Etikettarkiv: moral

Straffansvar för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser?

Publicerat av
syria-christian-girl-beheaded

Stockholms Stad med rödgrön majoritet har antagit riktlinjer för stöd till jihadister, alltså IS krigare och liknande som återvänder till Sverige efter sina insatser i Mellanöstern.
Ett litet utdrag:
När det gäller personer som deltagit i strid är hälsoinsatser med största
sannolikhet ett stort behov. Därför är det viktigt med samverkan mellan
socialtjänstens socialpsykiatri och missbruksenheter, samt vårdcentraler
och psykiatrin (PTSD, trauma etc.).
När det gäller försörjning är det viktigt med samarbete mellan
socialtjänstens försörjningsstöd, Jobbtorg och andra insatser vid
arbetsmarknadsförvaltningen, samt länk till Arbetsförmedling.

De som bryter mot våra lagar och EU regler skall alltså få förmåner som förtur till bostad och arbete, terapier, pengar och klapp på huvudet. Hur skall de redovisa sina insatser för att få belöningen? Bilder, filmer, Twitterinlägg?
De nya riktlinjerna gäller inte intagna på Kriminalvården, de som släpps ut efter avtjänat straff med några ören i fickan. Där ges det inga förturer, arbete och terapier, inte ens för dem som varit drogfria och försökt läsa in grundskolan de missat. De nya riktlinjerna gäller IS krigare, terrorister rent av, och liknande återvändare. Samtidigt som EU beslutar om kriminalisering:
Tilläggsprotokollet kräver att länder kriminaliserar olika verksamheter som att avsiktligt delta i terroristgrupper, genomgå terroristträning eller resa utomlands för delta i terrorism. Det ger också möjlighet att via ett dygnet-runt-nätverk av nationella kontaktpunkter snabbt utbyta information.

isil-8

Jag har arbetat med utsatta kvinnor och även en del män, misshandlade av sina partner, missbrukare, bostadslösa, de som skolkade från skolan, arbetslösa, sexuellt utnyttjade från ung ålder,  så därför vet jag hur svårt det är att komma tillbaka, få en bostad, arbete, socialbidrag och terapi. Terapiköerna var så långa att de flesta gav upp direkt. Att få komma till en behandling, få bidrag till vinterkläder om man bor på gatan, tak över huvudet eller ens tid på Socialbyrån var svårt. Många patienter bollades runt i stilen ”inte vårt ansvar”. Och det var innan Socialtjänsten hade kollapsat av nya tidens krav och ärenden.

Att få förtur till bostad efter en lyckad behandling var en match. Intyg, smöra handläggarna, nya intyg och sedan beviljas kanske en bostad som var liksom något totalt olämpligt som min blinda patient med litet barn fick: långt från kommunikationer, från daghem, över några trafikerade vägar, utan hiss en etta med kokvrå. Alltså skulle personen, som var otrolig att klara sig själv, inte ens kunna gå till daghem utan assistans. Men X var ju bara en person som förlorat bostaden utan egen förskyllan, inte någon IS krigare eller missanpassad ung terrorist som socialtjänsten gärna vill rädda.
Jag är glad att jag inte arbetar längre. Min moral stämmer inte med nutidens socialvård och politikernas beslut.

Det är upp och nervända världen i Sverige.

Jag tycker att terrorister och IS krigare skall tillbringa en tid i fängelse. Det kallas kriminalvård. Där erbjuds bostad, sysselsättning, fickpengar och viss terapi. Så brukar vi behandla andra som har tagit livet av någon. Kanske skall Irak och Syrien döma dem och behålla dem också?

Hanif Bali:
Vi kommer alltså infinna oss i en situation där flyktingar som flyr IS kommer vara förpassade till arbetslöshet och fyra-handsboenden, medan förövarna kommer få en gräddfil till bostäder och arbete. I ett läge där tusentals människor kommer till Sverige flyendes från IS terror kommer de i välfärden mötas av sina förövare som nyligen blivit anställda av välmenande politiker. Sverige håller på att bli för jihadister det Argentina var för nazisterna efter andra världskriget.

Den humanitära stormakten har talat utan en uns av humanism.

Bilder: http://jceworld.blogspot.se/2014/08/christian-children-beheaded-by-isis.html

Ser du de gamla som irrar förbi dig?

Publicerat av

Igår när jag kom från gymmet stötte jag på en gammal man som verkade bortkommen. Han hade en blomsterbukett i handen. Jag stannade och då hostade han till lite och började: ja det är så att… Är du vilsen, frågade jag. Han var på väg till kyrkogården med blommor, men hittade inte dit.

Jag tog lite annan väg än vanligt och nu är jag helt borta, sa han.

En annan tidig morgon, när det var vinter, snö och kallt och jag var på väg till ett viktigt möte, mötte jag en dam klädd i tofflor, nattlinne och morgonrock. Hon försökte manövrera en rollator i halkan. Jag var inte den enda som såg henne eller i alla fall passerade denna felklädda gamla gumma men alla hade bråttom. Jag stannade – fasen nu missar jag tåget – och frågade vart hon var på väg. Hon skulle köpa mjölk till kaffet. Jag svängde hennes rollator mot servicehuset – gissade att hon bodde där – gick med henne och förklarade att affären inte var öppen än och att personalen hade säkert en skvätt mjölk till kaffet. Hon blev så glad när hon kände igen huset och jag lämnade henne innanför dörren och förstås missade jag tåget. Krånglar trafiken igen, sa de andra vilka väntade på mig och jag lät lögnen lösa situationen. Skulle jag skryta att bara jag stannade och hjälpte den dementa damen?

Varje år insjuknar uppemot 25 000 personer i en demenssjukdom. Efter 65 års ålder ökar risken betydligt. Det totala antalet demenssjuka i Sverige beräknas till närmare 160 000 personer, en siffra som kommer att stiga i takt med att den äldre befolkningen ökar. Vi matas ständigt om vilka knep kan förlänga det friska livet. Motion, frukt, inte socker, rätt fett, lite vin, lyckligt liv, bra arvsanlag och ändå blir var femte person över 80 år dement och en del innan och några väldigt tidigt. Och även de som levt exemplariskt liv kan drabbas.

Det gäller att ha någon som kan både upptäcka och avlasta samt ta hand om det en dement inte längre klarar av. Jag tror knappt att hemtjänsten upptäcker smygande demens och många har faktiskt ingen hjälp alls. Vi har haft ca 40 personer vilka sköter avlastningen en gång i veckan. Hur skulle de märka om något förändrades från en gång till en annan? Den offentliga vården räcker inte. Idén att alla åldringar, friska eller sjuka, mår bäst hemma raserade platstillgången på äldreboenden och orimliga krav om badrumsstorlek förvandlade servicehusen till trygghetsboenden där tryggheten består av ett larm. Inte underligt att många äldre kvinnor, även män, blir vårdare för sina behövande närstående och raserar arbetslinjen till fackförbundens ilska.

För – att ta hand om närstående själv är inte jämlikt. Allt som är obetalt arbete är likställt med skattefusk. Eller?
Vem skall vårda de dementa är inte bara ett problem i Sverige utan i hela världen. Ca 35,6 miljoner anses lida av demens och detta tror man blir dubblerad till 2030.

I USA är situationen oroväckande. 1968 registrerade Centers for Disease Control and Preventio 293 fall av demens/Alzheimer men 2010 registrerades 180 021 fall.

I Kina lider nästan tio miljoner kineser av olika former av demens, och bara en bråkdel av dem får vård på ett boende. Antalet åldringar i befolkningspyramiden har till följ av ettbarnspolitik skjutit i höjden. Den ökade levnadsstandarden gör att folk lever längre och drabbas då av åldersrelaterade sjukdomar som Alzheimer och demens. Seden att generationer bor tillsammans och de yngre tar hand om de äldre har minskat i och med flytten till städerna och de förändrade, mer västerländska sätt att leva. Kina har försökt lösa situationen med krav på barnen men den tiden då man kan beordra de unga lär vara förbi även i Kina.

Om någon av dina anhöriga drabbas, vem löser vården av personen då?

Invandring är en fråga i tiden…

Publicerat av

Jag läste en nästan rörande historia från flyktingmottagning i ett annat land.

Nio kvotflyktingar från flyktingläger i Afghanistan, 3 ensamstående kvinnor med barn har fått plats i landet X. Man valde ensamma mödrar eftersom de har svårast att klara sig i Afghanistan. Röda Korset och välfärdsministern har undertecknat ett avtal om att frivilligorganisationen bistår med kläder och heminredning. Varje familj får också kontaktpersoner, som ska hjälpa flyktingarna i sitt nya hemland. Tanken är att kontakterna ska vara både sociala och praktiska. Barnen ska gå i skolan och kvinnorna lära sig landets språk.

En annan historia har många år på nacken men värd att berätta. Efter 1940 fick landet Y ta mot ca  500 000 permanenta flyktingar, så där 10 % tillskott till befolkningen, som resultat av kriget. Det fanns ingen organiserad mottagning utan folk placerades i andras hem eller tillfälliga boenden som sovsalar. I vår hyreslänga placerades två kvinnor. Det fanns ingen ledig bostad men två ensamstående kvinnor flyttade ihop och ett köksrum blev ledig för de nyanlända. Vi hade en limpa, potatis och en bit fläsk till middag den dagen. Mor delade resolut detta till två delar, packade in det i tidningspapper och gick till flyktingarna. Strax kom de andra som bodde i huset med några kläder, en madrass, filtar, kastrull… det var flyktingmottagandet. Sedan var det bara för kvinnorna att ställa sig på någon fabriksport och fråga efter arbete. På söndag visade mor dem vägen till kyrkan.  Även om vi var sura över lössen de hade med sig blev de bjudna på kaffe hos alla som bodde i huset.

Det lät ju sött men idag och i Sverige är det, ja, annorlunda. Här tar Myndigheterna ansvaret och välter det till något ovilliga kommuner. Det är närapå geschäft med invandrarbranschen, det ger inkomster för vissa och utgifter för andra. Idag behöver vi inte bry oss, vi sköter det genom skatteinbetalning. Det räcker.

Kanske ligger felet där? Idag behövs inte vår medkänsla. Utbetalningar från skatt är den mellanhand som sköter mottagandet, inte en delad limpa. Vi ser invandrare lite som snyltgäster på stort kalas, inte som våra nödställda bröder och systrar. De i sin tur känner kanske ingen solidaritet med oss utan söker sig till sina likar med samma vanor, kultur, språk och för oss så förhatlig tro. Tro är något vi nästan har avskaffat i Sverige. Vi går till kyrkan högst 4 gånger i vårt liv för egen räkning: dop, konfirmation, vigsel och död. Sedan är det avklarat. Be? Om stora katastrofer drabbar oss, inte som en vardagsvara. De utländska sederna är inte heller något gemene man är längre så intresserad av. Den tiden är förbi då utländsk mat – tänk bara på pizza – var en av de välkomna effekterna av invandring. Nu är följderna i en helt annan klass. Och idag reser vi vart vi vill, om inte alltid för kulturens skull.

Invandring väcker många frågor. Det är en fråga i tiden, det går inte att komma från det. Vad är vår moraliska plikt mot våra medmänniskor? Vilka innefattar de? Vilka och vad omfattar vår ekonomiska skyldighet. Vem skall vi släppa in i gemenskapen som består av den svenska välfärden? Hur skall mottagandet skötas, praktiskt och ekonomiskt? Hur förändrar invandring vårt eget inrotade liv? Vilka skyldigheter har de som kommit hit från andra länder? Hur mycket av sina vanor, kultur och tro skall de släppa i och med sin fristad här? När är man medborgare i ett land? Är det bara några rader på ett papper eller har det djupare innebörd, förmåner och skyldigheter?

Jag tycker dessa är frågor vi alla bör fundera över och diskutera öppet och nu. Regeringen tar inte initiativet. Vi måste göra det själv. Det räcker inte att några debatterar med vanligen hetsiga kommentarer på vissa Internetsidor.

PS. Land X är Island idag, och land Y Finland efter kriget. Bild från Burma.

Tills döden skiljer oss åt eller kommunen tar över …

Publicerat av

Förra veckan blev vi glatt överraskade när avlösningen från hemtjänsten kom. Det var en svensktalande tjej som var svensk. Vi är vana med många olika från hemtjänsten. Ibland kommer också en svensktalande kvinna från norden men de andra kan bristfällig svenska och de flesta saknar utbildning. De kommer från alla världens hörn så vi lever i en multikulturell värld. Om gubben vore sjuk, alltså sängliggande i annat än demens, kunde jag inte lämna honom med dem. Jag är inte säker på att de skulle klara av situationen om något händer. De frågar också oroligt om jag ha mobilen med mig vilket jag inte har. Det är ju mina två timmar i veckan som jag borde vara fri.

Någon kontinuitet finns inte. Att vakta en snäll gubbe i två timmar hör till lyxjobben inom hemtjänsten, sa någon av dem, så det delas tydligen ut rättvist.

För den som inte än vet: min sambo blev sjuk, tappade minnet och livet förändrade sig i ett slag.  Nu har jag så kallad avlösning en gång i veckan och använder tiden till gymmet. Resten av tiden är han mitt ansvar för den som har tappat minnet lämnar man inte ensam.

Vem ska ta hand om de gamla? (Hur det ser ut i olika boenden lämnar jag till en annan gång.) En del är faktiskt anställda av kommunen, de har utbildning och de sökte arbetet helt frivilligt. Men resten… De är invandrare, kanske med bristfällig svenska som fått arbetet genom något sysselsättningsprojekt. De är fruar och sambor, döttrar och svärdöttrar, systrar och en och annan son eller make. Det är kvinnor som gått ner i arbetstid för att hjälpa sina anhöriga. Några entusiaster som tycker än att arbeta med gamla var givande och de fortsätter besöka dem som frivilliga efter egen pension. De är de gamla själv, oavsett förmågan. Det är vi som går förbi och ids rycka in. Hur många gånger har jag sett och hjälpt en virrig gamling i en affär att hitta något eller vänt hem någon i nattlinne på väg att köpa mjölk tidigt på morgonen? (Jag bor nära en serviceanläggning.) De är pensionärsföreningar som ringer runt på morgonen för att höra om de gamla lever. Och vi vars make, maka eller sambo blev sjuk precis när vi blivit pensionärer och på så sätt orsakar vi  inga större kostnader för samhället, bara en total livsförändring för oss själva.

I det flesta fall är det inte kommun eller landsting som sköter omsorgen. I de flesta fall är det ”tills döden skiljer oss åt” eller en normal anständighet att ta hand om dem som inte längre reder sig själva helt eller kanske bara behöver dammsugning och dusch, sällskap en stund eller storstädning när våren avslöjar alltför många dammtussar. Men när det offentliga tar hand om det då pratar man genast om budget och pengar. Vi frivilliga undrar bara om orken räcker och fasar för den dagen vi inte längre kan.

Attendo och vårdförbundet skriver om äldrevården i Svd. Lönefrågan och utbildning poängteras. Det finns dock inga hinder för Attendo att höja lönerna och kapa vinsterna. Samtidigt har diskussionen om dödshjälp poppat upp. Utöver att vi skall arbeta hela livet skall vi inte belasta vården vi betalat höga skatter till. Ättestupan nästa? Hur som helst har de gamla föga värde den dagen de inte längre reder sig själva. Det är en attitydfråga. Vi ser inte den viktiga länken mellan generationerna längre i den världen i omvandling vi något ovilligt och utan klara beslut forceras att leva i.