Månadsarkiv: januari 2015

Trampar vi på samma fläck?

Publicerat av

Kan förintelsen hända igen? Ser ni inte att det pågår nu med nya offer, inte så välplanerat men med bättre vapen  och väldigt liknande utrop. Rena tyskar, ariska rasen, skulden för vårt elände har bytts ut mot fel islam, fel åsikt, allmän beväpning, spänning och så mördar vi några och viftar med svarta flaggor. Jag tror dagens ideologi är mycket lik gårdagens men mindre systematisk, det räcker att stå på vägen för en terrorist. Erixon idag:

Inte ens SVT har längre kunnat undanhålla publiken reportage inifrån områden ockuperade av Islamistiska Staten, IS, i Syrien och Irak. Där förslavas kvinnor som säljs som boskap. Där mördas de som inte tillämpar den rätta islamska uttolkningen. Kroppar skändas och släpas efter lastbilar till massgravar medan förbrytarna ler in i kameran och ropar, inte “Heil Hitler” men “Allah Akbar”.

Så, vad gör vi nu? Finns det ljuspunkter eller trampar vi på samma fläck? Vad ska vi göra för att stoppa detta, mota bort det från våra gator, göra det jävligt tydligt att vi är alla människor, med samma rättigheter, hemland, yttrandefrihet och rätt att leva men inte skada andra? Vart finns de politiker som kan ta ledningen mot terrorism i stället att aningslöst yttra sig som Kinberg  Batra, dock en obetydlig politiker i stora världen men en som skulle samla den sjunkande Alliansen:

Det viktiga är att det måste bli färre som kan bli offer för våld. Att värvas som krigare för att utöva dödligt våld är faktiskt också att bli offer för våld och att bidra till att det sprids i världen.

Offer? Hon har tagit Mona Sahlin i handen.

Slaget mellan brösten och flaskan.

Publicerat av

Nu grälar politikerna igen om fördelningen av föräldrapenningen. Varför envisas mammorna, inte papporna, att ta hand om barnet den större delen av föräldraledigheten? Kan det bero på att det är kvinnan som är gravid, bär barnet i sin kropp och också föder fram barnet eller genomgå en operation: kejsarsnitt? Kan något litet skäl vara att hon ammar, vilket anses bäst för barnet? Kanske var graviditeten jobbig och förlossningen slutade med underlivsskador, inte alls ovanligt idag? Det kan hända att den blivande familjen inte alls räknade ut hur mycket de eventuellt förlorar i pension så där om 30 – 40 år ifall någon av dem tog hand om barnet någon månad mer. Inte funderar mamman i termer förtryck och pappan i beröm när de delar föräldrapenningen och försörjningen av familjen enligt eget tycke.

Politikerna lägger alldeles för stor vikt på lönearbete och för liten vikt på det lilla barnet. Det är ju frågan om barnets första år, sedan kommer 17 till innan barnet är myndig. Därefter bor många barn kvar hemma eftersom de inte kan hitta eget boende. Det finns otaliga möjligheter till jämlikhet.

Och en sak är säkert: inga familjer planerar att föda barn till daghem. Det är något ekonomin sedan bestämmer eller kanske ens eget behov att självförverkliga något som absolut inte kan vänta några år. Få arbeten förändras så i några månader att man är helt ute om man tar ut föräldraledigt. Det gäller både män och kvinnor.

Idag mår många barn dåligt och olika diagnoser vi knappt visste ens existerade sprider sig. Det är möjligt att tidigare underskattade vi problemen, men kan en del bero på vårt jäktiga liv? Vi hinner inte med barnen och det betalar sig senare men trista resultat. Barnen borde kanske ta mer tid och arbetet och prylarna mindre? Vi borde skola barnen i vardagslivet, ansvar och delaktighet hellre än curla dem med pengar, service, dataspel och hobbyer. Kan hända att även skolan skulle fungera bättre om vi hann se hur våra egna barn sköter den biten?

Det är märkligt att jämlikhetskampen förs främst på dessa två nivåer: föräldrapenning och kvotering till bolagsstyrelser. Det är de späda barnen och få stora bolag som ska stå på barriären. Effekten vore knappt märkbart. Den miljön där barnen sedan vistas är övervägande kvinnodominerad, som daghem och skola. I kommuner finns också klar delning: kvinnor på sociala området och vården, män på gatukontoret. Det är på de nivåer jämlikhet vore synligt, inte i slaget mellan brösten och flaskan.

Jag tycker att Staten ska ge fan i att peta på hur många dagar mammor och pappor är hemma med sitt lilla barn. Den fördelningen måste vuxna människor kunna göra själv utan pekpinnar från Pappa Staten. Är nu pensionsförlusten för mammor ett allvarligt problem är det lätt åtgärdat. Det är bara att Staten pytsar in lite extra pensionspengar, låt oss säga för 2 – 3 år för de kvinnor som fött barn, men max för två barn. Man kan inte arbeta som barnafödare, förr eller senare skall var och en ut till jobbet eller Arbetsförmedlingen.

Ljusets år 2015

Publicerat av

Just den där stunden när solen är på väg att försvinna men dess sista skimmer lyser på bergstoppar och man riktar kameran mot det i hopp att föreviga något, är min favoritstund under en vandring. Att vänta tills mörkret är kompakt är magiskt. Sedan kommer stjärnorna. Har man tur lyser norrskenet som dock är blek i färgen, vitgrå i början på säsongen Ja, under sommaren är det ju ljust i norr dygnet runt men redan i september finns mörkret på fjällen. I städer är det aldrig mörkt, våra ljus dödar stjärnhimmeln. Ett av de riktigt magiska ögonblicken kan vara att se Vintergatan och inse rymdens storlek och vår litenhet.

Om det inte förstås regnar, snö och hagel är inte ovanligt på fjällen i september, inte tidigare heller. Nog har jag frusit i snöstorm i juli också. Jag har inga soluppgångsbilder. Tidig morgon är inte min grej. Jag är så morgontrött, ingenting fungerar före klockan 11.

2015 är utlyst av FN som ljusets år. De flesta tänder en lampa utan att tänka på hur ljuset kommer till. Men ljus är så mycket mer än lamporna vi tänder och displayerna som lyser.

Men att ha en lampa är ingen självklarhet. 1,6 miljarder människor saknar elektricitet, de flesta är i Afrika och södra/öst Asien. Många däröver har en begränsad tillgång, strömmen stängs av vissa tider. Idéer som solladdade lampor finns men tycks vara svårt att förverkliga i stor skala. Beror det på lönsamhet?

Vi beundrar gärna en vacker solnedgång. Solen är evig, inte tänker vi på dess livslängd. Om solen skulle slockna? På jordens livstid kommer det inte hända, vi går nog under före men i filmen Sunshine slocknar solen. Det är en av de många undergångsfilmer där hjältar åter räddar jorden. Som vi bär oss åt med vår natur och våra tillgångar kommer inga hjältar kunna rädda oss. Vi går under, frågan är hur och hur fort. Om det en annan gång. Sunshine är sevärd, trots hjälteglorian.

En elkänslig klient i skogen – mitt fall på socialbyrån.

Publicerat av

Uppdatering 21/1 – 2015. Kan inte låta bli en uppdatering av denna historia nu när jag läser att våra skattepengar går till de elöverkänsliga. När Socialstyrelsen delar ut bidrag till olika handikapporganisationer får Elöverkänsligas förbund ut drygt 1,7 miljoner kronor årligen. Detta trots att elöverkänslighet inte är en diagnos. Vilka andra icke diagnoser räknas som handikapp och får pengar? Vet inte. Vet du?

Men nu till min elöverkänsliga klient på socialbyrån.

–Kan någon komma, grät hon i telefon.

Det var sorgebarnet, en elallergiker som hon sa, boende i en stuga i skogen . Nu hade hon slut på ved och mat, hon frös och kände sig sjuk i kroppen. Hon stod i en telefonkiosk och hade ovan allt en punka på cykeln.

Det var min jourvecka på socialbyrån. Klockan var redan 17. Dagen hade varit hektisk. Jag ringde efter en taxi och åkte med en påse frukt, bröd och pålägg, några ljus och svängde förbi en trädgårdscenter och köpte lite ved. Jag hade kunnat bara ge en tid dan efter men visste att hon inte skulle ta sig till byrån.

Hon var i 35 års ålder och bodde långt in i skogen i en stuga utan el. Hon tålde inte det moderna livet. Läkarna hade skakat på huvudet och skickat henne till psyket. Socialtjänsten krävde att hon sökte arbete eller blev sjukskriven. Hon var utbildad med en examen från universitet. Där hade hon varit bara det man var tvingad till. Så fort hon kom till elintensiva lokaler började hjärtat banka, svetten rann, huvudvärken steg och några gånger hade hon tuppat av. Hon blev elektrisk och fick stötar från el-kontakter. Så hade det varit sedan skolåldern men hade accelererat när hon blev vuxen. Nu var livet ute omöjligt. (Och detta var på 90 talet då datorer och mobiler var oftast bara en tanke.)

Något arbete sökte hon inte längre. Pension fick hon inte eftersom hon inte var sjuk. Socialbidrag var egentligen uteslutet eftersom hon inte stod till arbetsmarknadens förfogande, utöver lite matpengar när hon orkade komma till kontoret. Nu var allt hon hade förbrukat till sista vedpinne. Den lilla stugan var ett arv från en moster. Föräldrarna hade dött utan tillgångar. Mor hade varit psykisk sjuk.

Vad gör man? Hon var febrig, alldeles tydligt kroppsligt sjuk, jag var villrådig. Det var kallt, fuktigt och rörigt i stugan. Jag satt fyr på spisen, tände ljus, bredde mackor. Vi satt tysta ett bra tag. Mera te. Sedan undrade hon om jag tyckte hon var tokig.

Jag tyckte inte det. Hon var sjuk. Jag lovade skicka hemtjänsten med matlådor och be en sjuksköterska titta till henne. Hon skulle få mera ved. Sedan travade jag hemåt på den mörka skogsvägen och var helt utan idéer om hur det skulle gå att hjälpa henne.

Jag kunde ju skyffla henne till nästa i jour. Eller bevilja bara mera matlådor och ved och lasta henne till en ekonomihandläggare igen.

Jag kunde inte lämna ärendet. Vet inte varför. Jag började åka till henne ibland när tiden tillät. Vi pratade lite smått och drack te.  Hon hade ätit av den levererade maten fast hon var inte säker om det var giftfritt. Våren kom. Vi drack te och hon berättade något mer om hur hon såg på livet. Hon var säkert intelligent på sitt sätt även om det inte klaffade med livet utanför.

Det blev varmare och naturen vaknade. Det var helt underbart i skogen. Men jag måste komma till ett beslut som hon kunde acceptera. Jag tänkte avsluta kontakten till sommaren och erbjuda henne en utredning  på den  socialmedicinska kliniken. Det var nog bästa alternativet och de gjorde även hembesök.  Socialmedicinska var livlinan i många omöjliga ärenden vilka lutade mot förtidspension. Jag informerade henne lite förbigående om den möjligheten och hon sa inte nej utan mmmm.

En dag hade hon varit nästan till stan. En annan till biblioteket. En dag frågade hon om jag kunde ordna ett städjobb på kvällstid då det inte var så mycket elektriska apparater i gång. Gärna vikariat ifall hon inte orkade arbeta så länge.

Vad hände? Vet inte. Jag kastade mig över AF. Hon började arbeta med städning, försörja sig, gå till affären och köpa mat fast det fick gå fort, låna mera böcker och om ett tag var hon inte längre beroende av socialtjänst och jag behövde inte grubbla på hur jag skulle kunna hjälpa henne.