Strul

Jag har haft problem med min blogg. Efter en uppdatering försvann bilderna och jag lyckas inte återställa de. Så inlägg hade vita tomma rutor.

Även webbhotell uppdaterar till nya funktioner och det har inte gått så bra. Ett jobb som skulle ta tre timmar har pågått en vecka.

Ibland stannar allt bara av. Bloggen finns inte. Panik.

Jag började fundera om jag skulle lägga av? Kan man inte hålla sin blogg själv gående utan måste ropa efter hjälp ska man då hålla på? Men många av oss håller på med något de svårligen klarar av. Även i större mått än tekniken på en enkel blogg. Regeringen till exempel. Polisen, SÄPO som har tappat bort den farliga personen som inte kunde utvisas för han kanske blev hotad i hemlandet. Skolan, Sjukvården med köer.

För att inte prata om skaran miljömuppar som flyger runt, konfererar och inte inser att de är själva ett större problem för miljön än den vanlige jobbaren som går till jobbet. Enligt flera medier har 11000 personer skrivit på ett upprop, nödläge för Klimatet, även de som inte har något med Klimatforskning att göra eller inte ens existerar. Det var strongt. Musse Pig har också skrivit på. Kanske borde man kolla innan median drar stora växlar av Klimathot upprop av olika slag.

Dagens roliga.

Ja, på många arbetsplatser finns också folk som är odugliga till att utföra det de skulle. Men de får lunka på. Att sparka någon är svårt utom högst upp då de odugliga belönas med några miljoner av skattemedel.

Det finns några yrkesgrupper som är guld värda att ha bland anhöriga. En är läkare. En advokat. Och just nu IT teknikern som tydligen fixat bloggen under morgonen.

Återgång till det normala här hemma.

SJ? Hur var det SJ visan ljöd och något om de försvinnande kontanterna.

Så var det dags att åka till fjällen. Jag tog tåget som stannade i startpunkten på min vandring. Det tåget var bara 45 minuter försenad. Så, jag klagade inte. Mina tidigare tågresor har haft förseningar på 3, 8, 13 timmar. Jag började föredra flyget när jag åkte till barnbarnen på grund av priset och pålitligheten men till fjällen åker jag med gastuber och inga flyglinjer finns att tillgå.

En fjällvandrare som jag utan klar plan över vandringen vet inte när man åker hem, det beror på vädret och lusten. Så jag hade ingen returbiljett. Jag avslutade i Kvikkjokk. Buss till Murjek gick bra, de tar betalt i bussen per kortläsare. Men busstation i Jokkmokk som länge sedan sålde biljetter är stängt. Murjek är en stillsam ort utan biljettförsäljning, inte ens en kopp kaffe gick att få på en lördag. Förr sålde tåget biljetter. Tåg säljer inga biljetter nu mera. Internet? Hade ingen som helst lust att ge ut mina kortuppgifter på Jokkmokks eller bussens öppna Wifi som dessutom bröts hela tiden. Annat vägrade att fungera så länge att ens SJ appen hann laddas.

Jag var inte den enda väntande utan en tågbiljett.

Nu spelade biljetten ingen roll för det kom inga tåg. Olycka? Efter 4 timmar dök en buss upp och chauffören frågade inte efter våra biljetter utan föste in alla som väntade. Boden nästa. Jag ringde inte anhöriga för biljettköp. Jag trodde mig kunna köpa en biljett i Boden.

Automaten som fanns förr i Boden var borttagen för det var inte lönsam nog. Jag tog en fika och kafékillen sa att alla tåg var inställda eller fulla på grund av en olycka och inga biljetter gick att köpa annat än på Internet. Jag kunde ta bussen till Luleå och sedan vidare mot söder. Buss gick att betala just i bussen.

Innan jag hade fikat färdig kom han igen och sa till mig att Norrtåg sätter in ett tåg och man kan betala i tåget.

Jag var inte den enda som tacksamt hoppade på Norrtåget.

Fina tåg. Plats för bagage, barnvagnar och cyklar. Cyklar, som inte går att frakta på SJ om de inte är ihop packade i mindre delar. Bekväma stolar. Rena, snygga toaletter. Och som sagt, det tog en minut av konduktörens tid att ta betalt av mig.

Det är Internet som gäller mer och mer, även för samhällsservice vi gemensamt betalar. Den personliga kundtjänsten är borta eller på fallrepet. Personer som inte planerar sina resor skall inte åka SJ tåg. Personer som inte än har Internet får anlita någon annan. De fina gamla tågstationer vi hade förr i tiden och vilka nu signalerar SJs förfall är skräpiga, slitna byggnader utan den minsta service annat än privatdriven kafé där ägaren tagit på sig uppgiften att försöka hjälpa strandsatta.

Boden tågstation, interiör

Jag har ett förslag. Tåg bör ha en automat i en av tågvagnarna. Vagnen kan vara märkt med en skylt så de biljettlösa kan kliva på där.

Men jag undrar dock en sak. Under de tre gånger jag har åkt tåg den senaste tiden har det inte skett någon biljettkontroll. Behövs det en biljett? Är vi bevakade på något annat sätt? Hur vet SJ att jag som köpte en pensionärsbiljett är verkligen en gamling om ingen biljettkontroll sker? Är kontroll bortrationaliserad det också?

Jag irriterar mig också lite på det ökande antalet affärer som inte tar mot kontanter, även om jag för det mesta betalar med kort. Att betala några tior per kort lär kosta det dubbla för affären. Jag kan ha en viss förståelse för det på grund av rånrisk och att kassor inte behöver räkna det inbetalda när de stänger. Däremot har jag föga förståelse för att banker är utan fysiska pengar. Är det förenkling av verksamheten eller rånrisk där också? Jag frågade en gång banken varför de hade inga pengar. Svaret var att de ville arbeta med rådgivning. Uttagsautomaterna ligger också i riskzonen. Gynna din! Ta ut lite kontanter!

Barn lär sig inte pengarnas värde när deras veckopeng är  siffror i mobilen, inte i sedlar och inga sparbössor töms länge för eget sparande. Det kanske inte är så märkligt att år 2018 hade 9 845 personer mellan 18 och 20 år obetalda räkningar hos Kronofogden och då var inte än hela året inräknat.

Kanske var inte en sparbössa som present för ett barn så dum idé? Kanske borde SJ lämna drömmarna om höghastighetståg och rusta upp det som finns och ge en möjlighet att ta tåget – oavsett vart man kliver på.

Läs:Sångtext av Stefan Demert: Till SJ. Alltid aktuellt.

https://www.musixmatch.com/lyrics/Stefan-Demert/Till-SJ

Har Internet stulit vår förmåga att göra en sak i taget?

När jag satt fast med ett ärende så illa att jag inte kom  på hur patienten och jag kunde gå vidare lämnade jag en lapp till sekreteraren där det stod ”är uppe och går”.

Jag tog mig  högst upp i det stora sjukhuset och började gå från ena ändan till den andra tills ärendet hade klarnat upp. Jag tänkte inte. Jag försökte liksom tömma huvudet och vara så utan tankar det gick. Jag vet ju att det inte går utan spillror av grubbel cirkulerar runt i hjärnan utan mening.

Jag fick en lösning som från ingenstans. Genom att inte fundera så mycket och inte stressa fick hjärnan arbeta i fred. Allt finns där, bara om vi har lite tålamod.

Jag antar att idag kastar man sig över Internet för att söka hjälp och få lösningar från andra. Internet har förändrat vår tillvaro, på gott och ont.

Nu sitter jag och skriver på min laptop, TV är på och jag följer programmet lite slött. Samtidigt äter jag. Jag har svårt att göra en sak i taget. Jag har alltid varit sådan, även före Internet. För att undvika kollaps har jag använt naturen som stress reducerade genom att gå hem från arbetet via skogen i stället per pendel eller buss. Sedan tillkommer den nästan obligatoriska vandringen per år. Nu kan jag gå så mycket jag vill, en fördel med att vara pensionär på riktigt, inte en vårdare av en anhörig som jag var i nära sju år.

Förr sa man att det var typiskt för kvinnor att göra flera saker samtidigt men sådant får man väl inte påstå idag. Eller piloter. Gilla att köra ett fordon och ha alla sinnen igång hela tiden är en förutsättning för arbetet, sa en flygkapten. Idag är de flesta ungar ”flera saker i taget människor”  när mobilen är på för jämnan men man måste ibland äta, kanske gå till toan, vara i skolan, göra en läxa, träffa kompisar vilka också sitter fast i rutan eller finna sig i att svara till någon förälder medan SMS, Youtube, spel och influenser pågår på skärmen. Eller stå ut att läraren försöker besegra det pågående i mobilen.

Skolan kämpar mot mobilen. Kunskapen finns i en liten ruta inte i lärarens undervisning eller böckernas sidor. Politiker planerar mobilförbud i skolan samtidigt som vissa skolor och daghem slopar papper och penna och använder Ipad i stället. Förmågan att skriva ligger i farozonen.

Att leva genom andra eller i en fantasi på en skärm är nog omfattande idag. Att alltid ha musik i öronen är också vanligt, oavsett om man lyssnar på det egentligen.

Har Internet stulit vår förmåga att göra en sak i taget? Överbelastar och stressar vi hjärnan ständigt med en massa skräp som inte utvecklar oss och vars värde är förbi på en minut? Många ungdomar är deprimerade idag sägs det. Inte så märkligt. Samtidigt som Internet har öppnat världen för oss har det gjort många liv defekta. Man har inte det rätta hotta livet med många gilla som alla andra verkar ha. Påverkan på barn är stor utifrån, ibland med svåra frågor som Internet inte kan avhjälpa. Föräldrar kan sällan ersättas av mobil och definitivt inte det som kallas uppfostran.

Jag läste någonstans att barn som har 400 eller fler böcker hemma blir de smarta barnen. Kan en mobil ersätta det? Knappast, det är för fragmentariskt i jämförelse med en bok. En bok tar tid. I mobilen pågår det snabba rycket.

Oavsett vad olika undersökningar påstår att skärmtid minsann inte är farligt utan föräldrar bara gnäller stjäl mobilen barnens liv. Det är ingen motion när man går hem med ögonen på rutan. Sömnen påverkas när mobilen är på ständigt. Synen hos barnen har försämrats sägs det. Kanske också förmågan att själv välja och dra slutsatser av det som pågår? Barnvakt idag är inte en tonåring i behov av extra pengar utan Ipad nog i  många fall.

Allt har en gräns mellan det goda och det dåliga, även Internet.

Jag tror att barn behöver vara fria från mobilen ibland. Uppleva annat, kanske bara sig själv. Men föräldrar är likadana. Att se en familj ute eller på restaurang alla stirrande på mobilen är tragiskt. Är det en bild av sammanhållning eller ensamhet?

Jag läste att en hotad person som var förbjuden att ha en mobil hade en attrapp i handen för att inte avvika från omgivningen. Sitter jag i Pendeln är jag oftast den enda som inte håller i en mobil. Har mobilen blivit en förlängning av oss? Eller nallebjörn kanske?

Men det är svårt att klara sig utan den Internetbaserade tekniken. Företag skickar inte ut information per papper längre utan man får gå till Internet.  Bankärenden i en tid vi inte har en bank med pengar längre. Arbete sker per dator och Internet. Handla. Köpa en biljett. Leta information. Meddela anhöriga. Blogga. Deklarera. Och det omöjliga att trycka rätt  alternativ per telefon när man försöker nå sjukvård eller annat samhällsservice.  Det papperslösa samhället där morgontidningen har bytts mot en datorruta är här, obevekligen. Gud bevare oss från stora strömavbrott eller sabotage!

Förra året var jag ute på en lång vandring, Pacific Crest Trail, och utanför allt som pågick någonstans ute i världen i 160 dagar. Jag var ovetande – nästan – om allt utanför. Några gånger såg jag på TV, mest amerikansk debatt. Sedan rasslade världen till med 58 meddelanden – mestadels skräp –  till mobilen som hastigt fick liv när jag kom till en storstad. Jag var åter i takt med den fyrkantiga rutan som styr så mycket av våra liv idag.

Men – vad gnäller jag på egentligen? Det första jag gör på morgonen är att sätta på datorn. Är  inte jag också beroende?

Sjukhusbild:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:Huddinge_sjukhus_mellanbyggnad_2013_08.jpg

https://commons.wikimedia.org/wiki/User:Holger.Ellgaard

 

Vinter och Internetvinter?

Jag såg en del förbudsskyltar under min vandring på PCT.  Detta låg på ett område där snö var garanterat bristvara, året runt.  Men det var inte snö jag tänkte på utan EUs försök att reglera Internet. Internetvinter?

EU:s nya upphovsrättsdirektiv är på väg mot en sista, avgörande omröstning i Europaparlamentet. Jag klipper bara några rader och önskar att ni läser resten själv, länkar nedan. Det finns protestlista också att skriva på.

Artikel 11, »Länkskatten«:

  • Att återge mer än enstaka ord eller mycket korta utdrag ur tidningsartiklar (eller alla media?) kommer att kräva en licens. (Exakt vad detta betyder lär domstolarna få reda ut.)
  • Detta skall gälla utan undantag. Vilket innebär att även privatpersoner, småföretag och ideell verksamhet kommer att omfattas.

Skall vi bli kriminella allihopa? Hur skulle kontrollen ske? Är uselt insatt. Visst vill jag inte att min text och bild stjäls  och hamnar i kontext jag inte kan stå för (händer det? ). Folk får gärna låna om de skriver till mig en rad om det och lägger en länk. Många av oss bloggare använder ju andras material, nyheter mm och uppger en länk varifrån. Det är ju ofta själva vitsen med inlägget. Hur skulle reglerna bedömas för det? Vet ej.

Denna bild från Aurora, vinter i Umeå.

Nu ska jag inte måla upp Internetvinter utan alla som använder någon plattform bör nog ta en titt på EU förslagen. Kan vi sitta alldeles lugnt och vänta på vad EU överheten i sin visdom reglerar och  beslutar det som bäst gagnar yttrandefrihet? Jag skrev i alla fall på protestlistan. Mitt förtroende för politiker är tämligen begränsad. Yttrandefrihet är för viktigt för att sjabblas bort..

En dags Stockholmsvinter.