Etikettarkiv: gamla tider

Obetalt arbete del 2.

Utvalda

Publicerat av

Allting går igen. Länge sedan när jag var ”hemmafru” med tre barn prenumererade jag en damtidning. Jag lagade flera av recepten. Mode hade jag inte råd med men jag stickade ibland en tröja enligt deras beskrivning. Jag fick in några få artiklar också. En gång fanns det en bilaga om familjens tidsanvändning. Tidningen skulle de göra en artikel om det med statistik och se hur rättvis var arbetsfördelningen i de svenska familjerna.

Jag började fylla i den. Jag minns inte hur den var upplagd, dock inte per minut som SCBs senaste. (förra inlägg) Jag fick en del kryss på ”kvinnogörat”. Jag var ju hemma och tog hand om barnen och hushållet. Min make gjorde frukost på söndagar och kokade kaffe men han la ofta barnen på kvällarna medan jag diskade och städade undan. Skulle han göra hushållsarbete också fick han ingen tid med barnen. Han arbetade ibland även på helgerna eftersom han var anställd i ett forskningslaboratorie och proverna väntade inte till måndag.

När jag hann till blankettens slut insåg jag att den var värdelös. Det fanns inga frågor lönearbete, om vem drog in pengarna till hushållet. Inte heller om arbetsresor vilka i hans fall tog två timmar om dagen, om kollektivtrafiken fungerade. Jag hade också ett litet extraknäck samt – trots barnen – lyckades läsa på heltid i Universitet genom att byta barn med en annan mamma två gånger i veckan, en som också studerade, men det räknades inte med. Bara det som ofta kallas kvinnogöra.

Så jag deltog inte. När artikeln och statistik till det kom visade det sig att män var lata monster som knappt gjorde någonting av hemarbete i sina familjer. De stackars förtryckta kvinnorna

Tiden var ett slags brytningstid. Det var i skarven av 60 och 70 talet då kvinnor började gå ut till arbetsmarknaden i stor skala, till äldreomsorg, sjukvård, daghem, affärer. kontor… Omsorgsarbeten exploderade i Sverige. Daghem byggdes. Äldreboenden likaså. Affärsbeståndet ökade. Kvinnorna skulle ut ur hemmen. Kraven på att Samhället tog hand om mer av våra liv praktiskt och även ekonomiskt ökade.

Det var inte så att kvinnorna inte hade arbetat tidigare. Men många stannade hemma när barnen kom, även de väl utbildade. När barnen började skolan gick flera av kvinnorna tillbaka till arbete. Så även jag.

Bara en av de då småbarnsmammor jag kände då blev varaktigt hemmafru. Alla andra återgick till arbetslivet tre till åtta år efter sista barnet.  Vi var femtontal familjer som umgicks under småbarnsåren. OK, vi var alla högutbildade.

!975 ålades Kommunerna att ansvara för förskola till alla sexåringar.  Många kommuner hade det redan. Men de privata lekskolorna var många. Mina barn gick på Mulle, skridskoskola, musikskola, balett, målarskola och själv hade jag skidskola för barn samt pysselgrupp inför helger som Lucia, Jul och Påsk. Nog var barnen aktiverade i en grupp.

Det obetalda arbetet då, det jag kallade liv i förra inlägget? Det borde vara så att båda, mannen och kvinnan eller vilken konstellation det nu är, kan sköta det nödvändiga i hushållet, barn, räkningarna och små reparationer och sådant. Inte bilen för även flertal av männen lämnar det till service och däckbyte. Men sedan gör den som är bäst på saken oftast jobbet. Finns ingen anledning att den partnern som är usel på att laga mat står för det varje dag, men denne ska kunna göra det. Och så vidare. Om någon blir sjuk skall inte den andra stå hjälplös. Barnen gör sin del beroende på åldern. En tolv år gammalt barn ska kunna laga enkel middag till familjen. Så klart städar barnen sina rum med hjälp beroende på åldern.

Att lära barnen ta hand om sig och hemmet är ett av de viktigaste vi kan lära barnen. Få har råd med pigor som gör det.

En man kan inte föda barn eller amma. Trots alla påståenden att vem som helst kan välja vilken av de massor av kön vi har är det bara lögn. Men den ekonomiska pensionsförlusten av barnaåren för familjen finns några alternativ för.

Först Staten:

Den förälder som tjänar minst får extra pengar till sin allmänna pension under barnets fyra första år. Det gäller oavsett föräldraledighet och hur den fördelas. Det kallas pensionsrätt för barnår och beräknas automatiskt och syns i orange kuvert för aktuellt inkomstår. Det är inget du själv behöver ansöka om. Det är inga stora summor men ett tillskott.

Sedan din partner:

Om ni är gifta eller registrerade partners så kan partnern kompensera genom att föra över sina framtida premiepensionsrätter till den som förlorar på att vara föräldraledig eller som jobbar deltid en längre period.

Det maximala du kan få som föräldrapenning är 33 480 kr i månaden men då måste du ha tjänat 525 000 kronor i året vilket kvinnor inom offentlig omsorg sällan gör.

Män är också föräldralediga. Om inga barn vore i dagis före tre års ålder skulle två barn innebära max tre års bortovaro från 40 – 45 års arbetsliv jämt delat. Är det verkligen för mycket! Och – hur tror du pensionssystemet är om 40 år? Jag tror att det statliga har helt kollapsat när fler och fler aldrig arbetar sina 40 – 50 år, om alls. Det är jobbigt och svårt att leva hela livet som en pensionsplanering.

Kanske borde vi acceptera att män och kvinnor är även olika. Kvinnor föder barn. Det har vissa konsekvenser. Kvinnor söker ofta till omsorgsarbeten fast andra utbildningar och arbete finns. Män är i regel starkare och gör tyngre arbeten. Sedan finns det kvinnor och män som har brutit traditionella mönster årtionden sedan. Som min mor, en av de första kvinnliga tegelbärarna på bygget. Det känns som förakt för de av traditionen kvinnoarbete när det anses ojämlikt med kvinnor som   undersköterskor men inte som lastbilschaufförer.

I den ideala Världen är vi alla kopior av varandra med ett chip som har programmerat oss till exakt likvärdiga göranden. Barn produceras i konstgjorda livmödrar och fostras kollektivt så ingen kan glänsa över de andra. Så uppför mänskligheten men det sista stadiet var förbanne mig jämlikt!

Nej, vi blir aldrig jämlika, men vi borde vara lika värda.

PS. Det är ju beslutat av Regeringen vilken summa är den lägsta lönen för drägligt liv. Det är 27 360 kronor i månaden. Summan du måste tjäna per månad för att godkännas som arbetskraftsinvandrare. Bra. Inte ska vi ha gästarbetare med svältlöner. Dessutom finns det hundratusentals arbetslösa som kan ta de lite enklare jobben. Kommuner är usla arbetsgivare. Om jag har räknat rätt har 46 Kommuner sämre lön inom äldreomsorgen än 27 360 kronor. Jag förväntar mig att de lyfter lönen automatiskt.

Bild: Ett viktigt manligt arbete i vår familj är att öppna skumpan på födelsedags utflykt eller andra tillfällen.

Sagor från en annan tid – om kriminella ungdomar och samarbete.

Utvalda

Publicerat av

Michael Tärnfalk, forskare i socialt arbete Uppsala universitet, är starkt kritisk mot utbildningen av socialarbetare i Sverige. Han anser att brister i utbildningen är en viktig förklaring till att barn hamnar i grov kriminalitet.


– Socialtjänsten har inte kompetens, sa han till SVT:s Aktuellt i november förra året.
Social myndighet ska gå in och jobba med de här familjerna med en kompetens som inte är tillräcklig på långa vägar. Socialarbetare läser ingenting om kriminologi i sin utbildning. De läser för lite juridik. Utbildningarna innehåller ingen kulturkompetens, sade han till SVT:s Aktuellt i november förra året.

Jag håller helt med utbildningens brister för Socialtjänsten är inte kriminalvården. Inte heller har socialsekreterare utbildning i mellanösterklaner. Inte sedvänjor i andra kulturer. Inte språk heller. De pratar oftast svenska. Det känns som att sparka på den som redan ligger.

Samarbete pratas det också om. Alla skyller på sekretess i stället att göra något.

Nu är det länge sedan jag gick min utbildning. Nej, inte heller då utbildades socialsekreterare att handskas med kriminella. Det var nog inte meningen med Socialtjänst heller. De kriminella hörde till Kriminalvården. Dock samarbetade jag med dem. En dag i veckan satt skyddskonsulenten på Socialbyrån under vår chef. Sekretess löstes så. Jag besökte med honom alla som skulle friges från fängelse för planering. Arbete, boende, en veckas matpeng och tid på byrån samma dag som bussen kom från anstalten.
Det märkliga var att alla kom på det besöket. Pengar talar förståeligt språk. Men ibland var det som att prata med en sten. Att se konsekvenser av sitt handlande kräver viss intelligens. Idag skulle det inte fungera. Det krävs hundratusen innan en kriminell anser det vara värt att samarbeta med Socialtjänsten vid utskrivning från något SiS hem där de unga skurkarna vårdas.

De kriminella som huserar nu är av annan typ än under min tid. Inte helt. Det sista året som socialsekreterare i slutet -80 talet var de kriminella ungdomarna nästan bara barn till invandrare. Jag gjorde utredningar för Kriminalvården som extraknäck. Jag larmade, föreslog åtgärder för deras föräldrar. Men ingen lyssnade eller var orolig. Enskilda fall. Biståndshandläggaren för invandrare sa att det är så synd om dem. Inte kan vi kräva något av dem…
Nej, inte kunde vi kräva något då. Nu sitter vi här mitt i ett krig med sprängda hus och tre döda inom 12 timmar. Vi slår snart Mexiko. En av de döda hade inget med klankrig att göra. Inte heller den blinde mannen som sköts några dagar sedan.
Skjuta en blind gammal man. Vilken moral.

Inte reagerade många på -80 talet på de elaka pojkarna och föräldrarna som ville hålla sina flickor från den syndiga svenska gymnasieskolan.
Efter flera unga dömda kontaktade jag den religiöse ledaren. Han ryckte faktiskt in. Redan då fanns en del av arbetslösa fäderna i ett kafé med sina vänner och kvinnorna hemma, kanske i städjobb eller hemtjänst. De fäderna var inte goda exempel om arbetslinjen.
(Lär dig själv arabiska så fattar du hur svårt det är att lära sig svenska, speciellt om man är nästan analfabet.)

Den religiöse ledaren samlade in pojkarna som var i riskzonen/dömda och gjorde en resa med dem till hemlandet. Det flesta var från ett visst område. Han visade dem de förfallna husen, jordbruket som var nu nedlagt och livet föräldrarna hade haft. Varför hade de emigrerat till Sverige? För att ge barnen bättre liv.
Det var effektivt. Då. Tänka sig, så otroligt. Av den gruppen kom ingen till byrån eller kriminalvården, de närmaste åren i alla fall. Jag följe dem i några år, sedan fick jag ett drömjobb i den Kungliga Huvudstaden och hade tårfyllt avsked från socialtjänsten.

En sak till som säkert var fördelaktigt. Min arbetskamrat och jag fikade ute på arbetstid då och då. Vi hade valt ett fik där flera av missbrukarna och annat ”löst folk” brukade ta en kopp kaffe. En och annan av de småkriminella grabbarna hängde också där vid flipperspelet. Det hände att vi gav en tid på byrån. Sedan tog vi en runda på vårt område. Hur var det med bensinmacken, hade de problem med missbrukarna? De bekräftade att T sprit såldes och de unga ville köpa cigaretter och vi tyckte synd om bensinmackens problem. Kan de placera spriten osynligt bakom lås? Skylla på oss för cigaretterna? Ja det var en bra idé. Eller mina promenader med överläkaren från psykiatrin då vi besökte de som skulle kunna behöva mer stöd. En gång i månaden tog vi en runda. För mycket kaffe blev det men det hindrade framtida trubbel. Sekretess? Han ringde innan och frågade om jag kunde hänga med.

På den tiden hade vi koll på läget, var kända på området och det hände att folk tog kontakt spontant ute och även vinkade till oss. Det var enklare att göra bra arbete. Det var andra halvan av -80 talet i en mellanstor stad.

Det var en annan tid. En tid i brytpunkten för svensk socialvård. En ny lag med rättigheter hade nyss tillkommit. Vi lutade mot lagen och var stolta över att Socialtjänsten hade tappat fattigvård stämpeln och fanns för alla behövande. Snart blev det annat men jag är glad över att ha fått arbeta under så goda förhållanden. Nej, någon vidareutbildning bjöd Kommunen inte och än var det obehövligt. Betalade själv en kurs om handikapp och utvecklingsstörning – som det hette då. Men jag hade också lite mer, fil kand i statskunskap, nationalekonomi, historia och sociologi och forskarutbildning. Och jag var ensamstående med tre barn, det var en merit sa chefen när jag anställdes.

Läget i Sverige är bedrövligt idag, speciellt med de unga förövarna. Kanske är det brister i vissa barns fostran? Kultur som inte är anpassbar till Sveriges sätt att leva? Ovilja för förändring, det som kallas integration? Livet som de unga hämtar på Internet i stället skolan? Pengar som öppnar shoppingrundor av märkesvaror i de fina affärerna? Språket?

Men det går bättre att skylla på Socialtjänstens brister och de socialsekreterare som arbetar lik Samhällets städgummor med skyldighet att rätta till allt som går fel från ekonomi till kulturkrockar och kriminella pojkar som leker Internetspel med vapen i handen ute i verkligheten.

PS. Idag ber Regeringen militären om hjälp mot våldet. S har också föreslagit det, vilka andra är med vet jag inte just nu. Militären anser sig inte ha resurser eller vill hjälpa till, beror på vem man frågar.

Nyheten var snabbt ute i Världen. Att militär går ut och agerar på fredstid brukar ske bara i parader eller i skurkländer.

Vart leder detta är en så kallad bra fråga. Nog är den svenska modellen sönderslaget.

Kasta sten?

Publicerat av

Sedan april har över 100 bilister, mestadels danskar, utsatts för stenkastning på vägen mellan Malmö och Ystad. I. Kolfjord som är rättssociolog på socialt arbete på Malmö universitet har sin egen teori kring vem som kastar sten på vägarna.

– Ungdomar självklart, ungdomar som finns där. 

Enligt I. Kolfjord finns det en frustration bland många ungdomsgrupper i dag. 

– Det här är ju aggression, ilska och frustration. Många ungdomar har det tufft. Vilka möjligheter har de att hitta på saker under sommaren egentligen? Vad finns det för dem att göra om dagarna? (Från Kvällsposten 20/7.)

Ja vad finns det för ungdomar att göra på dagarna? Vad behöver serveras för dem så de inte kastar sten eller något värre?

Vad gjorde barn och ungdomar på somrarna förr i tiden, länge sedan och kanske bara förrgår också? Kastade sten? Har inget minne av sådant. Har inte några sådana minnen från mina barns tonårstid heller. I min barndom var resurserna mindre och tydligen var vår uppfinningsrikedom större och snällare. Ja, visst gjorde vi något bus och bråk kunde uppstå. Vi var inte änglar. Men livets regler var mera fasta och rätlinjiga. Många familjer bad än bordsbön och kvällsbön. Gud var inte avskaffad, fast på nedgång.

Vad gjorde vi på sommaren? Vi läste böcker. Vissa hade serietidningar vilka gick runt. Spelade spel. Byggde kojor. Hittade på lekar. Fiskade. Spelade olika bollspel. Hoppade rep. Ritade. Skrev brev till kusiner. Plockade bär för vintern. Såg efter småsyskon. Repeterade skolkunskap. Någon hade en cykel, kanske fick man låna den. Samlade växter som pressades och katalogiserades för att visas upp i skolan. Mer…Simskolan var populär, speciellt när min lärare var en olympisk mästare. Varje sommar hade han gratis simskola på sin semesterort och sedan under vintern i stan. Att ha fått så mycket förpliktar, tyckte han.

Ibland tänker jag på våra simstjärnor. Hur för de vidare sin simkunskap?

Flera fattiga barn var sommarbarn hos en bättre bemedlad familj. Det innebar trädgårdsarbete och några fick hjälpa till med djur. (Om min tid som sommarbarn, länk nederst.)

Att vara bara barn var kortare tid än idag. Vid tolv fylld arbetade flera i min generation på sommaren som springpojkar, barnvakter, diverse hantlangare eller hjälpte föräldrar i arbete. På veckodagar var jag barnflicka för två barn, 3 år och ca 6 månader gamla. På helgen hjälpte jag min far med hans extrajobb som vaktmästare för huslängan vi bodde i. Gatorna omkring skulle alltid vara rena. Till hösten började jag bära ut morgontidningar för att betala flickskolan.

Alla barn hade också något hushållsarbete att göra. Vi hjälpte till hemma så väl det gick. Jag skötte ofta matinköpen och lagade middag.. Barn från välbeställda familjer behövde bara klara skolan. Vilken lyx!

Så efter tolv var man stor och skulle göra nytta, inte bara leka och gå i skolan. Min kamrat och jag hade volontärprogram i stans största ålderdomshem för de gamla som var ensamma. Vi gick dit en dag och frågade föreståndaren om någon behövde hjälp. Det fanns några gamla utan anhöriga och personalen tyckte vi kunde ge dem lite extra uppmärksamhet. Vi fixade kaffe, sjöng, läste tidningen och kanske Bibeln, rullade upp hår på papiljotter, andra små saker, tog en promenad med de som behövde stöd. Nej, inga pengar förväxlades, vi fick kanske saft och kakor. Vi var då 13 – 14 år och höll på ett år.

Vid 15 började vi två arbeta som festvärdinnor vid t.ex dop och större födelsedagar. Vi ordnade kaffe och bröd enligt önskemål, dukade, tog mot gästerna, serverade, underhöll med sång, läste upp kanske en lämplig dikt och städade sedan upp. Hur man ordnar en bra men enkel fest fanns ju i dåtida damtidningar och det efterapade vi. Vi var populära. Förtjänsten var låg men vi lärde oss mycket och kände oss nyttiga.

Det var inga problem att hitta sysselsättning. Det var snarare tiden som var för kort. Låter allt som skryt? Livet var så för många unga både med det obligatoriska som skola, uppgifter som familjemedlem och det vi gjorde på fritiden för andra. Nyttotanken var större än att slippa göra något. Lat var inte någon merit. Vi lyckades kanske klämma in en hobby, min var körsång och böcker.

Jag är glad över att inga barn i Sverige behöver arbeta i dag för att få pengar till skolgång och mat. Men någonting haltar i Samhället när ungdomar är så ”frustrerade” att de försöker skada folk med stenar genom bilrutan. Har de unga för lite normala krav på sig? Har Samhällets fostran i daghem och skola totalt misslyckats? Har föräldrarna vaggats i tron att ”någon annan” i Myndighetssverige leder barnen till vuxenlivet? Någon annan – skolan kanske, Socialtjänst eller fritidsgård – ger dem moral, regler och kunskap om hur man uppför sig mot andra? Vilka är de ungas förebilder idag? Det är en bra fråga. Mina var lärare, tänka sig.

Tycker vi för mycket synd om bråkstakarna och därför går det bara runt oavsett åtgärd?

Det är förstås en liten, liten minoritet av ungdomar som kastar stenar, skjuter andra, langar knark, eldar skolor, rånar barn och gör vårt liv osäkert. Men dessa få är så oerhört synliga, så oerhört kostsamma både i pengar och psyke, så tongivande på vissa bostadsområden att Regeringen borde börja fundera på vad sjutton gick så fel. Oacceptabelt räcker inte.

De ytterst ansvariga borde göra avbön och avgå, lämna sina slitna stolar för andra. För situationen med barn – och ungdomsbrottslingar är inget mindre än en nationell katastrof.

Om arbetslöshet:

192 000 ungdomar mellan 15-24 år var arbetslösa i maj. Det motsvarar 30,5 procent av arbetskraften i åldersgruppen. Orsaken kan vara att de har inga gymnasiebetyg visa upp och att det helt enkelt inte längre finns arbete för alla, bara för de bästa.

Mina barndoms somrar hade sina sidor.

Glädjen av ett par vantar, årets julhistoria från gamla tider.

Publicerat av

Julafton var nästan som sovmorgon. Tidningarna skulle vara utdelade klockan sju i stället sex och det sas att klockan halv åtta var än en acceptabel tid. Dessutom ryktades det att vissa tidningsprenumeranter gav en julklapp till tidningsutdelaren i form av godis eller pengar. Några hade blivit bjudna på kaffe och bulle förra året.

Det var en härlig stämning klockan 4 på tidningslokalen. Hon som basade över utdelningen bjöd karameller och riktigt kaffe. Den bästa morgonen i hela året även om tidningen var extra tung med radiobilaga och helgläsning. Ingen ville vara sjuk den morgonen.

Snön föll i stora flingor. Det kändes juligt när jag började gå med min tunga väska. Nu måste jag berätta att jag var tolv år och hade burit tidningar sedan augusti när skolan började. Under sommaren hade jag varit barnflicka åt tre barn. Man fick förstås inte arbeta natt som tolvåring men mor skrev på sig en trakt till och jag gjorde jobbet och fick lönen efter hennes skatt var dragen. Det fanns en flicka till som gjorde så men hon var ett år äldre. Jag betalade min skolavgift till flicklyceum, mina skolböcker och var i praktiken självförsörjande vid tolv. Stolt över det dessutom. Till sommaren bar jag ett område till och la undan pengar för hösten. Jag kunde inte gå i flicklyceum om jag inte tjänade ihop pengarna. Vi var för fattiga för det.

När jag ser på mitt nu lika gamla barnbarn kan jag inte i min vildaste fantasi se henne gå ut på vinternatten och bära ut tidningar för att försörja sig. Dagens svenska barn har inte den kapaciteten, tror jag. De får vara barn, inte vuxna i förtid. Vi, födda under kriget blev en segare sort. Jag är glad över att tiderna har förändrats just i det hänseendet.

Jag delade snabbt den första delen som var rent fattigområde med gamla dåliga hus där ingen hade råd med julklappar åt tidningsutdelaren. Jag fick dock ett kuvert med en tia. Fint. Nästa område var nyare tvåvåningshus. Jag delade ut så tyst och snabbt jag kunde utan att väcka folk. Men en dörr öppnades och en äldre kvinna bad mig att komma in. Hon gav mig ett paket i julpapper och sa: God Jul.

Jag öppnade paketet. Det var ett par vackra vantar. Hon hade stickat de åt mig, sa hon. Jag blev så glad. Sedan hällde hon upp en kopp varm choklad och gav mig en bulle och en pepparkaka.

Där satt jag i värmen i hennes julpyntade hem, njöt av den varma drycken och hade en stunds julkänsla, men sedan var jag tvungen att skynda iväg igen. Jag neg och önskade henne God Jul.

På några brevlådor hängde ett kuvert  med lite pengar. Någon till bjöd varm choklad och bulle. Jag fick ett par yllesockor från ett par, de var köpestrumpor. Jag fick godis och mera pengar. Även skäll från dörren  där någon alltid skrek att tidningen var försenad oavsett hur tidig jag var. Jag visste det och var snabb i att trycka tidningen i brevinkastet så personen bakom dörren inte hann rycka i tidningen och klämma mina fingrar, igen.

Jag var glad. Jag sparade godiset till julaftons kväll. Pengarna, kanske motsvarande hela 200 kronor,  var ett bra tillskott till nästa termins utgifter.

Jag såg aldrig mer kvinnan som stickade vantarna. Hon kanske flyttade? Eller dog? Det kom ett annat namn på dörren i slutet av januari och de var en av de få familjer som inte hade en morgontidning.

Nästan alla hade ortens morgontidning, de rika även huvudstadens som kom med posten. Det var på den tiden då nyheter, politik, kultur och ledande åsikter stod högt i kurs. Tidningarna försökte ge sanna bilder av världen, utbilda oss, vilket är förstås svårt. Att vara en journalist var uppskattad och viktigt samhällsyrke. En journalist kunde bli känd och betrodd på grund av sina artiklar. Även jag läste alltid ledarsidan.

Idag är det annat. Både med tidningar, journalister, sanningar och tolvåriga barn.

Det är snart Jul. Vissa människor glömmer vad som är viktigt i livet. Det är att ta vara på varandra. Inte med stora gåvor utan riktig omtanke. Hjälp till den som behöver. Besök till den som är ensam. Vantar till barnet som bar ut tidningar och vars handskar var svarta av trycksvärta och med trasiga fingrar.

God Jul!  Från elina iniskogen