De försvunna, del 2

Utvalda

Så här på Allhelgonahelgen tänker vi på människor vilka inte längre finns bland oss. I min ålder börjar det bli många. Det finns också klienter och patienter jag har mött vilka inte försvinner ur minnet. Några har gjort intryck av oförglömlig art. Jag tänkte på en person vilken jag hade som klient en kort tid. Jag kallar mannen bara Finnen. Han förblev finsk medborgare hela sitt liv.

Först något om den finska invandringen. Under åren 1950 till 1970 flyttade skaror av finländare till Sverige i jakt efter arbete. Många kom för att arbeta en kort tid kanske som sommarvikarier, men flera blev kvar. Omkring 450 000 personer flyttade från Finland till Sverige, och även om flertal återvände förblev drygt 230 000 bosatta i landet, som jag. Om vi räknar med alla finländare som vid något tillfälle arbetade i Sverige är de ca 700 000 personer. Så, vem var med och byggde landet?

Inte bara finländare utan många andra invandrare sökte sig då till Sverige från länder som Jugoslavien, Turkiet, Grekland och Italien för arbete främst i industrin. De var billiga personer, direkt i arbete och som skattebetalare. En dåtida arbetskraftsinvandrare betalade mer i skatt än vad han eller hon kostade i form av transfereringar.

Gick det inte bra var det bara att åka hem.

Det är annat idag, både med invandrare, arbetstillfällen och transfereringar.

Den person jag vill berätta om kallar jag enkelt Finnen.

I mitten av -50 talet flyttade Finnen först ensam till en dåvarande industristad i Sverige. I staden fanns då både textilindustri, pappersbruk, vapentillverkning och elektronikföretag samt hamn med mera och service som behövdes för en växande stad. Finnen hade tur för arbete och bostad var redan ordnad genom den finska arbetsförmedlingen så det var bara att leta sig till rätt plats i produktionen. Oftast åkte man dock på vinst och förlust. Sverige ropade efter fabriksarbetare. Även de utan utbildning klarade ett arbete vid löpande bandet. Finnen är snart 30 år och har arbetat sedan två års yrkeslinje men varit tidvis arbetslös. Han är gift med sin ungdomskärlek.

På fabriken fanns många män inflyttade från Finland. De var ett gäng som sökte bättre tillvaro för sina familjer eller bara bättre betald kneg för kortare tid. Fruarna fick också arbete främst i textilindustrin. Barnen lärde sig svenska av kompisar och i skolan. Tillvaron var förhoppningsfull.

Efter några månader flyttade Finnens fru till Sverige. Hon fick omgående arbete i en fabrik. Med tiden fick familjen en större lägenhet, bil inköptes och pengar skickades till gamla föräldrar i Finland. En dotter föddes. Finnen kände sig lyckligt lottad.

Sedan kom kraschen. Från 1970 till 1986 las mesta industrin i staden ner. Fabriken Finnen arbetat i stängdes på grund av rationalisering, alltså nedläggning. Finnarnas ofta bristande språkkunskaper i svenska innebar att det var svårt att hitta andra jobb. Nej, det fanns inte Sfi och arbetskamrater tillika chefer talade ofta finska. Har du arbetat hela ditt liv i industrin på samma produktionskedja finns det inte kvalifikationer för annat. De Statliga Verk som placerades på orten gav inget jobb åt män och kvinnor sparkade från fabriker.

Flera friska men väl så slitna personer i 50-års ålder uppåt blev tvingade till förtidspension när A-kassan var slut. En del vägrare och försökte ännu hitta annat. Att bli förtidspensionerad kraschade ekonomin för resten av livet. Att återvända till Finland när barnen var mer svenska än finska, i studier eller redan gifta och hade barnbarn var otänkbart.

Staden tänkte sig att fabriksområdet kunde ändå bli en tillgång, turismen skulle fylla på luckorna.

Flera platser i Sverige har tänkt så när arbetstillfällena försvann. Turismen är dock en osäker bransch. Inget för språksvaga halvgamla fabriksjobbare att få anställning i. Inte fyller turismen bortfallet av skatteintäkter. De är bara minnen för andra tider, kanske en trist påminnelse hur arbetslöshet och taskig ekonomi blev till.

Så Finnen blev arbetslös. Hans fru likaså men hon fick snabbt arbete med städning på deltid. Familjens ekonomi var nu helt förändrad.

Vad händer med en finsk man som inte längre kan försörja familjen? En del tar till flaskan. Så gjorde Finnen men först efter några år. Han gav upp tröstlöst sökande efter arbete. När jag träffar honom 1985 – han söker inte ens själv utan skickas genom en chef för boendet för bostadslösa – har han varit arbetslös i sex år, sökt jobb två, supit nära fyra och bott på gatan kanske ett år, sedan i ett lågtröskelboende det senaste halvåret. Han hade flyttat ut ur hemmet själv när alkoholen tog helt över.

Hans fru gav upp och begärde skilsmässa som dock aldrig genomfördes. Dottern studerar i Universitet. Finnen får fira Jul med sin familj men nu är det än kall november. Om han slutar supa kan han kanske flytta hem. Han skäms och bor hellre på gatan.

Jag arbetar då som socialsekreterare mest med missbrukare. Jag träffar Finnen, han är nykter då men luktar gammal fylla. Han beklagar sig inte. Han har inget hopp om någonting. Han går i trasiga, smutsiga kläder och hans skor är trasiga sandaler.

Har han inga kläder kvar hos förra frun? Nej, det han hade har försvunnit, stulits och bara den svarta bröllopskostymen är kvar där men är för liten. Arbetskläderna hade han slängt efter två år.

Jag beviljade honom en omgång kläder och startade ansökan om förtidspension. Han var närmare 60 år nu. Han får bli utredd på Socialmedicinska. Det är kö dit, om två – fyra månader kanske. Men jag litar inte på att pengarna går till kläder så jag går och handlar med honom.

Ryktet går att Finnen får nya kläder. Fyllegänget hänger på och följer noga våra göranden. Affären är något avvisande men jag blänger på dem och visar min legitimation. De blir lite mer hjälpsamma.

Han kläs upp i nytt från kalsonger till jacka. Skorna är svårast, hans fötter är illa åtgångna och några tår skadade, kanske frusna.

När han ser sig i spegeln börjar han gråta. Jag föreslår att han ska gå och klippa sig. Jag – socialbidraget – betalar också för det.

Vissa av mina arbetskamrater tyckte att jag hade slösat på Socialtjänstens pengar. Kläder till en fyllo! Jag tyckte nog att Staden var skyldig honom mer än en omgång kläder. Second Hand? Nej, inget användbart i hans storlek, mest klänningar från gamla nu döda damer.

Finnen var nästan nykter fram till Julen. Det där med pension var kanske inte så dumt. Jag försökte skynda på utredningen. Han fick löfte om ett enkelrum i boendet när något blev ledigt – om han höll sig nykter, ungefär. Han besökte sin familj som planerat under Julen. Han var nykter vid besöket och fick stanna över helgen.

Omkring nyår försvann han. Spårlöst.

När Finnen inte kom till nästa möte hos mig, inte tillbaka till boendet och inte var kvar hos sin familj började jag leta genom att fråga missbrukarna i stan. Nej, ingen visste något. Jag var bekant med närapå alla missbrukare samt hade räknat stans bostadslösa så jag försökte använda den kännedomen. Inget. Jag försökte kolla ifall hans nya kläder dök upp på någon annan, men icke. Inte var de sålda till stans second hand heller.

Det blev en polisanmälan men polisen la nog ingen större möda på det. De var säkra på att han fallit i vattnet vid hamnen i fyllan och svepts ut till havet. Det hade hänt förr med någon.

Jag grubblade. Blev hans liv för tydlig för honom och han hade tagit livet av sig. Vad var min del i det?

Familjen gav upp hoppet om ett tag. Egentligen hade de gett upp tidigare. Men frun grät, bittert. Hon förbannade till och med flytten till Sverige. Men som så för många andra fanns det inget kvar i Finland att flytta tillbaka till.

Mysteriet löstes aldrig. Finnen var och förblev försvunnen.

Ha en bra Allhelgonadag. Kom ihåg de som har lämnat oss. Ägna en tyst stund för livets outgrundliga mening – vad det nu är för dig.

Den blomstertid som inte kom…

Utvalda

Jag närmade mig ”civilisationen”. Hastigt byttes stigen på Sörmlandsleden mot asfalt. Jag gick en bit tillbaka, klädde av mig bakom en stor gran och bytte till rena kläder, reserven som inte hade använts. Jag började gå mot Katrineholms tågstation.

Jag var inte riktigt säker om jag gick rätt så jag tänkte fråga men mötte ingen gående innan jag var nära stationen. Då fick jag en trevlig pratstund med en gammal dam som hade bott hela sitt liv i Katrineholm. Hon sa att förändringar ar många, både bra och dåliga men huset vid stationen var i alla fall som förut: gult.

Jag hade bott i Katrineholm en kort tid på -70 talet. Befolkningen var då ca 22 600 personer. I maj 2021 fanns 34 674 invånare i Katrineholms kommun. Om man sorterar folk i åldersgrupper och härkomst är 36,4 % av män i ålder 15 -44 år invandrare. Samma förändring ses i många kommuner. I min kommun är över hälften av männen i ålder 14 – 44 invandrare.

Män som drar runt i större grupper är vardag. På tågstationen mötte jag följaktligen ett gäng yngre invandrarmän i häftig diskussion. Det är en förändring i gatubilden som nu mera finns i alla tätorter.

Förändring av stadsbilden bestod också av ett affärsområde i kanten av stan med de vanliga affärer som finns hopklumpade vid många städer nu mera. Under vandringen hade jag passerat två små städer, Malmköping och Hälleforsnäs och sett igenslagna affärsfönster samt de nästan obligatoriska pizza – kebabgrillen. Även det är typisk, inte bara i små städer utan i centrum nära Stockholm. I vårt lilla centrum har det funnits tomma affärslokaler i några år. Folk åker in till stan för större utbud. Men pizza kan du få på flera ställen.

Himlen var nu beckmörk. Regn hotade. Jag bestämde mig att åka hem i stället att göra en runda på stan.

På resan hem i tåget tänkte jag på skolavslutningen i Katrineholm då min dotter gick på mellanstadiet. Det fanns en invandrarpojke i hennes klass. Han utmärkte sig inte på något sätt innan skolavslutningen. Det skedde på den tiden i kyrkan. Efteråt samlades barnen utanför och läraren delade ut betyg.

Pojken sa att han kunde inte gå till kyrkan. Han var muslim.

Läraren sa: Men då får du ju inget betyg. Alla går till kyrkan. Men man behöver inte be om man inte vill. Bara sitta tyst.

Tidigare hade ingen märkt att han inte var med och sjöng den blomstertid nu kommer. Men nu hade han en lärare som hade betygsutdelning efter kyrkan.

Pojken lydde. Det hände ingenting i kyrkan. På kyrkbacken samlades klassen och alla fick sina betyg. När pojken såg sina föräldrar föll han ihop på marken.

Nej, han var inte avsvimmad. Han låtsades. När läraren sa ordet ambulans kvicknade han till snabbt. Föräldrarna skällde – troligen – men ingen förstod något om det eftersom ingen kunde deras språk.

Han tolkade inte nu sina föräldrar fast läraren frågade.

Nu när jag satt i tåget och Katrineholm försvann ur utsikten tänkte jag på honom. Vad blev det av den pojken? Lyckades han balansera sina föräldrars önskemål med livet i Sverige? Fann han en plats i sitt nya hemland eller blev han inte integrerad i det svenska Sverige?

Han hade ju fördelar. Enda invandrarbarnet i klassen, svenska språket och en lärare som höll de gamla svenska sederna i liv. Jul, påsk, skolavslutning…

Idag skulle pojken få skadestånd på grund av kränkning och läraren troligen sparken som rasist. Ja, vi har dock förebyggt sådant genom att alla får avstå den blomstertid nu kommer och prästens välsignelse i kyrkan. Även betygen anses onödiga så tidigt.

Ibland känns det som om vi skäms över Sverige och svenskarna, över våra framgångar och fungerande Samhälle men gladeligen för in och även prioriterar dysfunktionell kultur från länder vilka inte klarar av att hålla fred eller ens behandla sina kvinnor anständigt – om det nu kan kallas kultur.

Som om magin att bara att korsa gränsen skulle förändra det bagage var och en har med sig.

Idag borde vi inse att det inte kommer att hända. Hur vi sedan agerar är så kallad annan femma.

PS. Texten i bilden säger: Använd bryggan på eget ansvar.

Mer om Sveriges befolkning idag hos Katerina Magasin:

Ropet efter en superkvinna.

Utvalda

De får växa vart som helst men inte på min tomt, sa en stugägare när Lupinåkern närmare sig hans grönsaksland. Lupiner är inte populära, bara just den stunden de blommar som vackrast. Sedan vill vi bli av med dem.

Området hade till och med en dag då de boende rensade frökapslarna för att bränna dem.

Lupiner sprider sig effektivt. Det är en invasiv art. Den tar död på andra växter. Snart finns en Lupinåker i stället blandade blommor och gräs. Även de små insekterna och fjärilarna försvinner. Får lupiner ett fäste på din tomt har du snart överflöd av de.

De förvildade amerikanska lupiner sedan år 1900 fått stor spridning i Europa. Det finns andra växter och djur som tar snabbt över. Jättebjörnlokan är en. Vildsvin en art, likaså kanadagås. Det man gladde sig åt i få exemplar har tagit över och behandlas nu som ovälkommet, risk för naturen samt andra varelser.

Är det så även med oss människor? Den nyfikenhet vi svenskar mötte utlänningar på 50 – 60 talet har bytts till tidningsrubriker om skjutningar och knarkhandel. Till rädsla och förändringar av våra vanor. Till språkproblem och utsatta områden. Arbetslöshet. Det är det som står i media som om vi alla vilka har invandrat vore kriminella, bidragsfuskare, knarklangare, kvinnoförtryckare, med ett vapen i handen.

På 50 – 60 – talet var åsynen av en beslöjad kvinna eller en svart man exklusivt och något vi vände oss efter på gatan. Turister i Sverige från fjärran länder, vad roligt! (Vi finnar var däremot ofta jävla finnar.) Idag, när över 55% av män i ålder 14-44 år i min kommun är invandrarmän främst från Mellanöstern/Afrika är det exklusiva definitivt borta. Gymnasiet nära mig ser ut som om det vore en utländsk skola. Att bära slöja i tjänsten är tillåtet, även med en tjänsteuniform. Men ve om du kommer med din konfirmationskors!

Den kulturella förändringen som sker handlar dock inte om kläder utan avståndstagandet från det vi har uppfattat som svenskt, bra, sättet att leva i ett svenskt samhälle. Arbetsvilja. Skatteinbetalning. Skattefinansiering av olika nyttigheter som skola och sjukvård. Jämlikhet. De regler, lag och uppfattning om god sed som finns i Sverige är utklassade av en del invandrare. De som syns. De andra är väldigt tysta.

Enligt den svenska grundlagen kan invandrare välja i vilken mån de vill ingå i den svenska kulturen – vad det nu är – och vad de vill behålla av sin egen.

Men det var inte klankultur lagstiftaren tänkte då. Inte hederskultur. Inte byggandet av fler moskéer. Inte de svartklädda beslöjade kvinnorna. Jag tror inte Regering och Riksdag begrep vad kultur och religion är, dess uttryck, när lagstiftningen gav integration och assimilering nobben.

Jag har undrat över den tystnad som råder, speciellt i så kallade utanförskapsområden. Det är inte många som öppnar munnen, hjälper Polisen, vittnar och tar till sig fördömande eller skuld. Även politiker, senast Damberg, krystade något om tystnadskultur. Jag antar att folk är rädda. De vill inte lägga sig i. En rädsla som även råder hos politiker och media men då handlar det om att inte bli det värsta som finns: rasist.

För, det viktigaste är att inte bli rasist speciellt inte vit rasist. Inte ens antyda att invandring har även negativa sidor. Inte kränka någon, vem den nu är. Inte ge SD utrymme.

Fast jag tror att det håller på att spricka nu. Lite.

Det måste ha varit en pinsamt när BRÅ rapporten visade öppet att invandrare och deras barn födda i Sverige leder kriminalligan. Att en del svenskar har också negativa sidor är lättare att stå ut med. Det gror sakteligen en ilska hos folket. Men reaktionen är i otakt med utvecklingen, efter åratals blundande, acceptans, eller tron att det händer inte oss. Man brydde sig inte innan. Tills man själv drabbas. Tills man genom en tolk talar med pressen om sitt missnöje och smärta.

Även tjänstepersonal som borde larma kniper käft av rädsla. Var och en har sin familj närmast och då gäller inte regler.

Men – tystnaden liknar politikers agerande. Det nu mera berömt oacceptabelt eller det såg vi inte komma härskar lite överallt, inte bara i politiken utan kanske i hela landet. När ringde du själv polisen sist när knarkaffärer gjordes upp framför dig? Eller när alla cyklar lyftes till en bil från cykelstället? Inte ens jag ringer längre. Polisen har inte tid att komma. (Jag har full respekt för polisen och har haft utmärkt samarbete med dem genom jobbet men det är svunna tider.)

32% av folket som intervjuades nyligen är oroliga för att hamna i skottlinjen och bara vart femte tror att politiker löser problemet. Det finns optimister i landet.

Skall vi bara vänja oss? Troligen, ingen kommer att rädda oss. Vi riskerar att bli Nordens Mellanöstern. För politiker, senast döende L, tar ett varv till om hur de kan hålla SD stången. Politiker pratar om tvång att spara till en bostad, tvång att välja elbolag, rätt till surrogatmödrar och rätt att ge blod som homosexuell. Kanske måste vi visa vaccinpass för att äta i kvartersrestaurangen. Landet skriker om lugn på gatorna, slippa våldtäkter, ha en fungerande skola även på förorter, över bostadslösa svenska pensionärer, rensa klanområden eller om framtida elbehov. Det handlar inte om klimatet där uppe, inte heller hur många gånger vi ska vaccineras utan närliggande behov på marken. Liv och död. Men politiker föreslår strunt, petar i småsaker, försöker begränsa den lilla frihet vi har samt lurar väljare med snack om lägre skatter. Mera pengar är alltid gångbart för vi röstar ju om det vi kan få inte det vi kan ge.

Sjuklövern kommer inte att rädda oss. Inte SD heller.

Nej, jag tror inte att SD kan ”rädda” landet och få till stånd någon sorts 1950 års idyll, men förstås med Internet. Situationen är för komplicerad och också beroende på andra länders välvilja, de som kommer över gränsen, vår lydnad både mot EU och FN. Världen är som utan gränser idag. SD är parias fast lite mindre idag med stigande röstsiffror. Det behövs samarbete över alla partigränser om verkliga, akuta behov i landet.

Men när partierna inte ens kan prata med varandra hur kan de då komma på hållbara, breda beslut?

Landsfadern fick nog och gick. Nu ropas det efter en kvinna. Varför ropas det inte efter en superhen, könlös varelse med extraordinära krafter som städar gatorna, lyfter ut de kriminella icke svenskarna från landet, låser in de svenska brottslingarna och börjar tänka efter med alla partier: vad behöver Sverige för att åter bli en framstående nation, inte toppa listorna över kriminalitet och bidragsförsörjning.

Jag tror att resurserna finns. Eller? Men jag är inte säker att politiker är de rätta att åtgärda något de själva har raserat.

Tar vi vara på vår broder?

Utvalda

Bild: norsk bro

Skrev om Breivik tidigare, har sparat en kommentar, återpublicerar idag 22/7 – 2021.

En liten uppdatering till ett gammalt inlägg på grund av att Breivik rättegången är avslutad:

Hans försvar är: Jag vill rädda Europa från att tas över av muslimerna. I den kampen är terrorhandlingar ett legitimt medel. … Jag är en fotsoldat bland många andra militanta högerextremister, säger Breivik

Han inte unik. I världen återfinns många – både organisationer, stater och enskilda – som tänker lik honom. Det är bara tron och offren som varierar. Tror du något annat har du definitivt blundat.

Juli 2011:

Vi kan bara blunda och ta honom som en unik ensam psykopat med galna idéer. Eller det enklaste: ropa att han är nazist.  Vi kan skjuta allt ifrån oss för vi är de goda. Jag tror dock att vi måste börja analysera oss själva och vårt samhälle och inte vara så blåögda och tro att allt är bra, alla är glada och alla vill leva i ett multikulturellt samhälle. Multikulturellt som inte ens existerar utan i våra samhällen finns öar av olika liv som knappt rör varandra. Jag ser det alldeles nära mig. Det är som att komma till ett annat land i vissa Stockholms förorter.

Det är en stor skillnad på invandring idag och i början på 60 talet då jag kom till Sverige. Då kom man över med Finlandsbåten på morgonen och började arbeta dagen efter. Eller med flyktingmottagningen som utvald metallare och om två månader kunde man knagglig svenska, hade arbete och började spara pengar för köp av Volvo. Även då bildade man små kolonier men vi skiljer oss inte nämnvärt från mängden.

Det fungerar inte så idag. Världen är totalt annorlunda. Vi är rörliga både kroppsligen och genom Internet. Det är folkvandringarnas och tankespridningens tid. De flesta vandrar till något annat land i Afrika eller bara över närmaste gränsen. Svält och krig, bomber och katastrofer är vardagsmat. ”Oslo liknade Kabul” … skrev någon kolumnist. Så är världen för många – dagligen. Klimatflyktingarna som söker ett land att bosätta sig i brukar vi inte ens skriva om.

En del flyr till EU. Vill vi ha dem? Vill vi verkligen ha dem här? Har vi empati nog för denna folkvandring? Politikerna håller vackra tal om multikulturell, arbetsinvandring och papperslösas rättigheter men frågan är nog en axelryckning – kanske lite gnäll – för de flesta. Mediedrevet går en stund. Vi är konservativa, vill ha trygghet och allt som vanligt. Speciellt i Sverige är vi trygghetsnarkomaner. Se bara vad som klagas mest: Staten tar inte hand om oss och bidragen är inte stora nog.

Det känns som en brytningstid i världen på många sätt. Revolutioner, klimatförändringar, folkvandring, konkursmässiga stater…

Nu har Norden vaknat med en smäll men blir det mer än sorg av det? De unga som mist livet förtjänar mer.

Jag läste några kommentarer på youtube, ett av de här:

”I always believe in listening to those who? experience things first hand. I live in the middle of the eastern part of Oslo. Daily I experience being te only white person on a subway, a bus, in an elevator etc. I am frequently scared in my own country. This weeken, muslim gangs burned 14 cars in my neighbourhood. I can’t own a car even. I hate my own city, my own country and my own life. Non western imigrant are by far the biggest problem in my daily life.

Det är en hård kritik.  Kan vi skylla på oförstånd? Jag tror inte det. Snarare är dessa unga förtvivlade över det som är påbackat på dem utan att de själva kunnat välja. Desorienterade i vår nya värld. Efter förtvivlan växer hatet. Efter det agerar vissa. Vi kan inte bara fly från det hela längre och skylla på någon psykiatrisk diagnos hos en enda terrorist. Vårt samhälle har för stora avgrund mellan människor. Vi är alla skyldiga till det hända på något sätt. Vi som inte såg vår broder och hans förtvivlan. Vi som inte ser grannen som har flytt från ett land med kanske värre omständigheter vi ens kan tänka oss. Och de invandrare som kom, släpptes in men inte blev bosatta i detta land på riktigt utan fortsatte det livet de nyss hade flytt ifrån, har sin del i bördan. Politikerna och den tredje statsmaktens, mediernas val av infallsvinkel att inte förglömma.

Han ville skicka ett budskap. Vi vill inte ha det fast nu är vi tvungna, det räcker inte att lägga fram blommor och tända ett ljus längre.  Nu måste vi rannsaka oss själva och våra politiker – inte bara Anders Behring Breivik.