Om död och syndaförlåtelse.

Venedic, Casanovas cell.

Jag växte upp i ett strängt religiöst hem där synd, straff och syndaförlåtelse hade en central roll. Gud skulle straffa mig om jag inte var lydig mina föräldrar. Genom straff och förlåtelse skulle jag bli en frälst god anständig person. Mina föräldrar trodde ärligt på detta. Jag tyckte ofta straffen var orättvisa. Med tiden lärde jag mig fejka min ånger och bön för förlåtelse. Jag var en duktig skådespelare med alltid den största rollen i skolans pjäser.  Så… Jag tror att min mor såg genom det. När jag blev tonåring och självförsörjande vid tolv vände situationen sig. Jag blev jämlik, vuxen.

Jag hade nu insett livets hårdhet och fattigdom, kunskapsbrist och kamp för dagligt bröd. Jag förlät mina föräldrar. Många andra barn hade det likadant. Jag trodde inte på Gud längre men höll mina åsikter inom mig.

Jag tror att etik och moral lärs till barnen väldigt tidigt. Man väljer mellan det goda och det onda, det krävande och det lättsamma. Jag är inte så säker på att ekonomin, det föräldrarna har och ger till barnen har någon avgörande betydelse. Om så, vore ju alla fattiga kriminella. Jag och mina syskon, mina barn hade blivit det. Världen och vad vi äger och har är dock helt annorlunda nu än i min barndom. Det finns mer att sukta efter. Normerna är inte likadana nu.

Finns förlåtelse idag? Straff är borttagen genom lag. Även för de kriminella gäller någon typ av vård eller bara imaginär smäll på fingrarna.  Man får inte längre slå barn, som rätt är. Men ibland har det blivit absurt när lärarna inte kan tillrättavisa barn och föräldrar motsäger inte barnens uteliv i knarkhörnan på torget. Den fria fostran är ingen fostra alls. Det blir svårt att orientera sig i livet utan en grund om rätt och fel. Flera unga hamnar helt snett i jakten på pengar och ”respekt”.

Säkert är dock att Gud har ersatts av mammon och det är inget stabilitet i det.

Idag, när döden är så närvarande, kan det finnas flera som undrar över himmel och helvete. Skuldkänslan kan övermanna oss. Den stora om jag hade gjort så, är närvarande. Tiden kan inte backas tillbaka. Förr bad man syndaförlåtelse genom en präst. Han kunde ge absolution om vi bad och ångrade oss. Hur gör man idag? Kanske inte alls?

Fängelsehåla i Rom

Jag minns en av de ”stora” kriminella, nu liggande i sjukhus på låst psykiatrisk avdelning. Han hade drabbats av elakartad snabbväxande cancer. På grund av snar död och behov av viss behandling slapp han fängelset sin sista tid. Jag satt som vakt för honom, extrajobb på samma sjukhus där jag arbetade som kurator och terapeut. Jag tror inte att han planerade ta sitt liv, han skulle ju dö snart, men som kriminell ansåg man att han skulle bevakas.

Han hade börjat med snatteri och slutade med ett mord. Så många  brott …hela livet var som tagen ur en dålig kriminalfilm, inte från verklighet. Följaktligen hade han inga som brydde sig om honom. Kvinnorna försvann när pengarna sinade eller fängelseporten slog igen. Den som var kvar i livet var en syster men hon hade sagt upp bekantskapen länge sedan. Den enda personen som än hade kontakt med honom var en annan kriminell kumpan på en sluten psykiatrisk klinik. Ni vet, dömd till vård i stället fängelse på livstid. De fick ringa till varandra en gång i veckan, avlyssnad samtal, tio minuter. Jag tror inte att de avlyssnade på den kliniken där kompisen vårdades. I annat fall hade de avbrutit samtalet. Jag fick bara avbryta om min patient sa något olämpligt.

Jag tog flera extra pass, enkelt jobb där man bara satt eller gick efter patienten.

Efter någon dag började patienten prata till mig. Han frågade om jag kunde hjälpa honom. Han hade ångest över sitt liv. Ville han ha en präst? Nej. Han trodde inte på Gud men våndan över spillt liv var rejäl. Han ville göra något. Han frågade mig vad han skulle göra. Det var alltför många människor han hade sårat och skadat. Vad skulle jag säga?  Jag föreslog att han skulle be ursäkt och skriva ner det, förutsatt ångern var ärlig.

Jag arbetade i normalfall med missbruksterapi och att skriva brev till sig själv eller någon man hade sårat var en av metoderna. Man behövde inte skicka brevet till den andre om man inte tordes, bara klargöra sig själv situationen och sina göranden.

Den dagen ringde patienten med mig sitt veckosamtal till sin kumpan. När mannen i andra ändan började prata om planering för nästa kupp och hur han lurade den psykiatriska vården så han blev utsläppt la min patient bara ner luren, avbröt samtalet och ringde inte honom mer. Light bulb moment? Han bad om papper och penna, sedan vissa telefonkataloger för att hitta de människor han sårat. Han skrev brev till alla han kunde hitta.

Något brev kom tillbaka med adressat okänd. Han fick några ilskna brev tillbaka där brevskrivaren önskade honom till helvetet. Han var dock inte ledsen. Han väntade snarare att någon kom in genom dörren och sköt honom. Efter en vecka fick han ett besök. Det var hans syster. De hade inte träffats sedan hans andra fängelserunda. Nu höll de om varandra och grät ihop.

Sedan bad de mig att vara som stöd när stunden var inne.

Jag satt en lapp på tavlan i personalrummet. Ring mig när XX är döende oavsett tid. Jag lovade att komma till avdelningen då. Han började tappa andan på Juldagen och  dog på morgonen Annandag jul och ingen ringde mig, eller systern. Det var ju helg, du skulle väl inte komma då, sa någon.

Hans kumpan släpptes något efter, han var färdigvårdad och på så sätt hade suttit av sin tid. Dock hamnade han bakom galler tämligen omgående. Hans plan gick inte så lyckosamt. Kanske borde de ha hållit rutinerna vid telefonsamtal, att lyssna på samtalen. Men vissa fångar blir någon slags ”kändisar” oavsett vad de har på sitt samvete.

Det uppstår olika bindningar mellan vårdare och kriminella, som även för mig och den i cancer döende mördaren. Ibland är det inte till fördel för någon. Men någon gång hinner livet i kapp.

Vi tror att folk förändras men alla gör inte det. Kriminalitet blir ett yrke,  status och liv. Mord är bara ett steg uppåt på den kriminella karriären. Som en ung man sa utan ånger: Man visar sin förmåga. Han sköt ihjäl en person. Om ett tag är också den mannen ute med sin åldersrabatt. Kanske hinner livet ikapp, kanske inte. Risken finns att han betraktas som hjälte, högt på kriminaltrappan, som de yngre än sysselsatta med narkotikautdelning och springpojkjobb ser upp till. Samhället avslöjar sin hjälplöshet inför de nya kriminella. Det är också en farsot som sprider sig och är svår att stoppa.

Men tillbaka till död, så världsaktuell fråga idag. Har du någon du borde förlåta innan det är för sent?

Om visselblåsare, övertider och Coronavirus.

Vid det här laget kan alla stava till coronavirus och använda handsprit samt undvika semester i kryssningsbåtar med Asien som mål. Eller går vi bara i trygg förvissning att det inte drabbar oss? Om så, vår sjukvård fixar vården fast de inte klarar av sjukvårdsköerna idag. Läkare arbetar redan övertid. Kan de pressa in några timmar till?

Jag snittade 83 timmar övertid i månaden förra året (2019). Som jag fick utbetalt i pengar. Det är den betalda övertiden. Den obetalda har jag inte koll på men 3-5 timmar i veckan skulle jag tro. (En specialist i Norrland)

Har du köat på Akuten? Då bör man vara frisk. Det är ett tag sedan min sambo och jag köade i nio timmar. Några hade dock väntat längre. Samtidigt sökte polisen genom lokalerna för någon beväpnad person hade gömt sig bland de sjuka. Det var skjutning på närområdet. Sjuksköterskan som tog mot oss kunde bristfällig svenska. Vi frös. Man hade sänkt temperaturen för att spara pengar. Detta var 2018. Hur är det nu?

Dessutom fanns det inte en ledig sängplats i hela länet innan någon dog och sambon fick den platsen som prioriterad medan andra sov i korridoren. Men det var ju nära 2 år sedan så läget är nu förbättrad? Inte?

Det var ändå ingen misshandel, bara resursbrist. Jag såg några skrämmande bilder från Kina där män i skyddskläder sliter ut folk från sina hem eftersom de troligen är sjuka. I Kina gör man som Regeringen (läs: allvetande partiet) säger. Sjuka människor behandlas som något ont. Kommunister gör aldrig fel. Gör de fel är det ändå rätt.

Li Venliang och en bit av uppmaningg att inte sprida lögner.

Visselblåsaren doktor Li Wenliang var den som började reagera på de ökade antal sjuka. Han hade varnat sina medarbetare om virusets spridning redan 30. december. Han blev tvingad av kinesisk polis att erkänna att han spred falska rykten om coronaviruset. Polisen krävde att han slutade med det. Han störde samhällsordningen. Han fick skriva på medgivande att hålla tyst. Han dog själv av smittan 7 februari och kremerades omedelbart så hans mor inte ens kunde ta farväl. Han blev 34 år och lämnade gravid hustru och fem år gammal son.

Jag för min del tvivlar på att de siffror vi får är de rätta varken i Kina eller i världen. Ett (1) fall i Afrika? Mer än 10 000 firmor ägda av kineser finns i Afrika. Nästan varje väg, bro, järnväg eller höghus är byggd av kineser. Ungefär två miljoner kineser bor redan i Afrika. Åkte de aldrig ”hem” för att fira nyår? Det är ju då man tar semester. Kan laboratorier i Afrika göra tester för att visa just detta virus? Tveksamt.

Jag hoppas dock att resultatet blir bättre än tidigare pandemier. Vi har mer utvecklad sjukvård nu och forskning om både läkemedel och vaccin är annat än på -50 talet, den första pandemin under min tid. Asiaten med start 1957 var en influensa som knäade hela min familj fast vi normalt slapp alla förkylningar. Asiaten fick sitt  utbrott 1957 just i Asien och spred sig över världen.  Ca 4 miljoner (olika uppfattningar finns) dog, motsvarar 0.13% av de sjuka. Sverige hade ca 312 000 smittade. Dock har coronaviruset högre dödstal beroende på hur gammal patienten är. 2%?

Studie i Kina om dödsfall:

http://weekly.chinacdc.cn/en/article/id/e53946e2-c6c4-41e9-9a9b-fea8db1a8f51

Så till Asiaten. Först blev min far sjuk. Sedan mina två systrar. Min bror verkade friskast, han var bara 1 år. Sedan blev min mor sjuk, hon bara la sig och orkade inte upp. Nu var alla 5 mitt ansvar. Jag stannade hemma från skolan och gjorde så gott jag kunde. När mor blev lite bättre efter några dagar hade jag bara lagt mig på sängen och steg inte upp på två dagar.

Nej, en influensa köade man inte till sjukhuset för om det inte var ambulansläge med hög feber. Far, som blev sjuk först, hade varit hos företagsläkaren som sjukskrev och  skickade hem honom med värktabletter. Ingen vi kände dog.

2003–2004 bröt en epidemi ut av ett nytt coronavirus som kallas sars. 8 000 människor smittades, varav över 750 dog.

2012 upptäcktes på arabiska halvön en ny variant av coronavirus som kallas mers. 2 000 drabbades, 700 dog.

Det är dock HIV/Aids som toppar ligan smittsamma sjukdomar  Omkring 60 miljoner människor har fått hiv sedan 1981. Ungefär 30 miljoner har dött i aidsrelaterade sjukdomar sedan 1981. Det smittar dock inte i luften utan genom eget agerande samt sällsynta olyckor.

Dessa är bara några ex. om virus som kan drabba oss. Nej, antibiotika är inte verksam mot virus.

Idag är 72 789 sjuka i Covid-19 och 2249 döda, läget just nu 21 februari mitt på dan. Efter Kina är Sydkorea hårdast drabbad med 204 sjuka om vi borträknar folk som satt inlåsta i olika båtar, 634 personer. Det var väl en idiotisk karantän. Många experter tvivlar dock på sättet man har räknat de drabbade. Uppåt eller neråt? Vissa undrar också varifrån smittan kom, från djur på marknaden eller närliggande laboratorie.

Har ni inte än sett filmen ”Contagion” är det dags att bänka sig framför TVn. Kanske preppa lite med nödvändiga saker som extra mat och medicin?

Ha en bra helg!

Det är redan fullt på sjukhusen. Ett gott råd: Bli inte sjuk nu.

Socialminister Lena Hallengren (S) meddelar dock, trots kaos på olika sjukhus, att Sveriges beredskap för coronaviruset är god.

Hallengren säger att Socialstyrelsen har inspekterat hur många vårdplatser som finns tillgängliga och kommit fram till att dessa för närvarande är tillräckliga. Så ingen behöver vänta i nio timmar och inga läkare arbeta 83 timmar övertid i månaden? Är hon ovetande eller snackar hon strunt?

Och så läser vi fnordspotting som ger en mer analytisk bild av läget:

http://fnordspotting.blogspot.com/2020/02/covid-19-svart-svan-eller-vitt-piller.html

Den vackra bilden av viruset är från: Av https://www.scientificanimations.com/wiki-images/, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=86358105

Släpp taget.

Här kommer några tankar till dig som har tagit hand om din vårdbehövande  partner och nu förlorat personen genom död.

Först några ord om min tuffa mor. Min far hade varit sjuk några år och min mor tog hand om honom. När far dog och begravningskaffet var nästan urdrucket tog min mor till orda. Hon tackade de som kom, långt över hundratal människor. Vi är en stor släkt och tiotal av fars forna arbetskamrater kom också till begravningen.  Min mor sa sedan:

Jag tackar speciellt de personer som kom för att hälsa på honom innan han dog. Det hade varit trevligt om flera  hade kommit för att träffa  min make när han än var i livet.

Ridå.

Jag tänkte på det min mor sa när min sambos vänner och arbetskamrater försvann snabbt när han blev sjuk. Några ringde men sedan dog även den kontakten. Han hade ändå varit en ”kändis” på sin ort och arbetsplats men blev snabbt bortglömd vid sin sjukdom. Demens smittar inte men orken att träffa en dement smittade.

Ett slags nyttotänkande? Har du också flytt smidigt när någon i din närhet inte var så mycket till nytta mer?

Så jag blev väldigt ensam med honom och hans demens. Personen jag hade flyttat ihop med  bleknade bort och efter två år fanns det inte annat än skärvor av hans personlighet kvar. Tack och lov de snälla sidorna, men i slutet var det smärtsamt annorlunda. Efter 7 år blev jag ensam på riktigt när han flyttade in på ett boende och dog genast med hjälp av morfin.

Döden av min sambo tog bort mitt ansvar. Men det har tagit tid att finna plats för mig, som inte innebär att vara någons vårdare 24 timmar om dygnet. Jag trodde att min nära sex månaders vandring på PCT flyttade mig smidigt till ett liv som fri och ensam, men icke. Jag hade mardrömmar om hans död under den första tiden på vandringen. Jag kände skuld.  Efter hemkomsten ryckte jag till då och då, steg upp och undrade över vad han gör nu. En inlärd reflexrörelse. Lägenheten påminde om livet med honom även om jag hade städat bort en del av hans saker vid uthyrning av lägenheten för tiden i USA.

Den bevakning jag hade över honom det sista året då han var rejält dålig släppte inte ens med sex månader på vandring i ett annat land. Jag kom till samma plats och fick mystiska påminnelser om livet innan. Det var som om han spökade fast det var bara mina anpassningssvårigheter efter 28 år tillsammans. Andra människor har berättat om liknande saker.

Nu är det så mycket bättre. Det tog tid men jag friare nu. Min döde sambo finns ju inte längre  på mitt livs första plats. Jag tar hand om mitt eget liv så väl jag kan. Bäst att skynda på eftersom det med tanke på normal livslängd inte finns oändligt med tid kvar. Livets korthet har hunnit ikapp mig och det är inte bara positivt.

Är du i samma läge eller kommer dit i snar framtid? Vill du ha några råd?  Läs vidare i så fall.

Välj gärna en annan plats än begravningsplatsen att gå till och minnas din partner. En plats som hade betydelse för Er. Kyrkogården har det inte. En plats som väcker bra, glada minnen. Jag valde en plats, en klippa i skogen där vi åt hans födelsedagsmiddag och drack champagne varje år tills han inte längre kunde ta sig dit. Jag kan sitta där eller bara passera och liksom säga hej till honom.

Ta bort partners prylar, lämna bort kläder och sådant som kan användas av andra till second hand. Spara kanske något som en tröja du stickat, skjorta som var populär, något med roligt minne inbakat i. Det du inte behöver själv ska du inte förvara på ett slags ”prylkyrkogård”. Spara bara det du har glädje och nytta av. Känslor sitter ofta i saker men det är inte verkligt, bara etiketter.

Spara inte dessa småsaker som var ert gemensamma köp markerande tvåsamhet. Alla dessa två lika koppar, två lika vinglas, två lika… får dig bara att må illa i längden. Ge bort det, kasta, låt barnbarnen som snart ska flytta hemifrån ta det. Köp något nytt och vackert för en person.

Ordna upp lägenheten så den blir mer din, mindre ert och städa bort vårdhemskänslan. Ut med hjälpmedel. Möblera om. Hämta tillbaka saker du har fått ställa undan för att göra mera plats eller hindra fall. Mattor, badkar… mer.

Att kasta eller sänka bort saker är också sorgebearbetning. Lämna inte allt till någon annan att städa upp efter din egen död. Vi är alla där så småningom.

Låt inte ditt hem vara ett museum över en död person, oavsett hur älskad personen var. Älska dig själv också.

Hitta något nytt att göra. Hur var dina hobbyer som du hade fått ge upp? Skulle du en gång lära dig ett nytt språk? Åka på en resa partnern inte orkade med? Börja måla? Dansa? Vara aktiv i en förening? Eller som jag göra en riktigt lång vandring.

Vad är det som hindrar dig? Pengar? Oföretagsamhet? Gör något, vad som helst du velat göra men inte kunnat när du var bunden av din partners vård.

Prata med din nu döda partner när du städar upp. Säg att ”nu behöver vi inte detta längre” så… Låt dig bli fri. Livet är så kort. Det väntar inte. Att förlänga ett liv som inte längre finns gör dig bara olycklig och deprimerad.

Släpp taget!

Men – minns honom/henne med värme, strunta i det svåra! Idag när vi har mycket i våra datorer men lite på papper kan ett minnesalbum bli en berättelse till dem som inte har varit med ert liv. Spara det som kan föra släktens historia framåt. Allt går så fort. Vi är snabbt glömda och ingen vet hur livet var,  minnet är oerhört kort i de flesta fall.

Världen går dock vidare oavsett oss. Vi blir glömda som personer, kanske kvarstår något av våra gärningar. De goda eller de onda.

Berätta gärna hur du gjorde vid din partners död och tiden efter.

Jag glömmer inte översvämningen i Sarek då stigar inte fanns och det blev sjöar att vada över. Dick vadar nära Smaila 1993.

Myndigheter gnager på… om död, Nationalsång och pepparkakor.

Det var några saker jag reagerade över under tiden min blogg var ouppnåelig på grund av uppdateringar hos Webbhotellet, vilka inte gick så bra. Ett av dessa är KD s förslag att Staten äger oss vid vår död. Just KD förvånade mig. Jag trodde de hade en liten kristen aning och en smula människans egen vilja i sin politik.

Så fel man kan ha.

I början av våra liv är det Statliga trycket mot oss lindrigare. Men ve om du dör och det gör vi väl alla då har Staten rätt till din kropp enligt KD men snart hänger resten av 7 klövern med, tror jag. Du blir en reservdel, vill du eller inte. Det låter vackert att ditt hjärta kan slå hos en annan och dina hornhinnor ger syn åt någon –  men… Det stora men är: vem äger oss? Är vi fria människor, dock tyngda av skatter och politikergalenskaper, men vi äger våra kroppar och sinnen. Integritet som det så ropas om.

Vem äger mig är en bra fråga. Vem äger min döda kropp? Är det bara en tingest att använda? Ifall du har metaller i kroppen ägs de av Allmänna Arvsfonden om du kremeras. Jag kan inte hjälpa att mina tankar går till nazismen, en politisk lära som alla politiker påstår sig att avsky.

Jag funderade detta när min sambo sattes på morfin i stället mat när han hamnade i ett demensboende. Så fort jag vände på dörren tog någon som aldrig har träffat honom ett beslut över hans liv. Ingen hörde av sig till mig. Jag hade fullmakt för hans vård. Jag funderade mycket över frågan: vem ägde honom när han inte längre kunde uttrycka sin egen vilja? Boendets läkare?

Nu vill KD av alla gå längre än frivillighet. Alla skall donera sina användbara organ. Man måste registrera sig om man inte vill.  Alltså tvärtemot idag. Det skulle bli som en bokklubb. Säger du inte nej så kommer boken, i detta fall obducenten och du kanske hålls maskinellt i liv för att bli donator. Vi är reservdelar om inget annat har uttryckligen avtalats. Folk dör i brist på organ, sägs det. Vilket är en lögn. Folk dör av sjukdom och skador. Inte av vård som inte existerar just då även om det har uppfunnits. Skulden är inte den som inte donerar sina organ. Inte än.

Får folk inte ta egna beslut om en så viktig fråga?

Allt påminde mig om boken och  filmen ”Newer Let Me Go”. Se den.

Det andra var Nationalsången Du gamla, Du fria som inte längre behöver läras ut i skolan. Det blir liksom valfritt eller man kan hoppa över helt. När jag bodde i Vietnam hördes Nationalsången över kullarna. ”Framåt kamrater, Vietnams soldater vi försvarar vårt land mot krig och nöd.” Man visste att skolan hade börjat. Så är det i många länder. Här försöker man avskaffa inte bara sången utan kanske hela Nationen.

Du gamla, Du fria, Du fjällhöga nord
Du tysta, Du glädjerika sköna!
Jag hälsar Dig, vänaste land uppå jord,
Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna,
Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna.

Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat Ditt namn flög över jorden.
Jag vet att Du är och Du blir vad du var.
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden,
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.

Text: Richard Dybeck, 1844 Musik: Folkmelodi från Västmanland, Text kopierad från Kungahuset.

Nuvarande kursplan säger att man ska lära ut i skolan:”Musik som knyter an till elevens vardagliga och högtidliga sammanhang, däribland nationalsången och några av de vanligaste psalmerna, samt inblickar i svensk och nordisk barnvisetradition.”

Ny kursplan: ”Musik som knyter an till elevens vardagliga sammanhang och musikaliska traditioner vid olika högtider.”

Vardagliga sammanhang? Melodifestivalen? Tror någon att de muslimska friskolorna kommer att prioritera Nationalsången?  Visst är det en förändring som anpassar oss till det Nya Sverige.

Det nästa är något så enkelt som pepparkakor. Jag bakar de med lite kryddpeppar. De heter ju pepparkakor! Det sägs att pepparkakor  fanns redan 1700 f.Kr och har ätits av romerska krigare. Pepparkakor håller ju länge utan att mögla. Tyskland och England har bakat sedan medeltiden. Staden Nürnberg är inte bara känd för Nürbergrättegångarna, utan just av pepparkakor.

Förmodligen kom pepparkakorna till Sverige från Tyskland och de bakades troligen till och med för kungligt bröllop år 1335 då Magnus Eriksson (bild nedan från Wiki) gifte sig med Blanka av Namur.

Det skulle inte bli några pepparkakor när de kommunala förskolorna i Östersund firar Lucia i år. Pepparkakor var ett sparmål. Men trycket utifrån blev för stort. Skamvrån var för mörk.  Barn-och utbildningsförvaltningen i Östersund går mer än 11 miljoner kronor minus i år. Budgeten skulle räddas med att ta pepparkakorna från förskolebarnen.

Hårda besparingar i Sverige. Minns ni sacketter och toapapper? Nu kommer  pepparkakor. En ask kostar mellan 16 – 25 kronor. Alla bäckar små brukar man ju säga. Nu backar Östersund och ska behålla traditionen pepparkakor.  ”Tack vare pengarna från kommunfullmäktige kan vi nu backa på beslutet att inte få köpa in pepparkakor till lucia och samtidigt fokusera på de större besparingarna”, säger Elisabet Uitto, verksamhetschef för förskolorna i kommunen, i ett pressmeddelande.

Jag behåller dock dessa beslut synliga här. Det är tecken i tiden. Det är oförmågan att förstå hur folket vill ha det. Det är inkompetens hos beslutsfattare. De som beslutar ser ut att leva i en annan verklighet än vi andra. Politikernas avgöranden om hur Samhället ska se ut,  vad vi ska betala med skattemedel, vad är för dyrt, visar sig nu i beslut om toalettpapper i äldreboenden, pepparkakor för barn och mycket mer.

Men de stora hålen då?

Är jag paranoid när jag ser allt detta som tecken i tiden? Det känns ständigt som om Myndigheter gnager på det vi uppfattar som svenskt samtidigt med försämring av den lagstadgade omsorgen för de grupper vilka personligen har svårt att protestera. Barn och gamla. Det känns också att man kallt byter ut fungerande svenska saker för någon multikulturell sörja, som att skippa julgranar på torgen och i stället ha lampor, ”ljusgran” benämnt,  men förstås skyller man på miljön.

Kan man sätta några pepparkakor till större perspektiv över de oönskade förändringarna i Sverige? Jag tror så. Bit för bit knaprar man bort det som gjorde Sverige till ganska så unikt land i positivt bemärkelse. De politiska besluten och det befolkningsutbyte som pågår gör Sverige till ett annat land, just multikulturell som det står i lagen, kanske liknande Libanon som inte hållit fred sedan jag började läsa dagstidningen eller ett slags ogripbar gränsområde i där oron är en daglig gäst.

De förändringar som sker med islams framfart, militanta kriminella grupper, bristen på poliser,  fallerande skola, okunniga politiker och förändringar i de små sakerna vi svenskar verkligen har uppskattat kan bara sluta med ett sätt.

Ta tag i det du värdesätter. Ingen gör det för dig. Baka pepparkakor till tonerna av Nationalsången och några julpsalmer, ha en julgran. Se till att dina barn får delta i våra traditioner. Håll ihop.

Håll ihop.

Hur du gör med donationsregistret är en väldigt privat fråga. Än så länge kan du freda dina beslut. (Själv har jag nyligen tagit mig ur donationsregister på grund av åldern  och med tanke på att förenkla min död för mina anhöriga.)

Just nu gäller dock det föga betydande väldigt svenskt beteende: att gnälla på vädret.

Och så läser vi https://morklaggning.wordpress.com läs bakåt om du inte är bekant med en av Sveriges bästa sidor.