Sagor från en annan tid – om kriminella ungdomar och samarbete.

Utvalda

Michael Tärnfalk, forskare i socialt arbete Uppsala universitet, är starkt kritisk mot utbildningen av socialarbetare i Sverige. Han anser att brister i utbildningen är en viktig förklaring till att barn hamnar i grov kriminalitet.


Socialtjänsten har inte kompetens, sa han till SVT:s Aktuellt i november förra året.
Social myndighet ska gå in och jobba med de här familjerna med en kompetens som inte är tillräcklig på långa vägar. Socialarbetare läser ingenting om kriminologi i sin utbildning. De läser för lite juridik. Utbildningarna innehåller ingen kulturkompetens, sade han till SVT:s Aktuellt i november förra året.

Jag håller helt med utbildningens brister för Socialtjänsten är inte kriminalvården. Inte heller har socialsekreterare utbildning i mellanösterklaner. Inte sedvänjor i andra kulturer. Inte språk heller. De pratar oftast svenska. Det känns som att sparka på den som redan ligger.

Samarbete pratas det också om. Alla skyller på sekretess i stället att göra något.

Nu är det länge sedan jag gick min utbildning. Nej, inte heller då utbildades socialsekreterare att handskas med kriminella. Det var nog inte meningen med Socialtjänst heller. De kriminella hörde till Kriminalvården. Dock samarbetade jag med dem. En dag i veckan satt skyddskonsulenten på Socialbyrån under vår chef. Sekretess löstes så. Jag besökte med honom alla som skulle friges från fängelse för planering. Arbete, boende, en veckas matpeng och tid på byrån samma dag som bussen kom från anstalten.
Det märkliga var att alla kom på det besöket. Pengar talar förståeligt språk. Men ibland var det som att prata med en sten. Att se konsekvenser av sitt handlande kräver viss intelligens. Idag skulle det inte fungera. Det krävs hundratusen innan en kriminell anser det vara värt att samarbeta med Socialtjänsten vid utskrivning från något SiS hem där de unga skurkarna vårdas.

De kriminella som huserar nu är av annan typ än under min tid. Inte helt. Det sista året som socialsekreterare i slutet -80 talet var de kriminella ungdomarna nästan bara barn till invandrare. Jag gjorde utredningar för Kriminalvården som extraknäck. Jag larmade, föreslog åtgärder för deras föräldrar. Men ingen lyssnade eller var orolig. Enskilda fall. Biståndshandläggaren för invandrare sa att det är så synd om dem. Inte kan vi kräva något av dem…
Nej, inte kunde vi kräva något då. Nu sitter vi här mitt i ett krig med sprängda hus och tre döda inom 12 timmar. Vi slår snart Mexiko. En av de döda hade inget med klankrig att göra. Inte heller den blinde mannen som sköts några dagar sedan.
Skjuta en blind gammal man. Vilken moral.

Inte reagerade många på -80 talet på de elaka pojkarna och föräldrarna som ville hålla sina flickor från den syndiga svenska gymnasieskolan.
Efter flera unga dömda kontaktade jag den religiöse ledaren. Han ryckte faktiskt in. Redan då fanns en del av arbetslösa fäderna i ett kafé med sina vänner och kvinnorna hemma, kanske i städjobb eller hemtjänst. De fäderna var inte goda exempel om arbetslinjen.
(Lär dig själv arabiska så fattar du hur svårt det är att lära sig svenska, speciellt om man är nästan analfabet.)

Den religiöse ledaren samlade in pojkarna som var i riskzonen/dömda och gjorde en resa med dem till hemlandet. Det flesta var från ett visst område. Han visade dem de förfallna husen, jordbruket som var nu nedlagt och livet föräldrarna hade haft. Varför hade de emigrerat till Sverige? För att ge barnen bättre liv.
Det var effektivt. . Tänka sig, så otroligt. Av den gruppen kom ingen till byrån eller kriminalvården, de närmaste åren i alla fall. Jag följe dem i några år, sedan fick jag ett drömjobb i den Kungliga Huvudstaden och hade tårfyllt avsked från socialtjänsten.

En sak till som säkert var fördelaktigt. Min arbetskamrat och jag fikade ute på arbetstid då och då. Vi hade valt ett fik där flera av missbrukarna och annat ”löst folk” brukade ta en kopp kaffe. En och annan av de småkriminella grabbarna hängde också där vid flipperspelet. Det hände att vi gav en tid på byrån. Sedan tog vi en runda på vårt område. Hur var det med bensinmacken, hade de problem med missbrukarna? De bekräftade att T sprit såldes och de unga ville köpa cigaretter och vi tyckte synd om bensinmackens problem. Kan de placera spriten osynligt bakom lås? Skylla på oss för cigaretterna? Ja det var en bra idé. Eller mina promenader med överläkaren från psykiatrin då vi besökte de som skulle kunna behöva mer stöd. En gång i månaden tog vi en runda. För mycket kaffe blev det men det hindrade framtida trubbel. Sekretess? Han ringde innan och frågade om jag kunde hänga med.

På den tiden hade vi koll på läget, var kända på området och det hände att folk tog kontakt spontant ute och även vinkade till oss. Det var enklare att göra bra arbete. Det var andra halvan av -80 talet i en mellanstor stad.

Det var en annan tid. En tid i brytpunkten för svensk socialvård. En ny lag med rättigheter hade nyss tillkommit. Vi lutade mot lagen och var stolta över att Socialtjänsten hade tappat fattigvård stämpeln och fanns för alla behövande. Snart blev det annat men jag är glad över att ha fått arbeta under så goda förhållanden. Nej, någon vidareutbildning bjöd Kommunen inte och än var det obehövligt. Betalade själv en kurs om handikapp och utvecklingsstörning – som det hette då. Men jag hade också lite mer, fil kand i statskunskap, nationalekonomi, historia och sociologi och forskarutbildning. Och jag var ensamstående med tre barn, det var en merit sa chefen när jag anställdes.

Läget i Sverige är bedrövligt idag, speciellt med de unga förövarna. Kanske är det brister i vissa barns fostran? Kultur som inte är anpassbar till Sveriges sätt att leva? Ovilja för förändring, det som kallas integration? Livet som de unga hämtar på Internet i stället skolan? Pengar som öppnar shoppingrundor av märkesvaror i de fina affärerna? Språket?

Men det går bättre att skylla på Socialtjänstens brister och de socialsekreterare som arbetar lik Samhällets städgummor med skyldighet att rätta till allt som går fel från ekonomi till kulturkrockar och kriminella pojkar som leker Internetspel med vapen i handen ute i verkligheten.

PS. Idag ber Regeringen militären om hjälp mot våldet. S har också föreslagit det, vilka andra är med vet jag inte just nu. Militären anser sig inte ha resurser eller vill hjälpa till, beror på vem man frågar.

Nyheten var snabbt ute i Världen. Att militär går ut och agerar på fredstid brukar ske bara i parader eller i skurkländer.

Vart leder detta är en så kallad bra fråga. Nog är den svenska modellen sönderslaget.