Är du någonting?

Så här vid ålderns höst tänker jag över mitt liv. De val jag har gjort. Jag tror att biologin – arvet – styr mycket och ger oss en grundläggande möjlighetsram, men var och en gör sedan sina egna val, de bra och de dåliga.

Jag valde att börja arbeta tidigt, utbilda mig och ha en familj. Dock finns i mitt liv flera misstag som drabbade mig och andra. Livets skuggsidor finns. De dyker upp ur minnets skrymslen. Som kommen från en fattig familj har jag dock aldrig skyllt på bristen på pengar eller på Samhället. Varför gjorde jag själv så dumma val? Sent påkommet, men… Jag skyller inte på någon annan även om det kan finnas skäl till det.

Ett slags bokslut? Glädje behöver jag inte grubbla över.

Jag har gjort några helt egoistiska beslut utan att tänka på andra. Men varför skulle jag som kvinna alltid tänka på andras behov – mäns – fast dåtidens uppfostran sa det?

Jag skaffade mig en lång, dubbel utbildning, yrkestitel och blev till sist doktorand, som jag hoppade av från med lättnad. Nog med studielivet! Det fanns små stora stunder i yrkeslivet. Jag slickade i mig beröm. Speciellt min mors, hon skröt över mig. Jag var den första akademikern i min stora släkt. Modell för de yngre. De flesta unga i släkten har idag en högskoleutbildning eller mer. En släkt som kom från bönder med låg skolutbildning har helt övergett lantbruket. En normal utveckling här och i Världen.

Dock misslyckades jag i det jag helst ville göra. Jag valde yrkesmässigt enligt min förmåga och begåvning, i stället att utmana mig med det jag ville. Jag utvecklade mina hobbyer. Jag hade mina stunder i medieljuset. Men, det som var stort då är ingenting idag. Även prestationer har sin bäst före tid.

Jag tror att var och en tänker någon gång: om jag fick leva om mitt liv vad skulle jag göra annorlunda. Det är mycket och ingenting. Att börja om från början skulle bara ge andra misstag och annan glädje.

Många drömmar smälter som is i vårsolen. Vissa är bäst att aldrig förverkliga.

Livet går inte längre välja om, åldern säger så. Jag får göra fred med mig själv. Men som den grubblande natur jag är tänker jag om varför, fast det inte gör någonting längre.

Även Samhället är totalt förändrad med helt andra ramar än det jag fostrades till. Gud fanns än i min barndom som rättesnöre, men idag styr Internet och pengar många ungas liv. Framtiden är osäker för dagens barn, när min var ganska förutbestämd. Utbildning, arbete, familj, fostra barnen, ta hand om föräldrarna… inte smutsa ner släktnamnet.

I den generationen jag tillhör finns många som jag, vi som inte har betydelse annat än i liten skala. Om ett tag är vi glömda, vi som försökte bygga upp något och ha en säker framtid för våra barn. Vi som är ingenting och hamnar aldrig i historieböckerna.

Det finns ett avsnitt i ”Simpsons” som säger allt. Lilla superbegåvade Lisa, 8 år, är desperat när den enda riktiga läraren slutar. Hon springer till tåget för att säga adjö, gråtande. Hon är ingenting och blir ingenting. När läraren kliver i tåget ger han Lisa en lapp där det står: ”Du är Lisa Simpson”.

Kanske flera av oss som inte blev någonting stort, beskrivna i historien eller i media skulle behöva en lapp med vårt namn för att begripa vem vi är. Och ta hand om namnet utan att solka det.

PS. Ni ser förstås inte på Simpsons, det är ju amerikansk TV kultur. Ni har dock missat något – ibland.

Bild Lisa: By Source, Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=7781746