Slut på sommaren?

Återvände nyss till storstaden efter sju veckor i en stuga vid havet och skogen, långt borta från den så kallade civilisationen. Jag har umgåtts med mina barnbarn och semesterlediga dottern.

Diskussionerna har varit vilda med barnbarnen. Barn idag vet så mycket mer än jag visste i samma ålder. Internet, på gott och ont. Man måste hjälpa dem att sålla, ha en kritisk sinne. Ja, ett av dem är 18, vuxen alltså men än i skolan. Det blir flera år till… Den minsta går i en skola som tillåter eleven att studera på sin nivå. Så den 11 år gamla killen har passerat mina mattekunskaper, det jag minns från Realskolan och studenten så oändligt länge sedan.

Det finns säkert flera föräldrar och far/morföräldrar som inte längre kan hjälpa barnbarnen med matteläxor. Någon?

Det är mycket som är länge sedan i min ålder. Det har skett många stora förändringar i världen,  både positiva och negativa under mitt liv. I dagens Sverige är det svårt att se det positiva. Kanske överträffar det negativa även framsteg i större delen av världen? Att läsa dagens press ger ångest snarare än glädje. Jag har undvikit världens elände under sommaren. Någon gång måste man ta en paus för sin mentala hälsans skull. Men, vad vi har diskuterat och benat upp både det ena och det andra.

Vad har jag sysslat mer, utöver givande umgänge och diskussioner? Jag har skruvat ihop IKEA möbler, målat husfasader, grävt trädgårdsland, rensat nässelattacker i trädgården, klippt gräsmattor, plockat bär och lite svamp, gullat med fem katter och tagit hand om de vanliga hushållssysslorna som mat, tvätt och disk. Jag har kopplat av i badtunnan med skumpa. Tagit långa och korta promenader. Njutit av tystnaden.

Sett ”Borta med Vinden” med 18 år gamla barnbarnet och vi kände oss inte som rasister.

Sista dagarna var det en vändning i luften. Hösten gjorde en snabbvisit men tvekade. Värmen stannade än kvar en stund.

Det var verkligen en härlig sommar. Ja, vi höll inte avstånd. Vi isolerade oss innan.

Att lära sig simma och navigera i livet.

Kanske en förklaring först. Jag var sommarbarn i en familj nästan fem somrar som lekkamrat till en flicka, Ella,  i samma ålder. Den första sommaren var vi 7 år.

Den andra, kalla sommaren fick Ella och jag gå i simskola trots hennes föräldrars oro för förkylning. Simskoleläraren Ossian, en olympier med 2 bronsmedaljer, utbildade barn gratis varje sommar. Han ville ge något tillbaka till samhället som hade gett honom en chans.  Han var en vacker man, åldern omkring 50 och typisk simmarkropp med starka axlar. Han lärde alla att simma i rekordtid, uppmuntrade oss att dyka i det ovanligt kalla vattnet för årstiden. Vi frös och vi simmade.

Ossian var bygdens storhet fast han hade bara en sommarstuga på orten.

Många mödrar stod på stranden och beundrade den vackra olympiern. Så även Ellas vuxna storasyster. Hon hade längtan i blicken. Det var bara längtan. Hon gifte sig aldrig. Hon valde att bli ungmö.

Jag väntade ivrigt på simskolan, nästa sommar, fast livet med Ella var inget jag längtade efter. Vid fylld tio tog jag guldmärket i simning. Jag var den enda som klarade märket och kunde få fortsätta att träna hemma med simklubben i simhallen. Ossian sa att jag var ett löfte, men att det krävdes hårt arbete för framgång.

Det blev inget av det. Mor och far såg inget löfte bara vart jag hamnade med de halvnakna pojkarna i simklubben.

Mina föräldrar var religiösa, både högkyrkliga och læstadianer, samtidigt. Det stakade ramarna för livet.

Tävlingsidrott var närapå syndigt enligt deras uppfattning. Träning och tävlingar skedde mest på helgerna då vi gick i kyrkan. Den idoldyrkan vinsterna framkallade hindrade en plats i himlen. Jag lärde mig läxan och frågade inte ens lov när deltagande i skolmästerskap var på förslag. Jag bara struntade i löpträningen och blev utskälld av idrottsläraren.

– Du är den mest envisa och omöjliga eleven. Du kan vinna en ära för skolan, du har ju den bästa tiden! Jag måste prata med dina föräldrar …

Hon pratade inte med mina föräldrar för de kom inte till skolan. På tävlingsdagen sprang jag i skogen tills jag ramlade omkull och orkade inte stiga upp. Jag vände mig på rygg, tittade på himlen, molnen som seglade sakta iväg till något osynligt, getingen eller var det en humla som satt i en blomma, livet som pågick nånstans utom räckhåll.

Grät inte, grät inte och jag grät inte. Inte jag.

Då såg jag räven. Den var bara en unge, liten röd tuss som nyfiket kikade bakom stenen. Jag vågade inte röra mig. Den försvann. Jag kröp sakta efter men räven var borta.

Hade jag sett den eller var den en synvilla? Jag fantiserade att räven hade gett mig ett budskap, en gåta vars lösning skulle komma med tiden. Det märkliga är att jag har stött på en räv i skogen och mitt på landsvägen vid några avgörande stunder i livet.

Det finns få kristna föräldrar idag som begränsar sina döttrars deltagande i idrott och tävlingar. Helvetet har också avskaffats. Men i den muslimska världen, som även finns i Sverige på våra förorter, finns än fostran som syftar till att begränsa flickornas liv, behandla dem annorlunda än pojkarna, med syfte att bevara deras oskuld, inte bara sexuellt utan gentemot livet i det öppna Samhället.

Hur öppen vårt Samhälle är idag finns dock delade meningar om.

En tidigare sommarberättelse finns på:

Står vi i skuld till framtiden och lugnet på landet.

Svaret borde vara så enkelt, så utan tvivel. Så klart har vi en skuld till framtiden. I framtiden lever våra barn, barnbarn och fler generationer om inte världen går under genom att någon främmande föremål av större mått träffar oss. En atomvinter över jordklotet som följ.

Jag tror inte att en pandemi utplånar oss helt. Vetenskapen utvecklar lösningar. Men låt oss anta att denna pandemi, eller någon annan, blir ständig besökare hos oss. Att behöva vaccinera sig regelbundet för att kanske få leva ett år till tar död på oss. Att alltid undvika vara nära varandra, umgås, göra saker ihop förintar oss sakteligen som mänskliga varelser.

Vem vill leva i en så osäker framtid? De som lever för dagen? De med livsfilosofi ”allt nu och genast”. Ett slags missbrukarbeteende med omedelbar behovstillfredsställelse. Mörda, stjäla, råna, roffa åt sig, utplåna varje uns av humanism finns i dag och skulle breda ut sig i rasande fart. När människor redan rånar varandra och plundrar skattemedel eller vad de nu kommer åt skulle stående dödläge väcka det värsta fram.

Och det bästa. Många skulle uppoffra sig för varandra men de är aldrig dessa som styr världen. De goda ser på sidan om.

De barnlösa som regerar har sällan morgondagen i sikte. Det finns många politiker idag som bara behöver planera fram till sin egen död eller ännu kortare, till nästa val. Hur ser det ut ens om tio år är sällan i tankegångarna.

Att klimatet skulle ta död på mänskligheten är jag tveksam till. Klimatet har alltid varierat. Jag är dock för lite utbildad i Universums fysik, solens perioder och jordens läge mot solen för att yttra mig om saken. Vi har redan självutnämnda experter som kan allt från klimat till Corona och ekonomi. Klimatet kan göra vårt liv besvärligt och fattigt. Miljön är jag mer orolig för. Vår utbredning på bekostnad av naturen. De mängder av skräp vi lämnar efter oss. Kemikalier, oförstörbara saker… Sverige är ganska bra på att ta hand om skräpet. Ändå ser jag lämningar efter människor varje dag.

Det är väldigt länge sedan jag var med andra oroliga och krävde att Kommunen ordnade återvinningsstation för glas och papper. Inte är det någon framgångssaga om jag ser på Världen.

Att olika krig, inbördes eller över gränser bryter ut är däremot säkert. Krig pågår, ett ständigt resursslöseri på människor och material. Hur ett krig definieras är oklart. Det finns förslag att  väpnade konflikter med  1 000 döda under ett år dör ska anses som krig.  Men krig förstör så mycket annat, hela ens livsmiljö och möjligheter. Även mindre händelser kan upplevas som krigsliknande. Att behöva vara rädd för överfall när man går från jobbet på kvällen eller hem från skolan är ett slags krigstillstånd mot den enskilde. Att få sitt hem sprängt eller bilen bränt i någon uppgörelse borde räknas som terrorism i alla fall. Allt är markering: övermakten styr dig. Våldsmonopolet har flyttats delvis bort från polisen. Klaner gör upp med varandra.

Likväl har mänskligheten alltid överlevt krig – hittills – bara gränser och kulturer har förändrats. Nya härskare uppstår och  faller. Folket böjer sig. Ingenting håller för evigt.

Dock finns möjlighet att undvika kaos men många politiker – som de i Sverige – arbetar aktivt för att göra landet så dysfunktionellt att samhällssystemet kollapsar. Det multikulturella experimentet är ett haveri. Skälet till att vi har olika länder i världen är många men ett är att olika kulturer då får leva i sitt eget revir och utveckla landet enligt egen smak. Ofta finns även någon typ av tro majoriteten instämmer i. De som inte kan anpassa sig flyttar. Ja, ekonomin kan göra så att större skaror rör på sig mot någon annans pengar. De broar som skulle byggas mellan helt olika kulturer har aldrig fungerat i större skala. Integration fungerar inte åt något håll. Vi turistar gärna, men få önskar stanna kvar i en helt främmande kulturkrets.

Vi får inse att vår tid är utmätt, så även vår  kulturs. När och hur vet vi inte än. EU politiker med de svenska i spetsen har bidragit till – beslutat – vår civilisations död.

Här ute på landet, i en avkrok vid havet känns allt långt borta. De grannar man stöter på  pratar om senaste fisket, fast oftast blir det bara hej. Det är fridfullt. De som stör lugnet är fågelskrik och glassbilen. Oavsett vart du gömmer dig i Sverige hörs glassbilens välkända pling och vi skyndar oss för att förse oss med glass. Bär och glass är sommarens mellanmål.

Undviker man Internet kan man tro att fred och lugn råder i landet och i Världen, utan några som helst problem. En del lever året runt så skyddade av omgivningen och skygglappar att de inte märker något av oron även om det står på dörren.

Snart hem igen. Där råder annan ordning än i ett havsvik.

https://sv.gatestoneinstitute.org/10343/europa-barnlosa-ledare

Vad gör barnen på sommaren?

Det ösregnar. Vi har tagit en paus i vedstapling, barnbarnet och jag. Då  ägnar vi tid för mat och förstås Internet. Jag försökte se på vad han, 11 år gammal, tycker är roligt på Youtube och det var ingenting jag kunde skratta ät. Helt ointressant, helt utan humor för mig, medan han skrattade glatt.

Det finns skillnad på oss, barnbarnet och jag. Det skrivs ålder, den värld och tid som skiljer oss åt.

Vad gör barnen på sommaren? Här staplar vi ved, så mycket ved. Målar om stugan. Klipper gräsmattan. Torkar ätliga växter. Plockar blåbär och snart hjortron – förhoppningsvis. Gör långa promenader i skogen. Skjuter pilbåge och gör egna pilar.  Klättrar i träd. Paddlar kajak. Kryper i grottor. Studerar fornlämningar i naturen. Mer… Det finns oändligt att göra vid en semester på landet i en sommarstuga.

Jag sätter ihop IKEA möbler och det är inte min paradgren. Alltid är det någon skruv som  inte går i eller fattas. Kanhända att jag har missuppfattat vart allt skulle skruvas i för någon teknisk begåvning är inte jag.

Katterna har blivit nattsuddare. Grannen förser oss och dem med fisk. Myggorna är alltför kärvänliga.

Allt låter idylliskt. Det är det – en stund. Ute i världen är allt annorlunda. Löfven har nyss skuldsatt Sverige arbetande befolkning och mina och dina barnbarn med ofantligt många miljarder. Vi svenskar får arbeta till döden så de sydligare länderna kan sluta tidigare och njuta av livet. Kort sagt. Det är förstås mer komplicerat. Läs på Cornucopia som förklarar EU s nya giv som ”nej, nej Löven” förstås skrev under.

Den röriga situationen i världen, sjukdom, demonstrationer och all elände känns långt borta i en stuga på landet. De gamla stugägarna är populära i år och besöken är talrika från barn och barnbarn. En önskvärd utveckling i Coronas spår. Kanske håller det även när Corona har avtågat?

Mera om EU s ”slukhål” dvs räddningspaket vi är med och betalar:

http://fnordspotting.blogspot.com/2020/07/grispaketet.html