Etikettarkiv: sjukdom

Lögn förbannad lögn och statistik

Publicerat av

Jag har alltid gillat statistik, under yrkesåren läste jag massor av utredningar och producerade själv några. I min forskning försökte jag hitta en nyckel till lyckad behandling vad fungerade, vad inte. Det finns massor av metoder och terapier men utfäll mäts inte ofta. Fanns det åtgärder som alltid förekom i lyckade fall, fanns det ett mönster i vår behandling. Alla var missbrukare många i ett aktivt missbruk och de flesta hade flertal åtgärder bakom sig. Eftersom de var gravida vid inskrivning alltså blivande familjer med missbruk var de en udda patientgrupp. Vilka föll bort och hur, vilka patienter stannade och fullföljde. Hur såg det ut tre år efter. Nu när jag tänker på resultatet kom jag på ytterligare variabler som kunde ha varit av intresse. Jag började ju doktorera men det dog i sin egen orimlighet. Pengar. Jag arbetade på heltid och studerade på heltid det gick inte ihop. Att få forskarmedel var svårt när ingen på min arbetsplats Landstinget backade upp . Socionomer kan väl inte doktorera sas set. Först sköt jag på det och tänkte fortsätt vid pension sedan gav jag upp slutade även på jobbet och gick ner i arbetstid ägnade mig mer åt mina hobbyer och barnbarn och sedan blev min sambo sjuk vilket kullkastade hela livet. Jag tog aldrig upp studierna mer, 9 år i Universitet gjorde mig varken mer användbar som person eller ens gladare. Livet har lärt mig mer.

 Men statistik och fakta har alltid roat mig så ny läste jag om mina risker och möjligheter efter stroke och hjärtinfarkt. Det såg absolut uselt ut. Så jag har funderat vad jag skall jag göra och vad kan jag använda tiden som kanske är kvar till. Begränsningarna finns ju.

Jag har läst vad är bra att göra ur hälsosynpunkt och det var faktiskt närapå ingenting jag kan ändra. Jag har ju redan levt ungefär enligt regelboken. Just nu är dock motion begränsat. Snön och halkan hindrar promenader och jag känner mig inte säker att gå med rollator i snömodden. Tappa vikt rekommenderas men jag ar redan tappat 7 kilo helt ofrivilligt antar att det var bara muskler som försvann, inte så bra. Sluta röka är svårt för den som aldrig rökt. Olika matregler är väldigt motsägelsefulla beroende vilken medicin man tar. Rena vetenskapen. Tänk att grapefrukt kunde vara farligt, jag som alltid har valt grape juice, förr.

Så statiken säger mig att döden sitter i vänteläge. Dessutom hittade sjukvården andra problem jag varken hade en aning om eller hade lidit av men vilka räknas som risk för snar död. Eller tur kanske så länge.

Mitt råd är vänta inte med saker du önskar göra, se till att förverkliga de innan det är för sent.

Statistik

Kortsiktigt: Cirka 22 % av strokefallen leder till dödsfall inom 28 dagar. 

·  ·  Långsiktigt: Närmare 50 % överlever minst fem år efter en ischemisk stroke. 

·  ·  Åldersskillnad: Överlevnaden är betydligt lägre för äldre (över 85 år) jämfört med yngre. 

En femtedel (knappt 21 %) av de som får en akut hjärtinfarkt avlider inom 28 dagar,Långtidsprognos: Upp till 30% avlider inom ett år. Överlevnadschanserna påverkas av faktorer som kön, ålder, smärta ett år efter, socioekonomisk status den är väl låg för en fattigpensionär, och följsamhet till medicinering. Kvinnor tenderar att förlora fler levnadsår och har sämre överlevnad efteråt jämfört med män, och många slutar ta livsviktig medicin, vilket ökar risken. Det sista förstår ja helt för att få medicin utskrivet när det är slut tycks vara omöjligt. Vems ka göra det, vilken kontak,   av alla man har träffat under sjukdomens gång. VC? Det kunde man ju tro.

Risken att få en ny infarkt är mellan 5-10% per år, men kan minskas genom rehabilitering, Vilken då, vad, menar man med det undrar jag, Hem rehab var som ett skämt.

Det ser mörkt ut. Det finns ingen statistik för de fall som får både stroke och infarkt samtidig.  Det kanske är bara att dubbla risken. Jag borde skippat att läsa statistik nu, det kan man bara bli sjuk av. Enxtra kaffe kanske med whisky. Enligt forskning är den kombon i lagom mängd bra för strokepatienter, den stimulerar hjärnan., Nej det var inte bra heller, det höjer blodtrycket och ökar så risken för ny infarkt. Suck.

”Carpe diem.

Publicerat av

Stroke är den vanligaste orsaken till vuxna funktionsnedsättningar och en av de vanligaste dödsorsakerna, men tack vare förbättrad vård överlever allt fler. Cirka 25 000 nya fall per år.

Cirka 5 000 till 6 000 personer dör av stroke i Sverige varje år, även om siffran varierar något från år till år. Stroke är den tredje vanligaste dödsorsaken i landet, efter hjärtsjukdomar och cancer. Sverige drabbas också ungefär 20 000 till 23 000 personer av akut hjärtinfarkt varje år.

Att drabbas av både hjärtinfarkt (hjärtat) och stroke (hjärnan) samtidigt eller nära inpå varandra är ovanligt men möjligt, då många underliggande riskfaktorer som högt blodtryck, rökning, diabetes, högt kolesterol och hjärtrytmrubbningar ökar risken för båda tillstånden och jag hade inget av det. Men ändå skedde det. Sjukvården klagade lite på blodtryck men den var ungefär normal finsk. De sa att jag var i mer än god kondition för min ålder. Inte så märklig jag hade precis dagen innan avslutat en 80 mils runda med tält. Utomlands skulle man bli ett studieobjekt. Det finns långa uppföljningar av dessa sällsynta patienter men inte här. Egentligen vill ingen ha gamla patienter som bara tar tid från vården och skall ändå dö snart. Min VC vill inte ens skriva ut mediciner, de försöker bara bli av med en. Man måste vara frisk och haj på alla sjukvårds appar för att överleva som patient.

SÅ efter 4 månader som patient har specialisterna sagt adjö och skuffat en ut till en ovillig Vårdcentral. Det känns som om VC läkarna används som springpojkar till specialistrna. Och VC vill i sin tur att någon annan skall ta patienten. Ja det finns säker utmärkta vårdcentraler men inte den här. Det går inte att lista sig någon annanstans för ingen vill ha en sjuk gammal kvinna. Jag har inte ens använt VC för egen räkning tidigare så det borde finnas en pott för mig, orörd.  De får ju pengar per patient. Kan du inte gå någon annanstans undrar de när mina mediciner tog slut, Kan du gå tillbaka till rehab kanske och de sköter dina mediciner, var det inte där du började ta några. Deras ansvar inte vårt. Kanske Akuten då tänkte jag det var ju dit jag hamnade först.  Ni hör att jag är grinig.

Så strokedoktorn är avslutad, hjärtläkare likaså. Hemtjänsten har gjort sina sista besök, nu har jag 5 timmar per månad att använda eftersom det har alla över 75 år i den här Kommunen, du betalar normal timtaxa. Det var tyst på morgonen, ingen ringde på, jag steg upp först 11. Har haft besök förra veckan av ett hjälpsamt barnbarn, som stått för städning och burit hem inköp och bringat lite normalt ungt liv här.  Så idag var det återgång till en vanlig dag som förr inga besök inget hjälp bara jag. Det kändes lite kymigt efter de 4 besök om dagen jag har haft sista två månaderna.  Ett tag var det några till även på natten.

Rehab hemma har varit ett skämt. De har inga resurser. Min son har stått för smarta hjälpinstallationer och jag har fått en träningsmaskin här hemma. Rehab har dykt upp ibland för att sedan bara försvinna utan ord.

Så nu är ja mig själv. Tränar och kämpar med vissa saker som inte fungerar till fulla, de som behöver två händer. Hittar lösningar. Gör små planer för tiden som kommer. Räknar kallt att jag kan fortsätta mitt liv ett varv till och det skall inte vara på soffan. Men än håller jag hårt i rollatorn när jag går ute, men rullstolen står stilla i ett hörn ifall att. Det finns kvar några läkartider för problem som hittades vad jag inte hade en aning om och inte har besvärats av men troligen blir det adjö för dem också. Vissa saker går inte att göra med  en vars hjärta stannade.

Något ska man ju dö av. Jag är inte av den ängsliga typen. Men vetskapen att tiden har krympt är närvarande. Carpe diem. 

. Lord Byron sa ”Jag förväntar mig aldrig något – carpe diem – det förflutna är åtminstone ens eget, vilket är en anledning för att försäkra sig om nuet”

Och i det förgångna finns en del upplevelser knapp få om inga har gjort. Jag får leva lite på minnen, de goda och glömma de mindre bra.

Att gå år en fantastisk konst

Publicerat av

Kanske skulle jag berätta något om rehabilitering, hur det går för mig. Det glädjande var två saker, att hjärtat inte hade tagit skada, det var bara stroke som fick den att stanna. Det andra är att jag kan gå igen. Nej det går varken snabbt eller vackert, och inte ute utan den svenska uppfinningen rollator. Men inne rör jag mig mest utan stöd. Det känns hoppfullt. Än så länge har jag inga planer men något smått kanske kommer. Min skräck var ju att inte kunna gå.

Det jobbiga i att vara sjuk är inte själva hälsan utan att vara objekt för läkare, prover hemtjänst och rehab. Alltid omgiven av någon för hjälp är för en ensamvarg svårt. Läkarbesöken har dessutom upptäck problem jag inte hade en aning om och inte har besvärats av. Min tidigare sjukdomshistoria är ju antibiotika för borrelia de senaste 30 åren. Så det har inte varit roligt. Med upptäckter av något ytterligare livshotande.

 För mig som är icke sällskaplig har all hjälp. varit en pärs. Efter 14 läkarbesök och fyra provtillfällen ser jag dock någon sorts paus och även slut på vissa besök. Att ständigt vara på väg till sjukhus tär. Det komiska är att de flesta besöken sker i det sjukhus där jag har haft en stor del av mitt yrkesliv. Ja den avdelningen är nedlagd. Pengar.

Det är också dyrt att vara sjuk. Medicin har passerat 3000kr, för läkarbesöken kom det precis frikort. Sjukhusräkning. Transporter, inläggning på rehab. Hemtjänst är inte gratis, du får behålla socialbidragsnorm och hyra, resten är så kallad avgiftsunderlag. Hemtjänsten avslutas när året är slut men jag kan fortsätta köpa vissa tjänster. Försöker klara mig. Vissa saker är svåra att klara av men jag är av den envisa typen. Jag har fått anpassa mig vad gäller matlagning sänka nivån på städning, Jag kan knappt ta mig ut ytterdörren är för tung att forcera med rullstol med rollator går det bättre. Så hemtjänsten har fungerat också som portierer. Slöseri tycker jag. Har ansökt om elektronisk öppnare men det tar tid, jag pratar om månader. Byråkratin mal sakta. Rehab hemma var mer skämt än fungerande. Som tur har en av hemtjänstpersonal erfarenhet av rehab och några andra går en runda med mig i husets korridor. Ibland även ute i mån av tid. Kommunen har minutsystem.

Så läget är på är på bättringsvägen. Det problematiska är att ha bara en fullt fungerande hand. Säg bara inte ordet träning, Den vänstra handen lyder inte, det är som det inte fanns en koppling till hjärnan. Det är att vänta och se. Tur att jag är högerhänt.

 Men det är varken läkare, hemtjänst eller jag som får läkningsprocessen att fortgå och viljan hölls uppe  det är mina barn och deras familjer. De förväntar sig att jag blir bättre, att jag gör det som behövs, de uppmuntrar och hjälper till så att jag inte ger upp mer av  det liv jag hade. De är en avgörande del i processen med sitt stöd och allt det de har underlättat mig med. I nöd provas även familjen och dess hållbarhet. Jag är lyckligt lottad. Jag har gott om tid att grubbla över livet de val jag gjort, de misstag, fel och rena klantigheter jag åstadkommit. Det är inget att göra åt. Ingen idé att ångra livet. Det kan inte levas om. Vi får bara förlåta oss själva.

Livet är ofta det som händer medan vi planerar något annat.

Bilder översta Tarfala nederst Hellemobotn.

glad över att jag inte visste.

Publicerat av

Det rinner in nya tider till nya läkare, nya specialiteter. Trots att jag har varit frisk eller i alla fall trott mig vara det med inga sjukdagar på jobbet,  hittas det nu nya problem, vad jag inte hade en aning om. och nya åtgärder.  Jag börjar känna mig sjuk. Vill helst avboka allt. Vad nyttas det till. Patientlivet tar orken från mig.

Samtidigt är jag glad över att jag inte ha vetat mig vara så nära döden. Om jag hade vetat hade jag inte åkt till USA för att gå 4000 kilometer, jag hade inte korsat Island och nog hade skippat Kilimanjaro ja, en stor del av mina vandringar hade blivit ogjorda kanske hade jag suttit hemma och gnällt i stället. Nej, jag hade nog gått ändå eller.  Svårt att veta nu. Omständigheterna är ju helt omkullkastade

Jag skriver nu på begäran råd för några i USA som börjar vandra ensam. En av punkterna är. Vad säger dina anhöriga hur kommer de att agera  om något händer dig? Hur tänker de om dina planer?

 Då inflikade min son, fick vi säga något, tillfrågades vi. Nej inte precis. Kanske därför sätter jag mig inte mot nu utan går snällt till sjukvården fast jag helst vill låta saker bara vara.

Bild. MT Jefferson Oregon PCT dag 125 mile 2030.