Situationen är för komplicerad och också beroende på andra länders välvilja, de som kommer över gränsen, vår lydnad både mot EU och FN. Världen är som utan gränser idag. SD är parias fast lite mindre idag med stigande röstsiffror. Det behövs samarbete över alla partigränser om verkliga, akuta behov i landet.

Men när partierna inte ens kan prata med varandra hur kan de då komma på hållbara, breda beslut?

Landsfadern fick nog och gick. Nu ropas det efter en kvinna. Varför ropas det inte efter en superhen, könlös varelse med extraordinära krafter som städar gatorna, lyfter ut de kriminella icke svenskarna från landet, låser in de svenska brottslingarna och börjar tänka efter med alla partier: vad behöver Sverige för att åter bli en framstående nation, inte toppa listorna över kriminalitet och bidragsförsörjning.

Jag tror att resurserna finns. Eller? Men jag är inte säker att politiker är de rätta att åtgärda något de själva har raserat.