Om död och syndaförlåtelse.

Venedic, Casanovas cell.

Jag växte upp i ett strängt religiöst hem där synd, straff och syndaförlåtelse hade en central roll. Gud skulle straffa mig om jag inte var lydig mina föräldrar. Genom straff och förlåtelse skulle jag bli en frälst god anständig person. Mina föräldrar trodde ärligt på detta. Jag tyckte ofta straffen var orättvisa. Med tiden lärde jag mig fejka min ånger och bön för förlåtelse. Jag var en duktig skådespelare med alltid den största rollen i skolans pjäser.  Så… Jag tror att min mor såg genom det. När jag blev tonåring och självförsörjande vid tolv vände situationen sig. Jag blev jämlik, vuxen.

Jag hade nu insett livets hårdhet och fattigdom, kunskapsbrist och kamp för dagligt bröd. Jag förlät mina föräldrar. Många andra barn hade det likadant. Jag trodde inte på Gud längre men höll mina åsikter inom mig.

Jag tror att etik och moral lärs till barnen väldigt tidigt. Man väljer mellan det goda och det onda, det krävande och det lättsamma. Jag är inte så säker på att ekonomin, det föräldrarna har och ger till barnen har någon avgörande betydelse. Om så, vore ju alla fattiga kriminella. Jag och mina syskon, mina barn hade blivit det. Världen och vad vi äger och har är dock helt annorlunda nu än i min barndom. Det finns mer att sukta efter. Normerna är inte likadana nu.

Finns förlåtelse idag? Straff är borttagen genom lag. Även för de kriminella gäller någon typ av vård eller bara imaginär smäll på fingrarna.  Man får inte längre slå barn, som rätt är. Men ibland har det blivit absurt när lärarna inte kan tillrättavisa barn och föräldrar motsäger inte barnens uteliv i knarkhörnan på torget. Den fria fostran är ingen fostra alls. Det blir svårt att orientera sig i livet utan en grund om rätt och fel. Flera unga hamnar helt snett i jakten på pengar och ”respekt”.

Säkert är dock att Gud har ersatts av mammon och det är inget stabilitet i det.

Idag, när döden är så närvarande, kan det finnas flera som undrar över himmel och helvete. Skuldkänslan kan övermanna oss. Den stora om jag hade gjort så, är närvarande. Tiden kan inte backas tillbaka. Förr bad man syndaförlåtelse genom en präst. Han kunde ge absolution om vi bad och ångrade oss. Hur gör man idag? Kanske inte alls?

Fängelsehåla i Rom

Jag minns en av de ”stora” kriminella, nu liggande i sjukhus på låst psykiatrisk avdelning. Han hade drabbats av elakartad snabbväxande cancer. På grund av snar död och behov av viss behandling slapp han fängelset sin sista tid. Jag satt som vakt för honom, extrajobb på samma sjukhus där jag arbetade som kurator och terapeut. Jag tror inte att han planerade ta sitt liv, han skulle ju dö snart, men som kriminell ansåg man att han skulle bevakas.

Han hade börjat med snatteri och slutade med ett mord. Så många  brott …hela livet var som tagen ur en dålig kriminalfilm, inte från verklighet. Följaktligen hade han inga som brydde sig om honom. Kvinnorna försvann när pengarna sinade eller fängelseporten slog igen. Den som var kvar i livet var en syster men hon hade sagt upp bekantskapen länge sedan. Den enda personen som än hade kontakt med honom var en annan kriminell kumpan på en sluten psykiatrisk klinik. Ni vet, dömd till vård i stället fängelse på livstid. De fick ringa till varandra en gång i veckan, avlyssnad samtal, tio minuter. Jag tror inte att de avlyssnade på den kliniken där kompisen vårdades. I annat fall hade de avbrutit samtalet. Jag fick bara avbryta om min patient sa något olämpligt.

Jag tog flera extra pass, enkelt jobb där man bara satt eller gick efter patienten.

Efter någon dag började patienten prata till mig. Han frågade om jag kunde hjälpa honom. Han hade ångest över sitt liv. Ville han ha en präst? Nej. Han trodde inte på Gud men våndan över spillt liv var rejäl. Han ville göra något. Han frågade mig vad han skulle göra. Det var alltför många människor han hade sårat och skadat. Vad skulle jag säga?  Jag föreslog att han skulle be ursäkt och skriva ner det, förutsatt ångern var ärlig.

Jag arbetade i normalfall med missbruksterapi och att skriva brev till sig själv eller någon man hade sårat var en av metoderna. Man behövde inte skicka brevet till den andre om man inte tordes, bara klargöra sig själv situationen och sina göranden.

Den dagen ringde patienten med mig sitt veckosamtal till sin kumpan. När mannen i andra ändan började prata om planering för nästa kupp och hur han lurade den psykiatriska vården så han blev utsläppt la min patient bara ner luren, avbröt samtalet och ringde inte honom mer. Light bulb moment? Han bad om papper och penna, sedan vissa telefonkataloger för att hitta de människor han sårat. Han skrev brev till alla han kunde hitta.

Något brev kom tillbaka med adressat okänd. Han fick några ilskna brev tillbaka där brevskrivaren önskade honom till helvetet. Han var dock inte ledsen. Han väntade snarare att någon kom in genom dörren och sköt honom. Efter en vecka fick han ett besök. Det var hans syster. De hade inte träffats sedan hans andra fängelserunda. Nu höll de om varandra och grät ihop.

Sedan bad de mig att vara som stöd när stunden var inne.

Jag satt en lapp på tavlan i personalrummet. Ring mig när XX är döende oavsett tid. Jag lovade att komma till avdelningen då. Han började tappa andan på Juldagen och  dog på morgonen Annandag jul och ingen ringde mig, eller systern. Det var ju helg, du skulle väl inte komma då, sa någon.

Hans kumpan släpptes något efter, han var färdigvårdad och på så sätt hade suttit av sin tid. Dock hamnade han bakom galler tämligen omgående. Hans plan gick inte så lyckosamt. Kanske borde de ha hållit rutinerna vid telefonsamtal, att lyssna på samtalen. Men vissa fångar blir någon slags ”kändisar” oavsett vad de har på sitt samvete.

Det uppstår olika bindningar mellan vårdare och kriminella, som även för mig och den i cancer döende mördaren. Ibland är det inte till fördel för någon. Men någon gång hinner livet i kapp.

Vi tror att folk förändras men alla gör inte det. Kriminalitet blir ett yrke,  status och liv. Mord är bara ett steg uppåt på den kriminella karriären. Som en ung man sa utan ånger: Man visar sin förmåga. Han sköt ihjäl en person. Om ett tag är också den mannen ute med sin åldersrabatt. Kanske hinner livet ikapp, kanske inte. Risken finns att han betraktas som hjälte, högt på kriminaltrappan, som de yngre än sysselsatta med narkotikautdelning och springpojkjobb ser upp till. Samhället avslöjar sin hjälplöshet inför de nya kriminella. Det är också en farsot som sprider sig och är svår att stoppa.

Men tillbaka till död, så världsaktuell fråga idag. Har du någon du borde förlåta innan det är för sent?

Dödsängel med morfinspruta och trött på Samhället vi lever i.

Jag har funderat över livet och döden de sista dagarna. Det är naturligt när döden drabbar en. Det är inte så att jag bara sitter och grubblar. Jag gör vad som skall göras, det praktiska. Vi närmast anhöriga samlades för kaffe. Jag gick 22 kilometers träningsrunda. Jag packar saker för min vandring. Jag tömmer lägenheten av mina privata saker, den är ju uthyrt den första maj för sex månader.

Min hyresgäst är en indisk dataexpert. Dessa vi har ont om. Men någon bostad kan man inte ge till honom utan han får leta och flytta runt. Nyss sa politiker att vi inte skall ha arbetskraftsinvandring för enkla arbeten. Bra, men hur tänkte  han få folk till arbete om bidragen ger lika mycket som lönen, eller kanske mer? Vilket arbete kan den helt outbildade få? Kommunala stödjobb?

Jag gör en liten ömsesidig insats och hyr ut till datakillen.

Valet kommer att gå förbi mig. Jag kan inte rösta från USAs ödemark. Skönt att slippa propagandan men jag hade velat rösta – om jag visste på vilket parti.  Jag känner föga sympati för någon parti nu även om det finns punkter i vallöften jag kan instämma i. Löften är löften, verklighet annat.  Jag får veta hur det gick när jag är åter hemma.

I min ålder börjar man känna ungefär att jag har gjort min del för Samhället. Vad har jag gjort – egentligen – utöver mina tre barn?  Jag har haft fadderbarn, arbetat med bistånd, planterat 1000 träd i Afrika, smugglat saker till de behövande, varit ganska varsam med miljön men flyger, ofredat politiker i Kina angående Tibet, domar mot yttrandefrihet i Saudiarabien, mer… även ställt frågor till svenska politiker fast de aldrig svarar. Jag har inte lastat världen med kriminalitet eller missbruk. Jag har arbetat i ett yrke som ansågs samhällsnyttig. Jag var framgångsrik, sägs det. Jag har försörjt mig och mina barn.

Jag har protesterat mot vapen och krig. Försvarat yttrandefrihet med hot mot mitt liv. Oroat mig för den islamisering jag anser att landet är på väg mot. Inga muslimska länder  fyller ju demokratibegreppet eller yttrandefrihet, inte fred med oliktänkande, jämlikhet för kvinnor, allt det som är viktigt för mig.

Jag har tagit hand om min sambo, nästan till slutet. Men det är inget att skryta över. Det är så man gör. Kärlek kräver ibland uppoffringar.

Dock lämnar jag ingenting efter mig. Allt jag har gjort är så förgången tid. Så är det. Blommor, applåder och sedan glömska. Fattigpensionär. Slut.

Jag har kommit till ett slags uppgiven punkt i livet vad gäller samhället jag lever i. Jag känner mig oändligt trött över tillståndet i världen, inte bara i landet Sverige. Ni som läser denna blogg behöver inga flera förklaringar. Ni vet och jag vet att ni förstår.

Så, jag planerade en lång vandring, något jag har velat göra länge. Att gå rensar huvudet och sinnet. Det är en befrielse att försvinna ut till ödemarken från alltför mycket ”civilisation”. Jag gladde mig åt min resa. Efter sju år vågade jag lämna min sambo permanent till andra händer.

Min sambo dog snabbt av svält. I Sverige. I Kommunens boende. Jag vet inte vad som står i dödsattest men har man inte fått någon vätska och mat på över  en vecka och dör då är det ju svält och törst man dör av. Oavsett eventuella andra diagnoser. Oavsett om ens tid hade liksom runnit ut. Det fanns en suverän person på boendet men han kan ju inte bo på jobbet och bära allt på sina axlar. Han fick bli en dödsängel med en morfinspruta i handen.

Ingen ringde oss innan  det var nästan förbi. Resan till mina barnbarn under den veckan fick en bitter eftersmak.

Jag fick sitta dödsvakt omgående efter resan. Och döden kom snabbt. Som sagt, jag var tacksam för det. Morfin är de svältande döendes vän. Anna Ekelund Nachman skriver i ”Dagens Samhälle” om sin väns död. ”Ni måste acceptera att hon är döende, säger personalen. Att svälta människor till döds kombinerat med mycket morfin är inte ovanligt om de är tillräckligt gamla.”

Att svälta människor till döds med morfin… läs det sakta och känn hur det låter. Kanske det bästa som händer om man liksom gett upp? Men läs det sakta och lyssna på hur det låter för din egen framtid.

Samhällets moral mäts bäst i två saker: hur vi tar hand om de små värnlösa barnen och de gamla vårdbehövande. Moralen är inte god. Barn föds i bilar. Små barns vård ses som jämlikhetshinder. Gamla får svälta. Det finns säkert många andra måttstockar men jag tror att livets början och livets slut är de bästa mätinstrument vi har.

Hur mäter du samhällets moral mot och av sina medborgare?

Ingen går dock genom livet oskadd. Det är så lätt att gå sönder men det tar tid att lappa ihop sig. Vi hoppas alltid det bästa för de människor vi älskar. Många av oss rent av sliter för att åstadkomma det.  Man kan dock inte leva för någon annan, bara vara en del av andras liv.

https://www.dagenssamhalle.se/kronika/vem-bestaemmer-naer-vara-gamla-ska-doe-23678

Straffansvar för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser?

syria-christian-girl-beheaded Stockholms Stad med rödgrön majoritet har antagit riktlinjer för stöd till jihadister, alltså IS krigare och liknande som återvänder till Sverige efter sina insatser i Mellanöstern.
Ett litet utdrag:
När det gäller personer som deltagit i strid är hälsoinsatser med största
sannolikhet ett stort behov. Därför är det viktigt med samverkan mellan
socialtjänstens socialpsykiatri och missbruksenheter, samt vårdcentraler
och psykiatrin (PTSD, trauma etc.).
När det gäller försörjning är det viktigt med samarbete mellan
socialtjänstens försörjningsstöd, Jobbtorg och andra insatser vid
arbetsmarknadsförvaltningen, samt länk till Arbetsförmedling.

De som bryter mot våra lagar och EU regler skall alltså få förmåner som förtur till bostad och arbete, terapier, pengar och klapp på huvudet. Hur skall de redovisa sina insatser för att få belöningen? Bilder, filmer, Twitterinlägg?
De nya riktlinjerna gäller inte intagna på Kriminalvården, de som släpps ut efter avtjänat straff med några ören i fickan. Där ges det inga förturer, arbete och terapier, inte ens för dem som varit drogfria och försökt läsa in grundskolan de missat. De nya riktlinjerna gäller IS krigare, terrorister rent av, och liknande återvändare. Samtidigt som EU beslutar om kriminalisering:
Tilläggsprotokollet kräver att länder kriminaliserar olika verksamheter som att avsiktligt delta i terroristgrupper, genomgå terroristträning eller resa utomlands för delta i terrorism. Det ger också möjlighet att via ett dygnet-runt-nätverk av nationella kontaktpunkter snabbt utbyta information.

isil-8Jag har arbetat med utsatta kvinnor och även en del män, misshandlade av sina partner, missbrukare, bostadslösa, de som skolkade från skolan, arbetslösa, sexuellt utnyttjade från ung ålder,  så därför vet jag hur svårt det är att komma tillbaka, få en bostad, arbete, socialbidrag och terapi. Terapiköerna var så långa att de flesta gav upp direkt. Att få komma till en behandling, få bidrag till vinterkläder om man bor på gatan, tak över huvudet eller ens tid på Socialbyrån var svårt. Många patienter bollades runt i stilen ”inte vårt ansvar”. Och det var innan Socialtjänsten hade kollapsat av nya tidens krav och ärenden.

Att få förtur till bostad efter en lyckad behandling var en match. Intyg, smöra handläggarna, nya intyg och sedan beviljas kanske en bostad som var liksom något totalt olämpligt som min blinda patient med litet barn fick: långt från kommunikationer, från daghem, över några trafikerade vägar, utan hiss en etta med kokvrå. Alltså skulle personen, som var otrolig att klara sig själv, inte ens kunna gå till daghem utan assistans. Men X var ju bara en person som förlorat bostaden utan egen förskyllan, inte någon IS krigare eller missanpassad ung terrorist som socialtjänsten gärna vill rädda.
Jag är glad att jag inte arbetar längre. Min moral stämmer inte med nutidens socialvård och politikernas beslut.

Läs gärna en ny lag om Straffansvar för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Att se omröstningarna som finns på Riksdagens sida gällande lagen säger en del. Fattar du ingenting om hur den lagen, EU regler och Stockholmsinsatser hänger ihop? Det är upp och nervända världen i Sverige. Kritiken är dock omfattande.

Jag tycker att terrorister och IS krigare skall tillbringa en tid i fängelse. Det kallas kriminalvård. Där erbjuds bostad, sysselsättning, fickpengar och viss terapi. Så brukar vi behandla andra som har tagit livet av någon. Kanske skall Irak och Syrien döma dem?

Hanif Bali:
Vi kommer alltså infinna oss i en situation där flyktingar som flyr IS kommer vara förpassade till arbetslöshet och fyra-handsboenden, medan förövarna kommer få en gräddfil till bostäder och arbete. I ett läge där tusentals människor kommer till Sverige flyendes från IS terror kommer de i välfärden mötas av sina förövare som nyligen blivit anställda av välmenande politiker. Sverige håller på att bli för jihadister det Argentina var för nazisterna efter andra världskriget.

Bilder: http://jceworld.blogspot.se/2014/08/christian-children-beheaded-by-isis.html

Från Riksdagens hemsida:

• Nya regler införs om straff för brott mot mänskligheten. Brottet omfattar till exempel dödande, sexuella övergrepp och tortyr när dessa gärningar är del i ett omfattande eller systematiskt angrepp riktat mot en civilbefolkning.
• Det införs en ny bestämmelse om folkmord som bättre stämmer överens med FN:s folkmordskonvention.
• Tydligare regler införs om krigsförbrytelser. Maxstraffet för krigsförbrytelser av normalgraden höjs också, från fyra till sex års fängelse.
• En militär eller civil förman ska anses vara gärningsman om han eller hon inte gjort vad som varit möjligt för att hindra underlydande från att begå något av de här brotten.
• Brotten folkmord, brott mot mänskligheten och grov krigsförbrytelse ska inte kunna bli preskriberade. Det ska också gälla försök till dessa brott. Att ett brott preskriberas betyder att ingen längre kan dömas för det.
• Svensk domstol ska kunna döma i mål som gäller dessa brott oavsett vem som begått brotten och var detta har skett. Det kallas universell jurisdiktion.
Reglerna ska börja gälla den 1 juli 2014.

Ser du de gamla som irrar förbi dig?

Igår när jag kom från gymmet stötte jag på en gammal man som verkade bortkommen. Han hade en blomsterbukett i handen. Jag stannade och då hostade han till lite och började: ja det är så att… Är du vilsen, frågade jag. Han var på väg till kyrkogården med blommor, men hittade inte dit.

Jag tog lite annan väg än vanligt och nu är jag helt borta, sa han.

En annan tidig morgon, när det var vinter, snö och kallt och jag var på väg till ett viktigt möte, mötte jag en dam klädd i tofflor, nattlinne och morgonrock. Hon försökte manövrera en rollator i halkan. Jag var inte den enda som såg henne eller i alla fall passerade denna felklädda gamla gumma men alla hade bråttom. Jag stannade – fasen nu missar jag tåget – och frågade vart hon var på väg. Hon skulle köpa mjölk till kaffet. Jag svängde hennes rollator mot servicehuset – gissade att hon bodde där – gick med henne och förklarade att affären inte var öppen än och att personalen hade säkert en skvätt mjölk till kaffet. Hon blev så glad när hon kände igen huset och jag lämnade henne innanför dörren och förstås missade jag tåget. Krånglar trafiken igen, sa de andra vilka väntade på mig och jag lät lögnen lösa situationen. Skulle jag skryta att bara jag stannade och hjälpte den dementa damen?

Varje år insjuknar uppemot 25 000 personer i en demenssjukdom. Efter 65 års ålder ökar risken betydligt. Det totala antalet demenssjuka i Sverige beräknas till närmare 160 000 personer, en siffra som kommer att stiga i takt med att den äldre befolkningen ökar. Vi matas ständigt om vilka knep kan förlänga det friska livet. Motion, frukt, inte socker, rätt fett, lite vin, lyckligt liv, bra arvsanlag och ändå blir var femte person över 80 år dement och en del innan och några väldigt tidigt. Och även de som levt exemplariskt liv kan drabbas.

Det gäller att ha någon som kan både upptäcka och avlasta samt ta hand om det en dement inte längre klarar av. Jag tror knappt att hemtjänsten upptäcker smygande demens och många har faktiskt ingen hjälp alls. Vi har haft ca 40 personer vilka sköter avlastningen en gång i veckan. Hur skulle de märka om något förändrades från en gång till en annan? Den offentliga vården räcker inte. Idén att alla åldringar, friska eller sjuka, mår bäst hemma raserade platstillgången på äldreboenden och orimliga krav om badrumsstorlek förvandlade servicehusen till trygghetsboenden där tryggheten består av ett larm. Inte underligt att många äldre kvinnor, även män, blir vårdare för sina behövande närstående och raserar arbetslinjen till fackförbundens ilska.

För – att ta hand om närstående själv är inte jämlikt. Allt som är obetalt arbete är likställt med skattefusk. Eller?

Vem skall vårda de dementa är inte bara ett problem i Sverige utan i hela världen. Ca 35,6 miljoner anses lida av demens och detta tror man blir dubblerad till 2030.

I USA är situationen oroväckande. 1968 registrerade Centers for Disease Control and Preventio 293 fall av demens/Alzheimer men 2010 registrerades 180 021 fall.

I Kina lider nästan tio miljoner kineser av olika former av demens, och bara en bråkdel av dem får vård på ett boende. Antalet åldringar i befolkningspyramiden har till följ av ettbarnspolitik skjutit i höjden. Den ökade levnadsstandarden gör att folk lever längre och drabbas då av åldersrelaterade sjukdomar som Alzheimer och demens. Seden att generationer bor tillsammans och de yngre tar hand om de äldre har minskat i och med flytten till städerna och de förändrade, mer västerländska sätt att leva. Kina har försökt lösa situationen med krav på barnen men den tiden då man kan beordra de unga lär vara förbi även i Kina.