Är du någonting?

Så här vid ålderns höst tänker jag över mitt liv. De val jag har gjort. Jag tror att biologin – arvet – styr mycket och ger oss en grundläggande möjlighetsram, men var och en gör sedan sina egna val, de bra och de dåliga.

Jag valde att börja arbeta tidigt, utbilda mig och ha en familj. Dock finns i mitt liv flera misstag som drabbade mig och andra. Livets skuggsidor finns. De dyker upp ur minnets skrymslen. Som kommen från en fattig familj har jag dock aldrig skyllt på bristen på pengar eller på Samhället. Varför gjorde jag själv så dumma val? Sent påkommet, men… Jag skyller inte på någon annan även om det kan finnas skäl till det.

Ett slags bokslut? Glädje behöver jag inte grubbla över.

Jag har gjort några helt egoistiska beslut utan att tänka på andra. Men varför skulle jag som kvinna alltid tänka på andras behov – mäns – fast dåtidens uppfostran sa det?

Jag skaffade mig en lång, dubbel utbildning, yrkestitel och blev till sist doktorand, som jag hoppade av från med lättnad. Nog med studielivet! Det fanns små stora stunder i yrkeslivet. Jag slickade i mig beröm. Speciellt min mors, hon skröt över mig. Jag var den första akademikern i min stora släkt. Modell för de yngre. De flesta unga i släkten har idag en högskoleutbildning eller mer. En släkt som kom från bönder med låg skolutbildning har helt övergett lantbruket. En normal utveckling här och i Världen.

Dock misslyckades jag i det jag helst ville göra. Jag valde yrkesmässigt enligt min förmåga och begåvning, i stället att utmana mig med det jag ville. Jag utvecklade mina hobbyer. Jag hade mina stunder i medieljuset. Men, det som var stort då är ingenting idag. Även prestationer har sin bäst före tid.

Jag tror att var och en tänker någon gång: om jag fick leva om mitt liv vad skulle jag göra annorlunda. Det är mycket och ingenting. Att börja om från början skulle bara ge andra misstag och annan glädje.

Många drömmar smälter som is i vårsolen. Vissa är bäst att aldrig förverkliga.

Livet går inte längre välja om, åldern säger så. Jag får göra fred med mig själv. Men som den grubblande natur jag är tänker jag om varför, fast det inte gör någonting längre.

Även Samhället är totalt förändrad med helt andra ramar än det jag fostrades till. Gud fanns än i min barndom som rättesnöre, men idag styr Internet och pengar många ungas liv. Framtiden är osäker för dagens barn, när min var ganska förutbestämd. Utbildning, arbete, familj, fostra barnen, ta hand om föräldrarna… inte smutsa ner släktnamnet.

I den generationen jag tillhör finns många som jag, vi som inte har betydelse annat än i liten skala. Om ett tag är vi glömda, vi som försökte bygga upp något och ha en säker framtid för våra barn. Vi som är ingenting och hamnar aldrig i historieböckerna.

Det finns ett avsnitt i ”Simpsons” som säger allt. Lilla superbegåvade Lisa, 8 år, är desperat när den enda riktiga läraren slutar. Hon springer till tåget för att säga adjö, gråtande. Hon är ingenting och blir ingenting. När läraren kliver i tåget ger han Lisa en lapp där det står: ”Du är Lisa Simpson”.

Kanske flera av oss som inte blev någonting stort, beskrivna i historien eller i media skulle behöva en lapp med vårt namn för att begripa vem vi är. Och ta hand om namnet utan att solka det.

PS. Ni ser förstås inte på Simpsons, det är ju amerikansk TV kultur. Ni har dock missat något – ibland.

Bild Lisa: By Source, Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=7781746

Ingen är så blind än den som inte vill se – om den svenska skolan.

Skolan blev igen aktuell när avslöjanden om för stor bortfall i PISA urval hamnade i pressen. Skolorna hade valt bort lågpresterande elever lite för frikostigt och på så sätt var resultaten bättre än de skulle vara.

Ingen vet dock riktigt hur och vart den svenska skolan är på väg.

Svenska skolan och PISA är en slokat växt så att säga. Trots otaliga förändringar och högar med pengar till lågpresterande skolor har skolan blivit sämre, inte bättre. Om du inte har ditt barn i de fungerande skolor som än finns på skolmarknaden. De med orättvisa köer.

Vänstern skyller på fritt skolval, elaka svenska föräldrar som inte vill ha sina barn i skolor där majoriteten av barnen inte pratar svenska. Erkänn, det är ofta det skolbytet handlar om. En vän fick höra att hon var rasist när hon flyttade sitt barn till en annan skola, längre bort. Barnet var den sista i klassen med svenska som modersmål. Elever föredrar sitt språk, även de svenska eleverna. Förvånad?

Jag hade en kort lärarbana. Jag arbetade några år som vikarierande lärare i byskolor och den stora centralskolan ute på rena landsbygden på -80 talet. Skolan hade än bra ordning och lärarna, även vikarien hade viss pondus. Som lärare träffade jag elever i olika klasser genom hela skolgången. De begåvade, de snälla, de lata, de gnälliga som ville hem, de flitiga… Alla barn var olika, kanske fanns någon slags mitten i klassen vilka passade in i den nivån jag skulle lära ut enligt läroplanen.

De andra spretade upp och ner. Speciellt de födda i januari eller december, de med ett års skillnad i utveckling. Nej, några språkproblem fanns inte på den tiden. De utlandsfödda var några adopterade barn.

Själv hade jag gått i en flickskola, dit man kom med inträdesprov och betyg från klass 4 eller 5. Min skola var den ojämlika skolan som inte längre finns. Men den nya skolan har lämnat både de svaga och de smarta eleverna – ytterkanterna – åt sitt öde.

Jag minns än några elever från tiden som lärare. En kille på andra klass var störande. På den tiden var det något så oskyldigt som att kasta papperstussar, sparka på bänken eller skrapa med en penna. Han var uttråkad. Han räknade matten i rekordfart medan de flesta tog hela timmen för sig och några ropade på hjälp. Hans läskunnighet var redan över alla andras. Han läste riktiga böcker. Han var helt enkelt smart och skolan var trist.

Nästa dag gav jag honom en matteuppgift som var svår och inte från matteboken. Han löste det på fem minuter. Nästa tog lite längre tid men inte så konstigt. Han gick på klass 2, matten jag gav var från klass 6. Mina två vikarieveckor var nu utan papperstussar. Han väntade på nästa uppgift efter att ha fyllt i det obligatoriska i matteboken.

Hans mor kontaktade mig. Vad hade jag gjort? Det var första gången pojken berättade om skolan och ville dit igen. Sedan kom den ordinarie läraren tillbaka och ordningen var återställd för honom.

Han var på rätt klass enligt åldern men på fel klass enligt förmågan.

Jag tror det är likadant för flera elever än idag. Mellan dem som inte hänger med och de som ligger långt före kan finnas en skillnad som ocean. Ett är språket. Andra att vissa är faktiskt smartare. Att prata om genetisk arv är väl nästan kriminellt idag. Intelligens är också ett förbjudet område fram till den dagen vi förväntar oss färdiga forskare, läkare, ekonomer, jurister och affärsledare mm. De som skall leda samhället framåt i den materiella och vetenskapliga utvecklingen. Nej, de är väldigt sällan politiker.

Vissa föräldrar vill välja en skola där barnen och lärarna pratar svenska, lärare är utbildade och skolan inte brinner. Vänsterpolitikerna hatar det. De skriker integration. Själv vill de inte bo på de ”utsatta” områdena.

Enligt S senaste tanke utan innehåll skall barnen välja skola, inte deras föräldrar. Föräldramakt är helt ute. Så 5 år gamla barn sitter vid Internet och gör sina skolval, inte föräldrarna. Barnen är säkert kapabla. De är ju vana med I pad, speciellt om de har gått i de dagis som var så moderna att de slopade penna och papper.

Helst vill inte S att föräldrar har något att säga till om barnens liv, skola och fostran. Vänstern hatar föräldrar som bryr sig om sina barn och deras skolgång. Vissa föräldrar ställer sina barn i kön till de bästa skolorna när de får barnets fyra sista siffror, tänka sig! Kanske tio kilometer från mig finns en skola dit föräldrar sätter sina barn i kön från BB. En skola som har stått pall för de negativa förändringarna. Det kan ju inte vara sant!

Så orättvist enligt vänster för det kan ju flytta in invandrare som inte har kunnat ställa sina barn i den kön.

Livet är ständigt orättvist. Vissa föds på fel ställe, alltså inte i Sverige, så att säga. Det hjälps inte genom att trampa på svenska föräldrar som försöker ta hand om sina barn. De fungerande skolorna ger också möjlighet för barn som kommer just från de så kallade socioekonomiskt utsatta områdena. Nog är det barn födda i alla världens hörn i den lugna ”privata” skolan mitt barnbarn går. Trots kö.

S är fast i tiden då Alva Myrdal kallade hemmamammor imbecilla. S vill inte ha föräldramakt. Det känns också att de inte begriper hur världen utanför deras politikerbubbla fungerar. Samhället behöver utbildade arbetare, chefer, uppfinnare … alla de som betalar politikernas löner och förmåner så de kan fortsätta sin världsfrånvända idé att alla människor är lika som de stöpta ur socialdemokratiska barnkamrar.

Jag tror att ett av skolans problem är jämlikhetstanken i stället lika värde. Alla är lika, en massa. Inte individer. Ingen är mer begåvad än den andra. Skolan skall inte sortera. Helst inga betyg. Men livet sorterar, alltid. Samhället är som en sorteringsmaskin där de som skippar/misslyckas i skolan har uselt läge för lagliga yrken.

Många politiker har hamnat i ”yrket” redan som barn och skolats upp i det politiska systemet. Det är inte säkert dessa broilers kan mer än en medelsvensk. De belönar och sparkar uppåt varandra i den politiska hönsgården.

I andra yrken krävs det betydligt mer.

Det påstås att nivån för högre utbildning har sänkts. Högskolan har blivit en institut där alla skall få plats. Elever kan inte skriva en läsbar mening, eller läsa instruktioner. Alltför mycket tid används även för genusteorier som om de skulle förändra den biologiska kroppen eller formen av en spik. *

Jag träffade aldrig ett obegåvat barn, men begåvningen varierade. Dock var det svårt att i en klass med 25 elever kunna möta varje barn individuellt, lyfta upp ens förmåga. Även en lärare har bara två öron, en mun och två händer och ingen trollstav.

*2 ex. direkt från undervisning den ena från en docent som inte orkade mer och den andra från press ett tag sedan. Inga skillnader mellan män och kvinnor det är förtryckande att prata om kvinnliga könsdelar samt att spikar är manlig härskarteknik. Ni får gärna skratta fast gråt vore mer aktuellt.

Den falska Tomten och en blå gungstol.

Det här är en gammal julhistoria.  Dock har den massvis med efterföljare i nutiden. Folk i stil ”ge mig ett tillfälle så saknar jag moral” utnyttjar möjligheter som finns genom hål i bestämmelserna, illvillig planering eller bara med ond avsikt som ger vinst. Fusk som livsstil. Girighet helt enkelt. Under året har medier avslöjat flera fall, men det finns säkert tusentals i det dolda. Iraks försvarsminister lyfte bidrag i Sverige. Andra använder flera identiteter och på så sätt får mer fördelar. Hundratals personer kan vara skrivna i en lägenhet och få tillgång till de sociala förmånerna även när de inte bor här. Flera politiker fuskade med bostadsbidrag genom att skriva sig till och med hos sin mamma fast familjen hade lägenhet i Huvudstaden. Och de simpla  vanliga småfuskare med uttag från ersättningar fast man inte hade rätt till  några pengar. Mer… Personer som nyss avgick ofrivilligt på grund av lagvidriga handlingar får nya lukrativa uppdrag från sina politikerkompisar. Det är också ett slags brottslig mygel.

Men nu till Julen, Tomten och den blåa gungstolen. Julen då jag förlorade något av barns tro på att alla människor är goda. Även om jag var född under kriget och har ett krigsminne som mitt första var förlusten av tilltro till människor chockartad. Jag förstod inte riktigt hur allt hängde ihop. Jag var ju bara fyra år, nära fem.

Det var julafton. Vi hade varit till torget och lyssnat på borgmästaren som utlyste julfriden. Orkester spelade. Vi hade också besökt den gamla kyrkan vid torget för en kort julbön. Snön föll i stora flingor. Affärernas julljus lyste. Staden var så vacker.

Julgranen dekorerades efter besöket på torget. Far satt i ljusen, de var förstås riktiga ljus. Jag hade gjort julkarameller och hjärtan, något missformade, av papper. Mor hängde i pepparkakor, röda äpplen och riktiga karameller i granen. Vi hade bara några få köpedekorationer. Överst i granen satt en gammal julängel och ovan den en stjärna. Grannen hade alla världens flaggor i sin julgran. Det var så spännande att tänka sig hur många länder fanns i världen. Vår gran hade bara en remsa glitter.

Far tände alla ljusen. Granen var så vacker!

Efter  en tidig middag skulle Tomten komma. Far och mor hade lovat det. Jag hade önskat mig en gungstol. Jag vet inte varifrån den önskan kom. Jag kände inga barn som hade en gungstol men alla hade en pall, även jag. Min var röd. Gungstolen skulle vara blå och på ryggen en målad tupp.

Jag hängde i fönstret och väntade.

Då såg jag Tomten. Han hade en hästdragen släde men han åkte helt åt fel håll med några säckar och en blå gungstol. Jag skrek: där åker tomten med en blå gungstol! Pappa kastade ut en blick, svor (han svor aldrig eller använde fult språk) och han hoppade strumplästen ut genom fönster.

Stoppa tjuven, skrek far. Hans skrikande fick folk på gatan att reagera. Andra i huset tittade också ut och snart sprang flera män efter Tomten.
Tjuven valde en dum väg, förbi polisstationen och där greps han. Tjuvtomten firade sin jul bakom lås. Far i sin tur släpade en säck och gungstolen hem. De andra plockade också sina julklappssäckar med sig. Jag antar att polisen tog hand om hästen. Man hade ju än hästridna poliser.

Min far hyllades som hjälte. Alla berörda familjer i huset kom till oss och tackade honom. Alla hade med sig någon julklapp till min modige far. Men far gav mig äran för jag hade ju upptäckt tjuven. Jag som hade larmat fick extra karameller.

Vi hade räddat Julen.

Hur kunde detta hända? Barnfamiljerna i huset hade gått ihop om en tomte från tomteförmedling. Julklappspåsarna ställdes på en avtalad plats med namnlappar på. Men Tomten lät tillfället göra tjuven. Han hade inte räknat med ett barn som hängde i fönstret i väntan på en blå gungstol.

Jag grubblade över tjuvtomten. Kunde det finnas andra elaka tjuvaktiga människor, inte bara de ryssar som sköt min far i benet och dödade min farbror som alla tyckte mycket om? Död var dock än bara ett ord. Innehållet, döden som slutgiltig, kommer för barnen senare, kanske vi åtta år ungefär. Men ryssarna var onda, det visste jag. Kunde Tomten ha kommit från Ryssland och vara en falsk sådan och inte från Korvatunturi där den riktiga Tomten bodde?

Det var svårt. Jag förlorade tron på Tomten och blev avvaktande mot människor jag inte kände. En falsk eller en riktig? Den frågan är aktuell även idag för många människor.

Som äldre funderade jag vad den falska Tomten planerade att göra med alla klappar? Skulle han sitta hemma i klapphögen och känna sig rik? Att stjäla julklappar från fattigkvarter hade föga säljvärde. De var barnböcker, ritpapper, färgpennor,  en tröja och kanske ett  par vantar man fick som julklapp. De leksaker  som fanns i paketen var inte köpta i den fina leksaksaffären utan från en billighetsförsäljning på Tempo. Fruarna fick något till köket, kanske ett nytt förkläde och män fick hemstickade strumpor eller en tröja, högst en bok med bilder på fäderneslandet.

Att bli rik på stölden var en rejäl felkalkyl om han inte hade en skara barn hemma, lika fattiga som vi i hyreslängan nära tågstationen.

Idag har falskhet sin givna plats i vårt Samhälle. Kan du blåsa någon av pengar så gör man det resonerar alltför många. Att slita av en jacka från ett barn är vardag. Att lura gamlingar är bara som en sport. Att blåsa Samhället räknas som om pengarnas värde tillverkades i Riksdagens källare, inte av människor genom arbete och skatteinbetalning.

Kanske Jultomten också har passerat sin glanstid? Önskelistor är ofta köporder till stackars föräldrar vilka idag balanserar på en tunn lina om kärlek till sina barn. Föräldrar får snarare höra att de förstört världen och stulit barndomen än få innerlig tack över det slit och förmåner nutidens svenska barn erhåller genom sina föräldrar och landets skattebetalare.

Jag undrar vilken väg vi kommer att ta nästa år och sedan? Utan en Regering som inte ser hur utvecklingen sker är vi illa ute. Det är som om vi backade mot det som inte fungerade förr, det vi ville från i stället att ens behålla det vi än har: yttrandefrihet, skärvor av demokrati och jämlikhet på papper mellan de två kön vi förr hade. Ett slags trygghet i att om vi råkade illa ut utan egen förskyllan skulle det Samhället vi betalade skatt till ta hand om oss. Eller när bli gamla vill jag tillägga. Vad sen? Det är som om varningsklockorna hade ringt länge och nästan tappat klangen.

För en stund vill jag inte grubbla. Det är Jul nu, en kristen tradition, dock förvanskat till mer shopping och mat än tro. Men håll ihop, tänk goda tankar, tänd ett ljus och besvärj mörkret.

Ha en God Jul! Ta hand om varandra! Familj och närstående, de vi älskar, är det enda värdefulla vi har.

Speciellt tack till min bloggsponsor!

And to my American Friends: I wish You Merry Christmas and Happy New Year!

Dödsängel med morfinspruta och trött på Samhället vi lever i.

Jag har funderat över livet och döden de sista dagarna. Det är naturligt när döden drabbar en. Det är inte så att jag bara sitter och grubblar. Jag gör vad som skall göras, det praktiska. Vi närmast anhöriga samlades för kaffe. Jag gick 22 kilometers träningsrunda. Jag packar saker för min vandring. Jag tömmer lägenheten av mina privata saker, den är ju uthyrt den första maj för sex månader.

Min hyresgäst är en indisk dataexpert. Dessa vi har ont om. Men någon bostad kan man inte ge till honom utan han får leta och flytta runt. Nyss sa politiker att vi inte skall ha arbetskraftsinvandring för enkla arbeten. Bra, men hur tänkte  han få folk till arbete om bidragen ger lika mycket som lönen, eller kanske mer? Vilket arbete kan den helt outbildade få? Kommunala stödjobb?

Jag gör en liten ömsesidig insats och hyr ut till datakillen.

Valet kommer att gå förbi mig. Jag kan inte rösta från USAs ödemark. Skönt att slippa propagandan men jag hade velat rösta – om jag visste på vilket parti.  Jag känner föga sympati för någon parti nu även om det finns punkter i vallöften jag kan instämma i. Löften är löften, verklighet annat.  Jag får veta hur det gick när jag är åter hemma.

I min ålder börjar man känna ungefär att jag har gjort min del för Samhället. Vad har jag gjort – egentligen – utöver mina tre barn?  Jag har haft fadderbarn, arbetat med bistånd, planterat 1000 träd i Afrika, smugglat saker till de behövande, varit ganska varsam med miljön men flyger, ofredat politiker i Kina angående Tibet, domar mot yttrandefrihet i Saudiarabien, mer… även ställt frågor till svenska politiker fast de aldrig svarar. Jag har inte lastat världen med kriminalitet eller missbruk. Jag har arbetat i ett yrke som ansågs samhällsnyttig. Jag var framgångsrik, sägs det. Jag har försörjt mig och mina barn.

Jag har protesterat mot vapen och krig. Försvarat yttrandefrihet med hot mot mitt liv. Oroat mig för den islamisering jag anser att landet är på väg mot. Inga muslimska länder  fyller ju demokratibegreppet eller yttrandefrihet, inte fred med oliktänkande, jämlikhet för kvinnor, allt det som är viktigt för mig.

Jag har tagit hand om min sambo, nästan till slutet. Men det är inget att skryta över. Det är så man gör. Kärlek kräver ibland uppoffringar.

Dock lämnar jag ingenting efter mig. Allt jag har gjort är så förgången tid. Så är det. Blommor, applåder och sedan glömska. Fattigpensionär. Slut.

Jag har kommit till ett slags uppgiven punkt i livet vad gäller samhället jag lever i. Jag känner mig oändligt trött över tillståndet i världen, inte bara i landet Sverige. Ni som läser denna blogg behöver inga flera förklaringar. Ni vet och jag vet att ni förstår.

Så, jag planerade en lång vandring, något jag har velat göra länge. Att gå rensar huvudet och sinnet. Det är en befrielse att försvinna ut till ödemarken från alltför mycket ”civilisation”. Jag gladde mig åt min resa. Efter sju år vågade jag lämna min sambo permanent till andra händer.

Min sambo dog snabbt av svält. I Sverige. I Kommunens boende. Jag vet inte vad som står i dödsattest men har man inte fått någon vätska och mat på över  en vecka och dör då är det ju svält och törst man dör av. Oavsett eventuella andra diagnoser. Oavsett om ens tid hade liksom runnit ut. Det fanns en suverän person på boendet men han kan ju inte bo på jobbet och bära allt på sina axlar. Han fick bli en dödsängel med en morfinspruta i handen.

Ingen ringde oss innan  det var nästan förbi. Resan till mina barnbarn under den veckan fick en bitter eftersmak.

Jag fick sitta dödsvakt omgående efter resan. Och döden kom snabbt. Som sagt, jag var tacksam för det. Morfin är de svältande döendes vän. Anna Ekelund Nachman skriver i ”Dagens Samhälle” om sin väns död. ”Ni måste acceptera att hon är döende, säger personalen. Att svälta människor till döds kombinerat med mycket morfin är inte ovanligt om de är tillräckligt gamla.”

Att svälta människor till döds med morfin… läs det sakta och känn hur det låter. Kanske det bästa som händer om man liksom gett upp? Men läs det sakta och lyssna på hur det låter för din egen framtid.

Samhällets moral mäts bäst i två saker: hur vi tar hand om de små värnlösa barnen och de gamla vårdbehövande. Moralen är inte god. Barn föds i bilar. Små barns vård ses som jämlikhetshinder. Gamla får svälta. Det finns säkert många andra måttstockar men jag tror att livets början och livets slut är de bästa mätinstrument vi har.

Hur mäter du samhällets moral mot och av sina medborgare?

Ingen går dock genom livet oskadd. Det är så lätt att gå sönder men det tar tid att lappa ihop sig. Vi hoppas alltid det bästa för de människor vi älskar. Många av oss rent av sliter för att åstadkomma det.  Man kan dock inte leva för någon annan, bara vara en del av andras liv.

https://www.dagenssamhalle.se/kronika/vem-bestaemmer-naer-vara-gamla-ska-doe-23678