Etikettarkiv: straff

Som ur en film…

Utvalda

Publicerat av

Jag blev lite grinig över ett brottsfall men det är inget ovanligt idag. Dock har just detta upprört flera i den kommunen.

Det finns nya jobb vi inte hade ens hört talas om. Jag menar inte arbeten inom AI och teknik. Ett nytt är mordorganisatör. Nu fantiserar jag lite hur det yrket jobbar men jag är nog ganska nära sanningen.
Vad gör en sådan? Anställer mördare. Skaffar vapen. Fixar så offret är lätt tillgänglig på en plats. Den nu ”anställde”, helst under 18 är, skjuter, dödar alltså. Sedan behövs transport för flykt. Och lönen för de inblandade.
Om man åker fast blir man en snäll gosse som charmar Socialtjänstens utredare. Dessa föreslår några samtalsträffar som ”straff”. Den som sköts till döds på en allmän plats var 15 år.

Socialsekreterare skall vara Samhällets utpost för att skydda och ta hand om barn och behövande. De ger lagstadgade beslut som kan överklagas. De skall arbeta förebyggande i Samhället så det blir en bättre plats för alla. Det är ett tungt arbete. Att mördare springer ute och samtalar lite med någon handläggare är inte något som fungerar. Jag tvivlar på att sådan undergörande terapi finns. I så fall, varför används det inte för alla kriminella? Billigare än allt annat.
Samtal med en ung förstagångskriminell som har stulit något kan hjälpa om samtalet sker med familjen och helst med hjälp av en polis som inte förstår den skyldige i övermåttan.

Nu fick jag kräk smak av det hela

Det här är inget nytt, bara i större skala. När jag gjorde utredningar till kriminalvården tyckte jag att det var ska jag säga mjuk inställning mot invandrarkillar bland vissa socialsekreterare. Samtal mellan klient och socialsekreterare såg ut snarare som samtal mellan kompisar än allvar. Tycka synd om mentalitet var uppenbar. Några sa det öppet. Synd om dem, tanka sig att komma hit så långt ifrån och … en så trevlig kille. Den trevliga killen hade just utfört ett brott som skulle ge 4 år för en vuxen.

När jag som utredare föreslog tre månader i fängelse, i samråd med kriminalvårdens handläggare, blev jag en så hatad person att jag föreslogs polisskydd. Jag var inte den som dömde men alla passade på att hacka en socialsekreterare. Enklare? SVT nyheter talade om att jag var utan hjärta. Jag hade förstört livet för den arma pojken med tjockt brottsregister. Nej, de sa inte mitt namn men på en ganska liten stad känner alla kriminella hela Socialtjänsten.

Så var inställningen på -80 talet. Nog så även idag. Att föreslå samtal som straff rent av kan vara att beskydda sig själv. På sina ställen pratar du med klienter genom en glasruta. Det är inget arbete för de lättskrämda.

Min tid var före den stora invandringen. Men idag möter Socialsekreterare ofta unga kriminella som har invandrarbakgrund och klanmedlemskap. Tycker de synd om dem eller synd om offren?
Jag är glad över att inte längre arbeta på den branschen. Jag skulle vara osams med andra varenda dag.

Jag är absolut ur tiden.

PS.

Idag 11/2 fastställdes domen på 18 år för en då 20 år gammal uppdragsgivare.  Han sköt alltså inte själv utan organiserade skjutningar med tre 14 – 16 åringar. 18 år i Hovrätten. Lite annat än samtalsträffar med socialsekreterare.

Han gav barnen order om att ”att skjuta tills kulorna tog slut”, att ”wakka (döda) någon grabb, vem som helst”. En av de minderåriga pojkarna som tog på sig ett av uppdragen skrev till en vän att han skulle få ”100 lax” för att döda.

PS. Bild död skog med barkborrar och vindfällor. Gillar inte Samtidens bild, deras val.

Straff för mord: ”samtalsträffar”

Hårt straff? Och du som helgknarkar borde sitta i stupstock.

Utvalda

Publicerat av

Jag tänkte på filmen ”The Glass Castle” om en dysfunktionell familj. Far är en drömmare. Han lovar men håller inte. Han är snäll men saknar verklighetsförankring. Han har ambition men ingen uthållighet. Otaliga fantastiska löften som inte blir sanna. Barnen far illa.

Varför påminde glasslottet mig om landet Sverige och om den svenska ungdomsvården? Löften, åtgärder, samma igen, åter det som redan har fallerat, pengar…men ungdomarna knarkar, spränger och skjuter ändå. Känns som om en del av Samhället levde i en illusion om allas lika godhet, värde, förmåga, bara vi är snälla löses ungdomarnas destruktiva liv. Bristerna har bara den berömda segregationen orsakat.

Är vi snälla och förstående så betalar det sig.

Det finns en del barn som väljer annat än det vi ser som självklart för barn. Det finns diverse orsaker och egna val. De gillar inte skolan. De klarar helt enkelt inte skolarbetet. Det blir ett hinder för det vi kallar normalt liv. De vill göra vad som helst för att få den där dyra jackan och mobilen och de kriminella är snabbt på plats med sin hjälp. Status och respekt är orden, fall luckan är öppen. De barn kan inte alls räkna ut verkan av sina göranden. De är oövervinnliga. Död är bara något liksom konstgjort. De känner ingen skam, det är de andra som är korkade: polisen, lagen, Socialtjänsten, kanske även föräldrarna. Dessa killar kan vara ihop med tjejer som tycker att en hög svarta pengar är inte så farligt. De tar risken att bli skjutna på gatan, genom fönster eller sprängda i en bil. Var inte killen så trevlig kompis, läser vi sedan i media. Vilken snäll och god person var tjejen, ropar tidningarna! Ett slags glorifiering av skurkvärlden.

I dagarna har en person, idag 16 år, dömts för mord och framkallande av fara för allmänheten. Han är inte den första mördaren i ett SiS hem.

Den 19 augusti 2022 mördades en man på Emporia. Han sköts bakifrån på mycket kort avstånd med flera skott. Efter att ha träffat mannen fortsatte skotten in i en butikslokal där flera människor uppehöll sig. Några av dem var nära att träffas av skotten.
Trots beskjutningen lyckades mannen resa sig och springa bort från platsen. Gärningsmannen sköt då ytterligare skott mot honom. I samband med det träffades en kvinna i ryggen.

Jag vet ingenting annat om den pojken. Bara att han arbetar som mördare vid femton års ålder. Att någonting har gått helt fel, kanske från scratch. Hur såg betalningen ut? Vem styrde hans liv?
Jag tänker på straffet: 4 år i ett SiS hem/behandlingshem, förmodligen bland andra kompisar med samma bekymmer. Om det nu bekymrar sig unga mördare. Straffet alltså.
Hårt straff? Han borde få flerdubbelt.

Vad hinner man på fyra år när läget är så illa redan och man är bara ett barn?

Vad består behandlingen av? Vad är syftet? Hur ser livet ut vid utskrivning? Jag undrar eftersom jag känner barn som har vistats i behandlingshem/SiS hem i åratals men inte kommit ut ens med nians betyg eller drogfrihet och förstås inte fast bostad vid utskrivning.

Är inte normalisering målet? Vad är det? Hur länge tar det om man börjar från botten?
Det handlar om tid. Att inbilla sig att 3 – 4 år ger en total ny ung man är en fantasi. Vi kan inte förändra något om inte tiden finns. Öppenvård? För att lyckas i öppenvård bör klienten ha sökt själv, tvång fungerar sällan om det inte finns en hållhake, knappt då heller. Kriminella barn fungerar inte med deltagande i vård några timmar i veckan. Det är för mycket luft mellan besöken.

Det ska vara lås på dörren. Kriminalvårdens lås inte Socialtjänstens öppna dörr.

Om behandling inte lyckas? När släpps en våldsperson ut för att åter gå till kriminellt liv? Bra fråga. Vi kan inte förvara de missanpassade för evigt.
Kanske bör vi erkänna att våra behandlingsmetoder brister. De är inte anpassade för kriminella barn från klaner och grupperingar vars syfte är att tävla om knarkmarknaden och makten över ett bostadsområde och härska även med död. Inte heller för utländska ”arbetsgivare” som styr per mobil.

Det är skillnad på Kriminalvårdens domar och LVU. Det finns barn som vistats i behandlingshem/SiS från 15 år tills de är 21 på grund av missbruk eller icke adekvat beteende. Behandlingen kan ha börjat redan före 15. Dessa har inget tidsbestämt ”behandling” utan det kan förlängas tills tiden för LVU tar slut vid 21. En jämnårig mördare vet när han är ”färdigbehandlad”. Driver du knarkhandel och mord kan det ge max 4 år. Är du en med trassligt liv ger det hela din ungdom. Det finns inte förutbestämd slutdatum. Känns fel och misslyckat.

Det 14 år gamla barnet som hittades mördad i Nynäshamn nyligen hade en far som försökte tala vett till honom och hindra sin som att vara med ett kriminellt gäng. Men Socialtjänsten välsignade inte det utan placerade pojken. Fadern var ska jag säga för tydlig. Pojken är mördad nu. Vems skuld är en bra fråga. Fadern hade rätt – fast inte i det här landet.

Är inte personen svensk kan han förstås välja att återvända med sin familj. Har livet inte fungerat här kan det funka bättre i hemlandet som har en annan mer direkt kultur. Det är mer än sorgligt att ha utvandrat till Sverige och allt går åt helvete. Att behöva begrava sitt skjutna barn – hur skulle du känna om barnet vore ditt?

Att Socialtjänsten ska omhänderta fler kriminella barn tror jag inte på.

Hur som helst, frågan har varit akut, är akut och Regeringen bör snabba på. Nu gnäller också sossarna men Sverige är väldigt mycket deras S-produkt. Kanske borde alla politiker hålla mun tills de uppriktigt ber oss ursäkt för sina politiska synder.
Fast jag tror att situationen inte går att vända på länge. Vi behöver något radikalt utan ömma tycka synd om tankar.

Jag har också undrat över de olika religiösa ledarna, vad är deras insats för församlingens förlorade barn? I min ungdom länge sedan var en präst moralisk ledare som väl kunde hjälpa föräldrarna, finnas bi i sorg och glädje. Det var en annan Värld.

Och du, ”en vanlig” arbetare som helgknarkar. Tänker du någonsin hur du är en bärande bricka i våldsvågen?


https://www.imdb.com/title/tt2378507/

PS. Fler unga kan behöva tvångsomhändertas på kort sikt på grund av den grova brottsligheten.
Camilla Waltersson Grönvall (M), socialtjänstminister säger i Ekots lördagsintervju.
– Långsiktigt så är målet att färre ska tvångsomhändertas men i den situation vi befinner oss nu så är det så att vi behöver rädda barn undan kriminella nätverk, säger hon.
Så just nu ska fler omhändertas?
– Vi behöver sätta gränser och säkerställa att de här barnen inte far illa och då kan LVU vara en sådan åtgärd, ja.

Det som gnager sönder oss…

Publicerat av

Vad är grundvalen i ett samhälle? Vad binder ihop människorna? Vad skiljer dem åt? De är bra frågor så här efter polismordet, mordet i Flemingsberg, en skjuten i Upplands Väsby och ovan det en attack på IT system som stängde affärerna för Coop med flera. Allt på bara få dagar.

Statsministern skröt efter polismordet::

Sedan vi tillträdde hösten 2014 har vi arbetat mycket målmedvetet med att öka tryggheten och med det också sett till att polisens verktyg, antal poliser, polisens resurser stärks hela tiden och skärper lagar. Vi har faktiskt nu 1000 ungefär fler människor bakom lås och bom, brottslingar, sedan den här offensiven påbörjades.

Statsministern är glad att vi har 1000 fler brottslingar bakom lås. Borde han inte vara orolig, ledsen, helt utom sina sinnen och beklaga sin oförmåga över att inte ha hindrat ytterligare 1000 brottslingar att göra vårt liv uselt. Han förstår inte att denna kriminalitet gnager sönder vårt Samhälle.

Det innebär inte heller att det är 1000 brott som har skett utan var och en kan ha flera brott på sitt obefintliga samvete. Man får ju rabatter. Det är inte så att brotten läggs ihop och du får fängelse för allt. Det kan vara bara en klapp på axeln som samhällstjänst. De kriminella vill ogärna sitta inne. 700 dömda lär vara på vift och inte villiga att installera sig bakom lås.

Jag undrar vad de gör? Hjälper gamla damer över gatan?

En gång uppmanade jag och lyckades få en kriminell patient att inställa sig i ett fängelse och avtjäna sitt straff på fyra månader. Han knackade på fängelseporten. Personalen var totalt förbluffade. De ville gärna träffa mig och höra hur jag gjorde det. Vilken form av terapi var det? Nej, terapi var det inte utan en utskällning. Jag var inte professionell ett dugg, bara som en ilsken häxa i stället en terapeut.

En polis i tjänsten är mördad. .En pojke som borde gå i gymnasiet men har valt en annan yrkesbana är nu misstänkt för polismord. Han var inte helt okänd. För drygt ett år sedan dömdes den nu aktuelle 17-åringen för mordförsök, efter att ha knivhuggit en man på spårvagnen med en kökskniv, till sluten ungdomsvård.

Nu sitter han anhållen misstänkt för mordet på den 33-årige polismannen.

Vilken var situationen vid utskrivning från SIS-hem? Skola? Arbete med laglig lön? I fortsatt behandling på hemmaplan? Eller, vilken terapi var så totalt misslyckad?

Dags att införa någon typ av ”omskolningsläger” för de unga kriminella vars föräldrar inte klarar av fostran och inte de berömda fritidsgårdarna heller.

Flera SIS hem har fått kritik över sin behandling av de placerade unga. Jag tycker vi bör sluta med att blanda ungdomar som har drog- eller andra sociala problem med dömda kriminella i SIS hem. Vi bör införa igen någon typ av ungdomsfängelse för dömda ungdomar med låsta dörrar. Är man gammal nog att göra brott är man gammal nog att sitta inne. Det kan dock finnas drogproblem inblandade och brist på skolgång. 8 timmars dag med arbete och skola är bättre straff än dessa meningslösa behandlingar, övervakningar, samhällstjänst och böter som aldrig betalas.

Låst dörr, högt staket, noll mobil. Avlyssnade nödvändiga samtal. För deras skull, så de inte kan göra flera brott. För vår säkerhet på gatorna. Den som inte kan svenska skall ha möjlighet till svenskstudier. Utslussning till arbete. Det går att ändra livet om man vill. Eller återvända. Kanske med hela familjen som inte fungerar i vårt Samhälle. Människor från världens olika hörn är inte lika, inte med samma inställning och preferenser till livet. Svenskar är faktiskt ganska extrema i sin uppfattning om Världen och Samhället för att inte nämna religion. Inte så enkelt att bli ”svensk” när man kommer från helt andra, motsatta förhållanden.

Jag kan inte förstå hur dessa invandrare kriminella klaner har tillåts leva och frodas här när de är kända av polisen sedan länge. Vi betalar brotten, skadorna och håller kanske kriminaliteten uppe med diverse bidrag medan dessa klaner har noll respekt för Sverige och ingen som helst intresse att integrera sig med annat än med vårt bidragssystem, än mindre att assimilera sig.

Mår de inte bättre i sina hemländer där livet styrs av en klan inte av svensk missriktad humanism och åratals försök att integrera dem i vårt samhälle? Ja, vi har ju delat ut medborgarskap som karameller så vi kan inte lämpa ansvaret för något annat land.

Det är vårt eget misslyckande. Kanske felberäkning? Kanske naivitet? Inbillning att bidrag gör folk lyckliga och anpassade så de älskar oss?

Vi har misslyckats fullständigt när andra generationens invandrare är mer kriminella och alienerade från Samhället än den första. Nio – tolv års skola har inte gjort någon nytta. Barn från klanvälden blev inte svenskar. Ar det någon som trodde det?

Det måste vara påfrestande för alla invandrare – majoriteten – som går till arbete, hjälper sina barn med läxor och till och med grillar på Midsommar när vissa av deras landsmän säljer knark och skjuter runt. Är det så? Varför hörs det bara några udda kritiska röster? Mest är det vi svenskar som gnäller.

Rädsla, antar jag. Vi är flera som har anpassat livet för att känna oss tryggare.

Integration är ömsesidigt, assimilering inte. De politiker som importerade och tillät klanvälde i Sverige borde dömas och utvisas till någon förort som har förändrats till ett område utan svensk lag och få som föredrar det svenska språket. Kan inte Löfven flytta till någon så kallad no-go-zon i stället sin trygga palats? Integrera sig? Ta med alla MPare och Centerpartister även de som än tycker Reinfeldt var en landsfader.

Det finns svenska skurkar. De svenska skurkarna får vi stå ut med. Svensken gement är dock ganska laglydig, få våldsbrott.

Tänk efter: vad är svenskt för dig? Vad vill du inte förlora? Kanske finns det ingenting längre, bara en multikulturell bränd soppa? Det kanske är ödemarken som är den sanna bilden av svenskt identitet idag, den förlorade svenskheten som var så framgångsrik – förr.

Belöningar har sin tid…

Publicerat av

I slutet av -60 talet köpte jag en lägenhet och flyttade med min dotter från stugan utan rinnande vatten och med utedass till en modern bostad. Bostadsrätten, en fyrarummare, låg på en ny förort. Lägenheterna var fina, ljusa och med stor balkong. Leriga vägar mellan husen, alla träd ordentligt nedhuggna för att inte hindra byggtrafik. Servicen var noll i början utom en matvaruaffär i en barack.

Giftermål och ett barn till. De flesta som bodde på vår bostadsrättsförening var unga familjer med ett, två barn och fruarna deltidsarbetade eller var hemmafruar. Det fanns inget daghem på området än. När det kom fick de ensamma mammorna förtur likaså lågavlönade familjer.

Vi bostadsrättsinnehavare på vår backe var ett aktivt och effektivt gäng. Vi ofredade politiker med olika begäran som papper- och glasinsamling, öppen förskola och förbättring av skolgården när skolbarackerna dök upp. Vi rev de taggiga buskarna omkring husen och planterade blommor och potatis. På hösten satt vi hundratals lökar på de än kala fälten kring oss. De flesta av oss kvinnor var hemmafruar med små barn så vi hade tid för förbättringar. Jag läste samtidigt på kvällsgymnasiet och i Universitet samt hade dagbarn med särskilda behov. På den tiden ansåg man att sköra barn mådde bäst i en liten grupp i hemliknande miljö. När jag behövde gå till de obligatoriska timmarna i Universitet såg en annan mamma efter mina barn och sedan jag hennes när hon behövde gå till sin kurs. Hemmafru? Jag var aldrig ledig för fruaktiviteter, vad de nu skulle vara.

Men med tanke på nutida polis, korvgrillning, armband och klapp på axeln tänker jag berätta om vår och min skuld till utvecklingen.

Skuld eller smart socialt arbete? Så här efteråt är det svårt att bedöma hur klapp på axeln politiken utformades. Jag erkänner dock min motvilliga skuld som innehavare av ölrättigheter i en pub.

Som sagt, servicen var noll, nöjena likaså, bussarna gick sällan. Vi ordnade ölpub i en tom lokal under tvättstugan. Efter att ha fått utskänkningstillstånd från Länsstyrelsen enbart för vår bostadsrättsförening – inga utbölingar – köptes öl och lokalen blev en träffpunkt på fredagskvällar och lördagar. Ibland även en annan kväll. Jag erkänner att en och annan vinflaska smugglades också in. De flesta kvinnorna drack dock bara läsk eller kaffe. Någon måste ju ta hand om barnen.

Att dricka alkohol var annars inte vanligt. Jag hade en födelsedagsfest för min make med pizza och vin. Det var en sällsynt fest av det slag och det pratades länge om det.

På puben kastades pil och spelades schack. Vissa var där ofta, andra tittade in ibland. När äktenskapet krisade fick män tröst av sina vänner på puben och kvinnorna hemma hos någon.

Puben hade varit i gång cirka ett år när de första inbrotten skedde på en söndag kväll. Det stulna var läsk och tjuvarna kom in per sönderslaget lås. Öl förvarades bättre inlåst, tills den som var i tur satt flaskorna i kylen och plockade in de igen.

Ett inbrott till. Söndagen efter satt några av oss i mörkret och när dörren slogs in igen tog vi fatt inbrottstjuvarna, tre pojkar i femtonårsålder tillhöriga det nya hyreshusområdet och inte kända till oss

Pojkarna bölade och bad. De skyllde på bristen av sysselsättning. Inga nöjen. Om de bara hade en lokal skulle de ju bilda ett band och bli berömda som Beatles. Att de inte spelade i musikskolan var inget hinder.
Redan då, i början på -70 talet skylldes ungdomsbrott på lokalbrist. Det har sedan visat sig att ungdomsgårdar inte har hindrat brottslighet. Tvärtom, där kan man hitta nya kompisar till brottets bana.

Nu följe en diskussion om vad var rätt att göra. Jag var helt ensam om min åsikt att göra en polisanmälan. Även om jag också hade en tanke att släppa puben – vi var trötta på det – och göra det till något annat tyckte jag att brott var ett brott och någon sorts reprimand var på plats. Att belöna inbrott kändes helt fel.

Så kunde man inte göra. De högutbildade, välmående socialisterna tog till orda. De sociala omständigheterna drogs fram. Pojkarna bodde ju på det nya hyreshusområdet dit den fattigare delen av befolkningen fick flytta. Höghus. Kanske hade de sämre bemedlade föräldrar? Hur hade skolan gått? Inga bra fritidssysselsättningar? Alltså, detta var på -70 talet men det låter precis som när nuvarande makthavare skyller från sig. De socioekonomiska faktorerna låter – nej, tvingar – de unga att bryta in sig i en ölpub.

Själv kom jag från ett så pass fattigt hem att vi inte alltid hade annan mat än potatis och jag fick mitt första jobb tolv år gammal som barnflicka för två barn på sommaren, som sedan följes av tidningsutbärning på natten före skolan på hösten. Fattigdomen hade inte fört mig till inbrott. Men, jag var ju en akademiker nu gudbevars, helt annat än de stackars pojkarna, sa någon till mig. Ridå!

Resultatet av våra diskussioner blev ingen polisanmälan, de tre killarna fick renovera lokalen med att måla om väggarna och städa upp. Efter det fick de nycklarna i handen med uppmaning att lokalen ska stängas klockan tio och tystnad skall råda då.

Jag vet inte hur det gick med pojkarna i långa loppet. Efter ett tag hade de också tröttnat på lokalen och det blev ett förråd. Vi flyttade på grund av jobb. Åratals efter har jag läst att även det området har problem med det som alla förorter nu mera igenkänner: stölder, bränder, slagsmål, rån, skolproblem, även död genom någon annans hand.

Det märkliga var att ca tretton år senare träffade jag konsulenten från Länsstyrelsen i helt annat sammanhang och i en annan stad. Jag var skild och nyinflyttad. När vi pratade om vart vi hade bott tidigare frågade han om jag kände till puben. Jag hade inte träffat honom då men nu skrattade han lite för de aktiva udda pubägarna som han hade gett serveringstillstånd till. Vi två drabbades av kort, intensiv passion som aldrig fungerade på mer praktisk plan. Dock lärde jag från honom om effektivt socialt arbete som inte innefattade varken klapp på axeln eller nycklar i handen.

Belöningar har sin tid, men inte före förbättringar.

Bild: från helt annat område.

PS.. Det här var publicerad före attackerna i Vetlanda.