Nisse hette något annat när han släpptes ut en kall morgon. Han var bara en liten tuss som borde ha fått stanna i inne i värmen men tanken var att han skulle klara sig ute på dagen och komma in på kvällen. Eller något sånt. En katt skall vara ute. Men Nisse var för liten för att orientera sig i den stora världen. Han gick vilse och satt inte på trappan när familjen kom hem.
Någon hittade honom senare och han fick plats i ett katthem. Han hade inget halsband med telefonnummer. Han vantrivdes i katthemmet. De äldre katterna mobbade honom. De knuffade bort Nisse från matskålen. Han var rädd, kröp undan.
Som ordningen är i ett katthem döptes han nu om till Nisse, fotograferades och sattes på hemsidan i hopp att någon skulle igenkänna eller adoptera honom. Om ett tag adopterades han till en familj, en väldigt kattälskande familj får jag säga.
Men spåren av det grymma livet ute och mobbningen lämnade inte Nisse. Även om han nu hade ett hem och allt vad en katt kan önska sig som mat, prylar och kärlek ryckte han till av rädsla om någon närmade sig honom. Han tydde sig mest till en person och var inte särskilt förtjust i alla andra som klappade honom. När dörren öppnades för honom kollade han noga först vem och vad som pågick inne innan han tassade in. Även år efter vek Nisse genast undan om husets andra katter kom till matskålarna.
Det som hade drabbat honom som en liten katt följe med hela livet. Känslan att vara utstött, inte värd ett tryggt liv. Rädslan att bli illa behandlad. Nisse anpassade sig men var sin egen. Nisse är en mycket älskad kisse.
Han gjorde långa promenader ute. Kanske letade han efter sitt andra hem varifrån han så dumt hade släppts ut?
Nisse var en smart katt. Han luktade genast till vart hans julklapp – en leksak med kattmynta – var gömd. Hans blyga sätt väckte snälla känslor hos folk. Ibland lät han de andra katterna leka med honom och var lite som en pappa men som äldst i huset ville han helst vara i fred. Småbarn! Så jobbigt! Han hade koll på vad som hände. Han satt ofta i favoritfönstret och spanade ut. När Nisse låg i sitt katthus på gården var han ganska nöjd när värmen i huset var inkopplad och julljusen lyste. I snön fanns kanske spår av möss. Snart skulle han jaga dem men nu var det dags för vila.
Gäller det samma barn? Blir de barn som är illa behandlade under sin allra första tid skadade för livet? Mer eller mindre, det pratas om maskrosbarn. Jag träffade flera maskrosbarn i mitt arbete och deras försök att hålla fasaden, leva rätt och alldeles vanligt var hjärtskärande. Att ha arbete, bostad, fästmö/fästman – oftast i behov av någon hjälp för missbruk – och snygga kläder kändes som kamouflage. Dessa barn, nu vuxna, var erfarna i att ta hand om andra, de hade övat som barn att ta hand om sina föräldrar. Nu tog de hand om en behövande partner. Alla ”mina” maskrosbarn arbetade inom vården.
Att inbilla sig att just det här barnet tål mer än andra och inte ge den skydd liknar en kriminell handling. Alla ”mina” maskrosbarn hade varit kända hos Socialtjänsten men man ansåg att hemmet var tillräckligt gott eftersom barnen var så duktiga.
Jag tror – många barnpsykologer påstår det – att livets början ger oss en grund att stå på. De tre magiska åren går inte att göra om, kanske bara lappa ihop nödtorftigt. Nu bortser jag från arvet som redan kan ha lagt begränsningar eller fördelar i barnets framtid hur än man gör. Moral lärs ut för barnet från början. Vi ger barnet en känsla att den får sina behov tillfredsställda. Barnet är älskat. Världen är god. Senare får man andra uppfattningar om världen men nu är den lilla världen en god kokong. Någon, oftast en förälder, ser till att barnet får vad den behöver och ger så en stabil grund med tillit.
Hur en blivande mor lever och sköter sig under graviditeten gör också en skillnad, ibland en avgörande sådan för barnets framtid. Att få alkohol och droger redan i magen kan ge irreparabla skador. Att bli omhändertagen av föräldrar som älskar droger mer än sitt barn är svårt att reparera.
Det går ibland snett med barn oavsett god vilja och de bästa avsikter. Livet är skört. Drabba det inte.
Hej.
Du inspirerar:
En del börjar med kasst utgångsläge på alla sätt, då kan det nästan bara bli värre. Andra börjar på räkmacka och silversked och på den vägen är det. Men några lyckas ju börja bra och f*cka upp det ändå, och andra gör tvärtom.
(Det är nu jag drabbas av kateder-abstinens; jag vill ha min svarta tavla att rita på: diagram över förutsättningar/kategori på ena axeln och val/kategori på den andra – det spar så mycket text…)
Genetik, plus päron, plus socioekonomiska faktorer (nej jag är inte sarkastisk trots att politiker våldfört sig på även den termen), plus avgörande händelser, plus personlighet, plus spridda skurar små slumpfaktorer varken yttre bedömare eller individen själv kan kvantifiera, klassificera eller värdera:
Häpp! Det bidde en män’ska ändå.
Ska det nånsin bli folk av dig fick jag ibland höra av äldre släktingar. Det tog sin tid att begripa, men så är det när ens personlighet är att man är envis som en röd gris och alltid frågar ”Varför då? Hur vet du det? Kan du själv?” och så vidare. Frun hade polare från nyrik överklass när hon var ung – de fick ett år eller så på sig efter studenten att rasa av sig, pojkar som flickor, men vad som skedde sen låg sedan barnsben fast. Ingenjör, läkare, doktorand, forskare, ekonom, eller under-boss i firma där familjen hade försänkningar. Hela livet redan utstakat som på ett flödesschema liksom. En och annan gick på pumpen trots (tack vare?) detta.
En av mina gamla olycksbröder, som man bara hade superiet och dåligheter gemensamt med (därför har vi ingen kontakt) jobbade sist jag hörde nåt på omvägar på Sony-Ericsson. Slips, Armani, flygpendla Sverige-London-Asien. AmEx Black i tjänsten. Det är killen från Skärholmen vars farsa gav honom en näve stålar när farsan skulle ha suparfest i veckorna två, och sa åt honom att hålla sig väck. Polarn var tolv bast tror jag första gången det hände.
Det kanske är så, att det är bättre att räddningsverksamheter (som ditt jobb) vore riktade på just bar metaforiskt slänga fram ett brandsegel så man inte blir en fläck i statistiken, än att i oändlighet försöka bena ut exakt vilka faktorer påverkar en exakt hur och hur mycket? Oavsett vad vi varit med om är ju människans basbehov desamma, och kan man dessutom få in i skallen på politiker att yrkesskola och KomVux och YrkesVux var en riktig räddningsplanka väl Soc och Frälsis (och flera andra, inte minst eftertankens bleka krankhet och samvetet) gjort grovjobbet så tror jag att det hade funkat bättre än aldrig så många utredningar om utanförskapets natur och konsekvenser.
Vi har ju för hundan mer än hundra års data på det!
Själv har jag en hund som blivit misshandlad i flera år och sedan dumpad i en rasthage. Det tog två år och mycket terapi utförd av våra gamla hundar (som bägge dog i år, fjorton och femton år gamla – hjärtat känns som om nån kör en borr i det!) för att hon skulle förstå att när man lägger handen på henne så är det tillgivenhet, kel och gos, inget annat.
Men helt av med sviterna blir man aldrig – den man är, är summan av vad man gjort och varit med om och blivit gjord, om du förstår hur jag menar.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Jag förstår. Så är även jag.
Trots den utbildning, stora väldigt bra missbrukspaketet, som Landstinget hade på den tiden, djävulsk med universitetspoäng och så klart den väl så fjuttiga socionomutbildningen och kontakt med vartenda frivilligorganisation, otaliga patienter och klienter som sa adjö på väg mot eget boende och jobb och de egna barnen i behåll kände jag alltid att det fanns säkert något smartare sätt att göra jobbet på.
Eftersom jag arbetade med familjer fanns inte tid att älta det som hade hänt utan ta tag i det som var på väg. Dock kom det förgångna alltid fram och det var med ett undantag så att stenarna kunde gråta.
Man kan dock inte gråta till sig en ny barndom, bara acceptera och göra själv bättre.
”Barnet är älskat. Världen är god. Senare får man andra uppfattningar om världen men nu är den lilla världen en god kokong.”
Så sant! Mycket väl formulerat.
Vi har en katt från ett katthem. Det har tagit många månader – en fjärdedel av hennes liv? – innan hon spontant kommer för att bli klappad. Hon trivs med lagom mycket folk, men vill gärna sitta för sig själv. (Här i landet har alla katter microchip vilket är lika bra – hon gör sig av med eventuella halsband någonstans!)
Jag var modest månadsgivare till en tidigare politiskt neutral stiftelse som gör viktiga saker. Nyligen drog de iväg väldigt åt vänster (eller ”åt skogen”, kanske, det var inte så att hederliga arbetare tog över!) Nu blir det katthemmet som får de pengarna.
(Och, ja, innan någon frågar: uteliggarna får samma summa som tidigare, via en annan organisation. Jag tänker inte bara på katter!)