Ingen är så blind än den som inte vill se – om den svenska skolan.

Skolan blev igen aktuell när avslöjanden om för stor bortfall i PISA urval hamnade i pressen. Skolorna hade valt bort lågpresterande elever lite för frikostigt och på så sätt var resultaten bättre än de skulle vara.

Ingen vet dock riktigt hur och vart den svenska skolan är på väg.

Svenska skolan och PISA är en slokat växt så att säga. Trots otaliga förändringar och högar med pengar till lågpresterande skolor har skolan blivit sämre, inte bättre. Om du inte har ditt barn i de fungerande skolor som än finns på skolmarknaden. De med orättvisa köer.

Vänstern skyller på fritt skolval, elaka svenska föräldrar som inte vill ha sina barn i skolor där majoriteten av barnen inte pratar svenska. Erkänn, det är ofta det skolbytet handlar om. En vän fick höra att hon var rasist när hon flyttade sitt barn till en annan skola, längre bort. Barnet var den sista i klassen med svenska som modersmål. Elever föredrar sitt språk, även de svenska eleverna. Förvånad?

Jag hade en kort lärarbana. Jag arbetade några år som vikarierande lärare i byskolor och den stora centralskolan ute på rena landsbygden på -80 talet. Skolan hade än bra ordning och lärarna, även vikarien hade viss pondus. Som lärare träffade jag elever i olika klasser genom hela skolgången. De begåvade, de snälla, de lata, de gnälliga som ville hem, de flitiga… Alla barn var olika, kanske fanns någon slags mitten i klassen vilka passade in i den nivån jag skulle lära ut enligt läroplanen.

De andra spretade upp och ner. Speciellt de födda i januari eller december, de med ett års skillnad i utveckling. Nej, några språkproblem fanns inte på den tiden. De utlandsfödda var några adopterade barn.

Själv hade jag gått i en flickskola, dit man kom med inträdesprov och betyg från klass 4 eller 5. Min skola var den ojämlika skolan som inte längre finns. Men den nya skolan har lämnat både de svaga och de smarta eleverna – ytterkanterna – åt sitt öde.

Jag minns än några elever från tiden som lärare. En kille på andra klass var störande. På den tiden var det något så oskyldigt som att kasta papperstussar, sparka på bänken eller skrapa med en penna. Han var uttråkad. Han räknade matten i rekordfart medan de flesta tog hela timmen för sig och några ropade på hjälp. Hans läskunnighet var redan över alla andras. Han läste riktiga böcker. Han var helt enkelt smart och skolan var trist.

Nästa dag gav jag honom en matteuppgift som var svår och inte från matteboken. Han löste det på fem minuter. Nästa tog lite längre tid men inte så konstigt. Han gick på klass 2, matten jag gav var från klass 6. Mina två vikarieveckor var nu utan papperstussar. Han väntade på nästa uppgift efter att ha fyllt i det obligatoriska i matteboken.

Hans mor kontaktade mig. Vad hade jag gjort? Det var första gången pojken berättade om skolan och ville dit igen. Sedan kom den ordinarie läraren tillbaka och ordningen var återställd för honom.

Han var på rätt klass enligt åldern men på fel klass enligt förmågan.

Jag tror det är likadant för flera elever än idag. Mellan dem som inte hänger med och de som ligger långt före kan finnas en skillnad som ocean. Ett är språket. Andra att vissa är faktiskt smartare. Att prata om genetisk arv är väl nästan kriminellt idag. Intelligens är också ett förbjudet område fram till den dagen vi förväntar oss färdiga forskare, läkare, ekonomer, jurister och affärsledare mm. De som skall leda samhället framåt i den materiella och vetenskapliga utvecklingen. Nej, de är väldigt sällan politiker.

Vissa föräldrar vill välja en skola där barnen och lärarna pratar svenska, lärare är utbildade och skolan inte brinner. Vänsterpolitikerna hatar det. De skriker integration. Själv vill de inte bo på de ”utsatta” områdena.

Enligt S senaste tanke utan innehåll skall barnen välja skola, inte deras föräldrar. Föräldramakt är helt ute. Så 5 år gamla barn sitter vid Internet och gör sina skolval, inte föräldrarna. Barnen är säkert kapabla. De är ju vana med I pad, speciellt om de har gått i de dagis som var så moderna att de slopade penna och papper.

Helst vill inte S att föräldrar har något att säga till om barnens liv, skola och fostran. Vänstern hatar föräldrar som bryr sig om sina barn och deras skolgång. Vissa föräldrar ställer sina barn i kön till de bästa skolorna när de får barnets fyra sista siffror, tänka sig! Kanske tio kilometer från mig finns en skola dit föräldrar sätter sina barn i kön från BB. En skola som har stått pall för de negativa förändringarna. Det kan ju inte vara sant!

Så orättvist enligt vänster för det kan ju flytta in invandrare som inte har kunnat ställa sina barn i den kön.

Livet är ständigt orättvist. Vissa föds på fel ställe, alltså inte i Sverige, så att säga. Det hjälps inte genom att trampa på svenska föräldrar som försöker ta hand om sina barn. De fungerande skolorna ger också möjlighet för barn som kommer just från de så kallade socioekonomiskt utsatta områdena. Nog är det barn födda i alla världens hörn i den lugna ”privata” skolan mitt barnbarn går. Trots kö.

S är fast i tiden då Alva Myrdal kallade hemmamammor imbecilla. S vill inte ha föräldramakt. Det känns också att de inte begriper hur världen utanför deras politikerbubbla fungerar. Samhället behöver utbildade arbetare, chefer, uppfinnare … alla de som betalar politikernas löner och förmåner så de kan fortsätta sin världsfrånvända idé att alla människor är lika som de stöpta ur socialdemokratiska barnkamrar.

Jag tror att ett av skolans problem är jämlikhetstanken i stället lika värde. Alla är lika, en massa. Inte individer. Ingen är mer begåvad än den andra. Skolan skall inte sortera. Helst inga betyg. Men livet sorterar, alltid. Samhället är som en sorteringsmaskin där de som skippar/misslyckas i skolan har uselt läge för lagliga yrken.

Många politiker har hamnat i ”yrket” redan som barn och skolats upp i det politiska systemet. Det är inte säkert dessa broilers kan mer än en medelsvensk. De belönar och sparkar uppåt varandra i den politiska hönsgården.

I andra yrken krävs det betydligt mer.

Det påstås att nivån för högre utbildning har sänkts. Högskolan har blivit en institut där alla skall få plats. Elever kan inte skriva en läsbar mening, eller läsa instruktioner. Alltför mycket tid används även för genusteorier som om de skulle förändra den biologiska kroppen eller formen av en spik som manlig härskarteknik-

Jag träffade aldrig ett obegåvat barn, men begåvningen varierade. Dock var det svårt att i en klass med 25 elever kunna möta varje barn individuellt, lyfta upp ens förmåga. Även en lärare har bara två öron, en mun och två händer och ingen trollstav.

Resan med en selfiepinne eller Grand Tour?

Reser du gärna till främmande länder? Vart i så fall? Sol, bad, fest eller kultur? Det går att kombinera, men i många fall blir det bara något monument man betraktar en stund eller springer genom för att kunna säga ”jag var där”. Sedan förevigar man sig med kameran på en selfiepinne. Jag har just varit i Florens och Pisa. Selfiepinnen var dagens pryl, gatuförsäljarna hade en god marknad. Överallt stod det människor fotograferande sig själva framför något.

Resandet är allmänt idag. Historien och kulturen finns inom räckhåll för de flesta. Det är skaror av turister överallt. Just Italien hade 47.7 miljoner turister förra året och turistlandet nummer 1 Frankrike hade 84,7 miljoner besökare. Men, vad är syftet med resandet? Att ha varit där? Finns det också en önskan att förstå mer av världen och historiens gång? Hur blev vi det vi är idag? Hur byggdes tankevärlden upp? Har vi det som kallas bildning?

Om du var en välbeställd person på 1800 talet ingick en resa i Europa genom historiska platser i din bildning och utbildning, en Grand Tour. Den kunde vara i några månader, även i flera år, beroende på ekonomin. Även kortare resor företogs om ekonomin inte tillät en Grand Tour. Meningen var att lära sig om kultur, konst, historia och politik i andra länder genom resor på viktiga kulturella och historiska platser. Resorna gick i första hand till Italien. Rom med Colosseum och alla andra lämningar var ett måste. Vatikanen, Venedig, Neapel och Sicilien samt andra historiska städer var centrala mål, även Aten och kanske Mellanöstern och Jerusalem. Grand Tour var dock inte en religiös resa utan kulturen i alla former var den viktiga. Naturens under som vulkanen Vesuvius som hade regelbundna utbrott på 1800talet var också lockande mål.

Resenärerna följe vår historia från Antiken genom besök, böcker och samtal med lokal nobless. Man promenerade, målade, avbildade platser och skrev brev och berättelser. Att träffa en lämplig, likasinnad partner var också möjligt även om det inte var syftet med resan. Om man var mycket välbeställd lät man någon känd konstnär måla ett porträtt som minne från resan, gärna i historisk miljö och i kläder inspirerad av romare eller greker. Några porträtt såg vi i Vasari korridorens samling av 700 bilder, den tidens selfie, sa vår guide.

Hur lär vi idag vår kulturs väg till nutid? Inte alls? Jag besökte Florens och Pisa med en sjätteklassare och hennes kunskap om romersk historia utöver gladiatorer var nära noll. De religiösa och geografiska kunskaperna var också begränsade. I jämförelse med min skolgång på samma ålder – dock länge sedan – låg hon år efter. Kultur och historia är onödigt i grundskolan tycks det. Det finns för mycket att klämma in på schemat? Eller hör det till de obehövliga tingen nu mera?

Håller vi på att förlora vår kultur på grund av politikernas idéer om ett perfekt samhälle skapad av dem? Där alla är lika och ingen vet mer än den andra? Eller är skälet vår egen likgiltighet? Går tiden så fort och förändringarna haglar över oss att vi inte orkar ens tänka på hur vi har  fått vårt sätt att leva och om det vore värt att bevara? Ser vi inte historiens gång som har lett oss till vår nutid? Lär vi av historien? Det sistnämnda är tveksamt.

Vad är kultur? Vad innehåller det? Är den västerländska kulturen döende i innehållslöst mediebrus, dokusåpor och Twitter inlägg? Borde vi göra en Grand Tour?

Intressant resenär   :

Gertrude Bel: queen of the desert, shaper of nations, av Georgina Howell

Porträttbilden : Miss Pitt från Florens som Hebe målning av

Louise Élisabeth Vigée Le Brun January 1, 1792

Minnen från året 2013 och Gott Nytt 2014!

Årets resa gick till Rom med ett barnbarn.

Det var hennes första och min tredje resa till den eviga staden.  Vi besökte Colosseum, Peterskyrkan, Sixtinska kapellet, kattsanktuariet och allt det som ingår i en ”gör Rom på några dagar” som glass, shopping, pasta och pizza samt hotellrum i ett gammalt palats. Det är roligt att göra något tillsammans med ett barnbarn i taget, speciellt med en vetgirig drömresenär som pratar något italienska. Tips: om du åker dit, boka biljetter till sevärdheter på Internet och slipp köerna, vissa hade stått i 2 timmar för att besöka Colosseum medan vi bara gick förbi. http://blogg.iniskogen.se/2013/07/14/rom-som-att-promenera-i-en-historiebok-med-en-glass-i-handen/

Årets trädgård.

Jag måste ta med årets trädgård, Vij trädgårdar i Ockelbo som förenar nyttoodling med bara skönhet. Jag undrar ofta när jag går förbi villaträdgårdar med stora gräsmattor varför odlar ingen ens en rad potatis? Varför förser man inte familjen med egna grönsaker? Gräsmattorna kräver minst lika mycket tid.  Äpplena faller och ruttnar i stället att bli must och mos. Jag tror det kommer en tid åter då gräsmattan ersatts med potatis och äpplena plockas.

Årets vandring

Årets vandring hör till de kortare jag har gjort. Det var en tur med en 11 åring jag är plusmormor till och det var hennes första. Hemavan till Syterskalet och tillbaka. Trots att vädret inte var på vår sida var hon nöjd. Jag tycker att vi ska ge barnen naturupplevelser, inte bara det materiella. Det blev ingen mer tur för mig. När jag hämtade hem min gubbe från äldreboendet där han hade varit under tiden var det en smärre katastrof … besparar er detaljerna. Jag kunde inte lämna honom igen till så usel vård, utan gav upp med planerad vandring till Alperna. Det sved. http://blogg.iniskogen.se/2013/08/11/taltliv-och-mobiler/

 Årets skamfläck: äldrevården.

Trots att det har malts och klagats i åratals på äldrevården sker få förändringar till det bättre. Efter flera avlastningsplaceringar de senaste 2 åren kan jag bara instämma med dem som klagar. Ingen bryr sig om ens anmälan, om man inte hamnar i TV. Att inte få hjälp att sköta hygien, få rena kläder när man inte fattar att ta på själv, inte komma utanför dörren, med TV som enda stimulans och uppvärm mat lagad någon annanstans är inget värdigt liv men det tycks vara det vi får om vi drabbas av sjukdom eller demens.  Nästa gång – om det blir nästa gång – har vi begärt kommunal vård. Om det är vanvård med besparing  hamnar ändå vinstpengarna hos kommunen och förhoppningsvis till nytta, inte på Caymanöarna.

Årets ord: rasist