Jag har en bekant vars make dog i höstas efter en lång sjukdom. Han bodde hemma fram till döden. Hans fru var sliten. Hon började gråta om jag frågade hur hon mådde och sedan kom en lång förklaring över makens mående. Hon fanns liksom inte. Det var alldeles för tungt för henne att ta hand om sin sjuka make.
Jag försökte få henne att ringa till Kommunen och fråga efter avlösning. De hade hemtjänst någon timme i slutet.
Träffade henne av en slump någon dag sedan. Hon ropade glatt god dag. Hon nästan sprang med sin rollator. Hon skulle köpa en ny handväska. Hade jag varit i den nya affären? Hon som såg döende ut omkring hösten var nu en fräsch glad gamling. Hon undrade lite fint om det var fult att sluta sörja makens död så fort. Absolut inte, sa jag. Att minnas den döde räcker väl och att komma ihåg speciella dagar.
Hon rullade glatt vidare. Jag kände mig glad för hennes del. Alltför många gamla äter piller för att orka leva. Alltför många sliter hårt för att ge sina sjuka anhöriga anständig tillvaro i livets slut.
Då klickade det till. Jag hade inte varit på ”vår plats” när min sambos dödsdag passerade. Nu, sex år efter hans död missade jag helt enkelt den dagen som inföll en vecka sedan. Jag kände mig skamsen. Vad gjorde jag den dagen som var viktigare? Inget. Jag hade valt redan i början att inte åka till minneslunden på en annan ort utan jag valde en ”minnesplats”, en hög klippa, där vi firade hans födelsedag, satt ofta med picknick och såg ner till en dal med en sjö och ibland livligt fågelliv eller vinterns is och tysthet. En plats som han sa var vår plats. Jag passerar den då och då under mina rundor i skogen och då tänker jag på honom och det goda livet vi hade. De sju svåra åren med sjukdom sitter lite fast, men de plågar mig inte längre.
Hur länge skall man sörja? Helst en kort tid. Jag tror inte på årslånga sorger. Sorg har sin tid och plats. Men sedan skall vi bevara de goda stunderna och bara acceptera att livet blev så, inte alltid som vi önskade. Själv sörjde jag mest i början när jag insåg att vårt liv hade tagits över av snabbt utvecklad demens och det fanns inget att göra åt det. Bara hålla ut och göra det bästa av tiden.
Nu tittar jag på bilder från vår Tour du Mt Blanc och minns hur jag nog överskattade hans 77 år gamla ork och styrka för den vandringen. Den turen var min idé. Det går mycket upp och ner. Så till sist hade jag det mesta av hans packning medan han beundrades på leden på grund av sin ålder. Det var en fin tur!
PS. Mer än 20 procent av svenskarna över 65 år tar antidepressiva mediciner, rapporterar Sydsvenskan. Det är en ökning från 19 procent i fjol och 15 procent 2006.
Bild överst: Dick på Col de la Seigne 2516 m på Tour du Mt Blanc 2007, nederst en italiensk åsna får en smörgås.
Nu försöker Regeringen satsa för att stävja våldet. Olika förslag och nya grupperingar samt militär skall minska och hindra terrorism. För visst är det terror när hus sprängs och unga hittas skjutna i skogen?
Det blir svårt för situationen har utvecklats under flera år men ingen vågade vara så modig att de krävde radikala metoder. Åtgärder blir bara plåster på det hela. Det som har utvecklats under flera år och blivit ett system med tusentals utförare försvinner inte så enkelt. Vi har varit så förstående. Sociala omständigheter. Skyll på någon annan.
De säljs inte bara narkotika. Maffian tar över skattebetalda verksamheter som Vårdcentraler och Vaccinmottagningar. Hur ska jag veta vem som styr en VC och vem som tar pengarna? Måste vi göra en avancerad koll innan vi besöker ett Vårdcentral? Känns som om vi är på väg mot ett maffiasystem där ungar skolas in. Italien, sa någon. Mexiko kanske.
Polisen vet vilka hör till de kriminella gängen. Varför är de inte bakom lås eller ut ur landet ifall de är utländska aktörer. Jag vet, lagar.
Så unga som 8 – 12 åringar hänger vid gängen färdiga att uträtta något. Varför går de inte till scouterna? Musikskolan? Spelar Monopol med kompisarna? Läser läxor? Tror de att den rika Världen på Internet blir deras när de följer order från de kriminella? De som har dyra kläder, guldkedjor, senaste mobilen och en fin bil. De avundsvärda. Är en del nutida barn så enkla i tankeförmågan? Är de utan moral, annat än det som heter pengar? Jag ska också ha är som ett mantra.
Livet är ett TV spel. Ingen dör på riktigt.
Hur tänker föräldrarna till gängbarnen? Kanske borde vi samla den inre kretsen kring ett barn: föräldrar, mor/farföräldrar, syskon, kusiner, andra viktiga närstående och ställa frågan: Hur lät ni situationen gå så långt att ett av era barn sitter inne för mord? Ligger död i diket? Var det ingen som kunde göra något före? Lite AA approach. Och med tvång, polishämtning om inte alla kommer. Polis leder förstås. De närstående är inte Socialtjänstens personal. Inte fritidshem. Inte skolan. Inte Polisen. Men ibland även de religiösa ledarna. För, jag tror inte att alla var totalt okunniga om vad släktens ungdomar höll på med. Det finns säkert vuxna som borde skämmas.
Det finns vuxna som försöker. Frågan är vad man kan göra utan att ungjäveln omhändertas till någon trevligare familj som låter honom prova sina vingar. Ett av de fallen slutade död i skogen.
Gjorde en runda i skogen. Äntligen vårväder. Satt mig på en sten där vi, min sambo och jag hade suttit ofta för att dricka medhavd kaffe. Så även idag fast nu mera har jag hela stenen för mig själv.
Min sambo dog i dagarna fem år sedan. Det känns som igår och det känns som oändligt länge sedan. Jag minns honom speciellt på ”våra” platser. De promenader vi gjorde i närliggande skogen tills han inte längre orkade gå så långt. Före hans sjukdom hade vi tillbringar oändligt med tid i naturen med våra kameror. Jag lämnade stenen och fortsatte.
Då såg jag björken, den björken jag har gått förbi i över trettio år. Den var Inte längre en stående björk utan en nedhuggen hög. Att se det gjorde nästan ont på något märkligt sätt. Varför hade man huggit ner den? Hade den blåst omkull? Var bara dess tid slut precis som vår egen tid slutar en dag?
Björken ger kanske värme i något hus. Dess grenar kommer att härbärgera insekter, svampar, mossa… nya levande organismer. Trädets liv tar inte slut, det antar bara nya former. För naturen är död en omvandling till något annat. För människor är det mer slutgiltigt. Inte ser jag något att växa på den gamla begravningsplatsen. Bara gräs ,och grus i gångarna.
Så här på Allhelgonahelgen tänker vi på människor vilka inte längre finns bland oss. I min ålder börjar det bli många. Det finns också klienter och patienter jag har mött vilka inte försvinner ur minnet. Några har gjort intryck av oförglömlig art. Jag tänkte på en person vilken jag hade som klient en kort tid. Jag kallar mannen bara Finnen. Han förblev finsk medborgare hela sitt liv.
Först något om den finska invandringen. Under åren 1950 till 1970 flyttade skaror av finländare till Sverige i jakt efter arbete. Många kom för att arbeta en kort tid kanske som sommarvikarier, men flera blev kvar. Omkring 450 000 personer flyttade från Finland till Sverige, och även om flertal återvände förblev drygt 230 000 bosatta i landet, som jag. Om vi räknar med alla finländare som vid något tillfälle arbetade i Sverige är de ca 700 000 personer. Så, vem var med och byggde landet?
Inte bara finländare utan många andra invandrare sökte sig då till Sverige från länder som Jugoslavien, Turkiet, Grekland och Italien för arbete främst i industrin. De var billiga personer, direkt i arbete och som skattebetalare. En dåtida arbetskraftsinvandrare betalade mer i skatt än vad han eller hon kostade i form av transfereringar.
Gick det inte bra var det bara att åka hem.
Det är annat idag, både med invandrare, arbetstillfällen och transfereringar.
Den person jag vill berätta om kallar jag enkelt Finnen.
I mitten av -50 talet flyttade Finnen först ensam till en dåvarande industristad i Sverige. I staden fanns då både textilindustri, pappersbruk, vapentillverkning och elektronikföretag samt hamn med mera och service som behövdes för en växande stad. Finnen hade tur för arbete och bostad var redan ordnad genom den finska arbetsförmedlingen så det var bara att leta sig till rätt plats i produktionen. Oftast åkte man dock på vinst och förlust. Sverige ropade efter fabriksarbetare. Även de utan utbildning klarade ett arbete vid löpande bandet. Finnen är snart 30 år och har arbetat sedan två års yrkeslinje men varit tidvis arbetslös. Han är gift med sin ungdomskärlek.
På fabriken fanns många män inflyttade från Finland. De var ett gäng som sökte bättre tillvaro för sina familjer eller bara bättre betald kneg för kortare tid. Fruarna fick också arbete främst i textilindustrin. Barnen lärde sig svenska av kompisar och i skolan. Tillvaron var förhoppningsfull.
Efter några månader flyttade Finnens fru till Sverige. Hon fick omgående arbete i en fabrik. Med tiden fick familjen en större lägenhet, bil inköptes och pengar skickadestill gamla föräldrar i Finland. En dotter föddes. Finnen kände sig lyckligt lottad.
Sedan kom kraschen. Från 1970 till 1986 las mesta industrin i staden ner. Fabriken Finnen arbetat i stängdes på grund av rationalisering, alltså nedläggning. Finnarnas ofta bristande språkkunskaper i svenska innebar att det var svårt att hitta andra jobb. Nej, det fanns inte Sfi och arbetskamrater tillika chefer talade ofta finska. Har du arbetat hela ditt liv i industrin på samma produktionskedja finns det inte kvalifikationer för annat. De Statliga Verk som placerades på orten gav inget jobb åt män och kvinnor sparkade från fabriker.
Flera friska men väl så slitna personer i 50-års ålder uppåt blev tvingade till förtidspension när A-kassan var slut. En del vägrare och försökte ännu hitta annat. Att bli förtidspensionerad kraschade ekonomin för resten av livet. Att återvända till Finland när barnen var mer svenska än finska, i studier eller redan gifta och hade barnbarn var otänkbart.
Staden tänkte sig att fabriksområdet kunde ändå bli en tillgång, turismen skulle fylla på luckorna.
Flera platser i Sverige har tänkt så när arbetstillfällenaförsvann. Turismen är dock en osäker bransch. Inget för språksvaga halvgamla fabriksjobbare att få anställning i. Inte fyller turismen bortfallet av skatteintäkter. De är bara minnen för andra tider, kanske en trist påminnelse hur arbetslöshet och taskig ekonomi blev till.
Så Finnen blev arbetslös. Hans fru likaså men hon fick snabbt arbete med städning på deltid. Familjens ekonomi var nu helt förändrad.
Vad händer med en finsk man som inte längre kan försörja familjen? En del tar till flaskan. Så gjorde Finnen men först efter några år. Han gav upp tröstlöst sökande efter arbete. När jag träffar honom 1985 – han söker inte ens själv utan skickas genom en chef för boendet för bostadslösa – har han varit arbetslös i sex år, sökt jobb två, supit nära fyra och bott på gatan kanske ett år, sedan i ett lågtröskelboende det senaste halvåret. Han hade flyttat ut ur hemmet själv när alkoholen tog helt över.
Hans fru gav upp och begärde skilsmässa som dock aldrig genomfördes. Dottern studerar i Universitet. Finnen får fira Jul med sin familj men nu är det än kall november. Om han slutar supa kan han kanske flytta hem. Han skäms och bor hellre på gatan.
Jag arbetar då som socialsekreterare mest med missbrukare. Jag träffar Finnen, han är nykter då men luktar gammal fylla. Han beklagar sig inte. Han har inget hopp om någonting. Han går i trasiga, smutsiga kläder och hans skor är trasiga sandaler.
Har han inga kläder kvar hos förra frun? Nej, det han hade har försvunnit, stulits och bara den svarta bröllopskostymen är kvar där men är för liten. Arbetskläderna hade han slängt efter två år.
Jag beviljade honom en omgång kläder och startade ansökan om förtidspension. Han var närmare 60 år nu. Han får bli utredd på Socialmedicinska. Det är kö dit, om två – fyra månader kanske. Men jag litar inte på att pengarna går till kläder så jag går och handlar med honom.
Ryktet går att Finnen får nya kläder. Fyllegänget hänger på och följer noga våra göranden. Affären är något avvisande men jag blänger på dem och visar min legitimation. De blir lite mer hjälpsamma.
Han kläs upp i nytt från kalsonger till jacka. Skorna är svårast, hans fötter är illa åtgångna och några tår skadade, kanske frusna.
När han ser sig i spegeln börjar han gråta. Jag föreslår att han ska gå och klippa sig. Jag – socialbidraget – betalar också för det.
Vissa av mina arbetskamrater tyckte att jag hade slösat på Socialtjänstens pengar. Kläder till en fyllo! Jag tyckte nog att Staden var skyldig honom mer än en omgång kläder. Second Hand? Nej, inget användbart i hans storlek, mest klänningar från gamla nu döda damer.
Finnen var nästan nykter fram till Julen. Det där med pension var kanske inte så dumt. Jag försökte skynda på utredningen. Han fick löfte om ett enkelrum i boendet när något blev ledigt – om han höll sig nykter, ungefär. Han besökte sin familj som planerat under Julen. Han var nykter vid besöket och fick stanna över helgen.
Omkring nyår försvann han.Spårlöst.
När Finnen inte kom till nästa möte hos mig, inte tillbaka till boendet och inte var kvar hos sin familj började jag leta genom att fråga missbrukarna i stan. Nej, ingen visste något. Jag var bekant med närapå alla missbrukare samt hade räknat stans bostadslösa så jag försökte använda den kännedomen. Inget. Jag försökte kolla ifall hans nya kläder dök upp på någon annan, men icke. Inte var de sålda till stans second hand heller.
Det blev en polisanmälan men polisen la nog ingen större möda på det. De var säkra på att han fallit i vattnet vid hamnen i fyllan och svepts ut till havet. Det hade hänt förr med någon.
Jag grubblade. Blev hans liv för tydlig för honom och han hade tagit livet av sig. Vad var min del i det?
Familjen gav upp hoppet om ett tag. Egentligen hade de gett upp tidigare. Men frun grät, bittert. Hon förbannade till och med flytten till Sverige. Men som så för många andra fanns det inget kvar i Finland att flytta tillbaka till.
Mysteriet löstes aldrig. Finnen var och förblev försvunnen.
Ha en bra Allhelgonadag. Kom ihåg de som har lämnat oss. Ägna en tyst stund för livets outgrundliga mening – vad det nu är för dig.
