Etikettarkiv: död

Bättre med en fotboja än att hittas som ett lik i skogen?  

Publicerat av

Sedan i somras har Statens institutionsstyrelse haft i uppdrag att utreda hur barn upp till 13 år kan övervakas elektroniskt. Det handlar om barn som vårdas på särskilda ungdomshem eller som riskerar att dras in i kriminella nätverk.

 Nej, remissinstanserna var inte positiva till fotboja på unga brottslingar. Barnombudsmannen och Brottsförebyggande rådet (Brå) har avstyrkt förslaget.

Advokatsamfundet menar att förslaget saknar vetenskaplig grund och DO skriver i sitt remissvar att förslaget kan leda till diskriminering och ojämlik tillgång till frivilliga insatser inom socialtjänsten.

 Fängelse är inte bra för unga kriminella.  Sis hemmen är som yrkesskolor till kriminalitet HVB hem drivs även av kriminella och har öppna dörrar och familjehem är snälla och tillåtande.

Men vad sjutton gör vi då för unga mördare och sprängare och för det är inte frågan om snatteri som leder till åtgärd.  Våren har kommit.  Idag finns rubriker för tre mord varav en av de skjutglada lär vara en yngre tjej. Inte bara killar som skjuter.

Så, vilka bra förslag finns, säg inte fritidsgård, socialtjänst och mera pengar till vissa skolor. Såg något som inte redan har provats förgäves. Jag tänkte idag på den unga pojken som hittades död och torterad i skogen en bit från mina vanliga träningsrundor vars föräldrar verkligen försökte hålla honom hemma och i skolan i stället ute i gäng men socialtjänsten tyckte de var för stränga och placerade honom i vård till en mer förstående familj med frigång. .Nej han gjorde inget brott ens än men gängen har ingen nåd om du klantar dig.. Det hade varit bra med någon typ av sökare på rymlingen, fotboja kanske så han hittades snabbare likaså de monstren som dödade honom, helst innan döden.  Så kom med någonting. I stället bara nej.

 Död i så ung ålder är verkligen diskriminerande.

Den stora frågan är förstås hur blir vi av med gängledare både här och de som styr från utomlands. Rycka upp dem med rötterna Det är nog överkurs. För gänkriminalitet är inte en liten företeeelse. de finnns överalllt nu mera.

2025 visar att runt 17 500 bedöms vara aktiva gängkriminella, och ytterligare 50 000 bedöms ha koppling till gängrelaterade våldsdåd. Många är unga.

Några av förslagen tidigare, https://blogg.iniskogen.se/2024/08/18/de-kriminella-bebisarna-och-ettagluttarna/

PS mer om kriminalitet om du klickar på kriminalitet i ordmolnet

https://bra.se/rapporter/arkiv/2025-06-18-barn-under-15-ar-som-begar-allvarliga-brott

Kanske död, men bara någon sekund.

Publicerat av

Nej, det var nog inte död utan andningsuppehåll när något gick fel i röntgen. Jag  hade inte velat bli röntgad men mer eller mindre tvingades jag till det.

Jag behövde ett friskintyg. Mina blodvärden  visade sig vara katastrofala. Sjukvården började undersöka. Jag försökte hindra det, kände mig inte sjuk men då skulle inte arbetets försäkring gälla. Så de stack  mig och sedan skulle jag till röntgen också. Jag hade fått svälja något äckligt kontrastmedel. Jag försökte säga att jag ar allergisk för det ena och det andra.

Något gick fel. Jag slutade andas en stund.

Jag vaknade upp medan läkaren rent av hade misshandlat mig genom vad jag uppfattade som slag i bröstet.

Men det hade varit vackert, den död de påstod jag hade upplevt.  Jag svävade i vitt ljus, en tid som kändes lik evighet fast det var inte ens en minut. Allt var vitt. Så bländande vitt att jag blev som blind och ville inte öppna ögonen.

Jag promenerade ut från sjukhuset mot läkarnas råd. Jag kände att där blev jag sjuk på riktigt. Ingen frågade sedan efter något intyg och sjuk har jag inte varit nämnvärt annat än av egen klantighet. Fall från berget när isen brast. Och mina  blodvärden är än samma skit.

Jag läste om några nära döden upplevelser. Någon såg valar, en annan ramlade i ett rör och flera har sett Gud som de föreställt honom. Vitt ljus tycks också vara vanligt. Ett slags frid fyllde vissa. Och många sa att de visste nu:

Döden var inte slutet.

Vad händer efter döden har varit ett av de stora frågorna och religioner bygger på livet efter, nästan mer än på livet här. Hur tänker man om fortsatt liv efter den upplevelsen? Vissa är tacksamma, andra rädda, några finner Gud och vissa som jag går tillbaka till jobbet med en pillerburk i handen. Fast jag aldrig åt de.

Jag fick inte klart för mig hur illa det var, eller inte. Det kanske var bara sjukvården som drabbades av kris över att en 24 år gammal kvinna tappade några hjärtslag och läkaren helt enkelt gav mig en smäll för att hjärtat skulle uppföra sig normalt.

Flera år efteråt fick en klient på Socialbyråns väntrum en hjärtattack. Jag försökte med det vanliga (se nedan) men hjärtat startade inte. Ambulansen dröjde. Sekreteraren skrek i telefon.  Då slog jag honom med knuten näve. Inte alltför hårt. Han ryckte till. Han ska fasen inte dö i Socialbyrån, tänkte jag.

Han var en av medelålders alkoholister, sorgebarn som man säger. Det var inte jag som räddade honom utan han blev religiös efter den upplevelsen och slutade supa. Jag sa inget till ambulansen men alla andra sa mer än det som hade hänt. Dagens hjälte. Egentligen var det närapå kriminellt, jag var ju inte en läkare.

Vet du hur man gör vid hjärtinfarkt? Slå bara inte. Det är inte en ok metod. Idag kallar man på ambulansen och får sedan råd per mobilen hur och vad man kan göra. Utom vi som aldrig har mobilen med oss, lik jag. Mina barn påpekar det.

Kanske finns det en åldersgräns då man bör ha mobilen med sig likaså en gräns borde finnas för barn att inte ha det.

Bilden är av vandring ovan molnen, i bakgrunden Jacintosbergen. Dag 18, mile 205 Pacific Crest Trail.

PS. Det finns hjärtstartare också nu mera.

PS. Jeremy Renner beskriver sin nära döden upplevelse på Daily Mail Online nu. Läs.

https://www.regionhalland.se/nyheter/nyheter/2023-12-18-hans-har-forskat-om-nara-doden-upplevelser

https://www.rodakorset.se/forsta-hjalpen/forsta-hjalpen-instruktioner/hlr-pa-vuxen

Vegetarianen – om makt och frihet?

Publicerat av

Jag läste nyss boken ”Vegetarianen” av Nobelpristagaren Han Kang.  Jag påmindes om två patienter, båda anorektiker. Den ena hade  en mor och  mormor vilka också var anorektiker. Jag grubblade en del om orsak och verkan medan jag försökte hjälpa dem att hålla sig i liv och kanske vilja leva.

Jag läste också några bloggar/recensioner om  ”Vegetarianen” som skrev att de hade läst boken som var fantastisk och lättläst. Det är inte alls lättläst. Först i slutet öppnar sig boken helt och då vill man läsa den igen. Den är som flera lagers box som man öppnar en lager i taget och sedan knyts allt ihop och boken blir hel.

Den är ingen glad vacker historia utan av livets tyngd och lidande. Den handlar om relationer till de människor som inte följer  livets accepterade ramar. Speciellt de för kvinnor. Om avvikelse, kärlek, begär och makt. Oförmågan  till andras krav och förväntningar.  Liv och död. Och även mat mer symbol än just det på tallriken.

Det tidigare koreanska livet  finns på bakgrunden, det vi vet för lite om. Fattigdom, välmående, kvinnors ställning, Fattigdomen besegras så även de fattigare kan unna sig kött. Men bokens huvudperson, Yeong – Hye, avviker och slutar att bete sig som en god hustru och dessutom slutar hon att äta kött.  Hennes närmaste vill inte acceptera den avvikelsen.

Allt lider mot en katastrof. Yeong – Hye svälter, anorexi och psykisk sjukdom går hand i hand. Hennes protest mot det traditionella livet slutar inom sjukhus och hon blir maktlös, men hon fortsätter med sin protest.

Hon kommer aldrig själv till tals. Det hela beskrivs av tre personer: make, svåger och syster. Systern är den enda som försöker hjälpa till. Svågern utnyttjar henne.  Eller är det så? Maken är hjälplös och förnedrad. Livet rasar samman för alla.

Bokens fråga för mig blir liv och död. Det handlar om vår rätt att leva som vi vill.  Även att välja döden. En fråga som är aktuell i flera länder. Skall sjukvården gå med på att ta livet av patienter om de så önskar?  
Hur länge skall vi hålla liv i folk som inte vill leva eller göra det som behövs, i detta fall äta och anpassa sig till det ”normala”? Vilket tvång kan vi använda? Hur ser människovärdet ut? Vem har rätten att bestämma över våra liv?

Läs boken och grubbla över liv och död samt den fria viljan. Hur ser vår egen moral ut i mötet med dem som avviker från det vi kallar normalt?

Analys om boken och lidandet finns på:

”Eating and Suffering in Han Kang’s The Vegetarian”

Won-Chung Kim, Sungkyunkwan University

Jag återkommer om dödshjälp någon dag..

En minnesplats i skogen.

Publicerat av

Grodor, huggormar, svanar, myror, råbock, nya spår efter bävern, annalkande grönska, blommor … det var vår i skogen. Att se så mycket liv i ”vår” skog idag, min sambos Dicks dödsdag 7 år sedan, var som en hyllning till honom. Han hade säkert  krupit på marken och förevigar någonting med sin kamera.

Jag gick till klippan med vid utsikt mot vatten och skog, där vi hade firat hans födelsedag med skumpa och matsäck varje år tills han inte orkade gå upp dit. Då satt vi med utsikt till klippan i stället. Sist blev det balkongen. Så avancerar  demens. Det tar bort fler och fler bitar av livet tills det är bara ett skal kvar av personen.

Jag sörjer inte nu, även om frågan varför just han kommer ibland. Jag sörjde mest i början av den sju år långa demensresan.  Det var svårt att acceptera. Han hade levt så hälsosamt, som enligt regelboken för långt friskt liv. Men det hjälpte inte. Vi förlorade vårt goda liv tillsammans. Han i demens och jag som en vårdare i stället partner. Vi båda led förluster på olika sätt.

Demens är skräcken för hälsovården, sjukvården och politiker. För, det kostar. Våden av dementa är inte precis prioriterad. Staten förväntar sig att anhöriga fixar det billigt på sidan av sina liv. Vi lever längre och hinner flera faser av livet. Alla av dessa är inte så goda.

Idag  tittade jag på några av hans bilder, de små motiven vi går förbi och kanske inte ens märker. Vattnet som har många nyanser, inte bara en blågrå massa. Jag minns hans oändliga tålamod, en egenskap jag har väldigt lite av. Det var därför han blev den bästa av oss två i naturfoto.

Har du också förlorat någon och har en speciell plats att gå till? Nej jag menar inte graven, den har inga minnen om ett liv tillsammans.

Bilderna är från Dick. Söker du på ordmolnet på ”demens” har du mer av min erfarenhet som anhörig.