De besvärliga anhöriga.

Min sambo Dick dog 2018 och hans död har förstås inget att göra med corona i äldreomsorgen. Men hur äldreomsorgens åtgärder är i slutet på livet ser lika ut nu som då. De anhöriga underrättas inte.  Nu larmar närstående om att de inte har varit delaktiga i beslut som gällde palliativ vård på grund av corona.

Samhällets moral mäts i vården av de späda barnen och de gamla vårdbehövande. De sköraste i Samhället. Moralen är inte god. Barn kan du föda i bilen och äldreomsorgen är ett sparmål och integrationsprojekt.

Min sambo flyttade till sist efter sju års vård hemma till ett äldreboende vi inte hade fått välja. Men min ork var helt slut. Jag besökte dottern och barnbarnen efter hans flytt. Jag såg barnen sist i slutet november, nu var det April. De var annorlunda nu. Allt sker så snabbt i barnens liv. Längden. Frisyren. Kunskaper. Förändringar. 9 år gamla pojken slår mig i kunskapsspel. Pinsamt.

Jag är  hos dem i åtta dagar. Jag kommer knappt hem så ringer boendet klockan 7.25 på morgonen. Sambon har lagt av att äta, säger sjukskötaren. De vill ha lite hjälp. Jag åker dit och möter en döende person. Inga förvarningar där inte. Lite hjälp var en omskrivning av att sitta och vakta den döende.

Jag har fotografiskt minne och konstaterar att dricka och godis samt frukt, nu ruttna bananer, är orörda sedan jag lämnade honom före resan. 8 dagar sedan. Puzzlet vi började är också orörd. Han halvligger på stolen och ojar. Han har magrat. Skinnet spänns över benen. Ansiktet är grått. Skägget är inte rakat sedan flera dagar. I munnen finns klumpar av något. Han är torr om läpparna.

Han är klädd i en sjukhusmärkt T – shirt och blöja. Han som alltid var noga med sina kläder.

Passar detta ihop, frågade han. Blir det snyggt så här?

När han inte hade ord nog tittade han på mig frågande och jag sa att han såg bra ut.

Nu har man rent av kränkt honom av bekvämlighet för personalen trots välfylld garderob, även nya kläder som är lätta att tag på.

Han känner inte igen mig. Blicken irrar. Han är någon annanstans.

Det var 20 dagar sedan han flyttade in. Nu håller han på att dö. Ingen ringde till mig. Inte till sonen. Inte till de andra som står på listan med telefonnummer och E-post. Listan hänger på dörren. Det finns kopia i journalen. Någon beslutade att sluta med mat och vätska till honom och ersätta det med morfin. Jag har en fullmakt för hans vård. Jag har inte informerats, frågats eller räknats med som hans företrädare gentemot vården.

Jag borde gräla. Jag borde anmäla hemmet. Jag orkar inte med. Vad skulle det hjälpa till? Nu?

Äldrevården är maktfullkomlig. Han var slut som en aktiv  självgående varelse. Han hade blödande magsår. Dement i slutstadiet. Innebär det ordinerad död med hjälp av morfin bestämd av en läkare som inte ens har sett honom. Jag försöker fråga men får inga svar. Jag vet inte om deras åtgärd var det som återstod.

Han håller på att glida från stolen. Två vårdare försöker flytta honom till sittande ställning. Han klamrar sig fast. Den ena svär åt honom. Den andra säger ingenting. Jag fräser till. Senare pratar jag med henne men hon har minsann inte gjort något fel. Hon vet hur man ska göra. Svära åt en patient är normalt. De tar ju i så hårt.

Jag behärskar mig så naglarna fastnar i handflatan.

Ångesten sveper över mig. Jag håller på att falla ihop. Jag skärper mig och försöker få honom att dricka. Han skriker och viftar till.

När den sjukskötare som larmade mig kommer in flyttar vi honom till sängen. Skötaren har varit ledig en vecka och han såg direkt hur det var denna morgon och ringde omgående. Ingen annan orkade lyfta luren.

Eller var han boendets egendom nu?

Kan du sitta vakt eller måste vi ringa in någon, frågar skötaren. Jag stannar. Så, han ska dö nu?

Jag sätter mig på en stol bredvid sängen. Han ser hastigt på mig som om han hade känt igen mig. Han säger några ord till mig, ord som betyder något speciellt mellan oss.

Jag kan inte skriva ut det. Tangenterna lyder inte.

Jag sitter där i tre nätter och en del av dagarna då jag avlöses av andra anhöriga. Döden är lugn? Det vet jag inte. Det yttre säger ingenting om det inre.

Jag läste någonstans att de dementa var till och med lugnare nu under coronatider när de slapp träffa sina anhöriga. Lugna eller deprimerade? Jag tvivlar på nu mera att äldreomsorgen ser skillnaden. Vilken inställning till det viktigaste i livet: våra närmaste!

Under flera månader har inte närstående haft någon insyn i hur deras gamla anhöriga har det tack vare besöksförbudet. Jag undrar om det var lagligt att isolera friska gamla från friska anhöriga? Grundlagen garanterar svenska medborgare fri rörlighet och Smittskyddslagen kan inte använda inlåsning av friska, knappt ens sjuka dementa. Fortsättning följer säkert.

Nu börjar granskningarna av de äldreboenden där gamla dog i covid -19. De innehåller knappt något nytt om hur man behandlar de gamla i vår moderna ättestupa. Men politiker  lovar igen att rusta upp det, förbättringspotential som någon sa.  Dock finns det bra äldreboenden men även de riskerar att dras med i misstron. Av de tio korttidsboendena sambon vistades i under 7 år var en toppen precis som man trodde att det skulle vara, vissa andra bara en ren katastrof som orsakade besök på Akuten direkt vid utskrivning. Ja, jag anmälde det värsta men Kommunen tyckte jag liknade en kverulant.

Så känslig får man inte vara.

Jag tror att ingenting radikalt kommer att hända med äldreomsorgen. I Kommunbudget finns för många hål. Det bästa vore att hålla sig självgående hemma så långt från politikernas omsorg som möjligt. Men få har råd att bekosta själv något man redan har betalt genom skatten.

Det är skit att bli vårdberoende. Men även politiker kan bli det vilket borde ge eftertanke före.

(Min sambo flyttade in den 21 mars 2018 och dog 12 april 2018. Har skrivit mer om honom vilket du hittar på  orden ”demens”, ”äldreomsorg” och ”död” i ordmolnet på sidan  hem.)

Från Sveriges radio:

Ekots granskning visar att över hundra personer anmält till Inspektionen för vård och omsorg att deras anhöriga med covid-19, antingen inte fått syrgas eller näringsdropp eller att de inte fått komma till sjukhus.

I stället ska många med covid-19 på äldreboenden, enligt anmälningarna, ha fått palliativ vård. Alltså vård i livets slutskede, vilket i de här fallen ofta ska ha inneburit smärtstillande och lugnande medel.

Ekots kartläggning visar också att när äldre fick vård i livets slutskede uppges i fler än 25 ärenden att de anhöriga varken informerats ordentligt eller involverats i besluten.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7561304

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/4q9V1g/kritiken-mot-aldrevarden-de-aldre-medicineras-till-dods

PS. Nu släpps det nationella besöksförbudet till äldreboenden. Anhöriga måste visa ansvar, ropas det. Men anhöriga har inte funnits i boendena i månader så de är knappt orsak till smitta. Kanske de anställda och speciellt deras chefer och de politiker som har bestämt ramarna till verksamheter borde ha visat hänsyn?

Lås in några politiker i ett äldreboende.

Antalet döda över 70 år är 5170 personer av totalt 5802 avlidna i Sverige idag. Ca 47 % av de döda har bott i ett äldreboende och ca 25% hade hemtjänst. Medelåldern var 83 år.

Hur många av dessa personer skulle ändå dö inom en sexmånaders period vet jag inte. När man äntligen får plats i ett äldreboende är man skröplig. I Stockholm dör många inom några månader läste jag ett tag sedan. Korttidsdöd, ett nyord i äldreomsorgen.

Regeringens lösning har varit att porta anhöriga och tjata om handtvätt. Hur personal i äldreboenden och inom hemtjänsten har tagits hand om, utrustad med skydd och handsprit mm vet jag inte. Hygienrutiner? Inte såg jag någon handsprit på de boenden min sambo vistades i korttidsvård. Ja, jag hade med en flaska men den kom hem orörd. Måste säga också att hemtjänsten utnyttjade sällan möjligheten att tvätta händerna, om man inte påpekade det. Det kanske var så att de inte fick använda toaletten hos vårdtagaren? Kanske vill man inte heller använda det om smittor finns hos den man vårdar? Nej, hos oss fanns inga smittor, som tur.

I de boenden jag har arbetat extra fanns toalett och tvättmöjligheter tre trappor ner eller en toa som även de dementa boende använde i stället att gå till sina rum. Man fick vara glad om det fanns plasthandskar. Men detta är ett bra tag sedan. Det kan väl inte vara lika illa idag?

Äldreomsorgen har tidspress, underbemanning, personalomsättning med timanställda, språkproblem och bristande hygienrutiner och skyddsutrustning. Men nu har ju månaderna gått. Det har funnits tid att förbättra äldreomsorgen. I februari hade vi första Corona – fallet. Trodde någon att det blir inga fler och garanterat inte hos de sköraste? Lösningen blev att hålla anhöriga borta från boenden. Varför portas anhöriga igen till och med september? Har man inte åtgärdat bristerna? Ville man inte? Tänkte politikerna: det här blåser också över? Eller gläder man pensionsmyndigheterna som räknar hur många tusenlappar de döda sparade in i pensionsutgifter?

Var och en har en uppenbar risk att bli gammal. Att bli inlåst utan att träffa sina anhöriga eller nära vänner är misshandel. Dessutom har svenska medborgare fri rörlighet enligt Grundlagen som endast kan begränsas av några tvångslagar som fängelsedom eller psykiatrisk tvångsvård. Så, besöksförbud måste vara bara en rekommendation? Jag föreslår att politiker har det lika som våra åldringar i boenden. Några kan sitta inlåsta, äta usel mat, noll besök, ingen Internet, bara titta ut genom fönster som straff över bristande åtgärder. Då kan de känna kvalitén i äldreomsorgen och kanske inse hur det är att vara en gamling och ett vårdbiträde. Vissa säger att standarden i ett äldreboende, maten och aktiviteter samt utevistelse är sämre än i fängelse. Ja, du har rättigheter som fånge. Nu sitter de gamla deprimerade och tror sig vara glömda. Förklara till en dement om Corona och varför ingen hälsar på.

Lena Hallengren kanske kan börja och be att få en plats?  Efter en vecka avskaffas besöksförbudet. I stället sker det åtgärder. Äldreomsorgen blir viktig eftersom även politiker riskerar att hamna där.

Ett paket skyddsutrustning som anhöriga kan köpa till självkostnadspris på dörren till ett äldreboende eller i Apotek? Men då måste även personalen skydda de gamla och använda utrustning för det.

Förbättringspotential – ett nyord.

Ett ord jag knappt har hört förut dyker upp i olika sammanhang.  Det är förbättringspotential.

Statsepidemiolog Anders Tegnell till exempel. Han är lite självkritisk mot den svenska strategin och säger att det ”finns förbättringspotential” i hur han och de andra som styr eller skulle göra något har handskas med pandemin.  Han säger i en intervju med Ekot att Sverige med facit i hand borde ha vidtagit fler åtgärder mot coronaviruset redan från början. Alltför många har tillåtits dö  för tidigt.

Ja, vissa ställen inom äldreomsorg har man mött en överdödlighet på så där 30 till 100 %. Där fanns det verkligen förbättringspotential.

Några Kommuner tycker nu att man bör kunna svenska hyfsat om man arbetar med svenska gamlingar. Det vore förbättring likaså att  man borde anställa utbildat folk i stället att se äldreomsorgen som  en plats för att fixa integration till arbetslivet. Kanske borde utbildning vara ett krav och lönen därefter? Som chef vill jag gärna se en med erfarenhet från golvet. Det ger liksom perspektiv och erfarenhet över ens styrområde, inte en ekonom som närmaste chef för vårdbiträden och undersköterskor. Han kan bara räkna pengar.

Inom äldreomsorgen finns massor med förbättringspotential. Men för att någon bättring kan se måste vi sluta se våra gamla som en utgift. Vi måste börja respektera dem. Vi måste se dem som personer vilka har arbetat ihop det vi har i Samhället oavsett om det är skolor, sjukvård, vägar eller infrastruktur eller bibliotek…det vi nu använder, förnyar, även lägger ner.

Samhällsbyggarna, inte de obehövliga.

Nu struntar jag i dem som kommer och går direkt i pension utan att ha bidragit med en enda krona. Det hör liksom till annat problemområde.

Regeringen försöker också putta bort Corona ansvaret till någon annan.  Lena Hallengren socialminister (S) säger att Regeringen har hela tiden varit beredd att införa hårdare restriktioner för att stoppa spridningen av coronaviruset om Folkhälsomyndigheten hade rekommenderat det, (ett uttalande till nyhetsbyrån Reuters). Hallengren tycker att Tegnells uttalande om att det finns ”förbättringspotential” kring Coronahantering väcker frågor.

– Han kan ju fortfarande inte ge ett exakt svar på vilka åtgärder man skulle ha vidtagit. Den frågan tycker jag kvarstår.

 Hallengren är en politiker som inte – vad jag kan hitta – har haft vanligt arbete, (är utbildad lärare), utan är vad som kallas politisk broiler. Vad är det som hindrar henne att göra mer? Hon är ju minister!

Vilka är de som kan? Vilka borde bara ge en order till Regeringen och till andra myndigheter och arbetsplatser? Finns det inga som vet, har makten och säger:  det här är vårt ansvarsområde, så här gör vi nu. Oavsett vad det gäller, äldreomsorg, Corona… Har vi för många kockar för soppan? För alla soppor? Kommer alla nu att skylla på någon annan igen? Ingen tar ansvar. Ingen kan ta ansvar. Det ligger alltid utanför, någon annanstans.

31 januari fick Sverige sitt första bekräftade fall av det nya coronaviruset så tiden som har löpt är 4 månader, nog borde man ha hunnit analysera. Anders Tegnell säger i en intervju med Ekot att Sverige med facit i hand borde ha vidtagit fler åtgärder mot coronaviruset redan från början.

– Skulle vi stöta på samma sjukdom, med precis vad vi vet om den i dag, tror jag att vi skulle landa i att göra mittemellan det som Sverige gjorde och det som resten av världen gjort, säger Tegnell till Ekot.

Visst är det klädsamt att säga: jag kunde ha lite fel. Men vi ska inte utse Tegnell som syndabock – fast jag tror det blir så i slutet – han är inte den enda på jobbet.

Förbättringspotential finns alltid. Inte ens Sverige är perfekt även om S -Regeringen då och då tror sig vara världens navel.

Dö av leda? Om livet i isolering.

Jag känner mig igen lite som de sju åren jag tog hand om min dementa sambo.  Jag kunde inte gå ut själv om inte någon var med honom. Han klarade inte av att lämnas ensam. Hemtjänsten avlöste mig i två, i slutet fyra timmar i veckan. Jag kunde sällan åka till stan och se en konstutställning eller besöka museum för tiden avlösningen avlöste mig med räckte inte till. Att träffa vänner försvann. De två första åren åkte vi ibland  till stan tillsammans och även till mina barnbarn, men när han blev för trött och virrig krympte det. Han försökte stuva om en konstutställning, då var de besök slut. När han vägrade lämna min hand vid säkerhetskontroll och gå genom kunde vi inte längre åka iväg till mina barnbarn. Jag försökte hålla envist fast i att vi gick ut varje dag. Med tiden orkade han inte annat än gå runt bakgården och tillbaka. Jag blev inlåst om inte avlösare eller anhöriga släppte ut mig.

 Alla de där hurtfriska råden som sa att man kunde leva som vanligt med demens var bara bluff.

Det var till sist mer än deprimerande. Alla planer jag hade för mitt pensionärsliv som att arbeta deltid för att bättra på ekonomin, göra en lång vandring varje år,  eller att ägna tid för att underlätta för doktordottern med barn, var bortkastade.

Jag var isolerad. Jag hade dock valt det själv i början då sjukvården förutspådde hans död inom max sex månader. Det var ju inte bara demens utan något de aldrig fick bukt på. Infektion kanske? De förutsagda sex månaderna blev nästan sju år.

Det blev ett hårt prov för kärleken. Sedan uppstod nya komplikationer. Till sist orkade jag inte med utan bad om en plats i ett äldreboende fast jag misstrodde deras omhändertagande. Erfarenhet var inte god från de korttidsplatser  han vistades i en, ibland två gånger i året. Han flyttade in och dog nästan omgående. Morfindöden, som är det vanliga i våra äldreboenden, vågar jag påstå. Rejäl lindring ordinerad av en läkare som knappt sett patienten.

Som ni vet åkte jag till USA för att vandra PCT efter hans död. För första gången på sju år kände jag mig fri. Jag hade sörjt när han blev dement och vi förlorade vårt liv tillsammans. Jag orkade inte sörja mer.

Jag får nu flashback från ”demenstiden”. Jag är isolerad på grund av Corona, ett val jag har gjort för att inte bli sjuk. Jag kunde dock inte räkna ut hur länge det blir eller hur det påverkar mig. Idag ville jag inte stiga upp alls. Jag stirrade på dörren som om jag inte kunde öppna den och gå ut, bakvägen förstås så jag inte stöter på folk. Jag har så svårt att vara isolerad. Även om jag inte är en aktiv person i något utanför som organisationer. Även om mina vänner är döda. Men jag hade kontroll över mitt liv ett tag. Att bli stämplad som en risk, fast man känner sig ok, tär. Om jag skulle bli sjuk i Corona vill Vården ogärna ha mig, ålder 70+. Förmodligen vore risken för död uppenbar.

Jag får balansera mellan att dö av tristess eller av smitta. Jag känner mig hjälplös och det är en känsla jag hatar. Det är välstädat i alla fall. Kanske tar jag itu med klädkammaren? Vinden får nog vara, det är alltid någon person som har bosatt sig där trots låsbyte. När Myndigheter hotar att detta kan räcka till året ut försöker jag ignorera det. Den dagen, den sorgen även om det är högst troligt. Läser att Sydkorea som framgångsrikt och välplanerat fick bukt med smittan måste  ha restriktioner igen. Det här kan pågå några år. Jag får nöja mig att vandra utomlands genom böcker och Internet.

Jag instämmer med de som är tveksamma till att vi får fram ett fungerande vaccin. Tänk bara på influensa. Varje år ny variant. Varje år ny vaccin. Men jag är ju ingen expert på det så  kanske ska vi vara optimister?

 … because every time people have tried to make a vaccine – for Sars or Mers – it hasn’t actually protected.

 Vaccines developed previously for other types of coronavirus had failed to protect mucous membranes in the nose where the virus typically enters the body, (William Haseltine).

https://www.theguardian.com/world/2020/may/21/global-report-coronavirus-vaccine-us-scientist-cases-5-million

Agnes Wold läkare och professor i klinisk bakteriologi vid Göteborgs universitet. Hon delar Folkhälsomyndighetens bedömning om att vi 70+ skall hålla oss från folk.

– Det är hundra gånger större risk att dö om du bli infekterad när du är mellan 70 och 74 år jämfört med de som är mellan 0 och 49 år. Sen blir det ännu farligare ju äldre du blir, säger hon.

Så, risken för mig är 100++ gånger? Jag har något mer förtroende för Agnes Wold än Regeringen. Agnes Wold är en expert, Regeringen är en bunt klåpare. De hade räknat att lulla lugnt tills strax före nästa val då nästa löftespaket skall  avslöjas.

Läget 10 mars 2020

Totalt var 94 svenskar bekräftat smittade den 5 mars. Sedan exploderade det i många länder. Det blev säkert då om inte långt tidigare klart att även Sverige fick en smittvåg, även om de som styrde på något märkligt sätt trodde att vi är odödliga och att smittan stannar vid gränsen. I annat fall hade man snabbt börjar anskaffa nödvändig skyddsmaterial och fundera över vart smittan kan få fäste lättast. Även en dumbom begriper att det är äldreboenden där de sköraste människorna bor och där många i personalen har ingen utbildning. Så, man sket i dem. Sedan inom sjukvård, kollektiva transporter och de som sköter samhällsservice genom att vara tillgängliga för fler och det närgånget och handgripligt som polis, ambulanspersonal, färdtjänst och förstås de som glatt reste till länder som redan hade avancerat på smitt nivån. Nej, någon karantän rekommenderade man inte. Munskydd och tester käftar man än om. Det är flera som vet hur det borde vara. De självutnämnda experterna är många.

Idag (28/5) är det 35 727 smittade, troligen många fler eftersom det gamla sättet att arbeta med smittor – hitta, testa, isolera/råd, behandla – är något underdimensionerat, snällt sagt. Antal döda är 4266 varav ca 3775 äldre än 70 år, min åldersgrupp alltså. 49 procent av de döda bodde på ett äldreboende och 25 procent hade hemtjänst.

Det är inga stora siffror egentligen. Ändå är vi sämst i Världen om man räknar antal döda per miljon innevånare. Eller vår statistik är mer sanningsenlig? Kanske båda?

Jag är inte särskilt uthållig person även om alla på jobbet tyckte att jag, minsann, gav aldrig upp, envis och tålmodig. Jag tror det var kamouflage. Om jag som gammal vill överleva lite till gäller det att vara uthållig, undvika folk ute och besök inne. Inte ens att handla mat. Det har varit svårt att inte välja själv sin mat i affären och utnyttja pensionärsdagens rabatt, fattigpensionärernas goda vän. Inte åka till barnbarn för det tar mer än två timmar om man inte flyger och flyget har snällt betalat igen mina planerade resor. Resultatet vore dock att få stå utanför huset och vinka till dem, inte särskilt meningsfullt. Eftersom man inte kan testa sig  och det kanske inte är ens 100% pålitligt får man räkna alla som sjuka, även mig själv och barnbarn.

Så jag får finna mig i att tacksamt få en matkasse från sonen och dottern, kanske ta en fika ihop på bakgården långt från varandra. Handlade per Internet en dag och fick maten till en kylbox i affären. Smart. Trots att jag var där vid stängningsdags var det svårt att slippa alla andra som också hade kommit på den briljanta idén och känt sig trygga sent på kvällen. Trängsel vid kylboxar. Men jag kände mig en stund som normal: jag handlade själv – nästan.

Livet har krympt. Det innehåller  nära ingenting alls än att slå ihjäl tiden hemma med Internet, lite musik, kanske en bok och ta en promenad undvikande alla andra gamlingar som också försöker smita ut. Jag ser fler och fler rollatorer ute med matkassar. Många sitter igen på bänkarna vid torget när solen skiner. De gamla börjar tröttna på regler. Några jag känner igen saknas, de var nära 90.

Det kanske är bättre att leva och ha roligt och dö fort än att isolera sig och leva lite till?

Hur mäter vi livets värde? I år? Innehåll? Framtid? Det vi var lyckliga över?

Jag börjar bli en grinig gamling. Jag glömmer ständigt att jag är närmare 80 än det högst 60 jag helst vill vara i kroppen. Det finns alldeles för många leder jag vill sätta mina fötter på. Hm. Jag åkte ju hem från Sörmlandsleden för det snöade, så kanske borde jag hålla truten? Jag försöker vara uthållig som mina barn uppmuntrar mig till men som sagt, det är inte min paradgren.

Desto mindre man har av livet kvar desto mer bråttom man får.

Politikerlöften till de gamla duggar tätt:

När det här en gång är över ska vi bygga ett starkare samhälle. Ta tag i vårdköer och att allt fler äldre ska ha en god äldreomsorg, sa Löfven 20/5.

Skäms han inte? Trots tidvis borgerligt styre har Socialdemokraterna mer eller mindre ägt det här landet. De bär skulden i första hand. Efter det kan vi skylla på de andra som hade styruppgifter inom vård och beredskap men aldrig gav från sig avgrundsvrålet: Det här är usel planering! Redan när jag arbetade inom sjukvården skedde förändringar  som Ädelreformen 1992 som lämnade gamlingarna i kläm mellan Kommun och sjukvård samt borttagandet av de stora sjukhusförråden som hade till uppgift att vara välfyllda med allt som kunde behövas. Att basa för förrådet var en viktig kärnuppgift.

Vem har samlat ansvar för vård och beredskap? Vad har vi alla berörda Myndigheter till nu? Att bli TV stjärnor? Nu ylar alla om förbättringar och ansvar. Som Socialstyrelsen om bostadslösa och Löfven om äldreomsorg mm. Jag tvivlar på att något radikalt kan ske varken med de problem vi har i landet eller virusepidemier med de nuvarande medspelarna. De måste bytas ut. Men minnet är kort hos människan så risken finns att vi bara får mer av samma vara.

Och, vid kriser byter man inte ut varken Regeringar eller arbete. Man håller hårt i det man har, som ett barn skrikande efter sin förlorade nallebjörn.

Det är bara att härda ut.

Bild överst, Leda och svan av Antonio da Correggio  (1489–1534).