Jag ska också ha…

Utvalda

Nu försöker Regeringen satsa för att stävja våldet. Olika förslag och nya grupperingar samt militär skall minska och hindra terrorism.
För visst är det terror när hus sprängs och unga hittas skjutna i skogen?

Det blir svårt för situationen har utvecklats under flera år men ingen vågade vara så modig att de krävde radikala metoder. Åtgärder blir bara plåster på det hela. Det som har utvecklats under flera år och blivit ett system med tusentals utförare försvinner inte så enkelt.
Vi har varit så förstående. Sociala omständigheter. Skyll på någon annan.

De säljs inte bara narkotika. Maffian tar över skattebetalda verksamheter som Vårdcentraler och Vaccinmottagningar. Hur ska jag veta vem som styr en VC och vem som tar pengarna? Måste vi göra en avancerad koll innan vi besöker ett Vårdcentral?
Känns som om vi är på väg mot ett maffiasystem där ungar skolas in. Italien, sa någon. Mexiko kanske.

Polisen vet vilka hör till de kriminella gängen. Varför är de inte bakom lås eller ut ur landet ifall de är utländska aktörer. Jag vet, lagar.

Så unga som 8 – 12 åringar hänger vid gängen färdiga att uträtta något. Varför går de inte till scouterna? Musikskolan? Spelar Monopol med kompisarna? Läser läxor? Tror de att den rika Världen på Internet blir deras när de följer order från de kriminella? De som har dyra kläder, guldkedjor, senaste mobilen och en fin bil. De avundsvärda. Är en del nutida barn så enkla i tankeförmågan? Är de utan moral, annat än det som heter pengar? Jag ska också ha är som ett mantra.
Livet är ett TV spel. Ingen dör på riktigt.

Hur tänker föräldrarna till gängbarnen? Kanske borde vi samla den inre kretsen kring ett barn: föräldrar, mor/farföräldrar, syskon, kusiner, andra viktiga närstående och ställa frågan: Hur lät ni situationen gå så långt att ett av era barn sitter inne för mord? Ligger död i diket? Var det ingen som kunde göra något före?
Lite AA approach. Och med tvång, polishämtning om inte alla kommer. Polis leder förstås.
De närstående är inte Socialtjänstens personal. Inte fritidshem. Inte skolan. Inte Polisen. Men ibland även de religiösa ledarna.
För, jag tror inte att alla var totalt okunniga om vad släktens ungdomar höll på med. Det finns säkert vuxna som borde skämmas.

Det finns vuxna som försöker. Frågan är vad man kan göra utan att ungjäveln omhändertas till någon trevligare familj som låter honom prova sina vingar.

https://svenska.yle.fi/a/7-10042777

https://polisen.se/aktuellt/nyheter/2023/oktober/forslag-for-att-bryta-insocialiseringen-av-barn-till-kriminella-natverk/

PS. Researchföretaget Acta Publica har granskat samtliga dömda till sluten ungdomsvård mellan åren 2015-2022. Totalt handlar det om 439 ungdomar.

Sju av tio tonåringar som döms till sluten ungdomsvård återfaller i brott. För unga gängkriminella är återfallsfrekvensen över 90 procent.

Det visar Acta Publicas granskning av samtliga dömda till sluten ungdomsvård åren 2015 – 2022. Det handlar om 439 ungdomar, huvudsakligen unga män.

Nästan varannan dömd tonåring var omhändertagen enligt LVU före dom.

Tidigare i samma ämne:

Tankar om träd och död

Utvalda

Gjorde en runda i skogen. Äntligen vårväder. Satt mig på en sten där vi, min sambo och jag hade suttit ofta för att dricka medhavd kaffe. Så även idag fast nu mera har jag hela stenen för mig själv.

Min sambo dog i dagarna fem år sedan. Det känns som igår och det känns som oändligt länge sedan. Jag minns honom speciellt på ”våra” platser. De promenader vi gjorde i närliggande skogen tills han inte längre orkade gå så långt. Före hans sjukdom hade vi tillbringar oändligt med tid i naturen med våra kameror.
Jag lämnade stenen och fortsatte.


Då såg jag björken, den björken jag har gått förbi i över trettio år. Den var Inte längre en stående björk utan en nedhuggen hög. Att se det gjorde nästan ont på något märkligt sätt.
Varför hade man huggit ner den? Hade den blåst omkull? Var bara dess tid slut precis som vår egen tid slutar en dag?

Björken ger kanske värme i något hus. Dess grenar kommer att härbärgera insekter, svampar, mossa… nya levande organismer. Trädets liv tar inte slut, det antar bara nya former. För naturen är död en omvandling till något annat. För människor är det mer slutgiltigt.

De försvunna, del 2

Utvalda

Så här på Allhelgonahelgen tänker vi på människor vilka inte längre finns bland oss. I min ålder börjar det bli många. Det finns också klienter och patienter jag har mött vilka inte försvinner ur minnet. Några har gjort intryck av oförglömlig art. Jag tänkte på en person vilken jag hade som klient en kort tid. Jag kallar mannen bara Finnen. Han förblev finsk medborgare hela sitt liv.

Först något om den finska invandringen. Under åren 1950 till 1970 flyttade skaror av finländare till Sverige i jakt efter arbete. Många kom för att arbeta en kort tid kanske som sommarvikarier, men flera blev kvar. Omkring 450 000 personer flyttade från Finland till Sverige, och även om flertal återvände förblev drygt 230 000 bosatta i landet, som jag. Om vi räknar med alla finländare som vid något tillfälle arbetade i Sverige är de ca 700 000 personer. Så, vem var med och byggde landet?

Inte bara finländare utan många andra invandrare sökte sig då till Sverige från länder som Jugoslavien, Turkiet, Grekland och Italien för arbete främst i industrin. De var billiga personer, direkt i arbete och som skattebetalare. En dåtida arbetskraftsinvandrare betalade mer i skatt än vad han eller hon kostade i form av transfereringar.

Gick det inte bra var det bara att åka hem.

Det är annat idag, både med invandrare, arbetstillfällen och transfereringar.

Den person jag vill berätta om kallar jag enkelt Finnen.

I mitten av -50 talet flyttade Finnen först ensam till en dåvarande industristad i Sverige. I staden fanns då både textilindustri, pappersbruk, vapentillverkning och elektronikföretag samt hamn med mera och service som behövdes för en växande stad. Finnen hade tur för arbete och bostad var redan ordnad genom den finska arbetsförmedlingen så det var bara att leta sig till rätt plats i produktionen. Oftast åkte man dock på vinst och förlust. Sverige ropade efter fabriksarbetare. Även de utan utbildning klarade ett arbete vid löpande bandet. Finnen är snart 30 år och har arbetat sedan två års yrkeslinje men varit tidvis arbetslös. Han är gift med sin ungdomskärlek.

På fabriken fanns många män inflyttade från Finland. De var ett gäng som sökte bättre tillvaro för sina familjer eller bara bättre betald kneg för kortare tid. Fruarna fick också arbete främst i textilindustrin. Barnen lärde sig svenska av kompisar och i skolan. Tillvaron var förhoppningsfull.

Efter några månader flyttade Finnens fru till Sverige. Hon fick omgående arbete i en fabrik. Med tiden fick familjen en större lägenhet, bil inköptes och pengar skickades till gamla föräldrar i Finland. En dotter föddes. Finnen kände sig lyckligt lottad.

Sedan kom kraschen. Från 1970 till 1986 las mesta industrin i staden ner. Fabriken Finnen arbetat i stängdes på grund av rationalisering, alltså nedläggning. Finnarnas ofta bristande språkkunskaper i svenska innebar att det var svårt att hitta andra jobb. Nej, det fanns inte Sfi och arbetskamrater tillika chefer talade ofta finska. Har du arbetat hela ditt liv i industrin på samma produktionskedja finns det inte kvalifikationer för annat. De Statliga Verk som placerades på orten gav inget jobb åt män och kvinnor sparkade från fabriker.

Flera friska men väl så slitna personer i 50-års ålder uppåt blev tvingade till förtidspension när A-kassan var slut. En del vägrare och försökte ännu hitta annat. Att bli förtidspensionerad kraschade ekonomin för resten av livet. Att återvända till Finland när barnen var mer svenska än finska, i studier eller redan gifta och hade barnbarn var otänkbart.

Staden tänkte sig att fabriksområdet kunde ändå bli en tillgång, turismen skulle fylla på luckorna.

Flera platser i Sverige har tänkt så när arbetstillfällena försvann. Turismen är dock en osäker bransch. Inget för språksvaga halvgamla fabriksjobbare att få anställning i. Inte fyller turismen bortfallet av skatteintäkter. De är bara minnen för andra tider, kanske en trist påminnelse hur arbetslöshet och taskig ekonomi blev till.

Så Finnen blev arbetslös. Hans fru likaså men hon fick snabbt arbete med städning på deltid. Familjens ekonomi var nu helt förändrad.

Vad händer med en finsk man som inte längre kan försörja familjen? En del tar till flaskan. Så gjorde Finnen men först efter några år. Han gav upp tröstlöst sökande efter arbete. När jag träffar honom 1985 – han söker inte ens själv utan skickas genom en chef för boendet för bostadslösa – har han varit arbetslös i sex år, sökt jobb två, supit nära fyra och bott på gatan kanske ett år, sedan i ett lågtröskelboende det senaste halvåret. Han hade flyttat ut ur hemmet själv när alkoholen tog helt över.

Hans fru gav upp och begärde skilsmässa som dock aldrig genomfördes. Dottern studerar i Universitet. Finnen får fira Jul med sin familj men nu är det än kall november. Om han slutar supa kan han kanske flytta hem. Han skäms och bor hellre på gatan.

Jag arbetar då som socialsekreterare mest med missbrukare. Jag träffar Finnen, han är nykter då men luktar gammal fylla. Han beklagar sig inte. Han har inget hopp om någonting. Han går i trasiga, smutsiga kläder och hans skor är trasiga sandaler.

Har han inga kläder kvar hos förra frun? Nej, det han hade har försvunnit, stulits och bara den svarta bröllopskostymen är kvar där men är för liten. Arbetskläderna hade han slängt efter två år.

Jag beviljade honom en omgång kläder och startade ansökan om förtidspension. Han var närmare 60 år nu. Han får bli utredd på Socialmedicinska. Det är kö dit, om två – fyra månader kanske. Men jag litar inte på att pengarna går till kläder så jag går och handlar med honom.

Ryktet går att Finnen får nya kläder. Fyllegänget hänger på och följer noga våra göranden. Affären är något avvisande men jag blänger på dem och visar min legitimation. De blir lite mer hjälpsamma.

Han kläs upp i nytt från kalsonger till jacka. Skorna är svårast, hans fötter är illa åtgångna och några tår skadade, kanske frusna.

När han ser sig i spegeln börjar han gråta. Jag föreslår att han ska gå och klippa sig. Jag – socialbidraget – betalar också för det.

Vissa av mina arbetskamrater tyckte att jag hade slösat på Socialtjänstens pengar. Kläder till en fyllo! Jag tyckte nog att Staden var skyldig honom mer än en omgång kläder. Second Hand? Nej, inget användbart i hans storlek, mest klänningar från gamla nu döda damer.

Finnen var nästan nykter fram till Julen. Det där med pension var kanske inte så dumt. Jag försökte skynda på utredningen. Han fick löfte om ett enkelrum i boendet när något blev ledigt – om han höll sig nykter, ungefär. Han besökte sin familj som planerat under Julen. Han var nykter vid besöket och fick stanna över helgen.

Omkring nyår försvann han. Spårlöst.

När Finnen inte kom till nästa möte hos mig, inte tillbaka till boendet och inte var kvar hos sin familj började jag leta genom att fråga missbrukarna i stan. Nej, ingen visste något. Jag var bekant med närapå alla missbrukare samt hade räknat stans bostadslösa så jag försökte använda den kännedomen. Inget. Jag försökte kolla ifall hans nya kläder dök upp på någon annan, men icke. Inte var de sålda till stans second hand heller.

Det blev en polisanmälan men polisen la nog ingen större möda på det. De var säkra på att han fallit i vattnet vid hamnen i fyllan och svepts ut till havet. Det hade hänt förr med någon.

Jag grubblade. Blev hans liv för tydlig för honom och han hade tagit livet av sig. Vad var min del i det?

Familjen gav upp hoppet om ett tag. Egentligen hade de gett upp tidigare. Men frun grät, bittert. Hon förbannade till och med flytten till Sverige. Men som så för många andra fanns det inget kvar i Finland att flytta tillbaka till.

Mysteriet löstes aldrig. Finnen var och förblev försvunnen.

Ha en bra Allhelgonadag. Kom ihåg de som har lämnat oss. Ägna en tyst stund för livets outgrundliga mening – vad det nu är för dig.

Historien har stannat för en stund.

Utvalda

En gigant har lämnat oss. Drottning Elisabeth dog igår i sin slott Balmoral.

Jag reagerade på drottning Elisabeths död med en banal tanke: dog hon bara så där. Meddelandet om hennes sviktande hälsotillstånd kom nästan samtidigt med döden. Nyss tog hon mot den nya premiärministern Liz Truss, nummer 15 av dem som tjänat under henne.

In till det sista var drottningen sin plats och skyldigheter trogen.

Nej, jag har förstås inte träffat drottning Elisabeth men hon har funnits hela mitt liv. Grannflickan, min skolkompis, samlade bilder på henne, än prinsessa. Många flickor samlade bilder på kungligheter och filmstjärnor på den tiden.

Däremot har jag träffat prinsessan Diana på FN s missbrukskonferens 1992. Hon var absolut magisk och arbetade med utsatta familjer i London som mest en dag i veckan. Det brydde sig inte media om, bara det fanns klänningar och skvaller att skriva om. 1992 var också ett skandalår för drottningen och hennes hus, kallad Annus horribilis med skilsmässor, avslöjanden och brutna löften. Hon var uppenbart sorgsen över det. Och mer sorger kom senare.

Men det är inte det som gör drottning Elisabeth till en av giganterna i Världen utan hennes orubbliga kärlek och arbete för sitt land. Det finns ett slags trygghet i att finnas till länge för folket. Som drottning var hon stabiliteten i landet när politiker kommer och går.

Hon är troligen den mest kända personen i Världen.

17 april 2021 begravning av prins Philip, Elisabeths make.

Det finns en bild i tiden om drottning Elisabeth.

Det ser ut som om döden är på vänteläge när hon sitter ensam på sin makes begravning på grund av oro för covid. Det ser grymt ut. Överlämnad för sin egen sorg.

Hon var en plikttrogen person. Hon levde ett privilegierat liv från födseln men ingen kan säga att hon inte arbetade för landet Storbritannien in till de sista dagarna. En epok har gått i graven. Imperiet har vittrat men hon har stått pall för det mesta. Kommer kungahuset att vara kvar om 20 år är en bra fråga. Traditioner är inte populärt i tiden vi lever i, speciellt inte de solkade av skandaler, malda i media om och om igen.

Vad händer med Imperiet och självständighetssträvandena? Till sist är det kanske bara det ursprungliga England och Wales kvar.

När äldre människor nära i ålder dör, de vilka vi ”känt” i vårt liv, blir det en skarp påminnelse om vår egen tids slut. De senaste tio åren har många ålderskamrater och även yngre jag känt lämnat jordelivet. De är personer jag kände personligen eller tack vare media och arbetskontakter. Min generation är snart försvunnen, likaså vår gärning.

Historien har stannat för en stund. Den slitna meningen: det är nya vindar som blåser, känns påtaglig idag. Men än är det stiltje i England – för en stund.