Etikettarkiv: lön

Om katter och människor.

Publicerat av
Buse och Busan

Jag har haft sällskap av en katt under sommaren. Ja, det var fem katter i huset som jag skulle ge mat åt, släppa ut och släppa in men en av dem blev mer sällskaplig än de andra. Den hette Buse, var tvillingbror till Busan som betedde sig på ett helt annat sätt.

Buse väckte mig klockan sju på morgonen genom att säga först ett litet mjau och sedan spatsera jamande framför sängen tills jag gick upp och släppte ut den. De andra katterna rusade efter och försvann snabbt ur sikte. Buse stannade gärna kvar på gården. Om en stund kom den in genom att visa sig i fönstret vid altanen. Öppna! Han åt en stadig frukost. De andra hade tömt kattskålarna under natten. Buse åt dock ständigt. Han använde energin till kortare tripper ute och för att sova. Han gick gärna efter mig både inne och på promenad. Ibland bar jag honom tillbaka till huset när jag skulle gå till skogen. Kanske kunde han irra bort sig om jag gick långt?

På kvällen la han sig i min säng. Han spann som en liten motor, jämt. Där sov vi båda tills Buse tyckte att jag var nog för stökig och hittade en bättre plats under sängen.

Systern Busan var helt annorlunda. Hon tillbringade den mesta tiden ute och jagade. Möss, ödlor, flygfän. Även någon fågel. Man kunde följa hennes turer ute förbi de nu döda mössen. Hon åt vanligen inte upp dem. Hon var inte någon gullig, murrig fröken utan en jägare. Även om Busan aldrig kommer att ha ungar bar hon sig åt som en ensam mamma. Maten måste in, oavsett mödan.

Busan var inte lika kelig som Buse och att spinna ständigt tyckte hon nog var slöseri med energin. Hon sparade sina gos stunder tills hon inget viktigare hade för sig. Hon var säkert en feminist, misstänker jag.

Man kan dock säga att Buse var en feminin katt efter de gammaldags definitionerna. Jag tänkte på lilla Buse när jag såg  mode för män på Internet. Spinkiga, feminina pojkar klädda i klänning eller i annat typiskt kvinnoplagg. Unisex? Inte riktigt. De såg undergivna ut. Inte som män utan som ynglingar med försök att passa in och bli accepterade av kvinnor som ofarliga varelser.

Tyck om oss! Vi är ju som ni. Inget hotfullt. Inget sex?

Det pågår ständiga angrepp mot män, vita män. De är all ondskans moder. En svart man, med knarkande och kriminellt liv som dör orsakar demonstrationer i halva världen medan ett skjutet vitt barn ger en axelryckning. (Inget försvar för poliserna, bara proportioner.) Vita män får ingen kredit idag för att ha fostrat sina, nu så griniga döttrarna, betalt deras liv, studier, kläder och boende, mobiler och nöjen. För – traditionellt har ju männen tjänat mer än kvinnorna. Inte jag förstås som aldrig lät facket förhandla utan gjorde det själv. Men socionomer hade låga löner i jämförelse med studielängden så lönen var skit ändå och orsakade extrajobb. Uselt yrkesval om man tänkte på pengar. Det är så kvinnor tjänar mindre än män, de väljer yrken som är inom vården av människor med ”kvinnliga” löner och samt de arbetar ofta inte full tid. Samhället är bara glad åt att de nöjer sig.

Politiker i Kommunen tänker aldrig ge dig bra lön som undersköterska – lär vara ett av Sveriges vanligaste yrken – utan de dumpar både värdet och lönen genom att anställa outbildad folk som inte ens kan svenska. Tji fick du! Varför blev du inte sopåkare eller elektriker?

De feministiska kvinnorna använder glatt de manliga uppfinningarna. Inte tackar de nej till antibiotika. Inte Alva John Fishers elektriska tvättmaskin. De unga kvinnorna hatar män som gav dem preventivmedel så de kunde göra egna val. Kvinnor  flyger gärna, influenser befolkar Dubai där landets kvinnor än går i svarta kåpor. Eller Bali, de yngres ”Gambia” med toyboys. Kosmetika har strålande framgång. Även om det marknadsförs av kvinnor finns det många män som kammar hem pengarna. Mobiltelefonen uppfanns av Martin Cooper för Motorola men den manliga uppfinningen är i varje kvinnas händer samtidigt som de skriver hatinlägg mot män på Twitter. Det finns oändligt med manliga innovationer från tiden nyss bakom oss som  kvinnor gärna använder. (De kvinnliga uppfinnarna bryr jag mig inte om just nu.)

Nu kommer dessa mäns döttrar, har valmöjligheter och de gnäller.

Jag tror att de feministiska missnöjda är en liten minoritet i Sverige, men de syns. De befolkar massmedian. Vi andra kan inte ödsla tid för att hata vita män. Många av oss älskar våra fäder, vår make och söner, bröder och andra män vi har en relation till. Vi hatar  brott, vi hatar oron i Samhället, vi hatar risker för våra barn, vi hatar extrajobbet som är tvingande tack vare usel lön trots utbildning. Och – vi hatar alltid höga skatter även om de kommer tillbaka som sökbara  bidrag. Att behöva söka bidrag när man arbetar är förnedrande. Annat, som kaotiska skolor, bostadsköer som tvingar oss att sova på soffan så barnen får egna rum.

Att hata män allmänt ger inga lösningar. Det finns objekt bland dem vi nog kan starkt ogilla. Och går vi utanför vår egen ruta, till andra kulturer, borde vi genast känna djup medlidande för våra systrar i världen. Det brukar dock feministerna aldrig hinna med.

Kanske har piplisorna sett för många svarta katter? Om man ser en svart katt gå över vägen, så betyder det otur. Det är särskilt illa om katten kommer från vänster. Vänster har ju alltid klämt in människor i en ideologiskt styrt fattigdom både män och kvinnor. Ändå röstar kvinnor mer åt vänster än män.

Man kan avvärja oturen med en svart katt genom att spotta tre gånger, helst över axeln, direkt efter att katten passerat, alternativt säga: tvi, tvi, tvi. Jag misstänker dock att det inte hjälper, varken för katter, otur eller ideologier. Vänstern och feministerna lever sitt eget liv. Långt från världens reella brister och behov.

https://www.americanthinker.com/blog/2020/10/the_gucci_fashion_brand_embraces_transgenderism_comments.html#comments-container

Ge mig ett tillfälle så saknar jag moral?

Publicerat av

Ökar korruption i Sverige? Eller är det godkänt i politikerkretsar att fördela skattemedel åt sina vänner? Är det så att moral inte finns om tillfälle finns? Är tanken att jag är ju så speciell att jag måste få några miljoner mer än andra? Girighet, helt enkelt?

Karin Wanngård (S) delade ut skattemedel till kompisar efter valet höstas i Stockholms stad. Före detta stadsdirektör Ingela Lindh, fick 4,3 miljoner kronor i fallskärm. Samtidigt fick hon ett extra anställningsår där hon bara behövde stå Staden till förfogande, med fet månadslön 180 500 kr. Det gav henne totalt 6,4 miljoner kronor. Biträdande stadsdirektör Margareta Östrand fick  efter två års tjänst en fallskärm på totalt 3,5 miljoner kronor. Om dessa personer arbetar nu har jag inte brytt mig att leta efter.

Är inte det solklar korruption att dela ut skattemedel som fallskärmar bara så där? Finns det flera politiker och deras anställda i andra kommuner som också nallar på skattekistan vid valförlust? Kan en enskild person göra sådana avtal eller godkänns de bara automatiskt när personen sitter tillräckligt högt uppe?

Jag misstänker att det finns liknande avtal lite varstans. Man garderar sig. Man anser sig stå över andra människor. Vara viktig. Speciell. Förtjäna mer än andra av skattemedel. Ha rätt att ta för sig. Kanske man inte ens begriper att skatten kommer från kommunmedborgarnas intjänade lön och inte regnar över en vid behov eller kommer från tryckeriet i källaren. Ja, vi har inget sedeltryckeri längre, våra pengar trycks i Malta.

Vanliga människor som inte hör till politikeradel får gå till den fallande AF och erhålla A kassa med  helt andra summor, då kommer inga miljoner som liten extra dusör.

  • Som arbetslös får du under dag 1-100 högst 80% av din tidigare inkomst, maximalt 910 kronor per ersättningsdag ger max ca 20 000 kr månad.
  • Under dag 101-200 kan du få högst 80 % av din tidigare inkomst, maximalt 760 kronor per ersättningsdag.
  • Under dag 201-300 kan du få högst 70% av din tidigare inkomst, maximalt 760 kronor per ersättningsdag.

Det gäller att hitta ett arbete snabbt för den arbetslöse som inte hör till den politiska gräddan. Då delas inga stora pengar ut.

Många pensionärer får ut mindre per år än dessa politiker tar ut varje månad. Nästan dagligen kan vi läsa om människor som har hamnat på gatan när pension inte räcker till mat och hyra. Eller att man måste avstå från det mesta. Jag antar att det inte finns politiker i den pensionärsgruppen som nu mera kallas fattigpensionärer.

Visst, hög kunskap och effektivt arbete bör betala sig men i jämförelse med andra välutbildade grupper är politikerlönerna orimliga. De behöver inga fallskärmar. Gå med i A kassa och sök annat arbete som vi andra  om ni blir avpolletterade.

https://www.expressen.se/dinapengar/pension/jobbat-ett-helt-liv-har-inte-rad-att-kopa-klader/

https://www.foretagande.se/debatt/politikers-fusk-eroderar-det-svenska-samhallet/?accept_cookies=1

https://www.expressen.se/debatt/satt-dit-fifflande-politiker-forst/

https://mitti.se/nyheter/sedeltryckeri-flyttar-malta/?omrade=botkyrkasalem

I korruptionsindex ligger vi 3a tillsammans med Finland och Singapore medan Danmark tar första platsen följ av Nya Zeeland. Jag antar att fallskärmar mm är inte medräknade?

https://www.transparency.org/cpi2018

 

Fattigpensionär? Hur kunde det hända?

Publicerat av

Hur blev vi fattigpensionärer?  Jag försöker räkna ut vad jag själv gjorde för fel.

Jag började arbeta tidigt, som 12 år gammal men det arbetet var min mors på papper. Jag var självförsörjande från det.  Efter skolan arbetade jag som barnflicka och på fabrik. Jag var för ung för pensionssystem som fanns då.

Sedan flyttade jag till Sverige och blev någon typ av diversearbetare det första året. Sedan restaurangjobb, ofta sex – sju dagar i veckan. Jag stortrivdes men det var inte bra betalt. Jag ser att första året inte hamnade på pensionssystem, det halkar efter. Jag hade lite fotojobb men de pengarna… glöm det. Jobbade också på ungdomsgård och fick utbildning till ledare.

Det hände massor med saker men nu struntar jag i det utan håller mig till lön och pensionspoäng.

Jag har tre barn. Första gången var jag barnledig sex månader, fick en dagmamma och arbetade sedan som svarvare. Jag var enda kvinnan. Lönen var mycket bra men jag tålde inte metalldammet utan blev sjuk och gav upp efter sex månader. Så jag återgick till restaurang med lön som var ca hälften. Jag städare några kvällar i veckan.

Jag fick två barn till. Det är nu mitt stora pensionsmisstag sker.  Jag stannade hemma med barnen. Ibland  var jag dagmamma för barn med särskilda behov som inte kunde vara i ett stökigt daghem, men det var lågt betalt. Det fanns knappt några daghem heller än.

Jag var hemmafru men utnyttjade tiden. Jag läste till studenten och filosofie kandidat samtidigt och hade sedan lite städjobb men det var så lite att det blev inga poäng  av det. Jag  bytte barn med en annan mamma som också läste så vi var varandras barntillsyn.

Ett antal flytt på grund av makens jobb och inga pensionspoäng för mig. Lite tidningsartiklar men noll poäng. Några års utlandsjobb heltid för maken, deltidsjobb för mig. Noll pensionspoäng för utlandsjobb. När vi kom hem började jag arbeta som lärare. Ja, jag hade inte lärarutbildning  men det var brist på lärare redan då. Jag hade ju fil. kand. och ungdomsledarutbildning, det räcker långt.  Det var osäkert att vara vikarie. Jag valde sedan mellan lärarhögskolan och socionomutbildningen. Det sistnämnda vann.

Skilsmässa. Det var ekonomiskt tufft att vara ensam med ungarna men betydligt bättre än dåligt äktenskap. Hans pensionskonto gick förstås med honom, likaså försäkringarna. Jag läste till socionom och arbetade ibland som  lärarvikarie och i ett studieförbund samtidigt. Jag blev färdig socionom, fortsatte sedan med forskarutbildning. Inga pensionspoäng. Jag fick ett bra arbete. Nu börjar pensionskontot växa.

Jag skrev en bok och betalade all inkomst som skatt med det dåvarande Pomperipossa systemet. Shit. Restskatten tog några år att betala igen. Inga extrapengar alltså.

Fortsatt heltidsarbete som socialsekreterare och gruppansvarig. Jag arbetade extra som utredare för kriminalvården och på socialjouren. Nu skulle jag skrapa ihop femton arbetsår med fulla ATP poäng. Inga problem. Jag borde förstås sparat men en lön räcker inte så långt.

Bytte jobb till kurator. Höjde lönen. Vidareutbildning samtidigt. Barnen flyttade till studier. Jag arbetade 50, ibland 60 timmar i veckan. Fullt ATP klart och mer. Jippii!

Första pensions besked kom. Lät bra. 17 – 18 tusen kan man klara sig bra på. Jag fortsatte att arbeta. Sedan byttes pensionssystemet och många hamnade till det gamla och nya liksom blandat och det var inte fördelaktigt, även om det påstods så. Någonstans försvann flera tusen. Jag fortsatte att arbeta extra.

Jag började pensionsspara men det hann bli så pass lite att allt betalades ut på en gång och jag fick skatta bort en stor del av det.  Jag arbetade till precis 68 dock sista åren 75% men det hade jag ingen nytta av i pensionshänseende.

Några år före pensionering flyttade jag ihop med min särbo. Han hade arbetat mycket ideellt och om sådan strunt blir det ingen pension av. Dessutom tidvis egenföretagare, det är jättedumt.  Han arbetade till 78, så han pendlade än någon vardag i veckan. Sedan jobbade han som statist och modell även lite skådespelarjobb men det om något ska man helst göra gratis för att bygga på sin image. Han hade inget behov av image vid 79.

Just nu räcker pengarna för vi har två dåliga pensioner ihop och lever snålt. Men sedan… Hur skulle man kunna trolla med bara en pension? Bo eller äta?

Jag tröstar mig med att jag inte är ensam. Vi är nu 355 000 pensionärer i samma sits, under fattigdomsgränsen. Flertal är kvinnor som tog hand om barnen utan daghem, precis som jag. Det fanns en tid då många mödrar stannade hemma med barnen till skolålder, inte av djävulskap utan att barnomsorgen var inte utbyggd. Man tyckte till och med att små barn mådde bäst hemma. En mans lön var tillräckligt för en familj utan extravaganser.  Vi hade lekskolor  för social fostran. Vilka fantastiska privata lekskolor! De första hemmapapporna fanns också. De var beundrade, inte vi mammor.

Många kvinnor började arbeta på 60- talet i de växande kvinnoyrken inom äldreomsorgen, barnomsorgen, vården av handikappade och i de stora affärer som poppade upp i nya förortscentrum. Barnen började i daghem. Kanske började mamman i ett annat daghem. Ens gamla mor flyttade till ålderdomshemmet. Nu institutionaliserades vården i stor skala. Kvinnorna ”befriades” från hemmet till lönearbete. De offentliga kvinnojobben var dock lågt betalda.

Livet blev dyrare. Behoven ökade. En lön räckte förut. Nu skulle många familjer behöva tre löner för att gå runt. Idag försöker politiker lägga ner och osthyvla så mycket som det går av ”kvinnoarbetsplatser” som äldreomsorg, för det  räcker inte pengarna till. En ny generation kvinnor med deltidsjobb och blivande fattigpensionärer?

Vi kan inte backa och ångra våra liv. Livet kan inte levas som pensionsplanering. Ingen vet hur världen och Sverige ser ut när man går i pension. Systemet kommer att göras om och den vanlige arbetaren med normal lön blir inte vinnaren. Förmodligen är det hela avskaffat när våra yngre barn hamnar i den åldern och garanterat när våra barnbarn gör det. Desto fler som inte betalar in men lyfter ut från systemet, desto mindre blir pensionerna. Systemet börjar likna pyramidspel och kommer att kollapsa.

Det kommer att ske förändringar och din frihet kringskärs mer, var så säker. Det finns mycket snack om hur pensionerna kan bli bättre men inga radikala åtgärder. Kanske skulle Staten bara garantera en väldigt låg samma grundnivå för alla? Resten får du ta hand om själv. Men då skulle skattesystemet också behöva bli mer jämlik, ett slags medborgaravgift oavsett inkomst. Jag hör redan vänsterfolket ropa om hemska miljonärer.

Glöm det.

Är du lågavlönad är skillnaden mellan att ha arbetat eller inte försumbar i fråga om vad man får ut som pension alternativt bidrag.

EU:s gräns för risk på fattigdom är 60 procent av medianinkomsten, det vill säga cirka 12 100 kronor i månaden.

Statistiska centralbyrån (SCB) för statistik över hur många äldre svenskar som lever under fattigdomsgränsen och därmed kan klassas som fattigpensionärer.

18,2 procent av dem som är 65 år och äldre levde under fattigdomsgränsen 2015.  År 2005 var 10,1 procent fattigpensionärer. Många är kvinnor och de som aldrig har arbetat i Sverige.

Kan man bli åtalad om ens dementa sambo dör av svält?

Publicerat av

Larm om bristfällig äldreomsorg rinner in nästan varje vecka. Det tycks vara just omsorg som saknas. Men äldreomsorgen kämpar med outbildad personal, dåliga löner, jobbig arbetsschema, snål budget och svaga sjuka åldringar. Det är inte roligt att bli gammal vårdbehövande. Det är inte alltid roligt att ta hand om dem heller.

Nu larmar Värmdö kommuns medicinskt ansvariga sjuksköterska om undernäring. Enligt en rapport  är  mer än hälften av de totalt 106 boende på Gustavsgården undernärda eller ligger i riskzon. Det är samma ställe som placerade åldringar nyligen i byggcontainer. När personalen inte har tid ska de äldre ha medicinerats mot oro och ångest för att de ska vara lugna. Orsaken ska bland annat vara att äldreboendet saknar personal. Fler än hälften av de 54 timanställda på boendet saknar vårdutbildning. Uppsägningar och sjukskrivningar ovan det.

54 timanställda? På 106 boenden? Det kan kallas rörlig personal. Allt detta  tyder på dålig planering, bristande personalpolitik och förakt mot de gamla

Varför svälter de gamla? Det behöver inte alltid vara usel vård om de dementa blir undernärda. Depression, förlust av luktsinne och minskad förmåga att svälja är några orsaker. Problem med att känna igen och förstå törst och hunger och agera därefter, är vanligt hos dementa. Svårigheter att hantera bestick, skära maten  och sedan se till att maten hamnar i munnen, tuggas och sväljs kan också vara svårt. Sväljsvårigheter är vanligt hos dementa.

Att mata en ät-ovillig person är en konst. Det går inte att tvinga mat i någon. Att vara en tillfällig vikarie och försöka mata någon man knappt vet namnet  på fungerar inte. Det är svårt nog att mata sin anhörig hemma. Det kan ta en timme att få i en grötportion. Den tiden finns oftast inte i ett äldreboende.

Maten kan också vara dåligt anpassad och sakna tillräckligt med näringsämnen och fett. Vi har ju haft dille på att undvika farligt fett och skadligt socker men just detta ökar de gamlas välbefinnande. De blir inte, hinner inte bli överviktiga av socker på gröten, sylt och grädde i stort allt.

En stor andel av de demenssjuka, framförallt de med Alzheimers sjukdom, tappar i vikt. Om det är en konsekvens av sjukdomen i sig eller en verkan  av ett minskat kostintag är ännu ej klarlagt. Alzheimerpatienter kan ha viktförlust redan innan de ens har hunnit diagnostiseras.

En dement förstår inte att ”äta bör man annars dör man”. De går sällan till kylskåpet och tar något själv eller ber om det.

När min dementa sambo har varit i tillfällig vård i korttidsboende har han alltid försämrats psykiskt, även magrat och nästan slutat att gå. Beror detta på att han har känt sig övergiven och blivit deprimerad? Mitt fel alltså? Eller är det dåligt omhändertagande? Ibland har den usla vården varit synlig direkt och även orsakat inläggning i sjukhus när jag har hämtat honom hem, men nedgången är nästan det samma i vilket boende som helst, de bättre och de sämre.  Nu vistas han i ett korttidsboende bara 2 – 3 gånger i året men det tar en månad att komma tillbaka till livet hemma. Dementa personer klarar inte förändringar.

Så vad är vad? Vad är en normal gång i den demenssjukes liv? Vad är usel vård?

Det finns bra äldreboenden och mindre bra. Det är chefen som anger tonen. Är hon en utbildad inspirerande ledare som ibland deltar i själva arbetet (tar just de extra besvärliga gamlingarna?) blir hon en förebild och rådgivare. Är hennes ord spara, budget, ni får ingen vikarie nu, andra negativa ord, är resultat därefter. Det blir en massa outbildade vikarier. Idag är det brist på undersköterskor. De kan välja. De utbildade hittar en bättre arbetsplats. Höstas förlorade vi vår kontaktperson, som var underbar, till annat jobb med bättre lön.  Idag är chefsjobbet ofta budget, inte att leda personalen till ett bra arbete de trivs med. Chefen kan vara för långt borta från verksamheten och ha orealistisk bild om det hela.

Det finns alltid en budget. Budget säger att det är stopp för utsvävningar. Kommuner vill ha billig omsorg, deras pengar behövs på många håll. Det är huggsexa om pengar, inte bara om personal. Ett exempel om hur man spar pengar är just maten. Jag arbetade extra vissa helger i ett demensboende. Jag jobbade oftast med en ”pärla”. Vi började laga mat på ”min” helg på avdelningen, ena dagen fisk, andra någon kötträtt som kyckling och alltid fräscha grönsaker. De gamla som kunde gå hängde hos oss i köket ivrigt väntande på maten. Alla åt bättre. Sedan tog matlagning slut. Det blev för dyrt och boendet återgick till färdiglagad från storkök som värmdes upp  två timmar i ugnen.

Inte märkligt om de gamla inte äter.

Jag tror att de flesta som kommer till ett boende är redan i dåligt skick (det beviljas inte boende annars) och deras sjukdomar som demens är långt gången. Att mista det invanda hemma blir en förlust, orsakar depression och tappad matlust. Livet tar slut helt enkelt. Skall man flytta till ett boende bör man vara än i hyggligt skick och kunna uttrycka önskemål. Man måste kunna ha lite egen styrning över livet. Då slutar man inte äta och blir ”korttidsdöd”. Men så är det knappt idag.

Det är svårt att få en dement att äta. Det upplever jag nästan varje dag. En del av min dag handlar om matplanering, det min sambo äter och inte äter. Just nu är det lite bättre, men det fanns en värre tid då jag funderade:

Kan man bli åtalad om ens dementa sambo dör av svält? Skall jag dokumentera hans mat varje dag, för säkerhets skull?

Risk för undernäring, sa dietisten när han låg  på sjukhuset strax efter vistelsen på korttidsboende, de eländiga tre veckor  som slutade med sjukhus inläggning. Jag orkade inte ens klaga. Han åt nästan ingenting på sjukhuset, helst bara glassen jag köpte varje dag. Men sjukhuset kastade hans oätna mat och kopplade på droppet. Vi som vårdar anhöriga hemma har inte den lösningen som nödhjälp. Åtta måltider om dagen var deras rekommendation. Åtta? Jag är glad för fyra uppätna.

Jag tvivlar på att de gamla får åtta måltider i något boende.

Äldreomsorgen har etiska problem. Hur och om vi tar hand om de gamla som behöver vård är ett mått på samhällets moral. Det finns flera mätpunkter som beskriver tillståndet i Riket och flera av dem är på fallrepet.

Även jag har krisat ihop några gånger.

Ättestupan nästa? Men en byggbarack före det.