Uppdatering 21/1 – 2015. Kan inte låta bli en uppdatering av denna historia nu när jag läser att våra skattepengar går till de elöverkänsliga. När Socialstyrelsen delar ut bidrag till olika handikapporganisationer får Elöverkänsligas förbund ut drygt 1,7 miljoner kronor årligen. Detta trots att elöverkänslighet inte är en diagnos. Vilka andra icke diagnoser räknas som handikapp och får pengar? Vet inte. Vet du?
Men nu till min elöverkänsliga klient på socialbyrån.
–Kan någon komma, grät hon i telefon.
Det var sorgebarnet, en elallergiker som hon sa, boende i en stuga i skogen . Nu hade hon slut på ved och mat, hon frös och kände sig sjuk i kroppen. Hon stod i en telefonkiosk och hade ovan allt en punka på cykeln.
Det var min jourvecka på socialbyrån. Klockan var redan 17. Dagen hade varit hektisk. Jag ringde efter en taxi och åkte med en påse frukt, bröd och pålägg, några ljus och svängde förbi en trädgårdscenter och köpte lite ved. Jag hade kunnat bara ge en tid dan efter men visste att hon inte skulle ta sig till byrån.
Hon var i 35 års ålder och bodde långt in i skogen i en stuga utan el. Hon tålde inte det moderna livet. Läkarna hade skakat på huvudet och skickat henne till psyket. Socialtjänsten krävde att hon sökte arbete eller blev sjukskriven. Hon var utbildad med en examen från universitet. Där hade hon varit bara det man var tvingad till. Så fort hon kom till elintensiva lokaler började hjärtat banka, svetten rann, huvudvärken steg och några gånger hade hon tuppat av. Hon blev elektrisk och fick stötar från el-kontakter. Så hade det varit sedan skolåldern men hade accelererat när hon blev vuxen. Nu var livet ute omöjligt. (Och detta var på 90 talet då datorer och mobiler var oftast bara en tanke.)
Något arbete sökte hon inte längre. Pension fick hon inte eftersom hon inte var sjuk. Socialbidrag var egentligen uteslutet eftersom hon inte stod till arbetsmarknadens förfogande, utöver lite matpengar när hon orkade komma till kontoret. Nu var allt hon hade förbrukat till sista vedpinne. Den lilla stugan var ett arv från en moster. Föräldrarna hade dött utan tillgångar. Mor hade varit psykisk sjuk.
Vad gör man? Hon var febrig, alldeles tydligt kroppsligt sjuk, jag var villrådig. Det var kallt, fuktigt och rörigt i stugan. Jag satt fyr på spisen, tände ljus, bredde mackor. Vi satt tysta ett bra tag. Mera te. Sedan undrade hon om jag tyckte hon var tokig.
Jag tyckte inte det. Hon var sjuk. Jag lovade skicka hemtjänsten med matlådor och be en sjuksköterska titta till henne. Hon skulle få mera ved. Sedan travade jag hemåt på den mörka skogsvägen och var helt utan idéer om hur det skulle gå att hjälpa henne.
Jag kunde ju skyffla henne till nästa i jour. Eller bevilja bara mera matlådor och ved och lasta henne till en ekonomihandläggare igen.
Jag kunde inte lämna ärendet. Vet inte varför. Jag började åka till henne ibland när tiden tillät. Vi pratade lite smått och drack te. Hon hade ätit av den levererade maten fast hon var inte säker om det var giftfritt. Våren kom. Vi drack te och hon berättade något mer om hur hon såg på livet. Hon var säkert intelligent på sitt sätt även om det inte klaffade med livet utanför.
Det blev varmare och naturen vaknade. Det var helt underbart i skogen. Men jag måste komma till ett beslut som hon kunde acceptera. Jag tänkte avsluta kontakten till sommaren och erbjuda henne en utredning på den socialmedicinska kliniken. Det var nog bästa alternativet och de gjorde även hembesök. Socialmedicinska var livlinan i många omöjliga ärenden vilka lutade mot förtidspension. Jag informerade henne lite förbigående om den möjligheten och hon sa inte nej utan mmmm.
En dag hade hon varit nästan till stan. En annan till biblioteket. En dag frågade hon om jag kunde ordna ett städjobb på kvällstid då det inte var så mycket elektriska apparater i gång. Gärna vikariat ifall hon inte orkade arbeta så länge.
Vad hände? Vet inte. Jag kastade mig över AF. Hon började arbeta med städning, försörja sig, gå till affären och köpa mat fast det fick gå fort, låna mera böcker och om ett tag var hon inte längre beroende av socialtjänst och jag behövde inte grubbla på hur jag skulle kunna hjälpa henne.