Behov av trädgårdsmästare i himlen?

Min nu döde sambo Dick var född på samma dag som Carl von Linné och båda hade växter och blommor som yrke. De var också förälskade i den svenska fjällen. Dick kunde de växter Linné hade katalogiserat. Dick utbildade sig till trädgårdsmästare i Tyskland och blev känd inom biodynamisk odling. Nej, han var inte rabiat med det men bekämpade det ovälkomna med naturliga metoder hellre än gifter.

Han hade ett fotointresse sedan ungdomen. Vid 62 år köpte han en större fotoutrustning och blev en naturfotograf med olika publiceringar och utställningar. I 75 års ålder började han stå bakom i stället framför kameran, som modell och statist. Han spelade även i några TV uppsättningar, musikvideos och reklamfilmer. Dick tyckte det var helt enkelt roligt. Han var väldigt social, träffade gärna nytt folk men han kände sig som lite för fin när limousinen hämtade honom till releasepartyn.

Från Opeth: Porcelain Heart

Han var en god människa. En som aldrig gjorde folk illa. Som räckte ut handen när det behövdes. Som stod ut med mig. Som sa jag var hans livs kärlek. Jag trodde att han överdrev, men vem vill inte vara den stora kärleken.

Sedan slog demens sönder vårt så väl nöjsamma liv. Vi hade känt varandra i 16 år, bott ihop 5 när han insjuknade i någonting ingen begrep sig på och blev drabbad av demens.

Vaskulär demens kan komma hastigt, som en stroke och kan vara svår att upptäcka att börja med. Vissa blir sämre snabbt, vissa efter längre tid. Det är som trappsteg neråt med regelbundenhet som leder till total handikapp. Det sista året var en mörk tid.

Demens tog död på hans konstnärliga anda och kärleken till det som blommar. Han varken vattnade blommorna hemma eller tog kameran i sin hand.

Efter nära 7 år hemma flyttade han till ett demensboende och dog inom tre veckor. Så kallad morfindöd. Det är nu tre år sedan.

Trots att döden var någorlunda väntad i snar framtid var det ändå oväntad. Och något jag inte ville ta itu med just då, men döden väljer inte en passande dag. Efter hans flytt till boendet skulle jag till USA och påbörja min PCT vandring, något jag hade planerat att göra långt innan. Jag hann med att träffa de närmaste över kaffe. Se honom sista gången i bårhuset. Kasta ihop mina saker och flyga iväg från sorg.

Den första månaden blev en sorrow walk. Det var som om han var med mig och vi båda höll på att törsta ihjäl i ökenlandskapet. Ja kände oerhörd ångest över att jag hade lämnat honom i ett boende i stället att låta honom dö hemma.

Men jag visste ju inte att döden satt vid dörren. Jag ville inte inse det.

Jag försöker se förbi de sju åren jag var hans vårdare och han min patient, inte min partner. Jag minns honom som han var innan, en glad, nyfiken, vänlig, stabil, helt enkelt en god person. Jag ser på gamla bilder tagna under våra vandringar, fotoresor, i närmiljön. Ibland har jag besökt några av våra favoritställen men de har helt förlorat glansen.

Det är inte samma utan honom.

Än idag kan jag rycka till här hemma och en sekund undrar jag vad han gör men den tanken försvinner lika fort. En vän som tror att de döda kan vara kvar liksom mellan jorden och himlen föreslog en shaman eller någon som kunde prata med andar och få den döde att flytta till ljuset.

Det finns behov av trädgårdsmästare och av fotograf även där uppe.

Jag avstod. Jag tror inte på liv efter detta. Det är klart att Dick skulle hamna till himlen – om sådant skulle finnas vilket jag betvivlar – för, jag har aldrig träffat en människa som han, god i tanke och gärning. Jag behåller gärna den förbiflimrande känslan om hans närvaro.

Dick dog på International Day of Human Space Flight. Den tolfte april 1961 blev den ryske Gagarin den förste människan att lämna planeten Jorden och resa runt den i sin rymdkapsel Vostok. Dick tyckte det och månlandningen var några av de stora historiska händelserna. Han kunde namnen de synliga stjärnbilderna. Han visste dagarna då något hände i himlavalvet som supermånar eller någon komet passerade Jorden.

Idag finns planer och drömmen om att flytta till Mars. Kanske finns där en dag resterna av mänskligheten som så ihärdigt föredrar krig före fred, överbefolkar vår lilla planet och suger ut sista utnyttjbara resursen.

Kanske trädgårdsmästare är då ett dött yrke när allt är artificiellt och manipulerat?

Ta vara på tiden. Fyll livet med någonting bra. Du har bara den här stunden, kanske den nästa. Vi har inga garantier i livet. Oavsett hur exemplariskt och välplanerat vi lever kan det oväntade kullkasta livet. Jag tror att vi tackar för lite, är glada över varandra för sällan och uppskattar inte de goda dagarna, precis som om de vore normala, aldrig föränderliga till något helt annat.

Vatten var hans favoritmotiv. Harsyra fanns alltid på Dicks födelsedagstårta. Mera om Dick hittar du under ordet demens på ordmolnet på sida hem.

Misstroende som dagslända?

Jag skrev i förra inlägget om det obetalda arbetet. Ett obetalt sådant har blivit extra aktuellt under året med covid: äldreomsorg utfört av andra än den kommunala/skattefinansierade omsorgen. Köerna till boenden är borta. Idag finns det tomma platser. De äldre klarar sig själva eller anhöriga tar hand om de äldres hjälpbehov. Politiker har tyckt att de gamla ska bo hemma så länge som möjligt. Nu blev det så, med hjälp av virus. I oktober 2020 bodde 78 000 personer på ett äldreboende, jämfört med 82 000 året före.

Var coviddöden orsak till att åldringarna inte längre ville hamna i den allmänna vården? Där dör man, ensam, morfindrogad, utan läkare och anhöriga bredvid. Kanske just förbudet att få träffa sina anhöriga under den sista tiden i livet har minskat lusten att bli instängt i ett boende. Man hankar sig hellre fram. Fångar har haft det bättre än de gamla under covid. Där grep JO snabbt in om deras begränsade rättigheter.

Eller har vår uppfattning om vikten av de äldre generationerna i våra liv förändrats när döden har kommit närmare oss? Det året vi insåg vår dödlighet i dagliga TV shower. Har de gamla fått ökad värde för vårt eget välmående?

Det har visat sig – även i massmedia – att den offentliga vården inte alltid var den bästa för våra gamla. Vi hade inte äldreomsorg i världsklass även om S ropar så regelbundet, speciellt i valtider. Omsorgen var som en kuliss i Musse Piggs, Kalle Ankas och Långbens resa, den som skylde soptippen. Som att personalen kunde sakna det svenska språket och adekvat utbildning. Skyddsutrustning fanns inte. Mer… Politikerna sket i både på de gamla och deras vårdare. I annat fall hade ju utbildning, bra lön, skyddsutrustning, nog med personal och livskvalité för de gamla varit i prioritet. Att arbeta inom äldreomsorgen hade då varit högt uppskattad arbete, avlönad därefter. Inte något vem som helst kan arbeta med.

Nu finns tomma platser. Man sparkar redan folk. Inte kom politikerna på att använda tiden för personalens utbildning och även svenskstudier. Vore inte den dåliga efterfrågan på äldreomsorgens tjänster ett utmärkt tillfälle för upprustning och utbildning?

Kostnadsläget tillåter inte att äldreomsorgen har hög klass. De gamla är olönsamma. Det finns så många hål att täppa till i en Kommunbudget.

Men jag undrar, är det bara covid och död som har fått anhöriga att ta över omsorgen av sina gamla? Kanske polletten ramlade in? Larmet om bristande kvalité i vården blev så tydlig. Det var faktiskt sant att hygien var eftersatt. Det var så att personalen kunde sakna adekvat utbildning. Det var sant att maten var mindre anpassad för de gamla. Det var även så att sjuksköterskor var bristvara, utevistelser obefintliga, livets guldkant inget man ens kunde stava till. Det var sant att morfin sattes in snabbt, så det blev rena dödshjälpen. Flera gamla ha fått dö ensamma under covid tid oavsett dödsorsak eftersom personalen hann inte och dörrarna var låsta.

Regeringen avskiljde oss från våra gamla i stället att handha skyddsutrustning. Anhöriga smittade vilt, inte personalen trodde de som tror sig veta.

Var det faktiskt lagligt? Skulle det ha hållit i en rättegång, att isolera folk ifall att de senare kunde bli sjuka och smitta? Jag tvivlar starkt på det.

Även efterfrågan av hemtjänst har minskat. Hade du hemtjänst var det aldrig samma vårdare som kom utan otaliga olika personer. Och du kunde inte få allt som du önskade och var van med. I ett smutsigt hem oduschad värmde du dina matlådor i mikron. Nidbild? Inte alltid. Städning vart tredje vecka får vilket hem som helst anfallas av damm och spillda saker.

Inte personalens fel. De kan ha ett schema som räknade minuter.

Vem anställs och hur arbete planeras kan inte personalen rå för, det är någon uppifrån som ger order som i sin tur har någon ovan som bara räknar pengar. Det är att finna sig i eller sluta. Visselblåsare är inte populära.

Jag tror – hoppas – att det har hänt något i tankegången, inte bara rädslan för smitta. Vi har insett att Kommun – det offentliga – inte alltid är den bästa vårdgivaren för våra gamla. Många människor har kommit på att det inte var värt att mista en gammal anhörig bakom låsta dörrar utan annan möjlighet till kontakt än vinka mot fönster. De som hamnar i ett äldreboende är sällan Internetfreak och vana att kommunicera genom det. Internet ersätter aldrig personliga möten. Människan är en social varelse.

Dock är lösningen att själv ta hand om sina anhöriga bara för dem med stabil, god ekonomi eller de som redan är pensionärer själva.

Många av de gamla som dog var i det övre åldersspannet och flera av dem hade andra diagnoser och behov av medicinsk hjälp. Men det blev så att de som dog avslöjade bristerna. Den utsatta hygienen. Vart skulle vårdbiträdena tvätta händerna? I köket? I personaltoaletten som kunde vara tre trappor ner? Hos någon boende? De döda larmade om missförhållandena. Nog har många av oss anhöriga både larmat och anmält förut men ingen brydde sig om det. Vi behövde ett för de gamla dödligt virus för att avslöja bristerna så massmedian vaknade och då var politiker tvungna att börja beklaga sig.

Det stöd och service som Staten och Kommunen lovade oss genom de styrande politikerna och skatteuttag håller inte måttet. De gamla gett dem ett misstroendevotum. Det kanske blir så att vi mer och mer kommer att tacka nej till Samhällets tjänster för de lovar mer än de håller. För lite personal i äldreboenden och daghem, indragningar av olika slag får till sist folk att protestera med fötter. De som kan. De lågavlönade får bara nöja sig.

Politikerna borde skämmas men de gör det inte. De lovar igen världens bästa äldreomsorg. De ger pengar för att forska om vården. Forska, när bristerna skriker ut? Och väldigt många går på det igen. Nu händer det! Förbättringar!

Misstroendet är som en dagslända?

Bild: Hade ingen bild av dagslända, det får bli en groda. Kanske lika passande.

PS. 30 procent av de 193 kommuner som har svarat på frågor från TT uppger att de i stor eller ganska stor utsträckning har tomma platser just nu. Ytterligare 44 procent svarar ja men att det handlar om ett fåtal. I Malmö stad står runt var tionde lägenhet tom i de kommunala äldreboendena.

Regeringen satsar ytterligare 120 miljoner på forskning inom äldreomsorgen. Pengarna ska fördelas över fyra år för att öka kunskapen om hur omsorgen för de äldre är organiserad. Vet de verkligen inte det?

Covid-19 pandemin har tydliggjort sårbarheter och vi måste stärka äldreomsorgen, säger Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning och forskning. Se gärna på hennes CV.

PS2. Det finns förstås äldreboenden som är utmärkta och vilka även har klarat sig väl från covid.

Sortera folk och något om vår dödlighet.

I filmen Contagion – en spelfilm om hur virus sprider sig över världen med rejäl pandemi som följ – hittar forskare till sist ett vaccin. Vem ska vaccineras först sker genom lottdragning. Din födelsedag blir ditt lottnummer. Dragning dagligen och sedan ställer man sig i kön, vaccineras och får ett armband som bevis. Så klart sker det hot och överträdelser men det är ju en film.

I Sverige sker vaccinöverträdelser av folk som kan göra det och anser sig vara viktigare än andra. I verkligheten, inte på film. Men vem är viktigast att vaccinera först, speciellt när vaccinet är nytt och tiden för utvärdering var kort? Tillgången är också begränsad. Jag tycker det är en bra fråga. Vi kan lära oss från Israel som ligger i täten på vaccinering, men de långsiktiga resultaten och eventuella risker får vi vänta på.

Världen har valt lite olika strategier på vaccinering i covid pandemin men de flesta vaccinerar de äldsta först. De gamla, de som rent teoretiskt har kortast livslängd kvar, har ju drabbats mest av covid – död. I Sverige är dessa främst personer som bor i äldre- och demensboenden och som knappt går ut för att smitta sig i folkvimlet utan smittan kommer utifrån. Skyddsåtgärder har brustit. Något så enkelt som utbildning, handsprit eller munskydd ännu mindre snabbtest när du går till jobbet har saknats. Äldreomsorgens brister har varit uppenbara länge men nu är alla politiker förvånade och den stora löfteskarusellen i gång. Världens bästa äldreomsorg – igen.

De som drabbas av covid – död är oftast de äldre, 91% är över 70 år enligt statistik. Sjuka finns i alla årgångar.

Nu har vaccineringen påbörjats i Sverige och de äldre ska gå först samt vissa riskgrupper. En rimlig bedömning? Borde inte vårdpersonalen kanske gå före? De är ju dessa som tar hand om de sjuka, träffar andra människor, åker buss och handlar mat samt smittar – kanske. De gamla blir nog lite som provkaniner.

Åldern betyder mycket mer än vad vi tidigare har trott, sa Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson i en pressträff .Tegnell och flera kollegor säger också att de inte vet någon annan sjukdom där ålder är så dominerande faktor.

Är inte åldern just det faktor som tar död på oss? Det finns en övre levnadsgräns på ca 120 år för närvarande. Få når dit. Medellivslängden var 84,7 för kvinnor och 81,3 för män i Sverige 2019 enligt SCB. De äldre klarar av sjukdomar sämre än de unga. De äldre kan ha underliggande sjukdomar, kanske flera. Våra kroppar slits med åren. Få har samma kondition och hälsa vid 80 än vid trettio, femtio. Nog är jag äldre och mer sliten i kroppen nu än bara låt oss säga 20 år sedan. Jag försöker ignorera det.

Ålder syns i dödsstatistiken. De gamla dör, det är liksom livets gång. Var det något extraordinärt?

Betyder inte hög ålder alltid en ökad risk för död?

Döden i sig är alltid en sorg oavsett ålder och en påminnelse om vår egen dödlighet. Ta en stund och tänk på din egen kommande död och ditt eftermäle.

Flera studier har visat att risken för allvarlig sjukdom och för tidig död påverkas inte bara av ålder utan av faktorer som till exempel födelseland, kortare utbildning, lägre inkomst och typ av yrke. Livsstil kanske? Inget nytt.

Landets regioner skall enligt Folkhälsomyndighetens senaste instruktioner inte bara prioritera utifrån ålder utan även utifrån faktorer som låg utbildning och inkomst, de så kallade socioekonomiska faktorerna. Nyss sa man bostadslösa och papperslösa ska gå före men FHM tog bort det. Skriet från Allmänheten blev för stor.

Hur skulle det gå till? Skall din inkomst kollas enligt Skattemyndigheten och Socialtjänsten och är den tillräckligt låg är du prioriterad i vaccinkön? Kanske visa din sista lönebesked som jag fick göra när jag skrev hyreskontrakt hos Allmännyttan? Din utbildning kontrolleras? En del som lever av försörjningsstöd och hela bidragspaketet kan ha bättre inkomst än de med låg lön. Hur räknas det då? Vem får sprutan?

Enligt statsepidemiolog Anders Tegnell handlar beslutet att prioritera ens socioekonomiska nivå om att nå ut till utsatta grupper. Det måste finnas en tillgänglighet så att man kan vaccinera sig även när man bor i de här områdena, säger han.

Men finns inte det vårdcentraler och sjukhus även på och för dessa områden?

Ska vi sortera folk beroende på vilken förort man bor i? Det område som har den största smittsamheten ska gå före, det behövs inte prata om socioekonomiska faktorer. Stockholm har prioriterat de så kallade socioekonomiskt utsatta förorters gamla där smittan har varit större, andra får vänta för vaccinet räcker inte till.

Nu har faktiskt gamla finnar största risken att dö av covid, så ska finnar gå före i kön? Eller tänkte man bara på andra invandrargrupper, de nyare?

Dödlighet vid bekräftad covid-19 var högst i Sverige för de födda i Finland, 145 per 100,000 personer. Det är förstås betydligt högre än dödstalen i själva Finland som har klarat pandemin bättre än Sverige. Finnarna är följt av de födda i Turkiet med 97 per 100,000 personer. Sedan kommer Somalia och Chile.

Nog visar siffrorna något om invandring och när det skedde. 1950 bodde 26 900 finländare i Sverige, och 1960 nära 75 000, det var då jag kom. Toppåret inom denna nya flyttningsrörelse inföll 1970, då 41 479 finländare invandrade till Sverige. De flesta av dem som kom samtidigt med mig från Finland, är döda. Jag känner idag bara en finlandsfödd person.

Dödligheten för de födda i Sverige var 32 per 100,000 personer.

Vad gjorde finnarna i Sverige? Fylla och slagsmål? De flesta arbetade i tyngre yrken, i fabriker eller de slitsamma och smutsiga jobb svenskarna ogärna ville ha. De arbeten var den outbildades möjlighet. Arbetsutbudet var större än antalet sökanden. Jag kom på en söndag, fick jobb på måndag och började med avtalsenlig lön på tisdag.

Inga språkkurser. Inga riktade insatser. Inga bostäder för andra än de få som kom direkt genom AF i Finland. Vi sov på golvet hos de som hade invandrat tidigare. Inga körkort, socialbidrag, lägenheter och klapp på axeln. Jobbade du inte, var du illa ute.

När det pratas m invandring ser man ofta inte finnarna och deras bidrag till landet, det arbete vi gjorde i de svenska fabrikerna, inom städning och sjukhuskök, det produktion som då gjorde Sverige till ett välmående land och där finnar var del av det..

På mitt arbete som socialsekreterare träffade jag några av dem som drabbats av arbetslöshet när de stora industrierna senare lades ner. Att flytta tillbaka till Finland var inte längre en fråga. Att få nytt jobb obefintligt. Ofta var också svenska språket svagt för alla på jobbet hade ju pratat finska. Så var det på mitt första jobb, andra, tredje… ingen pratade svenska. Kanske dök det upp någon chef som inte var en finne.

Idag kan du försörjas av det allmänna hela livet och inte behöva ta vilket jobb som helst. Det var annorlunda i det Sverige som ropade efter arbetskraft.

Idag är inte finnar den största invandrargruppen utan syrier. Ställ dig frågan varför. Det kan bli intressant.

Vaccinering då. Varför är det alltid så svårt att göra smarta beslut? Öppna en vaccincentral på de områden där covid är som mest utbredd. Ställ alla i kön utan att behöva ringa, köa eller ha BankID. Utan att fråga om ens lön eller annan status. Ifall vi har vaccin så det räcker förstås.

Varför är det så svårt att få någonting gjort annat än en massa snack och funderingar när smittoläget är tämligen öppen bok! Än pratar Regeringen om kommande åtgärder, nya inskränkningar i våra liv när tåget har gått länge sedan medan Regeringen missade perrongen.

Sortera inte folk enligt inkomst. Kränk inte de som arbetar ihop vaccinpengarna för alla. Vaccin betalas med skattepengar. Det är inte gratis även om du inte behöver betala just då. De kanske är arbetare som borde ha prioriterats?

Och – glöm nu inte att tvätta händerna! Var glad över att du har tillgång till vatten!

PS Nej, jag är inte en vaccinmotståndare i princip men ställer mig nu sist i kön om alls. Av några enkla skäl: https://blogg.iniskogen.se/2020/12/07/pest-eller-antibiotika/

Vaccinbild: Av U.S. Secretary of Defense – https://www.flickr.com/photos/secdef/50721647742/, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=97585829

De som ändå ska dö snart.

Jag läste om en kvinna. ”klient” inom äldreomsorgen som hade bett om ett kvinnligt biträde när hon skulle duscha. Det gick inte, sånt kan du inte be om. Hon hörde troligen till den gamla stammen som inte visade sig naken för andra människor, de från manligt kön. Så gammalmodigt! Det finns än personer – jag till ex. – som anser nakenhet är helt ok, men på rätt plats. Inga stringbikinis där inte. Det ska ni vara glada för. Ostört nakenbad i månsken säger jag inte nej till.

På mitt extraknäck i servicehuset , som vårdbiträde med icke adekvat utbildning, fanns en man som var besvärlig. Hans hygien var eftersatt. Han var stor och tung och gjorde lite sexistiska anspelningar på personalen. Han kunde säga som ”vad snygg du är” eller ”fin häck”. Chefen beslutade då att den ende mannen på jobbet skulle ta hand om honom. De kvinnliga biträdena hade till sist vägrat. Att duscha gick inte alls. Gubben skrek: jag är väl fan inte någon homo. Det manliga biträdet åkte ut.

Jag gick dit nästa morgon med medicin och då var han fortfarande irriterad. ”Hemsystrar är väl kvinnor”, sa han. Absolut, var mitt svar. Hemsystrar är kvinnor. Jag grep tillfället i akt och körde honom till duschen. Han muttrade bara lite av överdriven renlighet. Han blev duschad, rena kläder, en tallrik gröt, kaffe, nödvändig snabb städning av lägenheten och han var så nöjd. Han sa något som inte hörde till saken men jag sket i det. Efter detta hamnade han alltid på min lista när jag arbetade extra.

Hemsystrar är kvinnor. Försök inte fostra 95 år gamla gubbar.

Hans liv var från det gamla Sverige. Nu vid 95 orkade han varken med vedhuggning eller att pumpa upp vatten, vissa krämpor attackerade, rullstol kom till och hans barn hade lite bestämt flyttat honom till servicehuset.

Idag finns få om några av hans sort och då menar jag inte bara hans uppfattning om hur det är att vara en man och en ”hemsyster”. Han byggde Sverige, det gamla Sverige som håller på att läggas ner. Som gammal får han inte välja vem som klär av honom och tvålar in hans kropp i duschen.

Servicehuset är nu nedlagd. Det ansågs brandfarligt (läs: för dyrt.) I stället en personalstyrka på plats kommer det nu en strid ström bilar från olika valfrihets vårdgivare för att ge medicin och ta hand om de gamla i behov av hjälp i vardagliga saker som dusch och städning. Den lilla restaurangen är stängt. Maten kommer med en bil från storköket för att sedan värmas upp.

Smart?

Äldreomsorgen är på tapeten i ord men det saknas handling. Det behövdes ett virus för att lyfta frågan. Bristerna är inga nyheter, det vet politikerna fast de låtsas vara överraskade. Men det är inte lätt att förändra något som har varit uselt en lång tid genom bristfällig organisation, bemanning och ekonomi. Kanske allra mest på grund av ett slags förakt mot de gamla. De onyttiga. De som ändå ska dör snart.

Under covid – pandemin har dessa andra klassens medborgare saknat rättigheter som vi inte förvägrar ens kriminella i fängelser. Som att inte träffa sina anhöriga när döden nalkas. Många har dött ensamma, precis som förut, men nu kommer skammen fram.

I ca 37 kommuner finns fortfarande besöksförbud i äldreboenden trots vaccin. Vad är det för vaccin, egentligen? Skulle inte vaccin skydda mot smitta? Tydligen inte. Finns det verkligen inte visir att låna till besökare och desinfektion om man tror att just besökare ska smitta sina anhöriga? Är det lagligt att hindra folk att träffas i sina egna lägenheter? Det är inte fängelse eller?

JO var snabb i att klaga när fångarnas rättigheter kränktes tack vare försök på isolering för att hindra smitta.

Som en direkt konsekvens av Corona spridning beslutade Kriminalvården den 12 mars 2020 att med omedelbar verkan stoppa möjligheterna för intagna i landets häkten och anstalter att ta emot besök och genomföra permissioner.

JO beslutade att utreda vilka konsekvenser det blev för de intagna.

Fokus låg på frågan huruvida myndighetens agerande riskerade att leda till att de frihetsberövades situation blev alltför kringskuren, vilket i sin tur skulle kunna leda till en kränkning av deras grundläggande rättigheter. https://blogg.iniskogen.se/2020/07/05/vara-grundlaggande-rattigheter/

Men våra gamla då? Har de några rättigheter? Nej, JO är inte något för dem.

Grundläggande rättigheter, vilka är de? Inte att träffa sina anhöriga om du är gammal eller sjuk nog för att bo i ett äldreboende? Inte att vårdas av utbildad personal? Inte god mat? Inte utevistelser? Inte något alls… Och så klart inte att någon håller handen vid död för det hinner inte personalen, de är helt enkelt för få.

Har vi anhöriga klagat? Ja, men ingen bryr sig om vi inte har hamnat i massmedia på första sidan.

Jag har skrivit ett antal gånger om äldreomsorgen. Min erfarenhet som anhörig och extrajobbare är inte positiv annat än i undantagsfall. Men ingen skugga ska falla för den personalen som avlöste mig hemma på grund av min sambos demens. Ni var guld värda.

Mer än en tredjedel inom äldreomsorgen saknar adekvat utbildning. Att inte ha utbildning sänker arbetets värde och lön. Det orsakar brister och misstag. Det är inte personalens fel, det är Kommuners prioriteringar. Har du inte utbildning eller ens svenska kan du inte göra mer än det elementära. Är bemanningen så låg att man inte ens hinner hjälpa alla ur sängen är det inte personalens fel. Det värsta jag har sett var en demensavdelning som sköttes en söndag av en ung kvinna som inte kunde något mer än hej på svenska. Nej, det hade inte hänt något, man ansåg att hon fixade vården av tio gamla dementa.

Fast nog ser jag sällan protester från personalens sida. De är solidariska, kanske in till dumhet? Det är inte så att arbetsmarknaden ropar efter folk som är outbildad. Man gör sitt bästa, mer än man kan och orkar och tiger. (Så klart finns det bra ställen, men tillräckligt många som inte är det.)

Nu ömmar alla för de gamla i ord. Den ena och den andra politiken kommer med ojande. Nu ska allt bli så bra igen, världens bästa äldreomsorg. Det tror jag inte på. Det finns för många andra hål. Hela systemet med äldreomsorgen borde startas om från början med en kravlista som ska fyllas.

KD håller på att sjunka så de måste få till stånd nya frågor. Jag vet inte vad de gjorde för äldreomsorgen när de satt i Regeringsställning, minns inte, orkar inte leta. Nu profilerar de sig. KD föreslår åtgärder mot ensamhet (Svd) bland annat

Se till att ”sociala aktiviteter på recept” eller motsvarande arbete kommer på plats i alla regioner.

Ge kommunerna resurser och uppdrag att, när smittläget så tillåter, söka upp alla äldre över förslagsvis 80 år som inte har hemtjänst eller särskilt boende för ett äldresamtal. Det sker på årsbasis i Danmark och i vissa kommuner, men behöver nu ske brett. Mötet syftar till att samtala om livssituationen och om vad kommunen och civilsamhället kan erbjuda när det handlar om gemenskap och sammanhang.

När inte de som redan är i vård får sina behov tillfredsställa är det nog överkurs att försöka behandla de som klarar sig utan. Hur gulligt det än låter.

Är vi verkligen så ensamma och hjälplösa? Så oförmögna att göra något själva? Idag när de flesta som är i min ålder har haft ett arbete, använder Internet och har passet väntande på att restriktioner avblåses? Tror KD att vi gamla behöver Kommunen som terapipartner, ”en god kompis”? Betrakta inte oss äldre som dumma ensamma i behov av kommunala samtal.

Har Kommuner inte alldeles tillräckligt att göra och rätta till? Skolor, bidragsberoende, äldreomsorg, barnomsorg och bostadslösa med mera? Socialtjänsten är fullproppad av outredda ärenden. Försök att få de i lagen beskrivna områdena att fungera först innan man sätter grädde på moset..

Att bli isolerad och tappa kontakter genom död hör också till livet. Det är en livsfas som kommer till de flesta. En naturlig utveckling som inte går att hindra. Det är bara att acceptera. Livet är skört. Döden är oundviklig.

Även en politiker kommer till livets slut. Kanske borde de fundera över de sista stegen i livet? Kö tio timmar på Akuten. Ingen som sitter bredvid i dödens stund. Att dö i en Landstingets T-shirt och blöja för ingen anser att kläder är behövligt för en döende. Kanske en morfindos fast du inte ens hade ont. Så du är garanterat så däckad att du inte kan säga adjö eller orsaka problem för vården.

Det finns en del att förändra. Handling efterfrågas. Det finns säkert onödigheter i varje Kommunbudget för att lösgöra för våra gamla. Om viljan finns.

Var rädd om dina närmaste. De är – oftast – det mest värdefulla du har i livet.

Läs mer om bristerna i ”Kommunalarbetaren”.