Föda barn och bli mor – en ojämlik historia.

Utvalda

Politikernas klagan på nyförlösta kvinnor gör mig förbannad. Ordet jämlikhet kläms in i allting, som graviditet och förlossning, där inget jämlikhet finns eller ens hör till.

Föräldrapenningens delning är ständigt under diskussion. Om modern till ett spädbarn tar ut flera dagar än fadern av föräldrapenning påstås det ske en rejält negativ utveckling för moderns arbetsliv. Icke jämlikt delad föräldraledighet kraschar arbetslivet, lönen, pensionen och så den heliga jämställdheten för kvinnor.

Så märkligt viktiga är just dessa få månader för kvinnors hela arbetsliv. Totalt är föräldrapenning 480 dagar för ett barn varav 390 dagar i sjukpenningnivå och resterande 90 dagar 180 kronor per dag. Alltså, 480 dagar totalt är riskzonen för ojämlikhet.

Så kan det inte vara.

C lovar 50 000 kr av skattemedel till par som delar föräldraledigheten minst 60/40. Idag står det 70/30. Jag tycker 70/30 är strålande bra. 50 000 brutto är bara kaffepengar idag.

Just de dagar som inte delas jämt står tydligen för kvinnors lägre anknytning på arbetsmarknaden och till lönetappet enligt många politiker, nu speciellt C. Inte valet av utbildning, val av arbete, dålig löneförhandling och egen vilja, inflyttade kulturers seder samt den föraktade biologin. Kvinnor är ju gravida och föder barn, inte män, max i undantagsfall efter partiellt könsbyte från en kvinna till en man. Jag vågar också påstå att kvinnor står oftast närmare sina späda barn än männen.

De späda barnen är som sagt hinder för jämställdhet. Kvinnor stannar hemma för länge. Det har sina normala förklaringar men det känner inte politiker till. Kvinnor kan känna psykisk behov av att ta hand om barnet de nyss födde. Kanske få tid att återställa kroppen efter nio månaders graviditet. Det är påfrestande ibland att vara gravid. Någon kvinna som säger mot? Kvinnor kan till och med amma länge. Pumpa på jobbet är hedervärt så den jämlike mannen kan ge flaska, inte att amma hemma. Löneutvecklingen kan ju krympa med varje mjölkdroppe.

Så, det är barnets första år som sinkar arbete, jämställdhet och lön för att inte tala om pension, men bara för kvinnor. Män som är föräldralediga får medalj?

De återstående 17 åren i ett barns liv är helt fria från att drabba jämställdhet. Måste inte vi göra något åt det också? När kommer kvotering för VAB och föräldrabesök i daghem, BVC och skola? Får man extra betalt för det också om föräldrar delar exakt rättvist?

Är det med en sedel i handen politiker försöker lösa olika problem, riktiga och påhittade? Svaret är nog ja idag.

Det finns än personer som tycker att mammor oftast är mer lämpade att ta hand om de små barnen. De gammalmodiga alltså.

Mamman bör inte lämna ifrån sig barnen under de tre första åren, sade Annica Dahlström, professor i histologi och neurobiologi vid Sahlgrenska akademien vid Göteborgs universitet. Män förstår inte hur sköra barn är. De rycker axlar ur led. De låter barnens huvud hänga och slänga så att de får skador på blodkärlen i hjärnan, sade hon vidare och konstaterade: De flesta män är inte lämpade att ensamma ta hand om små barn.

Jag kan instämma i att kvinnor har en stor fördel – sedan flera tusen år – men inte så hårdraget som Dahlström. Jag har träffat flera fina pappor och många hjälplösa också. Vi är bara djur och i djurvärlden tar honan hand om barnen och i bästa fall hanen bidrar med mat. Visst, människor är mer utvecklade – är vi ? – men än är kvinnan gravid och det sker en psykisk utveckling mot moderskap och hon har därför oftast övertag i början med barnet. Män brukar hänga efter i den processen. Kvinnor har en fördel orsakad av sin biologi.

Det finns ingen jämlikhet i en graviditet, förlossning och den första tiden efteråt.

Att se barnafödandet och amning som ett jämlikhetsproblem i stället en biologisk bestämning är galet. Att se män som extra mammor i stället just fäder med behov att skydda sitt barn och sin kvinna är befängt. Om naturen hade avsett oss att vara lika hade vi dubbla organ och alla kunde både befrukta sig själv och föda barn utan att behöva en partner.

När försvann symbiosen och de tre magiska första åren i ett barns liv? Kanske med ökad välstånd och de möjligheter två löner i en familj gav? Då försvann de gamla psykologiska utvecklingsförklaringarna från barnens liv och vi lät dem falla i jämlikhetens namn. Någon annan, som daghem, skulle fostra de små barnen. Jag tror inte det är överlägset sätt.

Jag vill att mamman får minst 9 månader för sig av föräldraledigheten. Någonstans där börjar symbiosen avklinga och babyn kravla iväg från henne en stund. Graviditet är 18 månader brukade jag säga i mina föreläsningar. 9 månader i kroppen och 9 utanför. Jag fick alltid applåder i den punkten, även från män. Igenkännandet var stort.

Men, det var då det, före kvoteringar, genus och allehanda fejkfeminism.

Jag tycker inte heller att barn som inte än kan tala och uttrycka sina behov skall vara i daghem. Att ha ettåringar i daghem räknar jag som felbehandling, ur deras utvecklingsnivå. Dessutom saknar ca 40% av personalen i förskolan adekvat utbildning. Där saknas politikerinitiativ med löneutveckling för utbildade.

Det finns åtgärder som skulle gynna kvinnors arbetsliv. Det saknas intresse hos politiker att höja värdet på typiska kvinnojobb, speciellt de inom Kommun, omsorgsyrkena. Se bara på äldreomsorgen och barnomsorgen. Det kanske blir så att ingen i framtiden vill ha omsorgsjobb om anställningsvillkoren inte förbättras och utbildning samt svenska blir krav?

Slopa också flerbarnstillägget helt. Det är otidsenligt.

Staten borde lägga ut för kvinnan (eller ska jag säga den födande personen) ett års pensionsinbetalning beroende på hennes inkomst innan graviditeten, förutsatt att hon tar ut någon föräldrapenning. Max för 2 barn.

Vi bör också sänka arbetstiden generellt så vi hinner med våra barn och även de gamla. Många arbetar ihjäl sig. Fast då måste även de som inte arbetar utan lever av bidrag hugga i.

Skattenivån är också för hög. Rensa bort onödiga utgifter. Inga rosa enhörningar och meningslösa myndigheter.

Låt familjerna besluta själv om sitt liv och vården av sina barn. De är ju experterna.

Man anar ett slags förakt från olika skribenter och politiker mot kvinnor som tar hand om sina egna barn, i ren Myrdals anda. Familjen är inte längre den grundläggande enheten i Samhället. Staten ropar efter daghem, fritidsgårdar, skola, socialtjänst, språkförskolor, polis och behandlingshem för barnuppfostran. Orden mor och far och deras ansvar hörs sällan och absolut inte den äldre generationen..

Det känns att något är på glid.

Och – skulle inte invandring rädda våra pensioner? Det har framförts från politikersidan att utan omfattande invandring sinar pensionspengarna? Pensionsräddarnas intåg. Hur blev det? Tvärtemot eftersom spädbarnsmammor jagas till jobbet?

Barnafödandet är lågt i Sverige. Ändå råder det vintrigt klimat mot våra allra minsta.

Har vi barnperspektiv – någonstans, någon gång?

Efter en paus på toppen av Glenn pass tog jag mig neråt mycket varsamt. Det var då jag träffade fyra personer som skakade om mig och gav dessutom hastigt dåligt samvete om hur jag hade varit som mor.

Stigen upp hade varit tungt men man belönades med otroligt häftig natur. Genast när jag trodde mig vara uppe på passets krön kom en tvär stigning till. Jag måste medge det var ansträngande men till sist satt jag på en liten platå där flera andra vandrare vilade, drack vatten och knaprade något från trailmix påsen. Alla såg lite trötta ut.

En rysk TV journalist sållade sig till gänget. Han kom från norr och skulle bara gå en mindre bit samt filma och göra intervjuer. Han började genast fråga ut mig när de andra hade informerat honom om min ålder. Fråga henne!

Han försökte få min vandring till en superprestation på grund av åldern men det gick inte. Jag hade satt mig för att vila flera gånger vid den tvära stigningen. Det sa jag inte till honom utan tyckte att hela vandringen var utan problem. Det är bara att gå!

Att gå sakta är väl inget problem? Att sätta sig vart femtionde meter vid uppgång är väl inget problem? Jag kom ju upp! Jag var på punkt 790 mile, dag 59, allt väl.

Vi avslutade intervjun ganska snabbt. Jag började gå neråt väldigt sakta. Det sker faktisk mer olyckor vid nedgång än uppgång. Gå ner är mer avancerad rörelse för kroppen fast det inte känns så. De flesta går också fortare ner än upp.  Stigen var smal och hal med isiga bitar blandad med geggig lera och stenar. Längre ner fanns ett snöfält. Det var då jag såg de fyra personerna. Av två syntes knappt huvudet.

Två små flickor och deras föräldrar kämpade sig uppåt mot krönet i snömodden.

De två flickorna hade gympaskor, shorts och var sin lilla käpp. Jag hade två gåstavar, långbyxor, rejäla skor och hade ärligt sagt jobbigt att gå.

Jag frågade föräldrarna hur gamla flickorna var. De var 4 och 5 år.

  • De ska bli de yngsta som har gått hela Muir Trail, upplyste pappan mig.

Han tog lite bilder och de skulle skickas till Internet, Facebook. Vi har tränat för det här, sa han snabbt till mig när jag sa är de inte lite väl unga. Jag frågade inte om träningen.

Min första tanke var barnmisshandel. Jag kan inte i min vildaste fantasi tro att fyraåringen hade sagt: pappa, min största dröm denna sommar är att vandra Muir Trail 338.6 km som går ofta i svår terräng och på många höjder, upp och ner, stenigt och jäkligt men fina utsikter. Kan vi göra det, mamma och pappa? Snälla!

Jag tror att fyra och fem år gamla flickor vill gå och bada, ha picknick, gunga i parken, leka med kläddockor, spela spel på Ipad, åka på en sparkcykel och gå till Disneyland. Jag  tror drömmen är Disneyland inte Muir Trail. Inte att vandra 340 km för att föräldrarna ska få rekord och skrytbilder på Facebook.

Jag steg åt sidan och balanserade i snömodden för att ge dem plats gå förbi. Barnen halkade i snön, stretade förbi mig med sammanbitna ansikten. Jag tog mig varsamt neråt. Dagen efter träffade jag ytterligare ett barn på leden, en pojke precis 7 år med sin far.

Pojken var liten för sin ålder. Hans ryggsäck var för stor. Hans ansiktsuttryck och tystnad sa allt. Han ville vara annanstans. Det kan hända att vandring med pappan hade låtit spännande, men inte så långt, inte i så svår terräng. Hans far skröt att pojken blev den yngsta pojken som gick hela Muir Trail.

Första platsen var ju redan tagen av de två småflickor.

Jag sa några beundrande ord till pojken men hans ansiktsuttryck var bara trött. Fadern försökte skicka bilder till Internet.

Visst, barn kan prestera mycket mer än vi tror. Men att medvetet utsätta dem för faror? Bara för att Internet finns innebär det inte att föräldrar måste ha rekord ungar och synas över världen.

Jag undrade tyst för mig själv. Om något händer, ett barn halkar med sina små gympadojor och faller ner i avgrunden med död som följd. Hur skulle föräldrarna lösa det? Vore inte det livets slut? Skulle anklagelserna hagla mellan föräldrarna resten av livet? Eller vore det bara ett offer man får ta?

Vilka risker är rimligt att utsätta sina barn för att synas på skrytlistor och slå rekord?

Jag hade träffat ett barn till men hon var 13 år och gick en veckotur med sin far. Vi pratade en stund och fadern frågade om nästa bit på leden. När jag berömde flickan lyste hennes ögon som stjärnor. Men i dessa tre småbarns ögon lyste inga stjärnor.

Muir Trail är ingen barnlek. Det finns bättre områden om man vill lära sina barn att vara ute i naturen. Varför är inte en lättgången veckovandring nog längre? Blir det inte lika många likes på Facebook?

Dessa små vandrande barn gav mig en mindre bra tanke om mitt eget föräldraskap. Det var inte första gången jag skämdes över mitt moderskap men nu kom igen en minnesbild. Vad var jag att döma andra? Jag hade satt mina barns liv i spel. Under en av våra resor i södra Thailand var allas liv i fara tack vare vårt vägval. Vi, barnens far och jag sket i varningsskyltar, körde vidare och hamnade på ett terroristläger. Andra äventyrliga resor… Mer …Jag har också pressat barnen att vara på topp i skolan. De skulle vara bäst.

Jag hade gjort tvångsmässiga förändringar i barnens liv utan att fråga om deras åsikter. Nu gav barnen jag träffade på leden mig en senkommen skamkänsla. Vad använder vi våra barn till? Vad kräver vi av dem för att kunna skryta? Offrad vi deras välmående för att själv få fördelar? Får barnen avstå så vuxna orkar existera?

Är vi vuxna alltid först? Har vi barnperspektiv – någonstans, någon gång?

I skuggan av påtvingade slöjor, barnäktenskap, barnsoldater, köns­stympning med mera är det lätt att minimera våra egna felsteg. Vi är så mycket bättre! Att barnperspektiv knappt syns i vår svenska  vardag och garanterat inte hos våra politikers planering är en skamfläck, lika illa som föräldrar vilka tvingar sina barn fylla deras liv med rekord och skryt på Internet.

Nedersta bilden från Wikipedia. Muir Trail.