Etikettarkiv: förändringar

Magin som krympte.

Utvalda

Publicerat av

Jag gjorde en lång promenad igår till två platser vilka jag har uppfattat som magiska på grund av naturen. Ett kalkbrott och en sumpskog.

Igår hade dock all magi slocknat. De var liksom vilka platser som helst. Fint, men…

Kalkbrottets vatten var oroligt och skitigt. Sopor hade också intagit platsen.

Liljekonvaljerna var nästan överblommade. Några fjärilar flög runt men inga av de sällsynta varianterna som påstås bo där.

Sumpskogen med sina vackra döende träd och stockar var bara en vanlig döende skog i en röra. Det var torrt. Sly hade hittat en växtplats där.

Allting förändras. Platserna var som en bild av Världens utveckling. neråt. Fast i snällare form.

Nästa år finns det ingen anledning längre att åka dit i jakt på naturens skönhet. Kanske är jag för kräsen? Jag är inte en biolog studerande naturens förändringar, bara en som vandrar. 23 000+ steg blev det.

Världen förändras. Vi förändrar. Vi förändras.  Allt är i rörelse. Ingenting är statiskt. Utveckling och avveckling sker i varje sekund. Det känns dock som om det negativa, det som hotar vår existens dominerar i Världen, eller är det bara usla journalister som söker skrällar och inte informerar oss om det positiva?

Är det något som inte är hotat, på upphällning, väg att raseras, tar slut, olämpligt, miljöfarligt eller bara förändras till den grad att vi knappt står ut och undrar vad gör vi åt vår Värld? Kriminalitet och krig är vardagsvara överallt.  Även klimatet påstås trilska.

Vad är det perfekta klimatet på varje enskild breddgrad och plats vet jag inte. Vet någon?

Jag är glad över att ha sett en del av vår hotade Värld, till och med i bättre skick. Men undrar hur fattigt på olika sätt mina barnbarn kommer att ha det? Hur ser världen ut om tio, tjugo, femtio år? Vad har förändrats, tillkommit och försvunnit? Kan vi ens föreställa det idag?

Och som alltid menar jag inte klimatet utan vår misshushållning med våra resurser och våra medmänniskor. Krig överst på den pallen.

I alla fall har politikerna ingen längre plan än till nästa val, om ens det. Har du?

Måste vi ha planer? Är det bara att ta allt som det kommer och sörja för sitt eget liv?

Bilder: två översta bilderna från år 2021, den nedersta från igår.

Fem minuter – om slump och synkronicitet

Utvalda

Publicerat av

Jag såg en rubrik på Fox News: ”In the New Year, set aside just 5 minutes a day to have your best year ever.”

Fem minuter. Ibland kan fem minuter ändra ditt liv totalt. Nu tänkte jag inte på artikeln i Fox News – återkommer till det – eller olyckor utan de minuter någon gör ett beslut som visar sig vara en vändpunkt på gott eller ont i livet.

Jag tog en promenad och gick förbi ett hus. En man skottade snö på parkeringen och en kvinna putsade trapporna till huset. Jag sa något om snön. Båda två kom fram, vi började prata och jag fick deras livs vändpunkter.

Paret hade känt varandra i sin lilla hemstad. Så där som man känner folk på en liten ort, ungefär vem är vem, inte närmare. Mannen fick en ny placering och skulle flytta. Hon fick samtidigt ett oemotståndligt erbjudande utomlands men vågade sig inte på det. Hon valde ett annat arbetserbjudande i en ny stad.

Vem var den första personen hon mötte i den nya staden? Mannen från hemstaden. Hon visste knappt hans namn. Hon lät honom visa vägen till den nya bostaden.

De minuterna förändrade våra liv, sa mannen. Nu har vi till och med barnbarn.

Det fick mig att tänka på några avgörande minuter i mitt eget liv. De bra och de som blev smärre elände. Hur hade mitt liv varit om jag valt annorlunda vid vissa avgörande stunder? Hade jag inte bestämt mig att gå på en viss föreläsning i sista minuten hade jag troligen inte träffat den mannen jag gifte mig med. Han som också fick en impuls att gå dit när han passerade reklamen utanför. Vi var på så olika planhalvor i livet. Ja, vi är skilda sedan länge. Men tanken att jag inte skulle ha de två barn ja fick med honom är skrämmande.

Jag tror inte på ödet men ibland känns livets vägar väldigt förutbestämda. Slump och synkronicitet.

Jag läste på FOX News. om att använda fem minuter om dagen att förbättra sitt liv med.

But if there was only one thing you could do this year, what would it be? What if one daily practice could end up helping you with all your goals. And what if it could be done in just five minutes each day?

That daily practice is a devotional time. This is a quiet time when you read a devotion and pray.

When you read the Bible, you begin to think differently. And then you start acting differently. The Bible’s guidance helps you to live healthier, be more loving, have greater peace and believe in your future. 

Och så klart hade författaren av artikeln en bok med just några minuters Bibelavsnitt att sälja!

Det var förstås inget för mig av två anledningar. Jag lämnade Gud och religion när jag flyttade hemifrån. Jag är inte så ohövlig att jag demonstrerar utan sjunger och korsar fingrarna på begravningar men jag har ingen tro. Jag har någon sorts moral. Det andra är åldern. Jag tvivlar på att något kan förändras, inte stort i alla fall. Bara negativt genom någon elak sjukdom eller olycka.

Men idén är inte dum. Om var och en använde fem minuter av dagen till att resonera med sig själv om sitt liv, förhoppningar, felsteg och vad man gjorde bra, hur man handskas med dem som är givna till oss att ta hand om, vårt del i Samhället… kunde Världen se så mycket bättre ut. Bibelcitat eller inte, det är tänkandet som räknas.

Ägnar du någon tid att tänka till om dagen? Över veckan som gick? Månaden kanske? Året? Eller susar du bara framåt?

Vi kan inte leva om våra liv. Livet levs framlänges och förstås baklänges. Ibland är både livet och förståelsen i samklang. Ibland borde vi anstränga oss mer och tänka till innan vi agerar. Att ge sig själv fem minuters tanketid över dagen kan vara en bra idé. Men ställ inte klockan lät tanken ta den tiden som behövs.

Bilderna: Tarfala där det skedde ett avgörande möte i mitt liv.

Är du någonting?

Publicerat av

Så här vid ålderns höst tänker jag över mitt liv. De val jag har gjort. Jag tror att biologin – arvet – styr mycket och ger oss en grundläggande möjlighetsram, men var och en gör sedan sina egna val, de bra och de dåliga.

Jag valde att börja arbeta tidigt, utbilda mig och ha en familj. Dock finns i mitt liv flera misstag som drabbade mig och andra. Livets skuggsidor finns. De dyker upp ur minnets skrymslen. Som kommen från en fattig familj har jag dock aldrig skyllt på bristen på pengar eller på Samhället. Varför gjorde jag själv så dumma val? Sent påkommet, men… Jag skyller inte på någon annan även om det kan finnas skäl till det.

Ett slags bokslut? Glädje behöver jag inte grubbla över.

Jag har gjort några helt egoistiska beslut utan att tänka på andra. Men varför skulle jag som kvinna alltid tänka på andras behov – mäns – fast dåtidens uppfostran sa det?

Jag skaffade mig en lång, dubbel utbildning, yrkestitel och blev till sist doktorand, som jag hoppade av från med lättnad. Nog med studielivet! Det fanns små stora stunder i yrkeslivet. Jag slickade i mig beröm. Speciellt min mors, hon skröt över mig. Jag var den första akademikern i min stora släkt. Modell för de yngre. De flesta unga i släkten har idag en högskoleutbildning eller mer. En släkt som kom från bönder med låg skolutbildning har helt övergett lantbruket. En normal utveckling här och i Världen.

Dock misslyckades jag i det jag helst ville göra. Jag valde yrkesmässigt enligt min förmåga och begåvning, i stället att utmana mig med det jag ville. Jag utvecklade mina hobbyer. Jag hade mina stunder i medieljuset. Men, det som var stort då är ingenting idag. Även prestationer har sin bäst före tid.

Jag tror att var och en tänker någon gång: om jag fick leva om mitt liv vad skulle jag göra annorlunda. Det är mycket och ingenting. Att börja om från början skulle bara ge andra misstag och annan glädje.

Många drömmar smälter som is i vårsolen. Vissa är bäst att aldrig förverkliga.

Livet går inte längre välja om, åldern säger så. Jag får göra fred med mig själv. Men som den grubblande natur jag är tänker jag om varför, fast det inte gör någonting längre.

Även Samhället är totalt förändrad med helt andra ramar än det jag fostrades till. Gud fanns än i min barndom som rättesnöre, men idag styr Internet och pengar många ungas liv. Framtiden är osäker för dagens barn, när min var ganska förutbestämd. Utbildning, arbete, familj, fostra barnen, ta hand om föräldrarna… inte smutsa ner släktnamnet.

I den generationen jag tillhör finns många som jag, vi som inte har betydelse annat än i liten skala. Om ett tag är vi glömda, vi som försökte bygga upp något och ha en säker framtid för våra barn. Vi som är ingenting och hamnar aldrig i historieböckerna.

Det finns ett avsnitt i ”Simpsons” som säger allt. Lilla superbegåvade Lisa, 8 år, är desperat när den enda riktiga läraren slutar. Hon springer till tåget för att säga adjö, gråtande. Hon är ingenting och blir ingenting. När läraren kliver i tåget ger han Lisa en lapp där det står: ”Du är Lisa Simpson”.

Kanske flera av oss som inte blev någonting stort, beskrivna i historien eller i media skulle behöva en lapp med vårt namn för att begripa vem vi är. Och ta hand om namnet utan att solka det.

PS. Ni ser förstås inte på Simpsons, det är ju amerikansk TV kultur. Ni har dock missat något – ibland.

Bild Lisa: By Source, Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=7781746

Vinster och förluster i pensionärslivet.

Publicerat av

Pensionärsliv är trist eftersom covid styr rörligheten mer än man vill. Men att vara pensionär är också befriande. Jag behöver inte kliva upp innan jag själv vill. Jag är extremt morgontrött. Men behövs det kliver jag upp omgående. Under de 50 första dagarna i öken på PCT steg jag upp klockan fyra varje morgon utan knot. Sedan sov jag mitt på dagen i skuggan någon timme. Det var varmt, torrt och sanden sökte sig in överallt.

Det är skillnad på frivillighet och tvång. Att välja fritt är roligt. Att tvingas till är uselt. Jag gillade mitt arbete, kunde till och med älska jobbet ibland, men tänk om man hade fått börja klockan 11 i stället 8. När andra drog sig halvsovande fram efter 15 var jag i gång som bäst. Följaktligen föreläste jag alltid efter klockan 11 medan min arbetskamrat tog morgonen. Jag sorterade även patienter i viss ordning. Alkoholister på morgonen. De är uppe tidigt för det kan ju ta slut på Systemet. Heroinister på eftermiddag. Haschmissbrukare går knappt att sortera man får ta de när de kommer ihåg att komma. Jag gav dem två tider i början och oftast dög de upp på den sista.

Säg inte att hasch är lätt drog.

Arbetstiden är så förbi. Men pensionärslivet kom först 7 år efter pensionering. Jag blev anhörigvårdare de första 7 åren.. De år jag tog hand om min sjuka sambo spökar ibland. Jag vaknar än halv fyra och rycker upp mig. Han väckte mig ständigt då och det förstörde sömnen för evigt.

När vi två än var aktiva fotografer hände det att vi gick upp med solen för att fånga morgonljuset. Naturfoto handlar mycket om ljus. Idag kan du manipulera bilden men vid den analoga tiden och film var det du tog det du fick. Jag saknar den tiden, den precision som behövdes för en bild. Det hantverk som styrde.

Dock är också det förgånget. Det digitala har tagit över. Jag har nästan slutat att fotografera. Det dog när min sambo inte längre tog en kamera i sin hand och inte orkade längre in i skogen eller att resa. Nej, man är bunden som anhörigvårdare, det blir någon timme i veckan för egen del och det räcker bara till de nödvändiga man måste göra.

Hobbyer dör. Svårt att få liv i det igen.

Att vandra finns kvar även om det utländska turerna ser ut att vara oöverkomliga även i år. Inte bara åldern utan alla restriktionerna styr ens vandring. Jag hade lämnat den svenska fjällen bakom mig men just nu ser det ut som enda alternativet denna sommar. Förra året var det Sörmlandsleden och promenader vid havet. Planen att vandra ”Dream Trail” blev just bara en dröm. Det är många som har fått ändra sin planering. Vissa glädjeämnen finns. Har aldrig sett så många människor, barn och vuxna, ute i skogen.

Jag soffvandrar Appalachian trail. Betydligt enklare än PCT, ser så ut på papper. Men också mer trängsel. Inte så roligt med diverse varningar som att gå aldrig ensam, mm. Kan säga att jag har aldrig varit rädd ute – än så länge.

Vad kan hända då? Rånad i ödemarken? Fast Appalachian är mindre ödemark än PCT. Något lättare att proviantera?

Det som lockar mig är ensamheten i vildmarken. Tystnaden. Enkelheten. Att bara gå. Vara fri.

Tänker du vandra något i år? Kanske har du planer på Pacific Crest Trail någon gång? Hör av dig. Några tips kan vara användbara.

Bilder överst: Macomb Ridge, High Sierra Kalifornien. Träd: två almar i Järna, tidig morgon i mars.