Eftersträvansvärda karriärer och kostsamma barn.

Utvalda

Dagens förlossningsvård är omdiskuterad, milt sagt. På Internet finns många som är missnöjda, med rätta också. Förlossningsvården har krympt både tidsmässigt och i antal platser, trots att befolkningen har ökat. Barnmorskorna är också missnöjda med arbetssituationen och lönen.

Synen på den gravida är idag, ska jag säga, kallare.

Länge sedan i landet Sverige var mödravården annorlunda, både sämre och bättre. På 60 – talet och före var graviditet barnmorskans graviditet. Hon kontrollerade men sa inte mycket. Var det något kunde hon meddela det i uppfostrande ton. Hon var den som visste.

Efter förlossningen – utan någon som helst smärtlindring eller pappan närvarande – låg mammorna kvar på BB tills de var feberfria och barnet nått igen födelsevikten. Vi såg knappt våra barn utöver de 5 gånger 20 minuter per dag vi skulle amma. Barnen togs hand om de professionella vårdarna. Barnen vägdes vid varje amning och resultatet lästes upp. Vi mammor grät över vår oförmåga.

Vi behandlades som sjuka personer. Febern mättes, blödning kontrollerades. Vi låg i fyrsal och skulle ligga stilla utöver toabesök. Mat serverades till sängen.

Maken, den gifta, fick se barnet genom glasrutan i korridoren. De kunde ju smitta barnen. Inga ogifta män släppes in. I min sal låg en kändis. Den privata delen, som man betalade extra för, hade varit full. Hennes make släpptes in i rummet. Han gav henne rosor och en diamantring. Skillnad på henne och oss vanliga, som kanske fick en blomma som ett biträde kom in med

Barnen var sjukhusets barn. När utskrivningen skedde var det nästan skrämmande. Jag hade knappt sett mitt barn naken så jag klädde genast av henne i taxin. Nej, några babyskydd för bil fanns inte på den tiden.

Barnadödligheten gick ner. Mammorna var fysiskt ganska ok när de lämnade sjukhuset.

Från mitten 80 talet framåt arbetade jag som kurator/terapeut med riskgraviditeter i ett stort sjukhus. Graviditeten var nu moderns, barnmorskan gjorde det yrkesmässiga och gav snälla råd. Även den blivande fadern kom på barnmorskebesök. Män var delaktiga, ibland så att mamman hamnade i skuggan. Det är faktiskt kvinnan som är gravid i kroppen och oftast också mer mentalt än fadern. Men vi var glada över papporna som kom, det bådade gott för förlossning och faderskap.Besöken hos barnmorskan i normala fall var nu betydligt färre än förut.

Mamman kunde välja förlossningsenhet i storstad – ifall det fanns plats då. Smärtlindring var allmänt. Fria besökstider, även familjeBB där hela familjen kunde bekanta sig med barnet.Tiden på BB krympte, tre dagar kanske. Några mammor gick hem även tidigare. Vissa missade då barnets tredagarskontroll och fick efterlysas genom BVC. Några kom tillbaka med bröst som stenar och bleka av för mycket blödning. Papporna hade föräldraledigt och kunde dela den första tiden med modern.

Jag uppmanade mina patienter att stanna minst till dag fyra. Dygn tre är inte så bra på grund av det hormonella läget. Gråtdagen kallade vi det – då. Amning kommer inte heller i gång genast. Det är ingen naturlag att alla kvinnor kan amma automatiskt och har nog med mjölk.

Idag skickar sjukhusen hem mammorna efter sex (6) timmar om förlossningen var normal. Varför ska de nyförlösta belasta sjukvården? Att få barn är väl ingen sjukdom! Dock har förlossningsskadorna ökat, det hände nästan aldrig på min tid med ”mina” mammor att någon ens behövdes sy.

Jag tror att det tidstress de födande mammorna upplever bidrar till usla förlossningar. Får jag plats? Hinner vi dit eftersom resan är lång (förlossningsenhet nedlagd)? Vissa platser har ””föda i bilen” kurser. Klarar jag mig hemma efter några timmar? Om babyn inte mår bra, vad ska jag göra? Är det tryggare med flaskan? Amning sjunker faktiskt.1998 ammades 69,1% vid 4 månaders ålder och 2019 hade det sjunkit till 47,4%.

Det finns många frågor för en förstagångsmamma. Internet har inte alltid de rätta svaren.

Från det strikta omhändertagandet har vi nu nått den andra ändan, minimalt omhändertagande Barnmorskorna är för få. De gravida kvinnorna är bara till besvär. De belastar förlossningen i alltför många timmar. Helst ska ungen krystas ut snabbt, sängen behövs till den nästa. Moderskap är kortvarigt hemma. Lät inte föräldraledighet påverka din pension! Det är fint om papporna är hemma, Samhället uppmuntrar männen, men mammorna ska helst gå snabbt tillbaka till jobbet.

Jämlikhet mellan en man och en kvinna skall vara på topp just under barnets första år.

Det finns ingenting jämlikt i att vara gravid och föda barn, inte heller i att amma och återhämta sig. Varken fysiskt eller psykiskt. Det är bara politisk påhitt. Biologin finns. Att dela så bra det går är annat, men makens första uppgift är att ta hand om mamman. (Var det för gammalmodigt?)

Det är också betecknande i tidsandan att vi uppmanas från Myndigheter att sluta besvära Samhället med förlossningar och flera barn. Arbetsmarknads / jämställdhetsminister Eva Nordmark, går ut och informerar om konsekvenser av många barn. Hon uppmanar att kvinnor inte ska få flera barn om familjen inte kan försörja. dem. Missade hon männen? Missade hon flerbarnstilläggen och alla andra bidrag som gör att den arbetsovillige kan försörja hur många barn som helst? De svenska mammorna föder få barn. För få tyckte man ett tag sedan. Vem riktar hon sig mot?

Flera myndigheter, som Arbetsförmedlingen, Migrationsverket och Försäkringskassan, får i uppdrag att informera om familjeplanering och ge karriärsråd. Säger Nordmark.

Karriärråd? Är dessa myndigheter kapabla att informera om familjeplanering? Kanske skulle vi rycka upp barnmorskekårens info om preventivmedel så aborterna kunde minska? Att börja med.

Alla som kan arbeta ska arbeta. Man ska inte skaffa fler barn än man ska försörja, det är en viktig utgångspunkt. Det är därför vi ger det här uppdraget.

Exakt hur det ska gå till är upp till myndigheterna men enligt Eva Nordmark kan det handla om att jobba uppsökande eller att man informerar i samband med att man har andra kontakter med kvinnorna. Man ska också koppla på trossamfund och civilsamhälle.

Så, om du har fött flera barn kommer Staten snart och knackar på dörren och ger dig karriärråd.

I princip har hon rätt. Ingen ska ha flera barn än de kan försörja. Men Statens ingripande känns obehagligt. (Minns ni steriliseringslagen 1934-1976?) Kopierar hon Kina? Kanske ska hon åka till Egypten och ta en titt för de har haft liknande program med dörrknackning. 2 barn ska räcka. Ekonomin orkar inte mer. Viss nedgång har skett i fruktsamhet, men inte tillräckligt eftersom Egypten spanar nu efter ettbarnspolitik. Ändå, de ligger inte ens på topp i Världen. Så inte vi heller.

Med tanke på miljö, landets ekonomiska resurser och framtida utmaningar av olika sort är kanske barnafödandet något vi får avstå ifrån. Ett barn och sedan steriliseras både mannen och kvinnan? Barnet snabbt till samhällsvård. Då förloras inte arbetsår och livet kan levas som en pensionsplanering. Karriärerna blomstrar.

Något att eftersträva?

PS. År 1999 var barnafödandet det lägsta någonsin i Sverige, 1,5 barn per kvinna. Under 2000-talet ökade barnafödandet fram till 2010 men därefter har det minskat. År 2021 var det summerade fruktsamhetstalet 1,67 barn per kvinna.

Mot dybotten

Utvalda

Sverige sägs ligga bra till i alla sociala mätningar. Det beror på vilka länder man jämför med. Det finns flera länder idag som är lik terrorfästen. Men, man anar ett sluttande plan även i Sverige. Saker och ting i Samhället har förändrats sakta till det negativa och bristfälliga. Snart räcker ingenting till, varken polisen, vården, skolan eller militären utan hjälp. Rättsväsendet har också varit i gungning med domar som är lik importerat gods. Yttrande frihet är inte så stabilt. (Nej, jag gillar inte bokbränning oavsett bok.)

Vi måste inse att grunderna i vårt Samhälle har förändrats. Den sociala anpassningen till Samhället, det som sker nästan osynligt genom föräldrars exempel och fostran av barnen, har brutits. Det där att veta intuitivt vad som är rätt och fel. Förr kastade vi inte sten på Polisen eller eldade upp deras (våra) bilar. Vi nöjde oss med ”polis, polis, potatisgris”. Vi hotade inte samhällsarbetare inom sjukvård eller brandkår. Att arbeta, bidra, ha respekt för andra och göra livet bättre för framtiden – det som förut var så svenskt – tycks vara förgången tid. Ansvaret i arbete är också något som krackelerar. Att höra hur det är på arbetsplatser från de äldre vilka än jobbar visar att många yngre är där bara för sin skull inte för arbetets, klienternas, patienternas osv.

Det kanske är så i stor del av Världen? Samhällen raseras sakta. Så även den västliga framgången. Ytan har kraschat, kvar är färden till bottenlös dy.

En dag inser vi att det land vi lever i är nästan oigenkännlig. Vårt gemensamma tanke om ett land, tillhörande oss och mitt sten i dess bygge är försvunnen. Jag drar, sa en partiledare. Hon menade inte sin avgång utan att fly i krigsläge. Hon var inte ensam och udda.

När bidragen sinar drar nog många och söker lyckan annanstans. Är det därför Regeringen har en allmosebudget? Att rätta till problem är för besvärligt.

En tusenlapp hit, en annan dit håller folk på plats utan klagan ett tag till?

Ändå, vi hör till de bästa av Världens länder. Tänk efter hur djävulskt det är på botten av skalan.

Ånger och förlåtelse.

Utvalda

Förra året gick jag ut en dag men backade och stängde snabbt dörren. Någon sköt ute i centrum mot en restaurang och gymnasieskola, mina närmaste hus, klockan tolv på dan, sprejade som det heter. Ingen dog, bara flera restaurang gäster skadades av glassplitter. Polisen var snabbt på plats eftersom de huserar gaska nära.
Jag bestämde mig att följa fallet och se vad han ca 19-20 år gammal man fick som straff. Samhällstjänst i två månader.
Vilken tjänst vill ha en som skjuter vilt, undrade jag. Hur skulle det förändra hans beteende?

Ordet konsekvens och ånger saknas ofta. Då är det också svårt att förlåta de som gör våra liv osäkert.

Nu fraktas kvinnorna som deltog och stöttade mördarsekten IS ”hem”. Stöd rinner in. Daghem samt skola tar hand om barnens behov. Tveksamt om någon vill anställa dem så socialbidraget, barnbidraget och bostadsbidraget ger en helt okej levnadsstandard. Kanske även barnpension om maken dog i IS strider. Barnen kan dock omhändertas men om det håller i längden vet ingen idag. Det är ord mot antagande.

Vi sorterar inte ut människor. Vi omhändertar. Det egna ansvaret är inte nödvändigt hur du än bedömer saken..

Att döma någon i Sverige för det som har hänt i Syrien är svårt.

Ingen kan tvinga någon att ångra sina ”synder”. Jag vet inte om IS kvinnorna gör det. Att vara indoktrinerad i en sekt är svårt att bryta, även om man så vill. Att förlora drömmen om ett perfekt liv i en kalifat är svårt att acceptera – gissar jag. Var och en av oss har sin tro på någonting. Att stämpla tro som kriminellt kan vara nog så komplicerat.

Jag kan ha viss förståelse hur sektliv påverkar människor eftersom mina föräldrar var stränga laestadianer. Livet var oerhört begränsat. Jag bröt ut som myndig, mina syskon inte. Vi mördade dock inga. Bön, ånger och förlåtelse var det som användes.

När jag arbetade i ett biståndsprojekt utomlands (länge sedan) och det blev krig i landet sa de svenska myndigheterna att det var vårt eget fel att vi befann oss där. Ville vi lämna landet före kontraktens slut skulle våra löner och försäkringar klippas av. Våra egna val. Nu klarade sig situationen upp men några reste iväg genom krångliga vägar eftersom flygplatsen var stängd.

Men vi var ju bara arbetare i ett svenskt biståndsprojekt. Inget att bry sig om. Eget ansvar var än gångbart. Det har krympt under åren ser jag.

Vissa människor kommer aldrig att rota sig här. Och vi som har rotat oss ser våra rötter vara utan betydelse för landet under förändring.

Ropet efter en superkvinna.

Utvalda

De får växa vart som helst men inte på min tomt, sa en stugägare när Lupinåkern närmare sig hans grönsaksland. Lupiner är inte populära, bara just den stunden de blommar som vackrast. Sedan vill vi bli av med dem.

Området hade till och med en dag då de boende rensade frökapslarna för att bränna dem.

Lupiner sprider sig effektivt. Det är en invasiv art. Den tar död på andra växter. Snart finns en Lupinåker i stället blandade blommor och gräs. Även de små insekterna och fjärilarna försvinner. Får lupiner ett fäste på din tomt har du snart överflöd av de.

De förvildade amerikanska lupiner sedan år 1900 fått stor spridning i Europa. Det finns andra växter och djur som tar snabbt över. Jättebjörnlokan är en. Vildsvin en art, likaså kanadagås. Det man gladde sig åt i få exemplar har tagit över och behandlas nu som ovälkommet, risk för naturen samt andra varelser.

Är det så även med oss människor? Den nyfikenhet vi svenskar mötte utlänningar på 50 – 60 talet har bytts till tidningsrubriker om skjutningar och knarkhandel. Till rädsla och förändringar av våra vanor. Till språkproblem och utsatta områden. Arbetslöshet. Det är det som står i media som om vi alla vilka har invandrat vore kriminella, bidragsfuskare, knarklangare, kvinnoförtryckare, med ett vapen i handen.

På 50 – 60 – talet var åsynen av en beslöjad kvinna eller en svart man exklusivt och något vi vände oss efter på gatan. Turister i Sverige från fjärran länder, vad roligt! (Vi finnar var däremot ofta jävla finnar.) Idag, när över 55% av män i ålder 14-44 år i min kommun är invandrarmän främst från Mellanöstern/Afrika är det exklusiva definitivt borta. Gymnasiet nära mig ser ut som om det vore en utländsk skola. Att bära slöja i tjänsten är tillåtet, även med en tjänsteuniform. Men ve om du kommer med din konfirmationskors!

Den kulturella förändringen som sker handlar dock inte om kläder utan avståndstagandet från det vi har uppfattat som svenskt, bra, sättet att leva i ett svenskt samhälle. Arbetsvilja. Skatteinbetalning. Skattefinansiering av olika nyttigheter som skola och sjukvård. Jämlikhet. De regler, lag och uppfattning om god sed som finns i Sverige är utklassade av en del invandrare. De som syns. De andra är väldigt tysta.

Enligt den svenska grundlagen kan invandrare välja i vilken mån de vill ingå i den svenska kulturen – vad det nu är – och vad de vill behålla av sin egen.

Men det var inte klankultur lagstiftaren tänkte då. Inte hederskultur. Inte byggandet av fler moskéer. Inte de svartklädda beslöjade kvinnorna. Jag tror inte Regering och Riksdag begrep vad kultur och religion är, dess uttryck, när lagstiftningen gav integration och assimilering nobben.

Jag har undrat över den tystnad som råder, speciellt i så kallade utanförskapsområden. Det är inte många som öppnar munnen, hjälper Polisen, vittnar och tar till sig fördömande eller skuld. Även politiker, senast Damberg, krystade något om tystnadskultur. Jag antar att folk är rädda. De vill inte lägga sig i. En rädsla som även råder hos politiker och media men då handlar det om att inte bli det värsta som finns: rasist.

För, det viktigaste är att inte bli rasist speciellt inte vit rasist. Inte ens antyda att invandring har även negativa sidor. Inte kränka någon, vem den nu är. Inte ge SD utrymme.

Fast jag tror att det håller på att spricka nu. Lite.

Det måste ha varit en pinsamt när BRÅ rapporten visade öppet att invandrare och deras barn födda i Sverige leder kriminalligan. Att en del svenskar har också negativa sidor är lättare att stå ut med. Det gror sakteligen en ilska hos folket. Men reaktionen är i otakt med utvecklingen, efter åratals blundande, acceptans, eller tron att det händer inte oss. Man brydde sig inte innan. Tills man själv drabbas. Tills man genom en tolk talar med pressen om sitt missnöje och smärta.

Även tjänstepersonal som borde larma kniper käft av rädsla. Var och en har sin familj närmast och då gäller inte regler.

Men – tystnaden liknar politikers agerande. Det nu mera berömt oacceptabelt eller det såg vi inte komma härskar lite överallt, inte bara i politiken utan kanske i hela landet. När ringde du själv polisen sist när knarkaffärer gjordes upp framför dig? Eller när alla cyklar lyftes till en bil från cykelstället? Inte ens jag ringer längre. Polisen har inte tid att komma. (Jag har full respekt för polisen och har haft utmärkt samarbete med dem genom jobbet men det är svunna tider.)

32% av folket som intervjuades nyligen är oroliga för att hamna i skottlinjen och bara vart femte tror att politiker löser problemet. Det finns optimister i landet.

Skall vi bara vänja oss? Troligen, ingen kommer att rädda oss. Vi riskerar att bli Nordens Mellanöstern. För politiker, senast döende L, tar ett varv till om hur de kan hålla SD stången. Politiker pratar om tvång att spara till en bostad, tvång att välja elbolag, rätt till surrogatmödrar och rätt att ge blod som homosexuell. Kanske måste vi visa vaccinpass för att äta i kvartersrestaurangen. Landet skriker om lugn på gatorna, slippa våldtäkter, ha en fungerande skola även på förorter, över bostadslösa svenska pensionärer, rensa klanområden eller om framtida elbehov. Det handlar inte om klimatet där uppe, inte heller hur många gånger vi ska vaccineras utan närliggande behov på marken. Liv och död. Men politiker föreslår strunt, petar i småsaker, försöker begränsa den lilla frihet vi har samt lurar väljare med snack om lägre skatter. Mera pengar är alltid gångbart för vi röstar ju om det vi kan få inte det vi kan ge.

Sjuklövern kommer inte att rädda oss. Inte SD heller.

Nej, jag tror inte att SD kan ”rädda” landet och få till stånd någon sorts 1950 års idyll, men förstås med Internet. Situationen är för komplicerad och också beroende på andra länders välvilja, de som kommer över gränsen, vår lydnad både mot EU och FN. Världen är som utan gränser idag. SD är parias fast lite mindre idag med stigande röstsiffror. Det behövs samarbete över alla partigränser om verkliga, akuta behov i landet.

Men när partierna inte ens kan prata med varandra hur kan de då komma på hållbara, breda beslut?

Landsfadern fick nog och gick. Nu ropas det efter en kvinna. Varför ropas det inte efter en superhen, könlös varelse med extraordinära krafter som städar gatorna, lyfter ut de kriminella icke svenskarna från landet, låser in de svenska brottslingarna och börjar tänka efter med alla partier: vad behöver Sverige för att åter bli en framstående nation, inte toppa listorna över kriminalitet och bidragsförsörjning.

Jag tror att resurserna finns. Eller? Men jag är inte säker att politiker är de rätta att åtgärda något de själva har raserat.