Förbättringspotential?

När jag öppnade dörren till äldreboendet krockade jag nästan med ställningen för handsprit. Det fanns en stor skylt: sprita händerna när du går in, tack. Dörren klingade när jag öppnade den. Ett vårdbiträde kastade en blick åt mitt håll och kom för att hälsa. Ja, jag spritade händerna. När jag gick ut mötte mina ögon en skylt på insidan av dörren: Sprita händerna när du går ut, tack.

Min mor bodde i ett äldreboende en tid före sin död. Hon dog av ålder eller som de flesta: av lunginflammation. Man kan inte dö av ålder, det måste finnas en orsak till på papper. Vården hade varit förstklassig i det kommunala boendet.

Detta var dock tio sedan och i Finland. Ser det lika ut idag? Deras äldreboenden har inte drabbats av dödsvåg nu i Coronatider. Är finska gamlingar segare? Har de äldre än värde som människor även från Kommunens sida? Inte ett budgetproblem?Jag antar att det finns tre skäl till det: bra ledning, utbildad personal och vettiga hygienråd.

I Sverige ser det annorlunda ut. Inget att förvåna sig över.

Jag har arbetat extra på tre olika äldreboenden/servicehus mellan 1990 – 2010 men aldrig sett ett enda flaska handsprit. Det var också svårt att tvätta händerna. Det fanns en personaltoalett som kanske låg dåligt tillgänglig som tre våningar ner eller en som glatt användes även av de gamla. Tvätta händerna skedde i köket om man nu tänkte på sådana petitesser som hygien. Plasthandskar kunde finnas tillgänglig, eller inte. Kanske ett plastförkläde när man skulle duscha någon. Det brukade finnas någon typ av förkläde eller kort rock som arbetskläder, men de  skulle man tvätta själv när man hann. Det fanns inte tillräckligt många heller så de räckte inte till vikarier. De flesta arbetade i sina egna kläder, de kom in i de och gick ut i de kläderna. Kanske fanns en skrubb man kunde byta i. Att påpeka något och försöka få till stånd förändringar slutade med att man fick inga mer timmar.

Jag slutade arbeta helt i och med min sambo blev sjuk. Då fick jag se vården av de gamla från den andra sidan, som mottagare. På de 7 år jag vårdade honom hemma mötte jag trettiotal avlösare från Kommunens hemtjänst och  han vistades i tiotal korttidsboenden. Ja, jag ville ha  plats i det hemmet som fungerade bra, men icke. Du får vad som råkar vara ledigt. Jag erbjöd mig att vänta men några väntelistor fanns inte. Så han hamnade en till tre gånger i året några veckor i taget på ett ställe som var undermåligt i mitt tycke. Den som var bra lades ner. För dyrt. Det var mycket annat som lades ner under tiden i Kommunen, sjuksköterskor sparkades, rehab stängdes och musikunderhållning drogs in. Med mera.

Nej, hygien blev inte bättre trots att de boende hade nu egna toaletter. Den demente behöver ju hjälp med sin hygien och det hann man inte med. Handsprit? Flaskan jag lämnade var oftast orörd. En gång fick jag lägga honom i blöt hemma för kläderna satt fast, han var så smutsig. Jag fotograferade och anmälde till Kommunen. Inget hände. Att tappa vikt var normalt. Ett år vågade jag inte lämna honom någonstans det var så uselt den sista gången, men då började jag förlora mitt eget liv totalt. Jag var inlåst hemma och utelåst från allt jag tyckte om, som resor till mina barnbarn. Vandringar skedde bara i fantasin. Foto la jag ner.

Det var inget liv.

Personalen som avlöste mig hemma  var ofta någon av de nya svenskarna. Inget ont i det, om de kunde svenska och hade utbildning. Men så kvalificerat folk är väl slöseri för de gamla som förhoppningsvis dör snart. Kostnader, gott folk. Budget. Resurserna är inte oändliga. Det finns många hål att täppa i den kommunala budgeten. Något måste man dra in. De som syns minst och inte klagar får stå för indragningarna.

Jag hade alltid handsprit och egna handdukar till avlösarna. Det var svårt att påpeka för dem att använda medlen. Jag var ju bara en sambo och de som kom borde ha varit proffs i vården av en gammal skruttig dement gubbe. Jag klagade aldrig utan tackade. De hade sina villkor och jag fick vara tacksam att ens någon kom några timmar i veckan och släppte ut mig.

Att vara en anhörigvårdare är att arbeta i 24 timmar om dygnet. Vilken kärlek som helst tar stryk med det. Man blir en vårdare, inte käresta och det är en ovälkommen livsförändring. Att lämna sin partner till ett boende är svårt. Man tror sig vara bättre vårdare än samhällsomsorgen. Och man faktiskt är det, ofta. Det blir en ohållbar situation.

Nu när de gamla dör företrädesvis av Corona säger Olivia Wigzell, Socialstyrelsens generaldirektör, att Sveriges hantering av Coronautbrottet har brustit i flera delar. (DN)

Hon pekar ut krisberedskapen i landet och bristande ansvarsfördelning.

Det är viktigt att avdela särskild personal som arbetar med smittade för att hindra smittspridning. Men många kommuner har haft en relativt stor personalfrånvaro och det har försvårat möjligheten att ha särskilda team på boenden eller i hemtjänsten för personer med covid-19. Vi vet också att det finns en stor förbättringspotential när det gäller basala hygienrutiner.

Ja, förbättringspotential. Varför förbättrade man inte innan? Att ha fungerande team innebär folk som är utbildade och betalda därefter. Att yrket är lockande, värdesätts och lyfts upp som något viktigt. Att reglerna är till för de som vårdar och de som vårdas.  Att inte smitta varandra med något är basalt. Att det finns en ledning som ställer sig på golvet när vården krisar tror jag är också avgörande för all vård. Du kan inte leda om du inte vet vad du leder.

När det här virusutbrottet är över misstänker jag att allt återgår till det normala i äldreomsorgen. Kanske ställs det några flaskor handsprit i personalrummet. De outbildade personerna blir inte proffs utan utbildning. Cheferna satsar inte utan order och pengar uppifrån, från politiker.  Politiker vaknar inte innan ens egen gamla mor dör i sitt kiss i ett skitigt rum avmagrad och med morfindos och massmedian  skriver en artikel undrande vems fel det var.

Är vi alla skyldiga? Vi har ju låtit allt pågå utan att ställa oss på torget och skrika? Men, det finns ju så mycket idag att skrika om.

Samhällets moral mäts i livets början och i livets slut. Det är omhändertagande av de sköra: de späda barnen och de gamla vårdbehövande. Moralen är  inte god. Barn kan du föda i bilen, helst ska det gå fort så du inte använder sjukvårdens resurser för länge och  de gamla är ju onyttiga, kostsamma som redan har levt sin tid. Inget att bry sig om. Politiker hostar nu ut några vackra innehållslösa fraser om de gamla när ett virus har mätt kvalitén av deras vård. Men sedan kan vi fortsätta som det var?

Hur trodde man att samhället formades 20 – 30 år sedan? Det samhälle som till alldeles nyligen sågs ofta som Folkhem, bra exempel i Världen och tryggt att bo i. Vem utförde det arbete, bygget av ett Samhälle, bättre för kommande generationer?  De som arbetade i betydligt svårare omständigheter, med tyngre, skitigare och klart sämre betalt arbete än de flesta som arbetar nu är just de gamla i äldreboenden eller beroende av hemtjänst, de utan större värde, pension eller omsorg, de som nu drabbas av vanvård kombinerad med virus.

Något ska vi dö av men inte av undermålig omsorg.

Det måste till respekt för människor, också när de är gamla. Man måste begripa – även politiker och samhällsexperter – hur livets gång är. Man föds, växer upp, bidrar, blir gammal… Livet ”drabbar” oss alla.

Respekt  för livets gång får inte vara en bristvara.

The Guardian:

Sweden’s health authorities are blaming the country’s death toll – which is higher than in neighbouring Denmark, Norway and Finland – on the fatality rate in care homes.

About 90% of the 3,700 people who have died from coronavirus in Sweden were over 70, and half were living in care homes, according to a study from Sweden’s National Board of Health and Welfare at the end of April.

Bild: Min mor och mitt barnbarn i samspråk i äldreboendet.

De försvunna Påskkärringarna

Inga utklädda barn ringde på dörren och tiggde godis denna Påsk. Var det rädslan för smitta som tog bort denna tradition? Några av husets barn har alltid delat ut påskkort till alla hushåll och fått godis som tack. När de blev äldre och började tycka det var barnsligt kom småsyskon och deras lekkamrater i stället.  Jag brukade köpa något extra gott för dem.

I år kom inga barn. I år såg jag inga påskkärringar ute. I år var Påsken annorlunda här i närheten av de första konstaterade Coronasmittade personerna i Sverige, vilka sedan har blivit många fler. De mindre barnen har fått skippa en trevlig tradition i skuggan av de vuxnas oro. Kanske är det så bara här? Hos oss gamla? Pandemirädslan har tagit livet av många och då menar jag inte bara genom död utan bristen på innehåll i själva livet.

Nu  styrs Världen av oron för ett virus vi inte ser. Alldeles nyss var det Klimatet, för de frälsta. Många barn var oroliga över världens kommande undergång genom klimatförändringar. Nu är det sjukdom som skrämmer.  Virus vi kallar Corona i folkmun är ett hot mot vår hälsa. I början sas det från vuxet experthåll att det inte drabbar barnen. De kan inte smitta och bli sjuka. Men sedan kom bebisar till världen smittade. Sedan dog unga, även förut friska unga. Gymnasieelever fick gå hem. Någons mormor i äldreboende dog. Ens farföräldrar blev instängda. Föräldrar var sjuka. Några kändisar dog. Kaoset i sjukhusen och bristen  på skyddsutrustning var i varenda media. Att hosta offentligt blev dödshot.  Kanske ens föräldrar förlorade arbetet och det är ett orosmoment. Andra länder stängde hela samhället. Trafiken mellan länder stannade.

Dagliga presskonferenser sa olika saker som att nu har vi nått toppen av smitta för att sedan ändra sig. Inte ens experterna kunde veta hur det ligger till.

Om råden från myndigheter följs kan inte  barn, helst inga alls, träffa den äldre generationen, 70+. Då dör  någons mormor, farbror, kusin, moster… Nu är alla barn smittbärare. Många av de äldre har  varit barnvakter, hämtat barn från skola eller daghem men nu påstås att den kontakten kan döda. WHO rekommenderar alla över 60 att hålla sig från samhället. Nu hotar EU att de gamla får hålla sig inlåsta året ut. Det är 8 månader och 14 dagar till årets slut. De farliga gamlingarna.

Vad är det för liv? Som att sitta häktad i en cell?

Vad tänker barnen? Hur mår de i dessa virustider? De vuxna fixar inte sjukdomen. Hela världen är smittad. Folk dör. Ja, folk dör varje dag även normalt men det presenteras inte i siffror och diagram på daglig pressträff, på TV, Internet och tidningssidor.

Det måste vara en ny skräcksituation för barnen. Nyss gick vi under av klimatet. Nu går vi under av smitta. Och de vuxna experterna är helt hjälplösa med nya bud och nya döda varje dag.

Men luften är renare. Syns det? Nedsmutsningen är mindre tack vare pandemi, genom massiv förlust av liv, arbete och inkomster. Pandemin och missad försörjning har gett miljöeffekter.  Luften är synbart renare i de länder vilka inte har gjort något åt luftföroreningar från produktion  eller slutat elda för matlagning. Enkla saker vi kunde ändrat årtionden sedan, men icke. Arbetsplatserna stängs för att hindra smitta. Inget arbete, då får de fattiga svälta. De arbetslösa köar för bidrag och matpaket. Affärerna går omkull. Det är brist på det elementära inom sjukvård, även i vårt.  Vi får vinka till varandra genom slutna fönster om vi inte vill riskera att drabba den sjunkande sjukvården och alla som sliter inom det. De mänskliga rättigheterna är på upphällning. Regering kapar åt sig extra makt. Utegångsförbud i flera länder. Dagens lokaltidning talar om att kollektivtrafiken börjar filma oss på flera platser. Telefonens rörlighet kan  följas av Myndigheter. Vi är bevakade.

Vi hade inga reserver för onda tider. Men, det finns en positiv effekt i luften vi andas.

Det är så tyst från klimatgänget nu. Varför är de inte glada?  Kanske gnäller någon om isolering i sin lyxvilla med pool. Är inte världen  på väg åt rätt håll? Är inte detta slutet på världen som är byggt på strävan efter ett gott liv, arbete, konsumtion, samvaro med andra, resor till nya länder, möjligheter, bättre liv för nästa generation? Det vi har uppfattat som liv, helt enkelt. Mänskligheten strävar och har alltid strävat mot något bättre och mer, utveckling och förbättring. Nu är det liknande utveckling som än finns i socialistiska paradis. Brödköer.

Om och hur vi kan avlägsna Coronahotet är än en öppen fråga. Jag minns svininfluensan och den delvis misslyckade vaccineringen. Barn blev sjuka. Jäktar vetenskapen igen? Pressen är enorm för att få hjulen rulla igen. Kommer något att förändras i stort i vårt sätt att leva är en bra fråga.

Hur pratar du med barnen om olika hot? Kan vuxna ens tränga sig genom massmedians och idolernas ställningstaganden? Eller, finns det ingen rädsla? Bara en stunds oroskänsla framkallad av dagliga presskonferenser, påminnelselappar om handtvätt och nödnummer i trappuppgången? Vårsolen lyste över Påsken och bänkarna vid uteserveringar var fulla. Varför oroa sig?

Jag kanske är helt fel  ute. De uteblivna Påskkärringarna var bara en svensk sed som försvann lik så mycket annat som vi tidigare har uppskattat.

Glad Påsk!

Jag önskar er alla frisk, bra, glad Påsk oavsett om ni sitter ensamma eller med familjen. Knaprar på påskgodis, mat och dricka eller struntar helt i helgen som faktiskt känns lite lik rea i år. Husets barn tigger inte godis. Inga Påskkort från utomlands bara E post. Jag skickade inga heller, ville inte trängas i postkön. Ensamma middagar. När man inte träffar de man vill träffa på Påsken känns livet trist, tomt, så tomt.

Någon kanske kommer ihåg Påskens budskap. Om döden och livet. Syndaförlåtelsen och uppståndelsen. Nu om någonsin är det väldigt aktuellt. Sjukdom är dock sjukdom, ingen straff eller undergång. Efteråt kan vi diskutera vad gjorde vi för fel, vad kunde vi inte hjälpa.

Vädret kan man inte klaga på. Våren är här. Vår som alltid känns hoppningsfull. Värmen, blommorna, spirande blad, fågelsång, vinden som blåser i håret utan mössa. Mycket folk ute, som om ingen är isolerad, sjuk eller undviker smitta. Viruset som ändå finns någonstans hela tiden – i statistiken och i vår verklighet. Samt i de oändliga presskonferenser vilka egentligen inte säger någonting.

Jag hoppas så mina bloggvänner att ni är friska och har det bra. Nu och sedan.

Happy Easter! ¡Felices Pascuas!

Glad Påsk! Hyvää Pääsiäistä!

Joyeuses Pâques!  Frohe Ostern!

Feliz Páscoa! Христос воскрес!

Buona Pasqua!

Med naivitet som ledstjärna finns det inga lager

Se uppdatering längst ner!

Robert Baden-Powell devised the Boy Scouts motto, “Be Prepared.” The story goes that upon hearing the motto, someone asked the scouting founder the inevitable question: “Prepared for what?”

Det var en bra fråga. Vi är inte förberedda för någonting. Vi kan bara ”trösta” oss med: det kunde vi aldrig tro att Corona drabbade även oss! Och de gamla! Hur kunde det ske? Svensk paradgren: naivitet.

Våra Äldreboenden är i kris. De är så ständigt på olika sätt. Äldreomsorgen är en kostsam post i Kommunbudget med ideliga indragningar. Det saknas utbildad personal. En del personal pratar inte ens betryggande svenska. Det har jag varit med om flera gånger när min sambo vistades i något korttidsboende. (Han dog 2 år sedan). Nu saknas tvål, handsprit och skyddsutrustning, det elementära inom omsorgen. Inte såg jag något handsprit förr heller, bara i undantagsfall.

Vem vill gå till jobbet i sådana omständigheter? De som måste få in pengarna, de lågavlönade vårdbiträdena. De moderna hjältarna.

Skyddsutrustning finns dock att köpa men Socialstyrelsen tackade först nej för det var inte rätt säkerhetsmärke på maskerna. Försvarets materielverk (applåd!) arrangerade en leverans i samverkan med Polen. 1,5 miljoner FFP2-masker, 2,4 miljoner visir och 8 miljoner plasthandskar. Vilket fynd! Lyckokast! Men det var inte rätt certifiering så det blev nej. Trycket blev dock hårt så nu kommer leveransen att tillåtas. Det kan omöjligen vara sämre än att vara helt utan.

De vilka arbetar inom vården tar det hellre än kaffefilter och bindor. De skiter i den saknade märkningen. (Se uppfinningsrikedom i förra inlägget.)

Det är lätt att besluta något i ett kontor när verkligheten finns långt från en.

Anders Tegnell, statsepidemiolog, Folkhälsomyndigheten, om hemtjänsten som inte använder skyddsutrustning:
När det gäller vilken skyddsutrustning man ska ha, är det något arbetsgivaren bestämmer. Vi har den dialogen med regioner och kommuner runt om i landet. Men vi kommer inte vara de som tar initiativet. 

Dialog? Läget kräver aktion. Om smittläget är så allvarligt det påstås krävs aktion med beslut av någon med kunskap och  pondus, inte dialoger, inte presskonferenser.

Just-in-time-samhälle utan beredskap fungerar inte. Har vi lärt det nu?

Coronasmittan är ett faktum i en stor del av våra äldreboenden. Man skyllde först på besökare. Det är inget besöks kö till äldreboenden och nu är ju besök förbjudna. Hur och vart smittan började kommer vi knappt att veta. Faktum är att äldreboenden är de som står för den största delen av antalet dödsfall.  Av hela Stockholmsregionens 313 boenden  har hälften bekräftad smitta. Nu borde det gälla normalt smittskyddsarbete. Hitta, testa och isolera, behandla. Sedan kommer de gamla ändå att dö med tiden men kanske personalen kan klara sig.

Att arbeta i dödens väntrum har fått  ny innebörd. Vad säger Arbetsmiljöverket? Vad säger Facket? Tysta? Att ha hjälp av hemtjänst eller bo i ett äldreboende tycks vara rysk roulett. För de boende och för personal.

Det känns som Kommunalpolitikerna har lämnat personalen inom äldreboenden åt sitt öde länge sedan. Stress och brister är normaltillstånd även utan Corona.  Åtgärder måste in i äldreomsorgen nu. Kan politiker befriade från Riksdagsarbete men med full lön ta extra pass? Inte? Kunde det inte vara bra att besöka verkligheten som man sedan beslutar över? Vi hade en gång besök av kontaktpolitiker på mitt jobb i sjukhuset. Hon grät. Hon var så chockad över de tunga patienterna på vårt jobb. Sen såg vi henne inte mer. Tur?

Så du politiker: gör ett besök, erbjud att ta  en vecka eller två, luckor finns säkert, sätt i gång att knoga men ta med egna skyddsgrejer. Regnrock mm. Ja, du kan dock bara göra de  enkla jobben som att dammsuga eller tvätta men då ger du tid för proffsen att ta hand om de nu så omhuldade gamla.

Jag är en av dessa 70+ som Myndigheterna nu så månar om och alla ska vara rädda om. Jag ska hålla mig hemma, isolerad och inte ens handla mat så att jag inte blir i behov av sjukvård. Fortsätter omsorgen även när pandemin är över? Nu tror  jag inte en sekund att makthavarna månar om oss utan om budget. Att politiker och myndigheter bryr sig i ord om oss 70+ låter falskt. Vad det inte stora proppen de kallade oss nyss? Kostsamma 40-talister? Eller att allt blir bättre, när vi gamla som inte förstår den nya multikulturella världen, dör? Utlåtande från en professor, minsann.

Så, nu hukar vi äldre hemma? Jag är inte så säker på det. Så många gamlingar med rollatorer har jag inte sett ute under den så kallade vintern. Våren lockar ut de som inte vågade gå  i hala vinterväglaget. Centrums bänkar är fulla av gamlingar som solar. Risk och möjlighet är svårt att hålla isär.

Men, om vi blir sjuka är det slutet. Personer med biologisk ålder över 80 år, samt multisjuka mellan 60 och 80 år, ska bortprioriteras i intensivvården. Det visar interna dokument från Karolinska universitetssjukhuset. Jag närmar mig den gränsen, ålder 80. Men hur bedömer man ens biologiska ålder? Av utseendet? Då blev det genast risigt.

Hur bedömer man om en patient läggs för att dö eller får syrgas i en respirator? Ordförande för Stockholms läkarförening säger att man är hårdare i bedömningarna. 

Tidigare la man utan vidare in 80-åringar på intensivvård och det har vi passerat. En 80-årig patient med covid-19 har inte nytta av intensivvård.

Har inte nytta? Om jag skulle bli sjuk och hamna på Akuten, hur bedöms mina möjligheter att överleva? Gammal sliten kvinna, lägg henne på sidan, blir säkert bedömningen. Nu kommer lite skryt, ni får ursäkta.  Inte betraktas jag som en ”Legend” (mitt hikernamn som andra gav mig) som nyss vandrade PCT 4000 kilometer och som nu svär över att årets tur över Alperna från München till Venedig försvann. Venedig, som har överlevt  sedan 500 talet utan att sjunka i havet. Som kommer att överleva trots 12 400 sjuka, över 730 döda i Veneto där Venedig är den mest kända platsen. Biologisk ålder? Kan även städer ha det?

Hur vi  som Svenskt Samhälle överlever blir en intressant fråga, efteråt. Vad förändras, vad inte?

Vi har redan släppt demokratin, det lilla vi hade och låter S+MP att styra – oavsett kunskap och förmåga – de frågor som nu behöver supersnabba åtgärder på grund av det krisläge, inte krig, vi anses vara i. Jag kan sia några beslut redan nu, de hjärtefrågor Mp+S och anhängarna har och vilka nu på ett magiskt sätt blir Coronafrågor. Mer någon annan gång.

Håll Er friska, kära bloggvänner! Det är bara att härda ut.

PS1: Löfven:

Varje medborgare har ansvar att fortsätta göra sin plikt.

Menar han att det inte gäller asylsökanden och icke medborgare? Borde han inte sagt: vi alla som bor  i Sverige? Vissa är väl inte undantagna av det ”plikt” han påstår råder nu? Är det verkligen en plikt att lyda myndigheter om det inte är lagfäst?

PS2: Dags att minska Riksdagen, det räcker ju med 55 stycken i en kris, då måste det räcka med mindre även på ”fredstid”?

PS3 Beklagar att jag länkar till Aftonbladet, ni får stå ut med det. I ett Samhälle med höga skatter och bara 471 personer i Intensivvård i landet med medelålder där 61 år varav 75% med någon riskfaktor börjar vården sortera folk. Det kan vara rimligt, eller inte. Vad tycker du?

https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/lAyePy/dokument-visar-de-prioriteras-bort-fran-intensivvard

PS 4. Idag vaknade Facket, 17/4 efter otaliga sjuka och döda i äldreboenden. Borde inte ledarna ge sin plats till några som reagerar lite snabbare. Är det någon fler som reagerar för den usla hanteringen av medlemmar?

Kommunal gick på fredagen ut med information till sina drygt 20 000 skyddsombud i landet om att man kräver bättre skyddsutrustning. Är det så att personal misstänker smitta på exempelvis ett äldreboende så är det skyddsmask som gäller. Annars hotar förbundet med skyddsstopp, vilket betyder att personalen slutar att utföra arbetsuppgifter där de riskerar att smittas av coronaviruset.