Etikettarkiv: lön

Utan thailändare ingen blåbärssoppa.

Publicerat av

I år plockade jag blåbär för en enda paj. Jag var på fel plats under bärsäsongen. Ute på vandring hittade jag lite hjortron och blåbär men de åts upp genast. Litet bidrag till den torkade friluftsmaten.

Men i skogen plockade arbetskraftsinvandrare från Thailand, som vanligt. Trots att 444 000 var arbetslösa enligt AF (i augusti 2023) behövde vi hjälp från thailändare för bärplockning. Utan thailändare ingen blåbärssoppa och blåbärspaj.

Jag bodde några år i Norrland. När bärsäsongen började gick vi till skogen på  helgerna och plockade bär för att sälja. Många familjer gjorde så. Män var speciellt flitiga bärplockare. Flera hade sina hemliga ställen. Vi trampade inte på varandras områden. I byn stod bäruppköparen och han hade inga problem att fylla bilen med bär.

En höst försörjde jag min familj med bärplockning och studielån. Det var efter skilsmässan. Jag hade inte ens en bil. Jag plockade för hand och fick extra betalt för mina rena bär.

Nog bör det finnas några bland de hundratusentals arbetslösa som kan gå och plocka bär. Det behövs ingen utbildning för det. Det är ju ett problem att hitta arbete för dem med låg utbildning.

När slutade familjerna dryga ut inkomsten med bärplockning? Blev det för dåligt betalt? Fick svenskarna det helt enkelt för bra så några hundringar extra var onödigt att anstränga sig för? Många plockar förstås för husbehov. När började de thailändska bärplockarna luras ut till våra skogar?  Först var det polacker som kom på 1960 – 1970-talet för att plocka bär. I början av 1980-talet ökade antalet plockare från Thailand med turistvisum. Nu är det som industri med företag som lovar bra inkomster. Bär stora som äpplen…

Stadsmissionen och flera andra säger att de utländska, i regel thailändska, bärplockarna är rena slavar.

Dags att sluta med arbetstillstånd för dem? Slaveri ska vi inte ha i Sverige.

Kan det vara slut med de utländska bärplockarna i och med höjningen av lägsta lön till 27 360 för arbetskraftsinvandrare? Idag har bärplockarna garantilön på ca 24 000 kr. Gäller samma regler för bärplockare? Vet ej. Men det är inte billigt att flyga hit och bo här.

Säsong 2023 ansökte 5909 personer arbetstillstånd som bärplockare. 5372 ansökningar  beviljades och 523 avsågs. Personerna som söker är uteslutande thailändska.

Nu har vi en vinter att tänka på hur vi gör bärplockningen mer anständigt. Någon?

Lite fakta från AF; Arbetslösheten i augusti 2023 uppgick antalet arbetslösa i åldern 15–74 år till 444 000, icke säsongrensat. Det är en ökning med 72 000 personer jämfört med motsvarande månad föregående år. Det motsvarar ett arbetslöshetstal på 7,7 procent, vilket är en ökning med 1,1 procentenheter.

Från ”Arbetet ”31 aug: Via avtal får bärplockare en garantilön som säsongen 2023 uppgår till runt 24 000 kronor i månaden. Men mycket av garantilönen äts upp av kringkostnader. För flygbiljetter, tillstånd samt två månaders mat och boende i Sverige betalade bärplockare i fjol mellan 33 000 och 38 000 kronor. Det gör att garantilönen ger ett överskott på 13 400–8 566 kronor, för två månaders jobb utan lediga dagar. 

Under 1980-talet fick plockare runt 60 kronor i dagens penningvärde för ett kilo. I dag ligger priset runt 15 kronor kilot. 

Om katter och människor.

Publicerat av
Buse och Busan

Jag har haft sällskap av en katt under sommaren. Ja, det var fem katter i huset som jag skulle ge mat åt, släppa ut och släppa in men en av dem blev mer sällskaplig än de andra. Den hette Buse, var tvillingbror till Busan som betedde sig på ett helt annat sätt.

Buse väckte mig klockan sju på morgonen genom att säga först ett litet mjau och sedan spatsera jamande framför sängen tills jag gick upp och släppte ut den. De andra katterna rusade efter och försvann snabbt ur sikte. Buse stannade gärna kvar på gården. Om en stund kom den in genom att visa sig i fönstret vid altanen. Öppna! Han åt en stadig frukost. De andra hade tömt kattskålarna under natten. Buse åt dock ständigt. Han använde energin till kortare tripper ute och för att sova. Han gick gärna efter mig både inne och på promenad. Ibland bar jag honom tillbaka till huset när jag skulle gå till skogen. Kanske kunde han irra bort sig om jag gick långt?

På kvällen la han sig i min säng. Han spann som en liten motor, jämt. Där sov vi båda tills Buse tyckte att jag var nog för stökig och hittade en bättre plats under sängen.

Systern Busan var helt annorlunda. Hon tillbringade den mesta tiden ute och jagade. Möss, ödlor, flygfän. Även någon fågel. Man kunde följa hennes turer ute förbi de nu döda mössen. Hon åt vanligen inte upp dem. Hon var inte någon gullig, murrig fröken utan en jägare. Även om Busan aldrig kommer att ha ungar bar hon sig åt som en ensam mamma. Maten måste in, oavsett mödan.

Busan var inte lika kelig som Buse och att spinna ständigt tyckte hon nog var slöseri med energin. Hon sparade sina gos stunder tills hon inget viktigare hade för sig. Hon var säkert en feminist, misstänker jag.

Man kan dock säga att Buse var en feminin katt efter de gammaldags definitionerna. Jag tänkte på lilla Buse när jag såg  mode för män på Internet. Spinkiga, feminina pojkar klädda i klänning eller i annat typiskt kvinnoplagg. Unisex? Inte riktigt. De såg undergivna ut. Inte som män utan som ynglingar med försök att passa in och bli accepterade av kvinnor som ofarliga varelser.

Tyck om oss! Vi är ju som ni. Inget hotfullt. Inget sex?

Det pågår ständiga angrepp mot män, vita män. De är all ondskans moder. En svart man, med knarkande och kriminellt liv som dör orsakar demonstrationer i halva världen medan ett skjutet vitt barn ger en axelryckning. (Inget försvar för poliserna, bara proportioner.) Vita män får ingen kredit idag för att ha fostrat sina, nu så griniga döttrarna, betalt deras liv, studier, kläder och boende, mobiler och nöjen. För – traditionellt har ju männen tjänat mer än kvinnorna. Inte jag förstås som aldrig lät facket förhandla utan gjorde det själv. Men socionomer hade låga löner i jämförelse med studielängden så lönen var skit ändå och orsakade extrajobb. Uselt yrkesval om man tänkte på pengar. Det är så kvinnor tjänar mindre än män, de väljer yrken som är inom vården av människor med ”kvinnliga” löner och samt de arbetar ofta inte full tid. Samhället är bara glad åt att de nöjer sig.

Politiker i Kommunen tänker aldrig ge dig bra lön som undersköterska – lär vara ett av Sveriges vanligaste yrken – utan de dumpar både värdet och lönen genom att anställa outbildad folk som inte ens kan svenska. Tji fick du! Varför blev du inte sopåkare eller elektriker?

De feministiska kvinnorna använder glatt de manliga uppfinningarna. Inte tackar de nej till antibiotika. Inte Alva John Fishers elektriska tvättmaskin. De unga kvinnorna hatar män som gav dem preventivmedel så de kunde göra egna val. Kvinnor  flyger gärna, influenser befolkar Dubai där landets kvinnor än går i svarta kåpor. Eller Bali, de yngres ”Gambia” med toyboys. Kosmetika har strålande framgång. Även om det marknadsförs av kvinnor finns det många män som kammar hem pengarna. Mobiltelefonen uppfanns av Martin Cooper för Motorola men den manliga uppfinningen är i varje kvinnas händer samtidigt som de skriver hatinlägg mot män på Twitter. Det finns oändligt med manliga innovationer från tiden nyss bakom oss som  kvinnor gärna använder. (De kvinnliga uppfinnarna bryr jag mig inte om just nu.)

Nu kommer dessa mäns döttrar, har valmöjligheter och de gnäller.

Jag tror att de feministiska missnöjda är en liten minoritet i Sverige, men de syns. De befolkar massmedian. Vi andra kan inte ödsla tid för att hata vita män. Många av oss älskar våra fäder, vår make och söner, bröder och andra män vi har en relation till. Vi hatar  brott, vi hatar oron i Samhället, vi hatar risker för våra barn, vi hatar extrajobbet som är tvingande tack vare usel lön trots utbildning. Och – vi hatar alltid höga skatter även om de kommer tillbaka som sökbara  bidrag. Att behöva söka bidrag när man arbetar är förnedrande. Annat, som kaotiska skolor, bostadsköer som tvingar oss att sova på soffan så barnen får egna rum.

Att hata män allmänt ger inga lösningar. Det finns objekt bland dem vi nog kan starkt ogilla. Och går vi utanför vår egen ruta, till andra kulturer, borde vi genast känna djup medlidande för våra systrar i världen. Det brukar dock feministerna aldrig hinna med.

Kanske har piplisorna sett för många svarta katter? Om man ser en svart katt gå över vägen, så betyder det otur. Det är särskilt illa om katten kommer från vänster. Vänster har ju alltid klämt in människor i en ideologiskt styrt fattigdom både män och kvinnor. Ändå röstar kvinnor mer åt vänster än män.

Man kan avvärja oturen med en svart katt genom att spotta tre gånger, helst över axeln, direkt efter att katten passerat, alternativt säga: tvi, tvi, tvi. Jag misstänker dock att det inte hjälper, varken för katter, otur eller ideologier. Vänstern och feministerna lever sitt eget liv. Långt från världens reella brister och behov.

https://www.americanthinker.com/blog/2020/10/the_gucci_fashion_brand_embraces_transgenderism_comments.html#comments-container

Kan man bli åtalad om ens dementa sambo dör av svält?

Publicerat av

Larm om bristfällig äldreomsorg rinner in nästan varje vecka. Det tycks vara just omsorg som saknas. Men äldreomsorgen kämpar med outbildad personal, dåliga löner, jobbig arbetsschema, snål budget och svaga sjuka åldringar. Det är inte roligt att bli gammal vårdbehövande. Det är inte alltid roligt att ta hand om dem heller.

Nu larmar Värmdö kommuns medicinskt ansvariga sjuksköterska om undernäring. Enligt en rapport  är  mer än hälften av de totalt 106 boende på Gustavsgården undernärda eller ligger i riskzon. Det är samma ställe som placerade åldringar nyligen i byggcontainer. När personalen inte har tid ska de äldre ha medicinerats mot oro och ångest för att de ska vara lugna. Orsaken ska bland annat vara att äldreboendet saknar personal. Fler än hälften av de 54 timanställda på boendet saknar vårdutbildning. Uppsägningar och sjukskrivningar ovan det.

54 timanställda? På 106 boenden? Det kan kallas rörlig personal. Allt detta  tyder på dålig planering, bristande personalpolitik och förakt mot de gamla

Varför svälter de gamla? Det behöver inte alltid vara usel vård om de dementa blir undernärda. Depression, förlust av luktsinne och minskad förmåga att svälja är några orsaker. Problem med att känna igen och förstå törst och hunger och agera därefter, är vanligt hos dementa. Svårigheter att hantera bestick, skära maten  och sedan se till att maten hamnar i munnen, tuggas och sväljs kan också vara svårt. Sväljsvårigheter är vanligt hos dementa.

Att mata en ät-ovillig person är en konst. Det går inte att tvinga mat i någon. Att vara en tillfällig vikarie och försöka mata någon man knappt vet namnet  på fungerar inte. Det är svårt nog att mata sin anhörig hemma. Det kan ta en timme att få i en grötportion. Den tiden finns oftast inte i ett äldreboende.

Maten kan också vara dåligt anpassad och sakna tillräckligt med näringsämnen och fett. Vi har ju haft dille på att undvika farligt fett och skadligt socker men just detta ökar de gamlas välbefinnande. De blir inte, hinner inte bli överviktiga av socker på gröten, sylt och grädde i stort allt.

En stor andel av de demenssjuka, framförallt de med Alzheimers sjukdom, tappar i vikt. Om det är en konsekvens av sjukdomen i sig eller en verkan  av ett minskat kostintag är ännu ej klarlagt. Alzheimerpatienter kan ha viktförlust redan innan de ens har hunnit diagnostiseras.

En dement förstår inte att ”äta bör man annars dör man”. De går sällan till kylskåpet och tar något själv eller ber om det.

När min dementa sambo har varit i tillfällig vård i korttidsboende har han alltid försämrats psykiskt, även magrat och nästan slutat att gå. Beror detta på att han har känt sig övergiven och blivit deprimerad? Mitt fel alltså? Eller är det dåligt omhändertagande? Ibland har den usla vården varit synlig direkt och även orsakat inläggning i sjukhus när jag har hämtat honom hem, men nedgången är nästan det samma i vilket boende som helst, de bättre och de sämre.  Nu vistas han i ett korttidsboende bara 2 – 3 gånger i året men det tar en månad att komma tillbaka till livet hemma. Dementa personer klarar inte förändringar.

Så vad är vad? Vad är en normal gång i den demenssjukes liv? Vad är usel vård?

Det finns bra äldreboenden och mindre bra. Det är chefen som anger tonen. Är hon en utbildad inspirerande ledare som ibland deltar i själva arbetet (tar just de extra besvärliga gamlingarna?) blir hon en förebild och rådgivare. Är hennes ord spara, budget, ni får ingen vikarie nu, andra negativa ord, är resultat därefter. Det blir en massa outbildade vikarier. Idag är det brist på undersköterskor. De kan välja. De utbildade hittar en bättre arbetsplats. Höstas förlorade vi vår kontaktperson, som var underbar, till annat jobb med bättre lön.  Idag är chefsjobbet ofta budget, inte att leda personalen till ett bra arbete de trivs med. Chefen kan vara för långt borta från verksamheten och ha orealistisk bild om det hela.

Det finns alltid en budget. Budget säger att det är stopp för utsvävningar. Kommuner vill ha billig omsorg, deras pengar behövs på många håll. Det är huggsexa om pengar, inte bara om personal. Ett exempel om hur man spar pengar är just maten. Jag arbetade extra vissa helger i ett demensboende. Jag jobbade oftast med en ”pärla”. Vi började laga mat på ”min” helg på avdelningen, ena dagen fisk, andra någon kötträtt som kyckling och alltid fräscha grönsaker. De gamla som kunde gå hängde hos oss i köket ivrigt väntande på maten. Alla åt bättre. Sedan tog matlagning slut. Det blev för dyrt och boendet återgick till färdiglagad från storkök som värmdes upp  två timmar i ugnen.

Inte märkligt om de gamla inte äter.

Jag tror att de flesta som kommer till ett boende är redan i dåligt skick (det beviljas inte boende annars) och deras sjukdomar som demens är långt gången. Att mista det invanda hemma blir en förlust, orsakar depression och tappad matlust. Livet tar slut helt enkelt. Skall man flytta till ett boende bör man vara än i hyggligt skick och kunna uttrycka önskemål. Man måste kunna ha lite egen styrning över livet. Då slutar man inte äta och blir ”korttidsdöd”. Men så är det knappt idag.

Det är svårt att få en dement att äta. Det upplever jag nästan varje dag. En del av min dag handlar om matplanering, det min sambo äter och inte äter. Just nu är det lite bättre, men det fanns en värre tid då jag funderade:

Kan man bli åtalad om ens dementa sambo dör av svält? Skall jag dokumentera hans mat varje dag, för säkerhets skull?

Risk för undernäring, sa dietisten när han låg  på sjukhuset strax efter vistelsen på korttidsboende, de eländiga tre veckor  som slutade med sjukhus inläggning. Jag orkade inte ens klaga. Han åt nästan ingenting på sjukhuset, helst bara glassen jag köpte varje dag. Men sjukhuset kastade hans oätna mat och kopplade på droppet. Vi som vårdar anhöriga hemma har inte den lösningen som nödhjälp. Åtta måltider om dagen var deras rekommendation. Åtta? Jag är glad för fyra små uppätna.

Jag tvivlar på att de gamla får åtta måltider i något boende.

Äldreomsorgen har etiska problem. Hur och om vi tar hand om de gamla som behöver vård är ett mått på samhällets moral. Det finns flera mätpunkter som beskriver tillståndet i Riket och flera av dem är på fallrepet.

Även jag har krisat ihop några gånger.

Ättestupan nästa? Men en byggbarack före det.