Den blomstertid som inte kom…

Utvalda

Jag närmade mig ”civilisationen”. Hastigt byttes stigen på Sörmlandsleden mot asfalt. Jag gick en bit tillbaka, klädde av mig bakom en stor gran och bytte till rena kläder, reserven som inte hade använts. Jag började gå mot Katrineholms tågstation.

Jag var inte riktigt säker om jag gick rätt så jag tänkte fråga men mötte ingen gående innan jag var nära stationen. Då fick jag en trevlig pratstund med en gammal dam som hade bott hela sitt liv i Katrineholm. Hon sa att förändringar ar många, både bra och dåliga men huset vid stationen var i alla fall som förut: gult.

Jag hade bott i Katrineholm en kort tid på -70 talet. Befolkningen var då ca 22 600 personer. I maj 2021 fanns 34 674 invånare i Katrineholms kommun. Om man sorterar folk i åldersgrupper och härkomst är 36,4 % av män i ålder 15 -44 år invandrare. Samma förändring ses i många kommuner. I min kommun är över hälften av männen i ålder 14 – 44 invandrare.

Män som drar runt i större grupper är vardag. På tågstationen mötte jag följaktligen ett gäng yngre invandrarmän i häftig diskussion. Det är en förändring i gatubilden som nu mera finns i alla tätorter.

Förändring av stadsbilden bestod också av ett affärsområde i kanten av stan med de vanliga affärer som finns hopklumpade vid många städer nu mera. Under vandringen hade jag passerat två små städer, Malmköping och Hälleforsnäs och sett igenslagna affärsfönster samt de nästan obligatoriska pizza – kebabgrillen. Även det är typisk, inte bara i små städer utan i centrum nära Stockholm. I vårt lilla centrum har det funnits tomma affärslokaler i några år. Folk åker in till stan för större utbud. Men pizza kan du få på flera ställen.

Himlen var nu beckmörk. Regn hotade. Jag bestämde mig att åka hem i stället att göra en runda på stan.

På resan hem i tåget tänkte jag på skolavslutningen i Katrineholm då min dotter gick på mellanstadiet. Det fanns en invandrarpojke i hennes klass. Han utmärkte sig inte på något sätt innan skolavslutningen. Det skedde på den tiden i kyrkan. Efteråt samlades barnen utanför och läraren delade ut betyg.

Pojken sa att han kunde inte gå till kyrkan. Han var muslim.

Läraren sa: Men då får du ju inget betyg. Alla går till kyrkan. Men man behöver inte be om man inte vill. Bara sitta tyst.

Tidigare hade ingen märkt att han inte var med och sjöng den blomstertid nu kommer. Men nu hade han en lärare som hade betygsutdelning efter kyrkan.

Pojken lydde. Det hände ingenting i kyrkan. På kyrkbacken samlades klassen och alla fick sina betyg. När pojken såg sina föräldrar föll han ihop på marken.

Nej, han var inte avsvimmad. Han låtsades. När läraren sa ordet ambulans kvicknade han till snabbt. Föräldrarna skällde – troligen – men ingen förstod något om det eftersom ingen kunde deras språk.

Han tolkade inte nu sina föräldrar fast läraren frågade.

Nu när jag satt i tåget och Katrineholm försvann ur utsikten tänkte jag på honom. Vad blev det av den pojken? Lyckades han balansera sina föräldrars önskemål med livet i Sverige? Fann han en plats i sitt nya hemland eller blev han inte integrerad i det svenska Sverige?

Han hade ju fördelar. Enda invandrarbarnet i klassen, svenska språket och en lärare som höll de gamla svenska sederna i liv. Jul, påsk, skolavslutning…

Idag skulle pojken få skadestånd på grund av kränkning och läraren troligen sparken som rasist. Ja, vi har dock förebyggt sådant genom att alla får avstå den blomstertid nu kommer och prästens välsignelse i kyrkan. Även betygen anses onödiga så tidigt.

Ibland känns det som om vi skäms över Sverige och svenskarna, över våra framgångar och fungerande Samhälle men gladeligen för in och även prioriterar dysfunktionell kultur från länder vilka inte klarar av att hålla fred eller ens behandla sina kvinnor anständigt – om det nu kan kallas kultur.

Som om magin att bara att korsa gränsen skulle förändra det bagage var och en har med sig.

Idag borde vi inse att det inte kommer att hända. Hur vi sedan agerar är så kallad annan femma.

PS. Texten i bilden säger: Använd bryggan på eget ansvar.

Mer om Sveriges befolkning idag hos Katerina Magasin:

Ropet efter en superkvinna.

Utvalda

De får växa vart som helst men inte på min tomt, sa en stugägare när Lupinåkern närmare sig hans grönsaksland. Lupiner är inte populära, bara just den stunden de blommar som vackrast. Sedan vill vi bli av med dem.

Området hade till och med en dag då de boende rensade frökapslarna för att bränna dem.

Lupiner sprider sig effektivt. Det är en invasiv art. Den tar död på andra växter. Snart finns en Lupinåker i stället blandade blommor och gräs. Även de små insekterna och fjärilarna försvinner. Får lupiner ett fäste på din tomt har du snart överflöd av de.

De förvildade amerikanska lupiner sedan år 1900 fått stor spridning i Europa. Det finns andra växter och djur som tar snabbt över. Jättebjörnlokan är en. Vildsvin en art, likaså kanadagås. Det man gladde sig åt i få exemplar har tagit över och behandlas nu som ovälkommet, risk för naturen samt andra varelser.

Är det så även med oss människor? Den nyfikenhet vi svenskar mötte utlänningar på 50 – 60 talet har bytts till tidningsrubriker om skjutningar och knarkhandel. Till rädsla och förändringar av våra vanor. Till språkproblem och utsatta områden. Arbetslöshet. Det är det som står i media som om vi alla vilka har invandrat vore kriminella, bidragsfuskare, knarklangare, kvinnoförtryckare, med ett vapen i handen.

På 50 – 60 – talet var åsynen av en beslöjad kvinna eller en svart man exklusivt och något vi vände oss efter på gatan. Turister i Sverige från fjärran länder, vad roligt! (Vi finnar var däremot ofta jävla finnar.) Idag, när över 55% av män i ålder 14-44 år i min kommun är invandrarmän främst från Mellanöstern/Afrika är det exklusiva definitivt borta. Gymnasiet nära mig ser ut som om det vore en utländsk skola. Att bära slöja i tjänsten är tillåtet, även med en tjänsteuniform. Men ve om du kommer med din konfirmationskors!

Den kulturella förändringen som sker handlar dock inte om kläder utan avståndstagandet från det vi har uppfattat som svenskt, bra, sättet att leva i ett svenskt samhälle. Arbetsvilja. Skatteinbetalning. Skattefinansiering av olika nyttigheter som skola och sjukvård. Jämlikhet. De regler, lag och uppfattning om god sed som finns i Sverige är utklassade av en del invandrare. De som syns. De andra är väldigt tysta.

Enligt den svenska grundlagen kan invandrare välja i vilken mån de vill ingå i den svenska kulturen – vad det nu är – och vad de vill behålla av sin egen.

Men det var inte klankultur lagstiftaren tänkte då. Inte hederskultur. Inte byggandet av fler moskéer. Inte de svartklädda beslöjade kvinnorna. Jag tror inte Regering och Riksdag begrep vad kultur och religion är, dess uttryck, när lagstiftningen gav integration och assimilering nobben.

Jag har undrat över den tystnad som råder, speciellt i så kallade utanförskapsområden. Det är inte många som öppnar munnen, hjälper Polisen, vittnar och tar till sig fördömande eller skuld. Även politiker, senast Damberg, krystade något om tystnadskultur. Jag antar att folk är rädda. De vill inte lägga sig i. En rädsla som även råder hos politiker och media men då handlar det om att inte bli det värsta som finns: rasist.

För, det viktigaste är att inte bli rasist speciellt inte vit rasist. Inte ens antyda att invandring har även negativa sidor. Inte kränka någon, vem den nu är. Inte ge SD utrymme.

Fast jag tror att det håller på att spricka nu. Lite.

Det måste ha varit en pinsamt när BRÅ rapporten visade öppet att invandrare och deras barn födda i Sverige leder kriminalligan. Att en del svenskar har också negativa sidor är lättare att stå ut med. Det gror sakteligen en ilska hos folket. Men reaktionen är i otakt med utvecklingen, efter åratals blundande, acceptans, eller tron att det händer inte oss. Man brydde sig inte innan. Tills man själv drabbas. Tills man genom en tolk talar med pressen om sitt missnöje och smärta.

Även tjänstepersonal som borde larma kniper käft av rädsla. Var och en har sin familj närmast och då gäller inte regler.

Men – tystnaden liknar politikers agerande. Det nu mera berömt oacceptabelt eller det såg vi inte komma härskar lite överallt, inte bara i politiken utan kanske i hela landet. När ringde du själv polisen sist när knarkaffärer gjordes upp framför dig? Eller när alla cyklar lyftes till en bil från cykelstället? Inte ens jag ringer längre. Polisen har inte tid att komma. (Jag har full respekt för polisen och har haft utmärkt samarbete med dem genom jobbet men det är svunna tider.)

32% av folket som intervjuades nyligen är oroliga för att hamna i skottlinjen och bara vart femte tror att politiker löser problemet. Det finns optimister i landet.

Skall vi bara vänja oss? Troligen, ingen kommer att rädda oss. Vi riskerar att bli Nordens Mellanöstern. För politiker, senast döende L, tar ett varv till om hur de kan hålla SD stången. Politiker pratar om tvång att spara till en bostad, tvång att välja elbolag, rätt till surrogatmödrar och rätt att ge blod som homosexuell. Kanske måste vi visa vaccinpass för att äta i kvartersrestaurangen. Landet skriker om lugn på gatorna, slippa våldtäkter, ha en fungerande skola även på förorter, över bostadslösa svenska pensionärer, rensa klanområden eller om framtida elbehov. Det handlar inte om klimatet där uppe, inte heller hur många gånger vi ska vaccineras utan närliggande behov på marken. Liv och död. Men politiker föreslår strunt, petar i småsaker, försöker begränsa den lilla frihet vi har samt lurar väljare med snack om lägre skatter. Mera pengar är alltid gångbart för vi röstar ju om det vi kan få inte det vi kan ge.

Sjuklövern kommer inte att rädda oss. Inte SD heller.

Nej, jag tror inte att SD kan ”rädda” landet och få till stånd någon sorts 1950 års idyll, men förstås med Internet. Situationen är för komplicerad och också beroende på andra länders välvilja, de som kommer över gränsen, vår lydnad både mot EU och FN. Världen är som utan gränser idag. SD är parias fast lite mindre idag med stigande röstsiffror. Det behövs samarbete över alla partigränser om verkliga, akuta behov i landet.

Men när partierna inte ens kan prata med varandra hur kan de då komma på hållbara, breda beslut?

Landsfadern fick nog och gick. Nu ropas det efter en kvinna. Varför ropas det inte efter en superhen, könlös varelse med extraordinära krafter som städar gatorna, lyfter ut de kriminella icke svenskarna från landet, låser in de svenska brottslingarna och börjar tänka efter med alla partier: vad behöver Sverige för att åter bli en framstående nation, inte toppa listorna över kriminalitet och bidragsförsörjning.

Jag tror att resurserna finns. Eller? Men jag är inte säker att politiker är de rätta att åtgärda något de själva har raserat.

Tar vi vara på vår broder?

Utvalda

Bild: norsk bro

Skrev om Breivik tidigare, har sparat en kommentar, återpublicerar idag 22/7 – 2021.

En liten uppdatering till ett gammalt inlägg på grund av att Breivik rättegången är avslutad:

Hans försvar är: Jag vill rädda Europa från att tas över av muslimerna. I den kampen är terrorhandlingar ett legitimt medel. … Jag är en fotsoldat bland många andra militanta högerextremister, säger Breivik

Han inte unik. I världen återfinns många – både organisationer, stater och enskilda – som tänker lik honom. Det är bara tron och offren som varierar. Tror du något annat har du definitivt blundat.

Juli 2011:

Vi kan bara blunda och ta honom som en unik ensam psykopat med galna idéer. Eller det enklaste: ropa att han är nazist.  Vi kan skjuta allt ifrån oss för vi är de goda. Jag tror dock att vi måste börja analysera oss själva och vårt samhälle och inte vara så blåögda och tro att allt är bra, alla är glada och alla vill leva i ett multikulturellt samhälle. Multikulturellt som inte ens existerar utan i våra samhällen finns öar av olika liv som knappt rör varandra. Jag ser det alldeles nära mig. Det är som att komma till ett annat land i vissa Stockholms förorter.

Det är en stor skillnad på invandring idag och i början på 60 talet då jag kom till Sverige. Då kom man över med Finlandsbåten på morgonen och började arbeta dagen efter. Eller med flyktingmottagningen som utvald metallare och om två månader kunde man knagglig svenska, hade arbete och började spara pengar för köp av Volvo. Även då bildade man små kolonier men vi skiljer oss inte nämnvärt från mängden.

Det fungerar inte så idag. Världen är totalt annorlunda. Vi är rörliga både kroppsligen och genom Internet. Det är folkvandringarnas och tankespridningens tid. De flesta vandrar till något annat land i Afrika eller bara över närmaste gränsen. Svält och krig, bomber och katastrofer är vardagsmat. ”Oslo liknade Kabul” … skrev någon kolumnist. Så är världen för många – dagligen. Klimatflyktingarna som söker ett land att bosätta sig i brukar vi inte ens skriva om.

En del flyr till EU. Vill vi ha dem? Vill vi verkligen ha dem här? Har vi empati nog för denna folkvandring? Politikerna håller vackra tal om multikulturell, arbetsinvandring och papperslösas rättigheter men frågan är nog en axelryckning – kanske lite gnäll – för de flesta. Mediedrevet går en stund. Vi är konservativa, vill ha trygghet och allt som vanligt. Speciellt i Sverige är vi trygghetsnarkomaner. Se bara vad som klagas mest: Staten tar inte hand om oss och bidragen är inte stora nog.

Det känns som en brytningstid i världen på många sätt. Revolutioner, klimatförändringar, folkvandring, konkursmässiga stater…

Nu har Norden vaknat med en smäll men blir det mer än sorg av det? De unga som mist livet förtjänar mer.

Jag läste några kommentarer på youtube, ett av de här:

”I always believe in listening to those who? experience things first hand. I live in the middle of the eastern part of Oslo. Daily I experience being te only white person on a subway, a bus, in an elevator etc. I am frequently scared in my own country. This weeken, muslim gangs burned 14 cars in my neighbourhood. I can’t own a car even. I hate my own city, my own country and my own life. Non western imigrant are by far the biggest problem in my daily life.

Det är en hård kritik.  Kan vi skylla på oförstånd? Jag tror inte det. Snarare är dessa unga förtvivlade över det som är påbackat på dem utan att de själva kunnat välja. Desorienterade i vår nya värld. Efter förtvivlan växer hatet. Efter det agerar vissa. Vi kan inte bara fly från det hela längre och skylla på någon psykiatrisk diagnos hos en enda terrorist. Vårt samhälle har för stora avgrund mellan människor. Vi är alla skyldiga till det hända på något sätt. Vi som inte såg vår broder och hans förtvivlan. Vi som inte ser grannen som har flytt från ett land med kanske värre omständigheter vi ens kan tänka oss. Och de invandrare som kom, släpptes in men inte blev bosatta i detta land på riktigt utan fortsatte det livet de nyss hade flytt ifrån, har sin del i bördan. Politikerna och den tredje statsmaktens, mediernas val av infallsvinkel att inte förglömma.

Han ville skicka ett budskap. Vi vill inte ha det fast nu är vi tvungna, det räcker inte att lägga fram blommor och tända ett ljus längre.  Nu måste vi rannsaka oss själva och våra politiker – inte bara Anders Behring Breivik.

Sortera folk och något om vår dödlighet.

I filmen Contagion – en spelfilm om hur virus sprider sig över världen med rejäl pandemi som följ – hittar forskare till sist ett vaccin. Vem ska vaccineras först sker genom lottdragning. Din födelsedag blir ditt lottnummer. Dragning dagligen och sedan ställer man sig i kön, vaccineras och får ett armband som bevis. Så klart sker det hot och överträdelser men det är ju en film.

I Sverige sker vaccinöverträdelser av folk som kan göra det och anser sig vara viktigare än andra. I verkligheten, inte på film. Men vem är viktigast att vaccinera först, speciellt när vaccinet är nytt och tiden för utvärdering var kort? Tillgången är också begränsad. Jag tycker det är en bra fråga. Vi kan lära oss från Israel som ligger i täten på vaccinering, men de långsiktiga resultaten och eventuella risker får vi vänta på.

Världen har valt lite olika strategier på vaccinering i covid pandemin men de flesta vaccinerar de äldsta först. De gamla, de som rent teoretiskt har kortast livslängd kvar, har ju drabbats mest av covid – död. I Sverige är dessa främst personer som bor i äldre- och demensboenden och som knappt går ut för att smitta sig i folkvimlet utan smittan kommer utifrån. Skyddsåtgärder har brustit. Något så enkelt som utbildning, handsprit eller munskydd ännu mindre snabbtest när du går till jobbet har saknats. Äldreomsorgens brister har varit uppenbara länge men nu är alla politiker förvånade och den stora löfteskarusellen i gång. Världens bästa äldreomsorg – igen.

De som drabbas av covid – död är oftast de äldre, 91% är över 70 år enligt statistik. Sjuka finns i alla årgångar.

Nu har vaccineringen påbörjats i Sverige och de äldre ska gå först samt vissa riskgrupper. En rimlig bedömning? Borde inte vårdpersonalen kanske gå före? De är ju dessa som tar hand om de sjuka, träffar andra människor, åker buss och handlar mat samt smittar – kanske. De gamla blir nog lite som provkaniner.

Åldern betyder mycket mer än vad vi tidigare har trott, sa Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson i en pressträff .Tegnell och flera kollegor säger också att de inte vet någon annan sjukdom där ålder är så dominerande faktor.

Är inte åldern just det faktor som tar död på oss? Det finns en övre levnadsgräns på ca 120 år för närvarande. Få når dit. Medellivslängden var 84,7 för kvinnor och 81,3 för män i Sverige 2019 enligt SCB. De äldre klarar av sjukdomar sämre än de unga. De äldre kan ha underliggande sjukdomar, kanske flera. Våra kroppar slits med åren. Få har samma kondition och hälsa vid 80 än vid trettio, femtio. Nog är jag äldre och mer sliten i kroppen nu än bara låt oss säga 20 år sedan. Jag försöker ignorera det.

Ålder syns i dödsstatistiken. De gamla dör, det är liksom livets gång. Var det något extraordinärt?

Betyder inte hög ålder alltid en ökad risk för död?

Döden i sig är alltid en sorg oavsett ålder och en påminnelse om vår egen dödlighet. Ta en stund och tänk på din egen kommande död och ditt eftermäle.

Flera studier har visat att risken för allvarlig sjukdom och för tidig död påverkas inte bara av ålder utan av faktorer som till exempel födelseland, kortare utbildning, lägre inkomst och typ av yrke. Livsstil kanske? Inget nytt.

Landets regioner skall enligt Folkhälsomyndighetens senaste instruktioner inte bara prioritera utifrån ålder utan även utifrån faktorer som låg utbildning och inkomst, de så kallade socioekonomiska faktorerna. Nyss sa man bostadslösa och papperslösa ska gå före men FHM tog bort det. Skriet från Allmänheten blev för stor.

Hur skulle det gå till? Skall din inkomst kollas enligt Skattemyndigheten och Socialtjänsten och är den tillräckligt låg är du prioriterad i vaccinkön? Kanske visa din sista lönebesked som jag fick göra när jag skrev hyreskontrakt hos Allmännyttan? Din utbildning kontrolleras? En del som lever av försörjningsstöd och hela bidragspaketet kan ha bättre inkomst än de med låg lön. Hur räknas det då? Vem får sprutan?

Enligt statsepidemiolog Anders Tegnell handlar beslutet att prioritera ens socioekonomiska nivå om att nå ut till utsatta grupper. Det måste finnas en tillgänglighet så att man kan vaccinera sig även när man bor i de här områdena, säger han.

Men finns inte det vårdcentraler och sjukhus även på och för dessa områden?

Ska vi sortera folk beroende på vilken förort man bor i? Det område som har den största smittsamheten ska gå före, det behövs inte prata om socioekonomiska faktorer. Stockholm har prioriterat de så kallade socioekonomiskt utsatta förorters gamla där smittan har varit större, andra får vänta för vaccinet räcker inte till.

Nu har faktiskt gamla finnar största risken att dö av covid, så ska finnar gå före i kön? Eller tänkte man bara på andra invandrargrupper, de nyare?

Dödlighet vid bekräftad covid-19 var högst i Sverige för de födda i Finland, 145 per 100,000 personer. Det är förstås betydligt högre än dödstalen i själva Finland som har klarat pandemin bättre än Sverige. Finnarna är följt av de födda i Turkiet med 97 per 100,000 personer. Sedan kommer Somalia och Chile.

Nog visar siffrorna något om invandring och när det skedde. 1950 bodde 26 900 finländare i Sverige, och 1960 nära 75 000, det var då jag kom. Toppåret inom denna nya flyttningsrörelse inföll 1970, då 41 479 finländare invandrade till Sverige. De flesta av dem som kom samtidigt med mig från Finland, är döda. Jag känner idag bara en finlandsfödd person.

Dödligheten för de födda i Sverige var 32 per 100,000 personer.

Vad gjorde finnarna i Sverige? Fylla och slagsmål? De flesta arbetade i tyngre yrken, i fabriker eller de slitsamma och smutsiga jobb svenskarna ogärna ville ha. De arbeten var den outbildades möjlighet. Arbetsutbudet var större än antalet sökanden. Jag kom på en söndag, fick jobb på måndag och började med avtalsenlig lön på tisdag.

Inga språkkurser. Inga riktade insatser. Inga bostäder för andra än de få som kom direkt genom AF i Finland. Vi sov på golvet hos de som hade invandrat tidigare. Inga körkort, socialbidrag, lägenheter och klapp på axeln. Jobbade du inte, var du illa ute.

När det pratas m invandring ser man ofta inte finnarna och deras bidrag till landet, det arbete vi gjorde i de svenska fabrikerna, inom städning och sjukhuskök, det produktion som då gjorde Sverige till ett välmående land och där finnar var del av det..

På mitt arbete som socialsekreterare träffade jag några av dem som drabbats av arbetslöshet när de stora industrierna senare lades ner. Att flytta tillbaka till Finland var inte längre en fråga. Att få nytt jobb obefintligt. Ofta var också svenska språket svagt för alla på jobbet hade ju pratat finska. Så var det på mitt första jobb, andra, tredje… ingen pratade svenska. Kanske dök det upp någon chef som inte var en finne.

Idag kan du försörjas av det allmänna hela livet och inte behöva ta vilket jobb som helst. Det var annorlunda i det Sverige som ropade efter arbetskraft.

Idag är inte finnar den största invandrargruppen utan syrier. Ställ dig frågan varför. Det kan bli intressant.

Vaccinering då. Varför är det alltid så svårt att göra smarta beslut? Öppna en vaccincentral på de områden där covid är som mest utbredd. Ställ alla i kön utan att behöva ringa, köa eller ha BankID. Utan att fråga om ens lön eller annan status. Ifall vi har vaccin så det räcker förstås.

Varför är det så svårt att få någonting gjort annat än en massa snack och funderingar när smittoläget är tämligen öppen bok! Än pratar Regeringen om kommande åtgärder, nya inskränkningar i våra liv när tåget har gått länge sedan medan Regeringen missade perrongen.

Sortera inte folk enligt inkomst. Kränk inte de som arbetar ihop vaccinpengarna för alla. Vaccin betalas med skattepengar. Det är inte gratis även om du inte behöver betala just då. De kanske är arbetare som borde ha prioriterats?

Och – glöm nu inte att tvätta händerna! Var glad över att du har tillgång till vatten!

PS Nej, jag är inte en vaccinmotståndare i princip men ställer mig nu sist i kön om alls. Av några enkla skäl: https://blogg.iniskogen.se/2020/12/07/pest-eller-antibiotika/

Vaccinbild: Av U.S. Secretary of Defense – https://www.flickr.com/photos/secdef/50721647742/, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=97585829