En ask tändstickor och vandring längs gruvor och kolarkojor.

Utvalda

Hemma igen från Sörmlandsleden. Den förra rundan avslutades i åska och regn men skam den som ger sig. Torkade upp hemma. Fyllde på mat och var på väg igen. Det fanns en liten bit jag inte hade gått förr, vintern kom fast det var vår. Nu är det också gjort. Hemma igen efter en tur med toppenväder. Har duschat länge, ätit en lyxigare middag än vandringens nudlar och frystorkat. Dricker vin som experterna säger att man måste dricka i alla fall en gång i livet.

Vad är det för mer vi ska göra en gång i livet?

Det intressanta på Sörmlandsleden är etapperna som visar Sveriges historia. En sådan är t.ex. Etapperna 37.1 och 37.2 från Koppartorp till Kungstorp. Från en gruva till en annan, från inmutning till kolarkoja. Stenhögar som visar det hopp våra förfäder hade om bättre liv – bara man ansträngde sig.

Det var hårt arbete som lyfte Sverige till världskänd framgångsland och stabilt skatteinflöde. Idag har vi rört oss bort från egen ansträngning mot allmosor och bidragsinkomst. Att få hellre än att ge. Det är inte längre nödvändigt för varje person att arbeta, pengarna kommer ändå. Vissa sliter i lågbetalda yrken och bidrar till de icke arbetande.. Det är till och med ibland bättre att inte arbeta, bidrag är mer än låg lön.

Jag tror att politiker har missat hur Sverige utvecklades, vad gjorde oss framgångsrika. Det var inte bidragssystem. Det var inte försök att vara humanitär aningslös stormakt för hela Världen. Det var arbete. Det var envishet. .Det var hopp om bättre liv för ens barn. Det var även Gudstro. Det var allas insats för det gemensamma bästa. Då räckte det även till för de behövande i landet.

De som sökte bättre tillvaro kunde även utvandra. Mellan 1851 och 1910 emigrerade knappt en miljon människor från Sverige till Amerika. Det var ingenting för latmaskar och arbetsskygga.

Historiens vingslag är nära bland stenhögarna. Att förstå historien ger oss förklaringar till nutiden.

Sörmlandsleden är nära 1000 kilometer lång och går på svensk lågland med skog och en del klippor, vid sjöar, hav och mossmark.. Som sagt gamla gruvområden och torp, kulturmark.. Hyggen. Så många hyggen! Det är också döda skogar tack vare granbarkborren. Skyltar som varnar för fallande träd och rekommenderar en omväg. Det är uppgrävd mark efter vildsvin. Tystnad. Det finns så tysta platser att det enda som hörs är ens egna hjärtslag. Det är tomt av folk så här på hösten, bara några tyskar som drömde om att vandra vid havet.

Så, vad är det vi ska göra en gång i livet? Det låter stort och uppfordrande. Jag ville resa till Burma och se Pagan, det var min barndomsdröm. Min far hade köpt en bok: Vår Vackra Värld och där fanns bild och beskrivning över Pagan. Att stå där på ett tempeltak och se över landskapet med tusentals pagoder är det största jag har upplevt – mina barn oräknade. Då var Burma stängt för turister, men… Jag ville göra en riktigt lång vandring långt borta i annan natur än den svenska. Det blev PCT. Jag ville se Venedig med Scuola Grande di San Rocco, dess takmålningar av av Tintoretto. Rom var också på listan. Sixtinska kapellet. Mer… Jag har än önskemål men inser att tiden jobbar mot mig.

Av mat var rysk kaviar något extra, men inte så ok idag. Ryska flyglinjer serverade kaviar och rysk champagne för alla resenärer på den gamla godare tiden. Men allt detta är bara materiellt, en stund av lyckokänsla. Det finns större saker.

Att lyckas i sitt arbete och se resultat som gör en skillnad.

Att känna sig älskad och älska tillbaka.

Ta hand om varandra även när det kostar dig.

Att hålla sitt nyfödda barn vilket jag aldrig fick göra efter förlossning för de utbildade vårdarna tog hand om barnen på den tiden. Där låg vi kvinnor tomma och utmattade och fick inget för det på direkten. Jag vet att den stunden är oersättlig och påtalade det till personalen på mitt arbete med gravida. Låt alltid modern hålla barnet först på en gång, oavsett läget.

Kanske göra en tjänst för någon vi inte ens känner? Halvvägs på min vandring märkte jag att tändstickorna var spårlöst borta. Jag vände tillbaka mot närmaste affär och passerade en bondgård som sålde marmelad och gårdsprodukter. Ut kom en kvinna och frågade om jag behövde något. Bara tändstickor, sa jag, är på väg till affären. Hon försåg mig med en kopp kaffe och gick sedan hem för att hämta tändstickor.

En liten åtgärd som gjorde min dag och sparade 8 kilometer extra gång. Det är ont om affärer på Sörmlandsleden.

Att göra något för andra är nog det viktigaste på vår lista över saker att uppleva. I stort och smått.

Jag har nu gått hela Sörmlandsleden och en stor del av av sträckorna flera gånger. Fattas dock någon anslutningsled. Förändringarna på leden är inte av godo. Hyggen växer, resterna lämnas att ruttna. Skräp. Naturen angrips även av sina egna fiender. Vildsvin, Granbarkborre. Naturen växer, frodas, skadas, faller och dör. Så även vi. Naturen finner alltid en utväg, men den kan vara obeboelig för oss. Om vi människor gör smarta val för överlevnad är jag mer tveksam till. Det fullständigt onödiga överfallskriget mot Ukraina är bara ett exempel om människans galenskap. Men tyranner dör, även denna gång. Dock är minnet kort hos människor.

Åldern tynger. Den nödvändiga ””om vi gör så blir det så” analysen, förmågan att räkna ut konsekvenser och inte längre påstå det såg jag inte komma är bättre hos oss äldre. Vi gamla kan dra slutsatser av det förgångna. Men ingen har tid att lyssna.

Regeringen borde göra en tur längs gruvor och dra slutsatser innan de bränner nästa budget till något som inte bär frukt eller nytta.

Bilder uppifrån: Stoll i Tuna från 1886, nästa två Kärrgruvan från 1786, en tempel i Pagan, kaffe på lantgård. granbarkborrens härjningar i Stavsjö.

PS Kommer att lägga ut min utrustningslista senare. Hava tålamod.

En finns dock på https://blogg.iniskogen.se/2018/12/12/minimalistiskt-liv-och-min-utrustningslista/

Lite olika listor för olika områden så en aktuell för svensk lågland och fjäll kommer..

Invasiva arter i den svenska skogen.

Utvalda

En skarv satt på stenen. Den kändes helt malplacerad för jag tältade vid en skogssjö i Sörmland på Lugnets naturreservat, inte vid havet.

Fågeln satt på en sten i Kvarnsjön tills mörkret la sig och stjärnorna började lysa. Vart tog den vägen sedan vet jag inte. På morgonen syntes den inte till.

Har ni tänkt hur stjärnorna ser ut när det är beckmörkt och de tycks ligga väldigt nära? Inga stjärnmönster, snarare fyrkanter.

Jag vandrade genom Lugnets naturreservat även förra året men nu såg jag en ovälkommen förändring. Marken var uppgrävt av vildsvin. Oavsett vart i Sörmland du går finns det vildsvin och de bryr sig inte om föreskrifter som att inte skada naturen, bryta kvistar och sånt.

En kväll slog jag tält på en mindre fin plats, vid ett hygge. Sträckan före hade alltför mycket spår av svinen. Men de sprang i grupp – lät som en galopperande arme´- förbi tältet ilsket grymtande. Jag hade valt fel plats.

Skadorna för skogen är inte räknade men vildsvinen skadar plantor och dör trädens rötter blir det ju röta.

Vi vandrare tycker att det ser illa ut.

Jag gick nästan samma sträcka förra året och ökning av ”vildsvinsmark” var påtaglig. Ja, det finns fina planer om hur frågan skall lösas men vildsvinen har tagit plats och de avancerar norrut sakta men säkert.

En annan förändring var ökad antal döda träd, granar närmast. Granbarkborren avancerar också.

Roströd barr låg på stigen. Vissa träd var gråa. Skyltar dög upp om granbarkborren och risker för fallande träd. En sådan plats var Henaredalens naturreservat. Så skyddad att även tältning var förbjudet. Men det bryr sig inte inkräktarna vildsvin och barkborre om.

Naturen har sin gång. Växer, frodas, dör, återuppstår, förändrar sig. Vi kämpar mot de ovälkomna bosättarna, förgäves. Hur ser de svenska skogarna ut om 10, 20, 30 år?

Samma fråga kan vi ställa om hela Sverige.

Sörmlandsleden går genom flera hyggen. Kändes att de har blivit fler den sista tiden. Att trampa genom risiga hyggen är inte kul. Inte vackert. Inte rogivande. Efter en natts åska och störtregn blev det som att vada i lervälling. Jag vek så småningom till asfalten och tog buss och tåg hem. Ca 130 km och 6 nätter i tält, ett i vindskydd.

Sörmlandsleden ligger nära mig med en anslutningsled. Det är därför jag har gjort en del vandringar, korta och lite längre där. Men förändringarna är inte positiva för vandraren. Det finns än guldkorn, vackra platser, stilla sjöar och ibland så tyst att enda ljudet som hörs är ens egna hjärtslag. Tystnad är exklusivt idag.

Det känns dock att jag är ganska färdig med Sörmlandsleden. Kanske en tur till? Eller bara en kort till någon favoritplats, någon gång.

PS. Som syns är jag ingen fågelfotograf.

En liten höstvandring med skrämselkrydda.

Utvalda

Liten höstvandring på Sörmlandsleden. Löv täckte stigarna, ibland var det svårt att veta vart var leden. Dock är Sörmlandsleden ganska bra märkt med röda ringar i träden och pilar som visar riktningen.

Jag startade från Lissma längs Huddingeleden tills jag kom till Sameslingan och nådde Sörmlandsledens etapp 5:3 och sedan vidare till 5:2. Etappen 5:3 var en enkel sådan inga svårigheter. Men 5:2 hade partier med fallna träd huller om buller så jag fick gå runt röran, hoppa över, undra vad hade hänt. Som om en våldsam storm hade gått över platsen.

Tältade nära väg 257 i skogen och vid sjön Tärnan. Inga speciella tältplatser.

Vid etapp 5:2 finns Transjön som man når genom en märkt stig. Den platsen var speciell. Nära vindskyddet fanns vattensjuk mark med fallna träd och massor av trädsvampar.

Vattnet i sjön går att dricka. Det var svagt gulbrunt i färgen men smakade okej. Bäst dock med vattenrening.

Det var en magisk plats. På vägen hem avvek jag dit en gång till. Det klarnade upp lite så jag tog bilder och bara gick runt tills det blev nästan mörkt. Nej, jag stannade inte eftersom ett gäng samlades till ett party på platsen

Området Transjön var en plats jag gärna kunde återvända till – någon gång.

Djur? Hästar i hagar förstås. Det är en del vägvandring förbi gårdar. Kråkor, en häger, en ekorre och en gris som nöffade runt tältet och försvann när jag försökte kravla upp. Det är stilla i naturen om man borträknar polishelikoptrar som hovrade nära. I timmar. Det kändes lite kusligt att se helikoptern med sina blinkande ljus alldeles ovan mitt tält ett par gånger. Aliens? Vid den nästa igenvuxna sjön Tärnan?

Nej, det var bara personer som hade hört smällar i närliggande Vansta och larmat Polisen. Så polisen sökte av området med flera patruller och helikopter. Men de hittade ingenting då som förklarade smällar eller något brottsligt. Klockan 21 någonting avbröt de på grund av mörkret antar jag. På morgonen i sjutiden vaknade jag av fem skarpa smällar efter varandra. Jag är inte en ängslig typ och känner mig alltid trygg i skogen men nu kändes det inte helt prima. Älgjakt? Nej, det var slut redan. Men jag såg inget och inga.

Jag åt frukost, packade ihop och gick tillbaka till leden från min tältplats.Jag försöker alltid tälta en bra bit från leder. Natten är djurens tid. Även de använder leder.

Årets sista natt ute? Någon på nätet har startat en ”rörelse” om att sova en natt ute varje månad och så se naturens skiftningar. Det kanske vore något? I år har det blivit bara 22 nätter ute, inte rekord precis.

Sörmlandsleden är mestadels lättvandrad, några lite svårare upp- och nedgångar finns som på etapp 33 vid Bråviken. En del väg och skogsvägar. Många naturskyddsområden. Problemet är bitvis hästar, hästskit, cyklister, mopeder, även fyrhjulingar och som resultat sönderkörd led. Att vandra i geggan blir inte ett nöje utan viss irritation. Fallen skog kan vara som hinderbana men det är naturen som själv har orsakat det, inget att gnälla över.

Det är dags att se över utrustningen, laga revor, fixa förbättringar och fundera ut om något måste förändras och köpas. Både sovsäcken och tältet ska hänga i klädkammaren, aldrig stuvade i en klump. Tomma och nästan tomma gasflaskor punkteras och sedan kastas i återvinning. De räknas då egentligen som läskburk men inte vill affärens burkautomat ha de.

Årets vandringshöjdpunkt? Allting är än blekt i jämförelse med PCT och faktiskt det mesta jag har vandrat genom under åren. Naturen är, kan jag säga, enklare men inte mindre värt att besöka. Kanske Lugnets Naturreservat (min förra vandring)? Jag gillar ju riktig gammal skog och natten vid sjön med klar stjärnhimmel ovan och dess spegling i sjön var en fin upplevelse. Kanske de träd som hade fallit och har sitt rotsystem för vår beskådan? Att se svensk arbetarhistoria i gruvområdet Skottvång var åter en påminnelse om vilka lyfte upp Sverige från fattigdom till en industrination och välgång. Hårt arbete, teknisk utveckling och forskning blev svenska paradgrenar, kända i Världen över.

På vilket sätt glänser vi nu? Det låter som en sorglig fråga.

Träd och gruvhål – om sevärdheter på Sörmlandsleden.

Utvalda

De senaste två somrarna har covid påverkat våra resvanor. Världen har helt enkelt varit stängd på grund av oron för smitta. Många svenskar har upptäckt att ens närmiljö har mycket intressant och vackert att se. Svenskar har börjat besöka Sverige helt enkelt. Vandring är en av de saker som har ökat. Dock var det tyst nu i september på Sörmlandsleden.

Även jag har fått kasta önskemålen på väntelistan. Sommaren har tillbringats med barnbarn i en stuga vid havet. Långpromenader eller de mindre. Skönt! Sedan den närliggande Sörmlandsleden. Fjäll känner jag mig färdig med men man vet aldrig.

Både Dream Trail, Te Araroa och Appalachian (mina tilltänkta att välja från) finns bara i en guidebok så länge och kanske aldrig blir en verklighet.

Så, vackra vandringar på Sörmlandsleden?

Nej, det är inte alltid vackert i naturen. Risiga rastplatser. Skräp. Oändliga hyggen, ofta igenvuxna så det är svårt att gå. Man ser inget framför sig. Vart är stigen? (bilder ovan)

Grusvägar med den grövre varianten av grus som är så jobbigt för fötterna. Områden som är helt uppgrävda av vildsvin. Nu mera sätter skogsägare ibland upp skyltar: det är svinen som gör markskadorna inte vi.

Man får trava i snabb takt förbi de områden och stanna till när naturen bjuder på vackra överraskningar som granen på etapp 26.

Strax efter Vallmotorp finns ett märkligt träd. Det ser ut som om den hade försökt växa sig till en ek men nej, det blev en gran. Kanske även träd vill välja vilken sort de vill vara, hur de känner och inte enligt biologin?

Eller bot tallen:

Några svampar märktes också i årets stora svampflora. Stolta fjällskivlingen hade över 30 cm bred hatt. Stubbar kunde ha en svamparmé. Det är så träden slutar sina dagar, överväxt med svamp och mossa, förenas sakta med jorden. Som vi.

En geologisk sevärdhet på etapp 19, Horsbetslet. En stenbro, tio meters valvbåge av granit är sällsynt om inte unik i Världen.

Norra sidan av Sörmlandsleden visar folkets arbetshistoria. Det slit våra förfäder hade för att få bröd på bordet och bygga upp samhället. Vandraren går bland gruvhål, kolarkojor och torprester. En del av vår historia.

Åren 1836 – 1907 bröts i Skottvång (etapp16) sammanlagt 72 000 ton järnmalm. Malmen gick bland annat till kanontillverkningen vid Åkers styckebruk. Så, eventuella krig drev på utvecklingen? Idag förväntar sig Regeringen att vi super till pengarna för försvaret. Enligt budgetförslag skall höjd skatt på alkohol bekosta ökade behov hos vårt Försvar. Vad händer om vi inte super nog?

Gruvan blev sedan olönsam och las ner 1921.

Skottvångs gruvområde finns idag som kulturminne med flera gruvhål och stenhögar, kolartorp och organiserad verksamhet för besökare.Allt var dock stängt när jag passerade där. Flera schakt finns längs leden.

Vilket slit det måste ha varit att klättra ner ca 100 meter och sedan frakta malmen upp. Eller vakta en kolarkoja/mila. Jag tror vi kan knappt föreställa oss den ansträngning som svenskar la i för att bygga upp och utveckla landet.

Idag sker arbete ofta maskinellt. Idag är det datorn som styr det tunga på många arbetsområden. Hackan och spaden har ersatts med knapptryckning.

På den södra sidan av Sörmlandsleden finns flera slott och större jordbruk som kungens sommarslott Tullgarn (med vilken min ingifta släkting har haft närkontakt). Nynäs slott vars huvudbyggnad är från 1835 men godset har funnits sedan medeltiden. Toreholm, fd. Gäddeholm nära Trosa från 1300, senare ombyggd och har haft flera ägare. Hörningsholm finns på Mörkö Släkten Bonde äger slottet sedan 1746.

Så, du kan vandra genom gruv- och torpområden, lite folktro och slottsparker. Nog finns historia om Sverige längs Sörmlandsleden.