Månadsarkiv: maj 2014

Tjejsport i kvoteringstider

Publicerat av

Har nyss sett en del av Cheer SM och RM 2014, idrott där så gott som bara flickor deltar i. Dessutom är det nästan bara svenska tjejer – hur det nu definieras – som håller på med cheerleading. Behov av kvotering på flera plan? Om tjejer får välja gymnastik och idrott i skolan väljer de dans, konståkning och yoga, kanske innebandy eller löpning, inte fotboll eller hockey, och som sagt cheerleading är tjejsport. Får man välja enligt egna intressen eller skall någon som ”vet bäst” välja?

bild: Umeå Cheer Force Allstars, juniorlag,  bästa Norrlandslaget

Om gåendet som konstart

Publicerat av

Går du? Alltså bara går för gåendets skull, inte för att skynda dig till en plats dit trafiken inte går eller bilen är olämpligt att köra till? Att gå utan mål tycks vara en döende art. Ja, många tar ju en motionsrunda ibland. Det händer att jag möter löpare, orienterade eller en skolklass på elljusspåret men det är inte samma som att bara gå. En motionär är ute för att svettas, bättra på sin kondition, träna för maraton eller annat lopp, gå ner i vikt eller slita på något annat sätt. Gå på stan innebär oftast att spendera pengar och komma hem med varor man kanske inte ens behövde.

Att bara gå för att flanera runt är slöseri med tiden för den stressade nutidsmänniskan.

När jag var ung var söndagsnöjet för många att gå längs huvudgatan i syfte att träffa bekanta som också gick och titta på skyltfönstren. Affärerna var ju inte öppna på söndagar.  Kanske nickade man bara till bekanta eller bytte några ord, bestämde sig för en fika ihop eller ett möte senare. Det var tidsfördriv före Internet, före mobiler och före alla de aktiviteter som finns idag även om många inte aktiverar sig på riktigt med annat än mobilen eller skryt på Facebook. Alla hade inte ens telefon på den tiden. Det känns så oändligt länge sen och ändå är det inte ens en mansålder sedan.

Idag går inga längs huvudgatan i maklig takt utan stressar förbi med mobilen i handen på väg mot ett mål.

Man tänker så bra när man går tyckte jag och satt en lapp på jobbets anslagstavla – är ute och går – när något var riktigt knepigt. Jag gick högst upp i husets glasgång, framåt tillbaka tills lösningen var klar. Vissa säger att gå motverkar depression. Kanske det stämmer, för när gubben min låg på sjukhus – döende enligt läkarna, dock hade de fel – gick jag de fem kilometerna till sjukhuset, framåt tillbaka, varje dag i nära tre månader, utan att observera, bara flyttade fötterna framåt och efter några vändor hade oron släppt. Jag kunde ju inte göra något mer.

När man ser folk sittande i sina bilar men med kameran ut från bilfönster, utan lust och ork att gå ut på en vacker plats – men bild måste man ha att visa andra, kanske på Facebook – då har vi förlorat något väsentligt. Vi är faktiskt födda till att gå, inte att sitta fast i en plåtlåda.

Även jag skulle vilja bo i ett litet hus i skogen, men…

Publicerat av

”Jag lämnade skogarna av samma goda skäl som jag begav mig dit. Kanske hade jag känslan av att jag hade åtskilliga andra liv att leva och inte kunde lägga mer tid på detta. Det är anmärkningsvärt hur lätt och omedvetet vi faller in i en bestämd bana och sedan fortsätter på detta upptrampade spår.” (Thoreau: Walden) Thoreau bodde i ett litet hus han byggt själv, levde av självhushåll och skrev, vilket han berättar i boken ”Walden”. En klassiker.

En annan klassiker är Edward Abbey: Desert Solitaire.

”If industrial man continues to multiply his numbers and expand his operations he will succeed in his apparent intention, to seal himself off from the natural and isolate himself within a synthetic prison of his own making.”

Vi faller i en bana och allt bara rullar på och en dag blir vi förvånade och nästan skrämda över den personen som tittar på oss i spegeln. Hur gick det så fort? Var livet bara detta, inte mer, inte något storartat? Fattas det inte något? Vad har hänt med de äventyr jag planerade?

Det känns som om varandet var krympt och utan att vi ens hann medverka till det.

Eller – klagar vi för lätt? Felfinnaren hittar fel också i paradiset. Har vi inte det alltför bra? Vi lever så gott att vi lider av välfärdssjukdomar. Vi får pengar från samhället om livet kantrar, har massor av TV program att välja på, någon annan tar hand om våra barn på dagarna, utbildning är skattefinansierad, affärerna är fulla av varor och ingen behöver svälta bara vi inordnar och finner oss i att betala skatt, vara registrerade, ha siffror som definierar oss som personer och exakta platsen för vårt boende. Varför mår så många dåligt? Varför har psykiatriska vården flera besökare och apoteken gör succé med lugnande och uppiggande medel och Systembolaget och droghandeln blomstrar? Vad är det som fattas? Varför valde vi detta liv?

Är det kanske tryggheten som blir förödande så vi inte kan rycka oss loss, våga, fast längtan efter äventyr skaver?

Vänta inte. Livet väntar definitivt inte. Det pågår varje sekund. Allt går inte i repris, bara usla TV program, krig, katastrofer och valkampanjer.

Några tankar på Barnens Dag

Publicerat av

Barnens dag firas idag, 13 maj, i Sverige. Dagen är till för att uppmärksamma barnens situation både här hemma och i världen.

Jag tänker särskilt på de ca 300 skolflickor vilka är kidnappade i Nigeria av Boko Haram, en militant islamistisk grupp i nordöstra Nigeria. På språket hausa betyder uttrycket ungefär ”västerländsk utbildning är religiöst förbjuden”. Alldeles uppenbart hatar de utbildning och är rädda för kvinnor.

Boko Haram består av salafister vilka säger sig vilja ha en islamiskt styrd stat med sharialagar. Whenever religion and politics ride in the same carriage – the devil is the driver, läste jag någonstans och det stämmer alltför väl i många muslimska länder. Idag handlade Korrespondenterna, TV2 om islam i Afrika och det var skrämmande inblick i tankesättet hos terrororganisationerna i Mali/Nigeria.

Jag tänker också på barn i Sverige idag, de kunskapshungriga barn vilka kläms i skolan genom att tvingas följa en undervisning som ständigt störs av något, stök, bråk, mobiler, sent kommande elever och undervisning på en nivå som eleven passerade länge sedan och som garanterat inte ger hopp om en framtid. De nigerianska flickorna hade förhoppningar, de studerade och såg en möjlighet genom utbildning. Många svenska barn ser inte utbildning på samma sätt. Är det därför vi halkar efter i alla mätningar? Är skolgång för självklart och därför mindre värt än för flickorna i Nigeria och i många andra länder där barn måste slåss för sina möjligheter? 

Jag är glad att vi har passerat den tiden då barn var tvungna att arbeta och då skolgång kostade, men alltför många barn i världen  bär än en stor börda för familjens försörjning. Barnarbete är vanligt även i företag med svensk anknytning. Barn är lydiga och billiga arbetare. Barn utnyttjas på många sätt. Flickor säljs, gifts bort som barn, förbrukas, pojkar tvingas att bli soldater. Att vara barn kan vara tungt. En dag i året är bara kamouflage.

Jag vet hur det kan vara ett barn med vuxenansvar, även om jämförelsen haltar, jag valde, ingen tvingade mig men utan valet var realskolan bara en dröm. Jag hade mitt första arbete på sommaren som 11 åring och idag kan jag inte förstå hur en mor och far kunde lämna sitt spädbarn och en fyraåring i mina händer. Jag antar att de trodde jag var kunnig i hushåll eftersom jag hade 2 yngre syskon. På hösten började jag bära ut tidningar på natten innan jag gick de fem kilometrarna till skolan. Jag är glad över att mina syskon fick ett lättare liv för  samhället genomgick en utveckling med bättre löner, sjukförmåner, socialt skyddsnät och  längre gratis utbildning.

Barnen idag har ett annat liv än jag hade då lydnad, bra uppförande och skolprestation var viktigt, då allt det som idag fångar barnens intresse genom Internet var inte ens uppfunnen. Världen har brett ut sig, kommit nära, på gott och ont, med påverkan på våra barn. Media har en stor del i barnens värld.  Barndomen har krympt. Den oskuldsfulla barndomen  är kort.  En stor del av ansvaret över barnen har flyttats till någon samhällstjänst som daghem och fritidshem.  När livet går snett söker samhället desperat efter någon att skylla på, som i fallet med den 8 åring som dog. Någon myndighetsperson får skulden för att lätta på allas samvete över usla rutiner och oförmågan att vara allas gode förälder.

Jag tänker på mina barnbarn och undrar vilket liv de kommer att få i framtiden? Har framtiden redan varit?  Vilka möjligheter har världen? Kommer miljöproblem vara oreparerbara? Kommer ekonomin har kollapsat på grund av den stora lånefesten? Kommer de som sitter på toppen av det ekonomiska systemet inte längre nöja sig med fantasibonusar utan rånar resten också utan tanke på framtiden? Brer de ständigt pågående väpnade konflikterna ut sig även hit, med kaos i följ? Kommer vår kultur att förändras till klansamhälle med invandring?

Vem är vän och vem är fiende i den världen där alla ropar efter egna rättigheter?

 Bör vi inte ha barnens dag varje dag?

Bild från Boko Harams video.