Etikettarkiv: utbildning

Om tvåsamhet och städgummor.

Utvalda

Publicerat av

Min sambo dog nära sex år sedan. Han hade precis hunnit flytta till ett äldreboende.  Några dagar innan flytten hade han ätit sin sista frukost hemma.

Jag åt frukost ensam vid datorn. Läste nyheter. Sedan hjälpte jag upp honom och dukade fram hans frukost. Jag hjälpte honom. Trögt. När han tycktes komma i gång gick jag till badrummet och tog en dusch.

Jag hörde en smäll och rusade till köket vatten droppande efter mig. Han hade somnat, huvudet hamnade i frukosten. Hans kopp låg på golvet i flera bitar.

Det var en speciell kopp. Som många par hade vi handlat saker för två personer, koppar, julmuggar, gamla champagneglas, fina tallrikar, ja bara för två personer. Vi – saker. Nu låg den vackra koppen i bitar och min blev ensam.

Jag visste inte att morgonen blev den sista i vårt hem för honom. Senare på dagen blev han rejält dålig och vi hamnade i sjukhusakuten, dock med en remiss från vårdcentralen. Han kom inte hem mera utan flyttade till boendet från sjukhuset.

Varför skulle jag gå från honom och duscha!

När min syster hade gift sig köpte det förälskade paret även likadana joggingkläder. Så långt gick inte vi. Skulle aldrig gå så långt! Nej, det var lögn, vi hade nästan likadana oljerockar. Men han gick oftast klädd i färg medan jag var den svarta.

Ibland svider minnen när jag ser ett äldre par ute, de som håller varandra i handen. Alla de stora varför frågorna stiger upp en kort sekund.

Vart tog dessa sex år vägen? Jag har rensat lite på min blogg både inlägg och några kommentarer och länkar. De väldigt inaktuella, de jag knappt minns vad som hände. Det var covid som snodde några år från oss. De stora orden ”förbättringspotential” och ”vi var naiva” har inte resulterar så många förbättringar. Äldreomsorgen är som den är. Förutsättningarna att klara en ny hälsokris likadan. Trots löftet att vända alla stenar skjuts och sprängs det dagligen.

Det sista är att min yrkesgrupp, socionomer, stämplas som felutbildade. Utbildningen skall utredas. Letar politiker efter syndabockar?

Vi socionomer fixade inte de fel i Samhället som ingen annan rådde på.

Kanske är det i stället så att samhällets städgummor har alltför mycket skit att ta hand om?

PS. Det klagas också över att kvinnor inte väljer att bli ingenjörer trots höga betyg. Ingen klagar på att män inte blir sjuksköterskor och undersköterskor trots betyg som kunde räcka. Och förstås är socionomer mestadels kvinnor.

Bild från Delos, Grekland.

Tidigare om Socialtjänsten och samarbete.

https://blogg.iniskogen.se/wp-admin/post.php?post=14757&action=edit

Den zebrarandiga tröjan och önskan om Gott Nytt År.

Utvalda

Publicerat av

I september kom nyheten, den zebrarandiga tröjan, till den fina affären. Den var inte av ull utan något nytt material. Den kliade inte. Jag var allergisk för ull så den tröjan vore som gjord för mig. Dessutom var den svart-vit. Flickor hade ofta kläder i något rött. Jag gillade svart. Jag gick då andra året i flickskolan.

Jag insåg snabbt att den tröjan var utom min plånbok. Jag hade egna pengar eftersom jag bar ut morgontidningar men det fanns många hål att fylla, skolavgift, skolböcker, busskort för regniga dagar, kläder med överkomliga priser, presenter till Jul för småsyskon…

Några av de rika flickorna kom till skolan med någon av de randiga tröjorna. Jag var inte avundsjuk. Livet var bara så.

Någon dag efter nyår fick jag en försenad julklapp från mor. Den var en zebrarandig tröja. Jag var överlycklig. Tröjan var så mjuk. Jag gick till skolan extra glad. De fina flickorna hade nu andra tröjor, mode fanns även då. De skulle aldrig gå i en reatröja som fattige jag. Men jag hade min tröja länge. Även idag har jag fungerande kläder köpta kanske 30 år sedan.

Vi barn födda under kriget lärde oss att en bättre framtid fanns bakom hörnet.  Det gällde bara att göra sitt bästa. Sköta skolan, hjälpa föräldrar och de äldre. Det nedbombade husen revs och nya kom till i stället. Varor kom till affärer, även exotiska sådana som bananer. Ransonering försvann. Den stora vändpunkten var Olympiaden 1952 som förde med sig turister från andra länder. Ekonomin började blomstra. Med ekonomins uppgång följe bättre skolor med fina skolböcker och det finska skolundret räckte länge.

Livet var hoppfullt. När jag gick min tidningsrunda klockan fyra på natten visste jag att den bringade inte bara pengar utan en framtid genom att jag kunde betala skolavgiften. Jag är glad över att ingen behöver betala för skolan idag, men viss reakänsla finns det.

Hur det än var låg Finland en bra bit efter Sverige i allting, utom sammanhållning. Ett krig för människor samman ifall de har en grund att stå på. Vi är finnar, vi håller ihop. I värsta fall ber vi till Gud.

Finns ingen vi grund fungerar det inte att hålla ihop.

Hur blir barn de hoppfulla personerna min generation var? Det finns många komponenter men jag ömmar alltid för skolan för det är det gemensamma vi ger till barnen.

Utbildning är det viktigaste vi kan ge barnen, utöver goda föräldrar. Det sista kan vi inte styra helt men skolan borde vara för alla barn, inte bara för någon typ av mellanskiktet.

Just den sjunkande skolnivån eller ska jag säga bristen på kunskap hos elever är den stora larmklockan men Regeringar har inte velat höra det.  En skara elever är på väg att bli funktionella analfabeter utan förmåga att ha en egen framtid. Det borde vara skrämmande och Regeringen borde sitta i krismöten med alla experter.  Riktiga experter, inte tyckare, dem har vi nog av. Vad blir det av dessa barn som vuxna? Vart i Samhällets maskineri får de plats? I bidragskön? Som gängmedlemmar? Som olyckliga hemmasittare utan hopp?

Om – så tankekedjan är oerhört utebliven i Sverige och i många andra länder, Afghanistan som bottennapp vad gäller utbildning och tilltron att Samhället klarar sig utan utbildade kvinnor. Är du inte utbildad är du inte med.

Nu kom jag en bra bit ifrån den zebrarandiga tröjan men ändå inte. För, hoppet om bättre morgondag är det som håller människor och Nationer uppe. Möjligheter som kommer med tiden om du gör din del.  Finns ingen bättre framtid i sikte än bidragskön eller huka sig i fientlig omgivning krackelerar Samhället.

Först utan att vi knappt märker det och sedan är det för sent.

Sammanhållning, gemenskap, vi, är då bara splittrade öar i ett land som gick sönder.

Hur kunde länder som Sverige, teknikundret, välståndsundret, rik och rent av lycklig hamna på tipping point? För, sanningen är att vi lämnar uselt land till våra barnbarn. Kanske finns det inget hopp att lämna över? Jag menar inte klimatet utan Samhället med alla sina nyanser. Finns inte hoppet om en bättre framtid, möjlighet till ett tryggt liv, existera inte vi längre i fredliga former.

Vi ligger redan risigt till. Ryssland maler sönder Ukraina, ett land som kämpar för vår överlevnad. Så oerhört slöseri av resurser, mänskliga och ekonomiska. Vad kunde alla ha fått i stället? Lita aldrig på ryssen, sa min far och det har fått sin sorgliga sanning uppenbarad.  Inga maktmedel fungerar trots de miljoner vi öser på Världens organisationer som FN. Det är bara vapen som har makt, inga resolutioner.

Gott Nytt År 2024 ändå till er mina vänner. Vi gör så gott vi kan. Håller ihop med våra familjer och närstående, vänner inräknade. Till de politiker och maktmänniskor som lever på vår bekostnad, valda av oss eller inte, vill jag säga: det här duger inte. Jag önskar från Er: Bättre Nytt År!

Bild, zebrorna är från Tanzania, Lake Manyara.

Att arbeta genom tolk är inte enkelt – om min insats för rysk sjukvård.

Utvalda

Publicerat av

Ett fyrtiotal män satt i rummet när jag släpptes in. Några vakter var placerade i rummet och utanför. Nervösa svenska sjukhusvakter stod också i hallen utanför föreläsningssalen. En någon rundlagd kvinna presenterades som tolk men hon tog mig inte i hand. Inga andra kvinnor fanns i publiken.

Mitt lugn försvann i ett nafs. Jag var aldrig spänd på vid mina föreläsningar men nu kändes det som mindre bra.

En av männen steg upp och sa något, tolken översatte. De önskade mig välkommen. Mannen var om jag fattade rätt sjukvårdsminister. Han pekade ut några som Moskvas sjukvårdschef och universitets chef någonting. Jag var säker på att de kunde engelska men tolken översatte från ryska.

Jag ville prata med tolken. Hur långa stycken ville hon översätta.  Men hon vände sig bara bort så jag började och tänkte; det här blir aldrig bra.

Jag skulle börja med att visa en bild men glömde dra ner duken. En av åhörarna steg då upp och gjorde det. Lite skratt. Nu var min nervositet helt bortblåst. Jag hade ju redan gjort bort mig. Jag pratade min timme, alltså två med översättningen. Jag kunde bara nudda på ämnet missbruk, HIV och graviditet och hur vi gjorde i Sverige i detta sjukhus. Under föreläsningen antecknade alla febrilt. Folk applåderade. De ville veta mer.

De bad mig att fortsätta. Tolken blev nervös. Det fanns annat som skulle ske. Men publiken gav sig inte.

Efter föreläsningen ville gruppen se på våra lokaler. Hur såg förlossningsrum för  de smittade ut i Sverige. Jag kunde inte låta 40 personer trampa runt på förlossning och BB där utan de fick välja tre, det blev ministern och universitetshöjdaren och sjukvårdschefen. Alla kunde engelska så tolken fick stiga på sidan. Hon var inte glad. Hon och de andra fick titta på sjukhusets konstverk i hallen.

Jag minns än deras miner när de såg isoleringen på förlossningen. Nu vill vi se den riktiga isoleringen, det här är ju för de som betalar extra, sa de. Jag var så glad för våra lokaler då.

Tolken var den som styrde, det var tydligt. Det var uppenbart att tolken hade kontrollerande uppgift. Nervöst stod hon och väntade på när vi kom från BB och förlossning. Väl där på plats hade besökarna haft möjlighet att träffa personal och ställa frågor utan att tolken bestämde vad som skulle frågas och vad inte.

Jag hade kontakt med den ryska gruppen genom Moskvas Universitet några månader. Jag sände utvalt material till dem från forskning i Världen. De ändrade sitt system så några av sjukhusen tog mot Hivpositiva och missbrukare så smittor kunde undvikas och kunskapen öka. Jag var stolt över vårt inflytande. Men sedan tog en professor över. Inte kan en kurator sköta så viktiga kontakter. Om ett tag dog alltihopa.

Jag hoppades att ingen av dem ansågs för västvänlig så de försvann i något svart hål.

Det här skedde på -90 – talet. Det var ett officiellt statsbesök 1997, då president Boris Jeltsin träffade statsminister Göran Persson under former som efteråt    beskrevs som lite glada. Jeltsin hade alkoholproblem. En av deltagarna sa när vi hade sluppit tolken att Jeltsin borde ha lyssnat på din föreläsning,

Det var ett betyg som gladde mig.

Varför besökte de vår avdelning? Moskvas sjukvård hade flera gravida Hivpositiva patienter samt missbrukare. De behandlades som oönskade och skickades runt till olika sjukhus för att föda. Stil: vi tog sist nu är det er tur. På så sätt ökade smittoriskerna, ingen blev ju expert och ingenstans fanns anpassade lokaler för dem. I Stockholm koncentrerades dessa patienter till en plats och det teamet arbetade bara med den förlossningen just då. Under graviditeten var det också samma barnmorska och kurator. När det var samma personer involverade skedde också utveckling av metoderna, både de medicinska som psykologiska.  Andra kunde sedan ta del av erfarenheterna. Patienten var trygg.

Inga smittor skedde i Stockholm.

I Sverige pågår det en och annan spionhistoria, sann eller inte, just nu. I ett av dem är en tidigare tolk inblandad. En tolk har en speciell position. Den vet alla hemligheter, alla dumheter och fakta som pratas mellan de som tolkas. Lita inte helt på en tolk. Inte att de spionerar utan översättningar kan vara något vinklade. Speciellt om det är en anhörig eller kanske ett barn som tolkar. Det har hänt även för mig på socialtjänsten att klienten vägrar blankt att ha en främmande tolk. Jag vägrade med. Tolken fick sitta tyst i rummet och den anhörige tolkade. Sedan pratade jag med tolken när klienten hade gått. Så eller inte alls, sa jag.

Och sedan finns det högklassiga tolkar som gör det hela till och med bättre och mer förståelig. De som har utbildning på området de tolkar. Alla språk är inte enkla att översätta. Det är en konst och kunskap om en kultur och språkets irrvägar.

Röksvampar är en bra beskrivning av relationerna till Ryssland idag. Boff, så är det borta.

Ryska posten

Utvalda

Publicerat av

De senaste tre månaderna har jag fått ryska kommentarer på min blogg. Varje dag. På grund av de har jag kopplat på en kommentarsgranskning och måste lägga ut era kommentarer manuellt. Därför dröjer det ibland och jag kan missa något. Nej, jag lägger inte ut de ryska kommentarerna oavsett vad de är.

Jag översatte inte de i början men sedan tyckte jag mig se en bekant adress, avstår namnge, men det har förstås med sjukvård att göra. Jag har utbildat ryssar från den ryska Regeringen, Universiteten och sjukvården i behandling av gravida HIV positiva kvinnor och missbrukare. Men det var ju evigheter sedan. Jag är inte ryssvän i en politisk mening men min insats var utbildning och då under Jeltsins tid var läget lite annat. Idag skulle jag vägra. Som man bäddar…

.På 90 talet besökte en rysk regeringsdelegation Sverige och de ville höra även om vårt unika arbete i det stora sjukhuset och lära sig minska drog – och HIV skador hos gravida kvinnor och nyfödda barn. De var många andra som besökte vår mottagning och från flera länder.

Ryssland låg år efter oss. De gjorde fel och fick smittor. Men efteråt fick dessa riskmammor en aning bättre och säkrade vård.

Nu Googlade jag. Och översatte. Jag kan inte ryska.

Googles lite haltande översättning gav information om det ryska covidvaccinet och hur effektivt det var. Lite dagsläge om forskning. Info var som från en expert till en annan. Jag var förbryllad. Ryska mail brukar ju vara ryska flickor som vill sälja sig. Viss institution hade min E-post länge sedan, men inte bloggen. Vi hade fortsatt kontakten och jag delgav information till dem ett tag. Men det var före millennieskiftet.

Så detta var slumpen och rysk propaganda.

Alldeles sista dagarna före Rysslands anfall mot Ukraina fick jag genom kommentar ett erbjudande om att köpa en ny bil extra billigt. Ett erbjudande som gällde bara om jag kontaktade en viss bilfirma och person i Moskva. Ungefär som från en vän till en vän. Kära kamrat… Någon missade ett bra erbjudande av en ny bil som de kunde åka mot friheten i väst? Eller fiskade någon lite västvaluta för den kommande ekonomiska katastrofen som kommer att drabba den vanlige ryssen? .

Men idag var mailet något symptomatiskt. Ballonger! Försäljning av heliumballonger i vårt företag i Moskva sker dygnet runt. Hemleverans. Beställ nu! Kändes nog som en felsatsning. Inget att fira idag. Europa upplever en katastrof och ångest över vad näst.

Jag är trött på ryskt spam. Vi är miljoner människor som är trötta på ryssarnas storhetsvansinne genom Putin. Som ett SMS jag fick sa: Den där Put-In behöver bli Put-out.

Någon? Tyvärr är det fler i kön med samma iver att visa makt. Vissa av dem får mig att känna ångest bara genom TV rutan.

Solrosen är för Ukraina, deras nationalblomma.