Sommar och ingen mer semester.

Utvalda

Jag önskar Er alla fin sommar. Oavsett vart ni är, vid en blomsteräng, skogssjö, havsstrand, hemma eller i en turistfälla. Kanske än du än på arbetet. Försök att koppla av på semestern. Strunta i allt som tynger. Arbete, inflation, världsläget, jobbiga släktingar, krav… och låt bli politik. Läs inte nyheter, bara väderleken och absolut nödvändig info..

Ta ledigt från tunga tankar. Ingen tackar dig om du mår uselt, inte du själv heller. Ta ledigt från det som tynger. Ekonomin blir inte bättre om du grubblar. Utnyttja det som är gratis. Förändra det som går att förändra och skit i det som inte går. Det mesta löser sig, fast ibland tar det oändligt med tid.

Som pensionär har man inte semester. Det är liksom evig semester i betydelsen att inte arbeta och få ut lön. Men tro inte att vi pensionärer är soffliggare. Det finns släkt som ropar efter något litet hjälp. Och tältet vill ut i stället att ligga i klädkammaren. Vi är sysselsatta även om vi är osynliga och lågt värderade. Bara utgifter, noll uppskattning från Samhället.

Nej, nu ska jag inte gnälla. Livet är ganska behagligt. Frihet inom fattigpensionärs ekonomi. Förr eller senare är de flesta där.

Ha en bra sommar! Ha en riktigt fin semester!

Bilder: blomsteräng i Sörmland, skogssjö i Dalarna.

Stilla dagar vid havet.

Ute i en liten stuga vid havet är livet enkelt. På området bor några permanent, andra kommer under helger. Det är tyst. Någon springer förbi på sin träningsrunda. En annan tar en promenad med hunden. De vinkar. Det finns inte mycket att göra. Släppa ut katterna. Släppa in dem. Ge mat. Mera mat. Klippa gräsmattan. Klippa döda grenar. Ta en lång promenad till soptunnorna. En till promenad. Fixa något i huset. Vattna grönsakslandet för det är torrt. Bära in ved. Äta. Sitta på trappan med en kaffekopp och en katt. Sitta vid den öppna spisen och bara vara.

Ängarna börjar blomma. Fågelungar skriker efter mat. Hjortar promenerar förbi husen bekymmerslöst. Skogen doftar skog. I de små sjöarna i skogen delar fåglar boplats utan att kivas.

Om jag inte läser nyheter är Världen en idyll. Det finns än platser med röda hus, potatisland och en båt för att fiska och ingen ovälkommen orkar ta sig till avkroken för att bråka.

Om det förblir så? Jag vill inte ha den frågan.

Slut på sommaren?

Återvände nyss till storstaden efter sju veckor i en stuga vid havet och skogen, långt borta från den så kallade civilisationen. Jag har umgåtts med mina barnbarn och semesterlediga dottern.

Diskussionerna har varit vilda med barnbarnen. Barn idag vet så mycket mer än jag visste i samma ålder. Internet, på gott och ont. Man måste hjälpa dem att sålla, ha en kritisk sinne. Ja, ett av dem är 18, vuxen alltså men än i skolan. Det blir flera år till… Den minsta går i en skola som tillåter eleven att studera på sin nivå. Så den 11 år gamla killen har passerat mina mattekunskaper, det jag minns från Realskolan och studenten så oändligt länge sedan.

Det finns säkert flera föräldrar och far/morföräldrar som inte längre kan hjälpa barnbarnen med matteläxor. Någon?

Det är mycket som är länge sedan i min ålder. Det har skett många stora förändringar i världen,  både positiva och negativa under mitt liv. I dagens Sverige är det svårt att se det positiva. Kanske överträffar det negativa även framsteg i större delen av världen? Att läsa dagens press ger ångest snarare än glädje. Jag har undvikit världens elände under sommaren. Någon gång måste man ta en paus för sin mentala hälsans skull. Men, vad vi har diskuterat och benat upp både det ena och det andra.

Vad har jag sysslat mer, utöver givande umgänge och diskussioner? Jag har skruvat ihop IKEA möbler, målat husfasader, grävt trädgårdsland, rensat nässelattacker i trädgården, klippt gräsmattor, plockat bär och lite svamp, gullat med fem katter och tagit hand om de vanliga hushållssysslorna som mat, tvätt och disk. Jag har kopplat av i badtunnan med skumpa. Tagit långa och korta promenader. Njutit av tystnaden.

Sett ”Borta med Vinden” med 18 år gamla barnbarnet och vi kände oss inte som rasister.

Sista dagarna var det en vändning i luften. Hösten gjorde en snabbvisit men tvekade. Värmen stannade än kvar en stund.

Det var verkligen en härlig sommar. Ja, vi höll inte avstånd. Vi isolerade oss innan.

Att lära sig simma och navigera i livet.

Kanske en förklaring först. Jag var sommarbarn i en familj nästan fem somrar som lekkamrat till en flicka, Ella,  i samma ålder. Den första sommaren var vi 7 år.

Den andra, kalla sommaren fick Ella och jag gå i simskola trots hennes föräldrars oro för förkylning. Simskoleläraren Ossian, en olympier med 2 bronsmedaljer, utbildade barn gratis varje sommar. Han ville ge något tillbaka till samhället som hade gett honom en chans.  Han var en vacker man, åldern omkring 50 och typisk simmarkropp med starka axlar. Han lärde alla att simma i rekordtid, uppmuntrade oss att dyka i det ovanligt kalla vattnet för årstiden. Vi frös och vi simmade.

Ossian var bygdens storhet fast han hade bara en sommarstuga på orten.

Många mödrar stod på stranden och beundrade den vackra olympiern. Så även Ellas vuxna storasyster. Hon hade längtan i blicken. Det var bara längtan. Hon gifte sig aldrig. Hon valde att bli ungmö.

Jag väntade ivrigt på simskolan, nästa sommar, fast livet med Ella var inget jag längtade efter. Vid fylld tio tog jag guldmärket i simning. Jag var den enda som klarade märket och kunde få fortsätta att träna hemma med simklubben i simhallen. Ossian sa att jag var ett löfte, men att det krävdes hårt arbete för framgång.

Det blev inget av det. Mor och far såg inget löfte bara vart jag hamnade med de halvnakna pojkarna i simklubben.

Mina föräldrar var religiösa, både högkyrkliga och læstadianer, samtidigt. Det stakade ramarna för livet.

Tävlingsidrott var närapå syndigt enligt deras uppfattning. Träning och tävlingar skedde mest på helgerna då vi gick i kyrkan. Den idoldyrkan vinsterna framkallade hindrade en plats i himlen. Jag lärde mig läxan och frågade inte ens lov när deltagande i skolmästerskap var på förslag. Jag bara struntade i löpträningen och blev utskälld av idrottsläraren.

– Du är den mest envisa och omöjliga eleven. Du kan vinna en ära för skolan, du har ju den bästa tiden! Jag måste prata med dina föräldrar …

Hon pratade inte med mina föräldrar för de kom inte till skolan. På tävlingsdagen sprang jag i skogen tills jag ramlade omkull och orkade inte stiga upp. Jag vände mig på rygg, tittade på himlen, molnen som seglade sakta iväg till något osynligt, getingen eller var det en humla som satt i en blomma, livet som pågick nånstans utom räckhåll.

Grät inte, grät inte och jag grät inte. Inte jag.

Då såg jag räven. Den var bara en unge, liten röd tuss som nyfiket kikade bakom stenen. Jag vågade inte röra mig. Den försvann. Jag kröp sakta efter men räven var borta.

Hade jag sett den eller var den en synvilla? Jag fantiserade att räven hade gett mig ett budskap, en gåta vars lösning skulle komma med tiden. Det märkliga är att jag har stött på en räv i skogen och mitt på landsvägen vid några avgörande stunder i livet.

Det finns få kristna föräldrar idag som begränsar sina döttrars deltagande i idrott och tävlingar. Helvetet har också avskaffats. Men i den muslimska världen, som även finns i Sverige på våra förorter, finns än fostran som syftar till att begränsa flickornas liv, behandla dem annorlunda än pojkarna, med syfte att bevara deras oskuld, inte bara sexuellt utan gentemot livet i det öppna Samhället.

Hur öppen vårt Samhälle är idag finns dock delade meningar om.

En tidigare sommarberättelse finns på: