Ånger och förlåtelse.

Utvalda

Förra året gick jag ut en dag men stängde snabbt dörren och backade. Någon sköt ute i centrum mot en restaurang och gymnasieskola klockan tolv på dan, sprejade som det heter. Ingen dog, bara några skadades av glassplitter. Polisen var snabbt på plats eftersom de huserar gaska nära.
Jag bestämde mig att följa fallet och se vad han ca 19-20 år gammal man fick som straff. Samhällstjänst i två månader.
Vilken tjänst vill ha en som skjuter vilt, undrade jag. Hur skulle det förändra hans beteende?

Ordet konsekvens och ånger saknas ofta. Då är det också svårt att förlåta de som gör våra liv osäkert.

Nu fraktas kvinnorna som deltog och stöttade mördarsekten IS ”hem”. Stöd rinner in. Daghem samt skola tar hand om barnens behov. Tveksamt om någon vill anställa dem så socialbidraget, barnbidraget och bostadsbidraget ger en helt okej levnadsstandard. Kanske även barnpension om maken dog i IS strider. Barnen kan dock omhändertas men om det håller i längden vet ingen idag. Det är ord mot antagande.

Vi sorterar inte ut människor. Vi omhändertar. Det egna ansvaret är inte nödvändigt hur du än bedömer saken..

Att döma någon i Sverige för det som har hänt i Syrien är svårt.

Ingen kan tvinga någon att ångra sina ”synder”. Jag vet inte om IS kvinnorna gör det. Att vara indoktrinerad i en sekt är svårt att bryta, även om man så vill. Att förlora drömmen om ett perfekt liv i en kalifat är svårt att acceptera – gissar jag. Var och en av oss har sin tro på någonting. Att stämpla tro som kriminellt kan vara nog så komplicerat.

Jag kan ha viss förståelse hur sektliv påverkar människor eftersom mina föräldrar var stränga laestadianer. Livet var oerhört begränsat. Jag bröt ut som myndig, mina syskon inte. Vi mördade dock inga. Bön, ånger och förlåtelse var det som användes.

När jag arbetade i ett biståndsprojekt utomlands (länge sedan) och det blev krig i landet sa de svenska myndigheterna att det var vårt eget fel att vi befann oss där. Ville vi lämna landet före kontraktens slut skulle våra löner och försäkringar klippas av. Våra egna val. Nu klarade sig situationen upp men några reste iväg genom krångliga vägar eftersom flygplatsen var stängd.

Men vi var ju bara arbetare i ett svenskt biståndsprojekt. Inget att bry sig om. Eget ansvar var än gångbart. Det har krympt under åren ser jag.

Vissa människor kommer aldrig att rota sig här. Och vi som har rotat oss ser våra rötter vara utan betydelse för landet under förändring.

Ropet efter en superkvinna.

Utvalda

De får växa vart som helst men inte på min tomt, sa en stugägare när Lupinåkern närmare sig hans grönsaksland. Lupiner är inte populära, bara just den stunden de blommar som vackrast. Sedan vill vi bli av med dem.

Området hade till och med en dag då de boende rensade frökapslarna för att bränna dem.

Lupiner sprider sig effektivt. Det är en invasiv art. Den tar död på andra växter. Snart finns en Lupinåker i stället blandade blommor och gräs. Även de små insekterna och fjärilarna försvinner. Får lupiner ett fäste på din tomt har du snart överflöd av de.

De förvildade amerikanska lupiner sedan år 1900 fått stor spridning i Europa. Det finns andra växter och djur som tar snabbt över. Jättebjörnlokan är en. Vildsvin en art, likaså kanadagås. Det man gladde sig åt i få exemplar har tagit över och behandlas nu som ovälkommet, risk för naturen samt andra varelser.

Är det så även med oss människor? Den nyfikenhet vi svenskar mötte utlänningar på 50 – 60 talet har bytts till tidningsrubriker om skjutningar och knarkhandel. Till rädsla och förändringar av våra vanor. Till språkproblem och utsatta områden. Arbetslöshet. Det är det som står i media som om vi alla vilka har invandrat vore kriminella, bidragsfuskare, knarklangare, kvinnoförtryckare, med ett vapen i handen.

På 50 – 60 – talet var åsynen av en beslöjad kvinna eller en svart man exklusivt och något vi vände oss efter på gatan. Turister i Sverige från fjärran länder, vad roligt! (Vi finnar var däremot ofta jävla finnar.) Idag, när över 55% av män i ålder 14-44 år i min kommun är invandrarmän främst från Mellanöstern/Afrika är det exklusiva definitivt borta. Gymnasiet nära mig ser ut som om det vore en utländsk skola. Att bära slöja i tjänsten är tillåtet, även med en tjänsteuniform. Men ve om du kommer med din konfirmationskors!

Den kulturella förändringen som sker handlar dock inte om kläder utan avståndstagandet från det vi har uppfattat som svenskt, bra, sättet att leva i ett svenskt samhälle. Arbetsvilja. Skatteinbetalning. Skattefinansiering av olika nyttigheter som skola och sjukvård. Jämlikhet. De regler, lag och uppfattning om god sed som finns i Sverige är utklassade av en del invandrare. De som syns. De andra är väldigt tysta.

Enligt den svenska grundlagen kan invandrare välja i vilken mån de vill ingå i den svenska kulturen – vad det nu är – och vad de vill behålla av sin egen.

Men det var inte klankultur lagstiftaren tänkte då. Inte hederskultur. Inte byggandet av fler moskéer. Inte de svartklädda beslöjade kvinnorna. Jag tror inte Regering och Riksdag begrep vad kultur och religion är, dess uttryck, när lagstiftningen gav integration och assimilering nobben.

Jag har undrat över den tystnad som råder, speciellt i så kallade utanförskapsområden. Det är inte många som öppnar munnen, hjälper Polisen, vittnar och tar till sig fördömande eller skuld. Även politiker, senast Damberg, krystade något om tystnadskultur. Jag antar att folk är rädda. De vill inte lägga sig i. En rädsla som även råder hos politiker och media men då handlar det om att inte bli det värsta som finns: rasist.

För, det viktigaste är att inte bli rasist speciellt inte vit rasist. Inte ens antyda att invandring har även negativa sidor. Inte kränka någon, vem den nu är. Inte ge SD utrymme.

Fast jag tror att det håller på att spricka nu. Lite.

Det måste ha varit en pinsamt när BRÅ rapporten visade öppet att invandrare och deras barn födda i Sverige leder kriminalligan. Att en del svenskar har också negativa sidor är lättare att stå ut med. Det gror sakteligen en ilska hos folket. Men reaktionen är i otakt med utvecklingen, efter åratals blundande, acceptans, eller tron att det händer inte oss. Man brydde sig inte innan. Tills man själv drabbas. Tills man genom en tolk talar med pressen om sitt missnöje och smärta.

Även tjänstepersonal som borde larma kniper käft av rädsla. Var och en har sin familj närmast och då gäller inte regler.

Men – tystnaden liknar politikers agerande. Det nu mera berömt oacceptabelt eller det såg vi inte komma härskar lite överallt, inte bara i politiken utan kanske i hela landet. När ringde du själv polisen sist när knarkaffärer gjordes upp framför dig? Eller när alla cyklar lyftes till en bil från cykelstället? Inte ens jag ringer längre. Polisen har inte tid att komma. (Jag har full respekt för polisen och har haft utmärkt samarbete med dem genom jobbet men det är svunna tider.)

32% av folket som intervjuades nyligen är oroliga för att hamna i skottlinjen och bara vart femte tror att politiker löser problemet. Det finns optimister i landet.

Skall vi bara vänja oss? Troligen, ingen kommer att rädda oss. Vi riskerar att bli Nordens Mellanöstern. För politiker, senast döende L, tar ett varv till om hur de kan hålla SD stången. Politiker pratar om tvång att spara till en bostad, tvång att välja elbolag, rätt till surrogatmödrar och rätt att ge blod som homosexuell. Kanske måste vi visa vaccinpass för att äta i kvartersrestaurangen. Landet skriker om lugn på gatorna, slippa våldtäkter, ha en fungerande skola även på förorter, över bostadslösa svenska pensionärer, rensa klanområden eller om framtida elbehov. Det handlar inte om klimatet där uppe, inte heller hur många gånger vi ska vaccineras utan närliggande behov på marken. Liv och död. Men politiker föreslår strunt, petar i småsaker, försöker begränsa den lilla frihet vi har samt lurar väljare med snack om lägre skatter. Mera pengar är alltid gångbart för vi röstar ju om det vi kan få inte det vi kan ge.

Sjuklövern kommer inte att rädda oss. Inte SD heller.

Nej, jag tror inte att SD kan ”rädda” landet och få till stånd någon sorts 1950 års idyll, men förstås med Internet. Situationen är för komplicerad och också beroende på andra länders välvilja, de som kommer över gränsen, vår lydnad både mot EU och FN. Världen är som utan gränser idag. SD är parias fast lite mindre idag med stigande röstsiffror. Det behövs samarbete över alla partigränser om verkliga, akuta behov i landet.

Men när partierna inte ens kan prata med varandra hur kan de då komma på hållbara, breda beslut?

Landsfadern fick nog och gick. Nu ropas det efter en kvinna. Varför ropas det inte efter en superhen, könlös varelse med extraordinära krafter som städar gatorna, lyfter ut de kriminella icke svenskarna från landet, låser in de svenska brottslingarna och börjar tänka efter med alla partier: vad behöver Sverige för att åter bli en framstående nation, inte toppa listorna över kriminalitet och bidragsförsörjning.

Jag tror att resurserna finns. Eller? Men jag är inte säker att politiker är de rätta att åtgärda något de själva har raserat.

Höst på gång.

Utvalda

Här i norr var det en stormigt i natt. Ösregn, träden vajade så jag trodde att den gamla tallen skulle lägga sig ner. Katterna ville sova inne. Ja, när regnet började kom de in och valde en sovplats utan att ens jama vid dörren en enda gång.

Blött. Kallt. Hård vind. Inget kattväder.

Det är höst på gång varvad med några soliga sommardagar. Allt är än grönt med enstaka gula blad men luften är annorlunda. Klart, visst bett och fukt. Havet är grått. Behov av en varm tröja och mössa.

Potatisen är skorvig efter bristen på regn och bevattningsförbud. Morötterna ser ut som miniatyrer. Blåbärstiden är förbi. Lingon, svampar och rönnbär har säsong. De långväga sommarfåglarna samlar sig för flytt. Men de tvekar än. På kvällen är de tillbaka i sin sommarbostad vid den lilla sjön.

Inte än. Inte än höst.

Att finnas i en stuga långt från allting ger en paus från verkligheten, så länge man inte går ut till Internetvärlden. Jag läste nyhetsrubriker idag: mord, skjutning, storbrand och det vanliga dravlet… Jag gillar hösten, min bästa årstid så jag vill inte kalla tillståndet i Sverige höst utan vargavinter. Det är mycket som har frusit ihjäl i Sverige, tilliten, framtidstron, det märkliga politiker kallar integration eller utsatthet. Som en gammal kvinna, kommen från en urfattig familj, kan jag inte godta de utsatthets termer politiker pratar om.

Var och en väljer sitt liv även om valen kan vara få och mindre givande. Vi väljer mellan det goda och det onda, att anpassa oss eller avvika, bli något och det finns ingen orsak att klandra någon annan än sig själv. Samhället idag bjuder på oändligt med stöd och resurser, kostnadsfri skola, bidrag i olika former, omhändertagande… Kanske därför det egna ansvaret är krympt, det som fick mig att skaffa arbete vid 12 år och vara stolt, inte utsatt.

Det är oändligt länge sedan och då menar jag inte bara i år utan i tankesätt.

Snart hemma, en till sommar är förbi.

Hemland Sverige?

Historier från ett skymningsland.

Jag är på landet i en stuga vid havet. Det svenska Samhället visar här en solig, trevlig, lugn sida. Mitt normala liv i en Stockholmskommun med dagliga skjutningar och våld är långt från mig för ett tag. Det är så lugnt här. Människorna har semester eller har valt att bo här året runt. De grillar, fiskar, odlar grönsaker, promenerar och umgås med varandra. Det är långt till närmaste tätort genom många vägskäl. Ingen orkar ta sig hit och bråka.

Den andra verkligheten är på tidningssidorna. Läser jag inte dessa är Världen god och ondskan långt borta.

Verkligheten tar semester om man håller sig från Internet. Jag har svårt med det. Jag har alltid varit nyfiken på Världen från den dagen jag kunde läsa rubrikerna i morgontidningen.

Jag såg nu en rubrik: svenska IS familjer snart hemma i Sverige. Den väckte frågan: vad är en svensk person och vad är hemma? Tidningarna använder ordet ”familj”. Det känns så mjukt, stackars familjer, små barn, oroliga föräldrar i ett skitläger. Offer.

Hemma i Sverige. Låter som om dessa kvinnor hade hamnat i fötterna på ett krig helt ofrivilligt, lik överfall på en semesterort. Vad är hemma för dem? För IS medlem är det nog ingenting annat än en seg dröm idag. IS paradiset har kollapsat. Nu vill kvinnorna tillbaka till Sverige, få lägenheter, daghem, skola, sjukvård och bidragen de förkastade.

Undervärdera dem inte. Integration är en fantasi, ett politiker ord som bara finns på papper.

Jag vill inte integrera mig med IS världsbild. Och de har inte velat integrera sig med min.

UK drog kallt medborgarskapet av en som deltog i andra länders – Syriens – krig genom IS. Det är väl även för svenskar olagligt att delta i krig för något annat land än just Sverige? Men i jämlikhetens land Sverige ses kvinnor som naiva offer.

I oktober 2020 gjorde UD det första officiella konsulära besöket till lägren i nordöstra Syrien. UD gjorde då orosanmälningar för barnen där enligt Socialtjänstlagen till den svenska Socialtjänsten.

”Grunden för orosanmälningarna är att miljön som barnen lever i, och har levt i, har en stark negativ påverkan på barnens psykiska och fysiska hälsa även om inget barn är akut sjukt”, skriver UD:s presstjänst.

Nog så sant. Barnen har det för jävligt eftersom deras föräldrar sket i barnens bästa. Frankrike har försökt rehabilitera ”IS barn”. Det var inte enkelt, milt sagt. Jag tvivlar på att Sverige är mer lyckosam.

Har Sveriges Socialtjänst ansvar för barn i andra länder? Gäller det alla barn som har svensk anknytning? Kanske Världens alla barn? Även semesterfirande föräldrar som söp bort pengarna, andra som har emigrerat men hamnat i svårigheter, dumbommar vilka inte räknade ut konsekvenser, biståndsarbetare som hamnade i krig?

Sverige ska ta hand om sina medborgare, vart än de är. Då åker UD och räddar folk?

Nej. Åker du ut ska du se till att ha resurser som försäkringar och egna pengar. Du ska inte resa till länder dit UD avråder dig från att åka. Syrien är ett sådant land. Ursprungligt beslut om avrådan till Syrien togs 28 april 2011, det gäller än. Eget fel om du hamnar i fötterna på ett krig.

Är jag spydig? Absolut inte. Jag försöker dra en slutsats av UDs agerande. När min familj med flera, många med barn, hamnade i ett krigsläge på ett svenskt biståndsprojekt där vi arbetade, sa UD ungefär: skyll er själva, åkte ni inte frivilligt dit.

Mycket i svensk vänsterpolitik och media handlar om vår välvilja och att göra gott, mer än eventuella personliga skyldigheter och egen vilja. Den Lutheranska kristna moralen att vända andra kinden till och förlåta hur många gånger som helst styr mycket om vår hantering av kriminella, klaner, immigration, diverse skurkar och vem vi tycker skall ha vårt hjälp. Trots att religionen är död i Sverige följer de flesta svenskar dess regler instinktivt. Vi tycker hellre synd om folk än ställer ens normala krav på uppförande.

Vi är så humana att vi går under.

Är allt egentligen vårt eget fel? Vi lyckades inte visa det i Sverige bosatta IS anhängare att livet i Sverige är bättre än att vara våldsverkare i Syrien. De åkte med svenskt pass, vissa fick även sina sociala förmåner skickade till det nya hemlandet. Är inte det acceptans?

Vi hade noll koll.

Har vi kontroll över vilken väg vi väljer för vårt land och vilka konsekvenser det ger är en bra fråga.

Kommentarerna avstängda.