Försvara landet?

Julen är förbi. Julgranen har hamnat på så kallad återvinning. Min Jul var helt enkelt julig. Men nu är Julens frid borta. Vi ska förbereda oss för krig. Det var ett långt hopp från God Jul och Gott Nytt År till oändlig sträcka av våld och offra livet för det.

Se på Ukraina, Israel/Gaza, alla andra bråk och krig som pågår. Inte är de lugnt och fredligt i Sverige heller. Att hamna i kulregn eller få huset sprängt kan väl räknas som  tillvänjning.

Det pågår ett upphaussat rop att vi är snart i krig. Börjar undra om Världen, läs makthavare, vill ha det så. I Sverige diskuteras om att låna pengar för militärutrustning.  Vi ska skuldsätta våra barn för krig. Det hörs från den röda sidan rop om höjd skatt för de rika, beredskapsskatt. Höjd skatt löser alltid Socialdemokraternas problem.

Först lägger man ner en stor del av den svenska krigsmakten sedan får man bygga upp det igen. Så smart. Påminner om elförsörjning. Riv först ner, bygg upp sedan är den svenska modellen.

Statsministern skickade oss till iskylan med ett kallt tal. Han poängterade vikten av att varje svensk medborgare måste vara redo att försvara landet. Medborgarskap är inte bara passet man kan resa runt med.

Medborgarskap handlar ytterst om att ”med vapen i hand, med livet som insats” kunna försvara Sverige, säger Ulf Kristersson.

Att vara medborgare innebär lojalitet gentemot landet, att göra värnplikt och vara beredd att försvara landets demokrati, frihet och styrelseskick.

Kristersson klargör att om man inte är beredd att göra detta, ska man inte vara svensk medborgare.

”Jag är inte säker på att alla har tänkt igenom vad det innebär att också vara beredd att offra sitt liv för det land man är medborgare i”,

Nej, du, inte ens jag. Och, kära Statsminister. Det är inte mitt fel.

Sverige har delat ut svenskt medborgarskap utan några krav att ens kunna svenska, ännu mindre vara demokratisk och med rätta värderingar, vad det nu är,

Vad tror Kristensson om folks vilja att bli dödad för Sverige? 

I de länder där folkblandning är lik Babels torn finns föga patriotism för landet. Det finns vi känsla i de olika grupperna för hemlandet, som inte alltid är just Sverige.  Detta visar sig i små situationer som student utspring med hemlandets flaggor, inte Sveriges som betalade utbildningen. Det manifesteras i demonstrationer för Palestina eller andra hemländer när något händer. Det visas i semesterresor till länder man har flytt ifrån.

Svenskar visar patriotism i sportsammanhang och i sällsynta fall för kungahuset eller speciella dagar. Kanske vid vinst i Melodifestival. Vissa forum där patrioter samlas.

Alla dessa Babeltornsländer har interna bråk, skjutningar och sprängningar vilka riktar sig från en grupp till en annan grupp. Sverige har utmärkt sig i detta och blivit känd i Världen.

Att dessa grupper enkelt skulle enas i krig och försvara landet är en utopi. Det får majoritetsgruppen sköta. Även där uppstår frågan: varför då?

Då måste överlevnadsbehovet in. Det är gemenskap, vi i Sverige, en Statsminister bör kommunicera inte splittrande utskällningar.

Regeringen har inte ingjutit vi känsla utan hånat landets svenskar. Allt svenskt är barbari och Midsommar och andra töntiga saker.  Endast vid sport kan de svenska färgerna hedras. Varför skulle vi   stötta de Regeringar och offra livet?

Regeringens uppgift är att skydda folket. Det går inte att välta det på någon annan. Medverkan är folkets del.

Nej, att offra mitt liv har jag definitivt inte tänkt på. Det stod ingenting om några skyldigheter i blanketten jag fyllde i för medborgarskap. Det var övervägande frågor om vart jag hade bott i Sverige. Inga avtal. När jag blev svensk medborgare skedde det för min del av praktiska skäl. Min familj var på väg till ett biståndsarbete och ifall det blev krig där skulle vi hamna i olika räddningsgrupper på grund av olika medborgarskap, pass alltså. Hälften svensk, hälften finsk. Jag hade bott i Sverige nästan halva livet. Så jag bytte medborgarskap från finskt till svenskt som jag uppmanades att göra. Inte så stor skillnad i praktiken då.

Jag bytte också till ett liknande land än Finland, icke medlem i någon organisation för gemensam krigföring. Det var då det. Idag är neutralitet närapå skällsord. Likaså pacifist. Drömmen om en fredlig Värld med endast vackra solnedgångar har kanske aldrig existerat.

Jag tror nog att byte av medborgarskap är för många av praktiska skäl inte att de tänkte integrera sig speciellt eller sätta livet till. Folk är rörliga, Världen är mer lättillgänglig. Själv är jag så svensk att jag kan prata om vädret, svensk specialitet. Men skjuta för Sverige skulle jag aldrig göra. Jag är den som reder ut kaos.

I regel skiljs folk åt just med passet på landets gränser. Ni får komma in, inte ni. Men för Sveriges del har passet för inkommande ingen betydelse. Du säger bara ett magiskt ord: asyl. På sikt ger det även nackdelar. Vi blir alltför splittrade. Utan gräns finns ingen Stat. De flesta länder i Västvärlden består nu mera av så många nationaliteter att de är som Babels torn. På gott och ont. Den fredliga berikande samlevnaden är utopi.

Jag tycker att var och en ska göra sitt bästa för landet de bor i oavsett medborgarskap och ursprung. Arbeta, betala skatt och ta hand om de sina. Vara en god människa.

Pass är bara ett sorteringsinstrument nu mera.

Krig mellan nationer är ett stort misslyckande i Världens mänskliga relationer. FN är som på lerfötter. Det räcker inte att käfta där. Instrument saknas. Kanske också viljan för fred är för liten i Världen. Kan hända att de vi valt att representera oss i olika sammanslutningar är inte de bästa för fred eller någonting alls?

PS, Ingenting är så säkert som osäkerhet och alla påstående kan visa sig icke stämma just för dig och kanske inte någon alls.