Är du någonting?

Så här vid ålderns höst tänker jag över mitt liv. De val jag har gjort. Jag tror att biologin – arvet – styr mycket och ger oss en grundläggande möjlighetsram, men var och en gör sedan sina egna val, de bra och de dåliga.

Jag valde att börja arbeta tidigt, utbilda mig och ha en familj. Dock finns i mitt liv flera misstag som drabbade mig och andra. Livets skuggsidor finns. De dyker upp ur minnets skrymslen. Som kommen från en fattig familj har jag dock aldrig skyllt på bristen på pengar eller på Samhället. Varför gjorde jag själv så dumma val? Sent påkommet, men… Jag skyller inte på någon annan även om det kan finnas skäl till det.

Ett slags bokslut? Glädje behöver jag inte grubbla över.

Jag har gjort några helt egoistiska beslut utan att tänka på andra. Men varför skulle jag som kvinna alltid tänka på andras behov – mäns – fast dåtidens uppfostran sa det?

Jag skaffade mig en lång, dubbel utbildning, yrkestitel och blev till sist doktorand, som jag hoppade av från med lättnad. Nog med studielivet! Det fanns små stora stunder i yrkeslivet. Jag slickade i mig beröm. Speciellt min mors, hon skröt över mig. Jag var den första akademikern i min stora släkt. Modell för de yngre. De flesta unga i släkten har idag en högskoleutbildning eller mer. En släkt som kom från bönder med låg skolutbildning har helt övergett lantbruket. En normal utveckling här och i Världen.

Dock misslyckades jag i det jag helst ville göra. Jag valde yrkesmässigt enligt min förmåga och begåvning, i stället att utmana mig med det jag ville. Jag utvecklade mina hobbyer. Jag hade mina stunder i medieljuset. Men, det som var stort då är ingenting idag. Även prestationer har sin bäst före tid.

Jag tror att var och en tänker någon gång: om jag fick leva om mitt liv vad skulle jag göra annorlunda. Det är mycket och ingenting. Att börja om från början skulle bara ge andra misstag och annan glädje.

Många drömmar smälter som is i vårsolen. Vissa är bäst att aldrig förverkliga.

Livet går inte längre välja om, åldern säger så. Jag får göra fred med mig själv. Men som den grubblande natur jag är tänker jag om varför, fast det inte gör någonting längre.

Även Samhället är totalt förändrad med helt andra ramar än det jag fostrades till. Gud fanns än i min barndom som rättesnöre, men idag styr Internet och pengar många ungas liv. Framtiden är osäker för dagens barn, när min var ganska förutbestämd. Utbildning, arbete, familj, fostra barnen, ta hand om föräldrarna… inte smutsa ner släktnamnet.

I den generationen jag tillhör finns många som jag, vi som inte har betydelse annat än i liten skala. Om ett tag är vi glömda, vi som försökte bygga upp något och ha en säker framtid för våra barn. Vi som är ingenting och hamnar aldrig i historieböckerna.

Det finns ett avsnitt i ”Simpsons” som säger allt. Lilla superbegåvade Lisa, 8 år, är desperat när den enda riktiga läraren slutar. Hon springer till tåget för att säga adjö, gråtande. Hon är ingenting och blir ingenting. När läraren kliver i tåget ger han Lisa en lapp där det står: ”Du är Lisa Simpson”.

Kanske flera av oss som inte blev någonting stort, beskrivna i historien eller i media skulle behöva en lapp med vårt namn för att begripa vem vi är. Och ta hand om namnet utan att solka det.

PS. Ni ser förstås inte på Simpsons, det är ju amerikansk TV kultur. Ni har dock missat något – ibland.

Bild Lisa: By Source, Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=7781746

Vinster och förluster i pensionärslivet.

Pensionärsliv är trist eftersom covid styr rörligheten mer än man vill. Men att vara pensionär är också befriande. Jag behöver inte kliva upp innan jag själv vill. Jag är extremt morgontrött. Men behövs det kliver jag upp omgående. Under 50 dagar i öken på PCT steg jag upp klockan fyra varje morgon utan knot. Sedan sov jag mitt på dagen i skuggan någon timme. Det var varmt, torrt och sanden sökte sig in överallt.

Det är skillnad på frivillighet och tvång. Att välja fritt är roligt. Att tvingas till är uselt. Jag gillade mitt arbete, kunde till och med älska jobbet ibland, men tänk om man hade fått börja klockan 11 i stället 8. När andra drog sig halvsovande fram efter 15 var jag i gång som bäst. Följaktligen föreläste jag alltid efter klockan 11 medan min arbetskamrat tog morgonen. Jag sorterade även patienter i viss ordning. Alkoholister på morgonen. De är uppe tidigt för det kan ju ta slut på Systemet. Heroinister på eftermiddag. Haschmissbrukare går knappt att sortera man får ta de när de kommer ihåg att komma. Jag gav dem två tider i början och oftast dög de upp på den sista.

Säg inte att hasch är lätt drog.

Arbetstiden är så förbi. Men pensionärslivet kom först 7 år efter pensionering. Jag blev anhörigvårdare de första 7 åren.. De år jag tog hand om min sjuka sambo spökar ibland. Jag vaknar än halv fyra och rycker upp mig. Han väckte mig ständigt då och det förstörde sömnen för evigt.

När vi två än var aktiva fotografer hände det att vi gick upp med solen för att fånga morgonljuset. Naturfoto handlar mycket om ljus. Idag kan du manipulera bilden men vid den analoga tiden och film var det du tog det du fick. Jag saknar den tiden, den precision som behövdes för en bild. Det hantverk som styrde.

Dock är också det förgånget. Det digitala har tagit över. Jag har nästan slutat att fotografera. Det dog när min sambo inte längre tog en kamera i sin hand och inte orkade längre in i skogen eller att resa. Nej, man är bunden som anhörigvårdare, det blir någon timme i veckan för egen del och det räcker bara till de nödvändiga man måste göra.

Hobbyer dör. Svårt att få liv i det igen.

Att vandra finns kvar även om det utländska turerna ser ut att vara oöverkomliga även i år. Inte bara åldern utan alla restriktionerna styr ens vandring. Jag hade lämnat den svenska fjällen bakom mig men just nu ser det ut som enda alternativet denna sommar. Förra året var det Sörmlandsleden och promenader vid havet. Planen att vandra ”Dream Trail” blev just bara en dröm. Det är många som har fått ändra sin planering. Vissa glädjeämnen finns. Har aldrig sett så många människor, barn och vuxna, ute i skogen.

Jag soffvandrar Appalachian trail. Betydligt enklare än PCT, ser så ut på papper. Men också mer trängsel. Inte så roligt med diverse varningar som att gå aldrig ensam, mm. Kan säga att jag har aldrig varit rädd ute – än så länge.

Vad kan hända då? Rånad i ödemarken? Fast Appalachian är mindre ödemark än PCT. Något lättare att proviantera?

Det som lockar mig är ensamheten i vildmarken. Tystnaden. Enkelheten. Att bara gå. Vara fri.

Tänker du vandra något i år? Kanske har du planer på Pacific Crest Trail någon gång? Hör av dig. Några tips kan vara användbara.

Bilder överst: Macomb Ridge, High Sierra Kalifornien. Träd: två almar i Järna, tidig morgon i mars.

PS. Men, det sämsta i situationen idag är covid som gör möten med barn och barnbarn nästan omöjliga. Att chansa eller inte chansa är frågan.

Tankar inför Allhelgonahelgen.

Minns nu de människor som byggde upp det här landet. Dina far – och morföräldrar, andra i släkten, nu döda. De som arbetade och trodde på en bättre  framtid. De som inte frågade så mycket vad de kunde få utan gick till arbete och nöjde sig med vad de själva eller tillsammans med familjen kunde åstadkomma. De med tilltro till att allt blev bättre med tiden. Bara man ansträngde sig.

De som visste att en bra skola gav en möjlighet även för fattiga barn. Att arbete gav en värdighet. Att det fanns en solidaritet mot de närmaste. De hade ett fädernesland, vårt land och kände stolthet över det. Över medborgarskap. Fria val. Yttrandefrihet. Framtidstro. Glädje. Rättvisa. En kung och en flagga som symboliserade vårt land. Även en kyrka fast tron höll sakteligen bli bara en inramning av livets stora händelser.

Ett slags enighet som idag är svårt att förstå och beskriva.

Livet var ganska enkelt och rätlinjigt när jag invandrade till Sverige, landet som erbjöd arbete och grönare gräs. Att assimilera sig var noll problem för en från likartad kultur och önskan att arbeta ihop sitt levebröd. Jag är så assimilerad det går. Men inuti sitter än en pytteliten finne, utåt märks det bara om jag pratar. Accenten sitter kvar. Jag tröstar mig med Drottningen som  också har sin utländska markering kvarlämnad.

När Världen trängde sig in till Sverige, med invandring från hela Jorden, inte bara arbetslösa finnar och andra av samma korn, blev Samhället annorlunda. På gott och ont. Ny tid. Utveckling. Avveckling. Internationalism. Nya seder och bruk. Nya krav. Bidragssamhället växte. Nya språk. Problem. Kriminalitet. Tro. Bredd. EU som överhöghet. Multikulturalism, som honnörsord även i lag.

Det är mycket som har förändrats sedan början av 60 talet. Alla ser det inte än, men i morgon kan det nya även tränga sig in genom din dörr. Och det är inte bara utländska matinfluenser, resmöjligheter eller billiga varor. Främst tänkte jag idag på våra ord. Säger eller skriver du fel åsikt följer kanske ett hot för livet eller en rättegång om kränkning. Hålla mun är en egenskap som ökar. Tassa stilla, inte kritisera. Den yttrandefrihet vi har inskrivit i Grundlagen står på en lergrund idag. Jag som upplevde de vuxnas tyst viskad ryssrädsla  i min barndom kan känna igen det nu, fast med andra spelare.

Tänk efter vad du gör. Livet är så bräckligt. Men låt inte någon förnedra dig, även om det kostar.

Så, tänd ett ljus över de döda och tiden som inte återkommer. Tänd ett ljus för terroroffren i Frankrike och offren över Världen. Du kommer att få tända nya ljus alldeles snart.

Ha en bra Allhelgonahelg, kanske i någon sorts isolering given av de som vet bäst eller i alla fall oroar sig för sjukvårdskostnader. Håll er friska. Även detta går över. Samhällsförändringar och drömmen om det multikulturella paradiset kommer dock hänga envist kvar. Det är långt till val och människans minne är både kort och selektivt. Din röst väger också väldigt lite, den kan ges bort till något annat än du tänkte. Och – utvecklingen är för sent att vända. Det gäller att hänga med eller fortsätta att isolera sig. Vi gamla som minns gamla tider och hur enkelt det var att leva här är snart minne blott.

Jag minns Er alla som har funnits i mitt liv.