How? Why? To what end?

How? Why? To what end? frågade Cameron i sitt omtalade tal om EU och Europa,  ett tal som lär sparas för historien när någon skriver om EU s och Europas historia på modern tid. Det var ett lysande tal, han har talskrivare av rang. Många har åsikter om talet. (Se länk nedan och läs det.)

How? Why? To what end? Camerons fråga är en bra allmän frågeställning vi borde ställa ofta, om inte ständigt i livets vägval. Politiker tycks sällan göra det helhjärtat, kanske hur men inte varför och alltför sällan analyseras det möjliga resultatet. Deras frågor och svar räcker till nästa val. Ofta är det gammalt skåpmat som dammas upp, eller vaga löften de inte ens tänkt att hålla eller slåss för. Icke förankrade förändringar och förslag får snabbt  Internet att svämma över med ilskna rop.  Det brukar kosta väljarflykt. Revolution är svårt att göra, både i det lilla livet och i större skala.  Vi är trygghetsnarkomaner när ungdomens iver har stillats.

Varför ställer vi så sällan frågan varför? Är det frågan som är svår eller svaren som oroar? Varför ser livet ut som det gör? Hur blev det så här? Ibland är det solklart. Ibland är svaren otydliga och man måste tänka hårt över sina livsval och vägar. Att inte tänka till brukar medföra kostnader och ånger senare.

To what end?  Det enda vi vet säkert om livet, är slutet. Vi är alla dödliga. Men vägen dit tar ett tag. Det finns oändligt med val att göra. Varje val har sitt slut, medförande ett nytt val eller avslut på riktigt. Att avsluta det vi inte längre kan förändra är svårt ibland. Att städa upp både vindskontoret och sinnet är hälsosamt och lyfter av barlast.

Så här vid födelsedagen far tankarna. Ett nytt obrukat år ligger framför mig – eller inte.  Det enda vi vet är att vi ingenting vet säkert, det gör dagarna dyrbara. Någonstans vid 40 börjar det tippa över, fast då tänker vi inte så. Då befinner vi oss på toppen av livets kurva. Omkring 70 är det inget att hymla med längre. Frågan hur blir väldigt aktuell. Hur ser resten av min tid ut här på jorden? Det finns inte så många stora planer kvar, och de som man hade och aldrig blev till är bäst att förlåta. När jag sitter här på min soffa med min sambo vars minne är försvunnen,  ser livet ganska innehållslöst ut men när jag börjar räkna och sätta på pränt var har hänt under livets gång – och kanske hinner hända – är det ganska fullproppat i händelseboken. På gott och ont. Innehåll både att bevara och även att glömma fortast möjligt.

http://www.number10.gov.uk/news/david-cameron-eu-speech/

Äventyr, gränser och stilla liv.

Har just avslutat en bok som värmt bokhyllan i flera år: Karavan utan återvändo av Bruno Bauman. Han har bland annat korsat Gobiöknens centrum. I boken berättar han om två resor, Sven Hedins 1895 och sin egen, år 2000, genom öken Takla Makan i Kina. Varken den ena eller andra resan slutar riktigt väl. Öken är svårt att bemästra.

Vad är det som får någon att riskera sitt liv så uppenbart? Han är en av de många som satsar hälsan, livet, pengarna och allt annat för ett äventyr vars slut är bara en hoppfull gissning. Tänk på Göran Kropp, en nutida äventyrare eller de längre bak som just Hedin, Alexander von Humboldt, Columbus, Thor Heyerdahl (aktuell i filmen Kon Tiki) eller de första som erövrade rymden. Att söka efter något som ingen har gjort förut är livselixiret för vissa. Det finns inte många gränser kvar att spränga. Det blir spektakulära historier som Felix Baumgartners hopp.

Vi tänker sällan att forskning kan vara  äventyr. Hur ofta läser vi något om forskarens mödor och framgångar? Nobelpriset kanske och sedan ingenting. Forskning är ändå något som påverkar oss mer än 39 kilometers hopp från himlen men sistnämnda får mer uppmärksamhet.

Vissa av oss är nöjda med ett lugnt liv, regelbundna vanor, trygga omgivningar – som en Stockholmsbo sa att allt utanför tullarna är okänt landsbygd – medan andra bara längtar efter nästa riskabla projekt. Jag har funderat på vad som driver sensation seekers, eftersom sonen är ensamseglare och har tillbringat månader till havs i storm och stiltje, problem och mera problem och har bestigit hittills 3 toppar av high seven. Några tycker att även en vandring i Sarek testar gränserna fast det kräver bara starka ben och en fullpackad ryggsäck. Okej, lite mer krävs nog, ge dig inte till Sarek om du inte har fjällvana. Ibland kallar man även mig äventyrare men det är att ta i. Att vandra kan inte räknas i samma klass som alla galningar vilka skidar över Antarktis, korsar öken, bestiger de högsta topparna eller försöker ta livet av sig med andra omöjliga projekt. Att vandra är ren friskvård.

Vi är och får vara olika i vårt sätt att tänka och leva. Vissa vågar mer och tänjer gränserna, på gott och ont. De vill vara först, högst, ensammast, modigast, känna livet pulsera extra – om bara en stund. Skulle de impulsiva, äventyrliga, de med längtan efter något mer inte finnas skulle vi än sitta vid grottmynningen och grubbla om vi vågar ta oss ut.

Sensation seekers är bra att luta sig mot i farans stund – eller räddar de bara kallt sig själva? Läs boken om du får tag på den så får du en intressant fundering över nationalhjälten Sven Hedin.

Boken är tyvärr slutsåld men finns om man letar på Internet eller i bibliotek.

Den gula båten är ensamseglaren Tommys båt Icebreaker

Fly rummet när en lågenergilampa går sönder!

Alldeles nyss bytte vi ut de alldeles väl fungerande lamporna mot nya med kvicksilver. Nu har länderna kommit överens om enligt FNs miljöprogram UNEP att begränsa  kvicksilvret:

Konventionen ska ha bindande begränsningar för utsläpp av kvicksilver. Bland åtgärderna finns krav på kvicksilverfilter för koleldade anläggningar, gränser för kvicksilveranvändning i guldutvinning och minskad användning av kvicksilver vid tillverkning av elektronik, batterier, termometrar och glödlampor.

Vem skall nu skämmas? EU? Regeringen?

Nu dråsar det ner flera välmenande råd om hur vi skall handskas med lågenergilampor. Som åk till återvinningscentralen nära dig. Lågenergilampor får oftast bara lämnas på bemannade stationer, så ta reda på vad som gäller på just din station. Oja, det var ju enkelt för den billöse. Ska vi åka runt med en lampa som skulle just spara energi?

Vissa föreslå pantsystem som för burkar.

Men burkar läcker inte kvicksilver. Lågenergilampor vill jag inte ha i min mataffär. Dessa lampor skall bara bort. Kanske till EUs fina regeringsbyggnad eller till Rosenbad? Bilar som åker runt och samlar in och byter ut lamporna till nya ofarliga?

Förvara aldrig trasiga lågenergilampor hemma. Åk iväg med den i en glasburk alltså. Om du har sönder en lampa hemma, följ noga instruktionerna på Kemikalieinspektionens hemsida. Låter som om vi hade farliga gifter hemma. Det är sant. Läs här hur du gör:

När en kall lampa går sönder
Samla upp lampresterna med till exempel en bit styvt papper eller kartong och lägg dem i en glasburk med lock. Torka därefter golvet med en fuktig trasa. Lägg sedan även trasan i glasburken, stäng burken och märk den, till exempel med texten ”kan innehålla kvicksilver från en lågenergilampa”. Lämna burken till returhantering som är avsedd för farligt avfall.

Använd inte dammsugare. Det finns en risk för att dammsugaren ytterligare finfördelar och förångar kvicksilverdropparna och sprider dem i luften.

När en varm lampa går sönder
Vädra och lämna rummet. Den europeiska lampbranschorganisationen (ELC) rekommenderar att man lämnar rummet i 20-30 minuter. Samla senare upp lampresterna till exempel med en bit styvt papper eller kartong och torka golvet och andra ytor i närheten av den trasiga lampan med en fuktig trasa. Lägg lampresterna i en glasburk med lock. Lägg även trasan i glasburken, stäng burken och märk den, till exempel med texten ”kan innehålla kvicksilver från en lågenergilampa”. Lämna burken till returhantering som är avsedd för farligt avfall.

Använd inte dammsugare. Det finns en risk för att dammsugaren ytterligare finfördelar och förångar kvicksilverdropparna och sprider dem i luften.

Man blir matt bara av att läsa det här. Hur kunde myndigheterna drabba oss med detta? Skyll inte på EU, någon vettig motstånd måste  det finnas i Regeringen för orimliga beslut. Man kan inte införa något som kräver att vi åker runt med glasburkar med en trasig lampa i.

Nu tycker jag att ni alla samlar ihop era lampor och lämpar de till Riksdagen. Ja, det är ju farligt för er själva så nöj er att skriva till Regeringen, miljöministern. Hon heter Lena Ek nu mera. Hon säger sig vara intresserad av ny teknik.

PS. Den här har blivit översatt till engelska av någon och har valsat runt i olika blogga och media i hela västvärlden.

Invandring är en fråga i tiden…

Jag läste en nästan rörande historia från flyktingmottagning i ett annat land.

Nio kvotflyktingar från flyktingläger i Afghanistan, 3 ensamstående kvinnor med barn har fått plats i landet X. Man valde ensamma mödrar eftersom de har svårast att klara sig i Afghanistan. Röda Korset och välfärdsministern har undertecknat ett avtal om att frivilligorganisationen bistår med kläder och heminredning. Varje familj får också kontaktpersoner, som ska hjälpa flyktingarna i sitt nya hemland. Tanken är att kontakterna ska vara både sociala och praktiska. Barnen ska gå i skolan och kvinnorna lära sig landets språk.

En annan historia har många år på nacken men värd att berätta. Efter 1940 fick landet Y ta mot ca  500 000 permanenta flyktingar, så där 10 % tillskott till befolkningen, som resultat av kriget. Det fanns ingen organiserad mottagning utan folk placerades i andras hem eller tillfälliga boenden som sovsalar. I vår hyreslänga placerades två kvinnor. Det fanns ingen ledig bostad men två ensamstående kvinnor flyttade ihop och ett köksrum blev ledig för de nyanlända. Vi hade en limpa, potatis och en bit fläsk till middag den dagen. Mor delade resolut detta till två delar, packade in det i tidningspapper och gick till flyktingarna. Strax kom de andra som bodde i huset med några kläder, en madrass, filtar, kastrull… det var flyktingmottagandet. Sedan var det bara för kvinnorna att ställa sig på någon fabriksport och fråga efter arbete. På söndag visade mor dem vägen till kyrkan.  Även om vi var sura över lössen de hade med sig blev de bjudna på kaffe hos alla som bodde i huset.

Det lät ju sött men idag och i Sverige är det, ja, annorlunda. Här tar Myndigheterna ansvaret och välter det till något ovilliga kommuner. Det är närapå geschäft med invandrarbranschen, det ger inkomster för vissa och utgifter för andra. Idag behöver vi inte bry oss, vi sköter det genom skatteinbetalning. Det räcker.

Kanske ligger felet där? Idag behövs inte vår medkänsla. Utbetalningar från skatt är den mellanhand som sköter mottagandet, inte en delad limpa. Vi ser invandrare lite som snyltgäster på stort kalas, inte som våra nödställda bröder och systrar. De i sin tur känner kanske ingen solidaritet med oss utan söker sig till sina likar med samma vanor, kultur, språk och för oss så förhatlig tro. Tro är något vi nästan har avskaffat i Sverige. Vi går till kyrkan högst 4 gånger i vårt liv för egen räkning: dop, konfirmation, vigsel och död. Sedan är det avklarat. Be? Om stora katastrofer drabbar oss, inte som en vardagsvara. De utländska sederna är inte heller något gemene man är längre så intresserad av. Den tiden är förbi då utländsk mat – tänk bara på pizza – var en av de välkomna effekterna av invandring. Nu är följderna i en helt annan klass. Och idag reser vi vart vi vill, om inte alltid för kulturens skull.

Invandring väcker många frågor. Det är en fråga i tiden, det går inte att komma från det. Vad är vår moraliska plikt mot våra medmänniskor? Vilka innefattar de? Vilka och vad omfattar vår ekonomiska skyldighet. Vem skall vi släppa in i gemenskapen som består av den svenska välfärden? Hur skall mottagandet skötas, praktiskt och ekonomiskt? Hur förändrar invandring vårt eget inrotade liv? Vilka skyldigheter har de som kommit hit från andra länder? Hur mycket av sina vanor, kultur och tro skall de släppa i och med sin fristad här? När är man medborgare i ett land? Är det bara några rader på ett papper eller har det djupare innebörd, förmåner och skyldigheter?

Jag tycker dessa är frågor vi alla bör fundera över och diskutera öppet och nu. Regeringen tar inte initiativet. Vi måste göra det själv. Det räcker inte att några debatterar med vanligen hetsiga kommentarer på vissa Internetsidor.

PS. Land X är Island idag, och land Y Finland efter kriget. Bild från Burma.