Patrioter – varför då?

Utvalda

Det var så många poliser i stan idag. Vad är det för skit som händer, sa barnbarnet som kom från skolan.

Polisernas närvaro signalerade inte trygghet. Tvärtom.

Jag upplyste inte barnet om att en kriminell klan hade nyligen bosatt sig i deras lilla stad i Norrland.  De visste det redan. Det lugna – med bara langare, lite inbrott, affärssnatteri och någon skjutning utan döda – var nu ett minne blott. Kriminaliteten organiserar sig, flyttar fram sina positioner. Sverige förändras med en stad, by, plats i taget. Hur vi ser på landet Sverige förändras också en bit i taget.

Ett land att försvara? Varför då?

Vi har lärt barnen att Sverige är ingenting. Detta land har ingen kultur. Bara det som kommer utifrån har värde. Våra dörrar är öppna för alla. De är invandrare, inte våra barn, som ska rädda våra pensioner. Vårt värde i Världen är ingenting om vi inte strävar efter att gynna andra, först. Humanitär stormakt Sverige.

De unga invandrare var viktiga och togs hand om. De svenska barnen var ointressanta. Skolan sjunker. Svenska språket är oväsentligt. Våra barn går i skolor där rotvälskan härjar. Där våra flickor blir illa behandlade och kallas horor dagligen. Skolan, där läraren måste be ursäkt och får sparken om han tillrättavisar en bråkig elev. Där pojkar på skolvägen tvingas klä av sig sin jacka och ge sin mobil till förövare annars blir de misshandlade av de kriminella barngängen.

Redan på skolporten blir du erbjuden att köpa knark. Kanske tror någon att du är säljaren och blir förbannad när du inte ge dem något. Bli ofredad på skolvägen av langare och hjälpsökande kriminella sker om inte dagligen ofta nog för att ditt barns skolväg och ditt bostadsområde börjar kännas obehaglig. Du cyklar hem så snabbt du kan. Låser dörren. Misstänksamhet mot andra gror.

Ett land där föräldrarna borde ha två – tre jobb för att klara maten och hyran om de råkar arbeta i ett samhällsnyttigt arbete, lik vårdbiträde inom äldreomsorgen. Även de högutbildade sliter med sina studieskulder än in i graven. Arbeta extra gör varje ensam mor/far för att hålla räkningarna i styr. Umgänget med barnen låter ofta som kommandon: har du gjort läxan. Lägg tvätten i korgen. Kom hem direkt. Glöm inte låsa dörren. Nej, du får inte…

Internet tar över barnen. Och där finns väldigt mycket hjärntvätt.

Du ska anpassa dig till att någon spränger ditt hem, du hittar lik i skogen, blir lurad som gamling på Internet. Ditt livsutrymme krymper varje vecka i takt med brotten. Dina barn och barnbarn växer upp i det kaos som de folkvalda politikerna med vår eget blåögda rösthjälp har åstadkommit. Som gammal skäms du. Hur kunde det hända?

Men än finns den lugna gatan där de som styr bor med bevakning och ser ingenting.

Frågan: varför skulle jag dö för Sverige blir åter aktuell nu när alla rustar för krig. Men många av våra unga är inte intresserade. De ser inget att försvara. Inget av värde.  Inget som särskiljer Sverige. De kan till och med beundra starka diktatorer.  Demokrati? En lapp i lådan vart fjärde år, det är inget. Mellan valet dö för Sverige och leva under Ryssland – eller vem det nu är – väljer många unga att vara i liv, skit samma under vilket styre.  De är inte kapabla än att se hela bilden, inte konstigt, när inte politikerna heller kan räkna ut konsekvenser av sitt handlande.

Medborgarskap är inte att vara en svensk. Det är en resehandling bland andra.

Finns ingen svensk kultur, ingen gemenskap, inga skyldigheter mot landet, inga fördelar i att vara svensk, varför skall vi då dö för landets försvar?

Hellre ett liv i ett skitland än att dö för en som också lutar åt det hållet.

Hur ser det kultur och samhällets innehåll som utmärker Sverige? Vad är unikt och värt att behålla? Att dö för? Flaggan? Var inte den nästan rasistisk? Nationalsången? Skulle det också skrivas om? Helgdagar? När fd Statsministern har önskat god helg för muslimer men glömt de svenska storhelgerna? När Midsommarfester erbjuder utländska visor? Språket? Skojar du!  Någon WM? Då kan vi skrika oss hesa för Sverige. Då känns det som en stund av gemenskap.

Så, om det blir krig? Hur tänker du som ung? Sticka så fort du kan? Bilda en femtekolonn med ditt gäng? Ära och död för fosterlandet? Kanske tänker du: inte jag, för det finns så mycket annat, roligare att göra.

Idag, med krig i Ukraina, landet som vi räknar tillhörig i EU och så smått i NATO, är försvaret av Sverige intressant igen. Av nedlagd militärtjänst och särintresse skall försvarsviljan hos de unga åter blomma upp. Många av de unga är inte intresserade. Neutraliteten, som inte alltid var så neutral, lades också ner med NATO inträdet 7 mars 2024. Neutralitet blev omodernt. Aldrig mera krig är utbytt till rop om ett starkt försvar. Är krig det de unga har att se framemot?

Men landet Sverige är helt annat land nu, med annan befolkning än år 2010 då den allmänna värnplikten lades ner för att vila, med brett politiskt samförstånd. De unga kommer från alla världens hörn. Generationen som minns och var del av andra Världskriget är i stort döda eller ingen lyssnar på dem längre. Världen är också annorlunda nu, maktbalansen är  skakad. USA är inte längre Världens mått och räddare. Varje land vill vara själv en maktcentrum och rusta upp mot någonting. Det känns som att Världen balanserar på sin tipping point.

Framtiden är oberäknelig. Patrioter är en krympande skara.

Tidigare inlägg:

Bilderna från Sverige.

Sagor från en annan tid – om kriminella ungdomar och samarbete.

Utvalda

Michael Tärnfalk, forskare i socialt arbete Uppsala universitet, är starkt kritisk mot utbildningen av socialarbetare i Sverige. Han anser att brister i utbildningen är en viktig förklaring till att barn hamnar i grov kriminalitet.


Socialtjänsten har inte kompetens, sa han till SVT:s Aktuellt i november förra året.
Social myndighet ska gå in och jobba med de här familjerna med en kompetens som inte är tillräcklig på långa vägar. Socialarbetare läser ingenting om kriminologi i sin utbildning. De läser för lite juridik. Utbildningarna innehåller ingen kulturkompetens, sade han till SVT:s Aktuellt i november förra året.

Jag håller helt med utbildningens brister för Socialtjänsten är inte kriminalvården. Inte heller har socialsekreterare utbildning i mellanösterklaner. Inte sedvänjor i andra kulturer. Inte språk heller. De pratar oftast svenska. Det känns som att sparka på den som redan ligger.

Samarbete pratas det också om. Alla skyller på sekretess i stället att göra något.

Nu är det länge sedan jag gick min utbildning. Nej, inte heller då utbildades socialsekreterare att handskas med kriminella. Det var nog inte meningen med Socialtjänst heller. De kriminella hörde till Kriminalvården. Dock samarbetade jag med dem. En dag i veckan satt skyddskonsulenten på Socialbyrån under vår chef. Sekretess löstes så. Jag besökte med honom alla som skulle friges från fängelse för planering. Arbete, boende, en veckas matpeng och tid på byrån samma dag som bussen kom från anstalten.
Det märkliga var att alla kom på det besöket. Pengar talar förståeligt språk. Men ibland var det som att prata med en sten. Att se konsekvenser av sitt handlande kräver viss intelligens. Idag skulle det inte fungera. Det krävs hundratusen innan en kriminell anser det vara värt att samarbeta med Socialtjänsten vid utskrivning från något SiS hem där de unga skurkarna vårdas.

De kriminella som huserar nu är av annan typ än under min tid. Inte helt. Det sista året som socialsekreterare i slutet -80 talet var de kriminella ungdomarna nästan bara barn till invandrare. Jag gjorde utredningar för Kriminalvården som extraknäck. Jag larmade, föreslog åtgärder för deras föräldrar. Men ingen lyssnade eller var orolig. Enskilda fall. Biståndshandläggaren för invandrare sa att det är så synd om dem. Inte kan vi kräva något av dem…
Nej, inte kunde vi kräva något då. Nu sitter vi här mitt i ett krig med sprängda hus och tre döda inom 12 timmar. Vi slår snart Mexiko. En av de döda hade inget med klankrig att göra. Inte heller den blinde mannen som sköts några dagar sedan.
Skjuta en blind gammal man. Vilken moral.

Inte reagerade många på -80 talet på de elaka pojkarna och föräldrarna som ville hålla sina flickor från den syndiga svenska gymnasieskolan.
Efter flera unga dömda kontaktade jag den religiöse ledaren. Han ryckte faktiskt in. Redan då fanns en del av arbetslösa fäderna i ett kafé med sina vänner och kvinnorna hemma, kanske i städjobb eller hemtjänst. De fäderna var inte goda exempel om arbetslinjen.
(Lär dig själv arabiska så fattar du hur svårt det är att lära sig svenska, speciellt om man är nästan analfabet.)

Den religiöse ledaren samlade in pojkarna som var i riskzonen/dömda och gjorde en resa med dem till hemlandet. Det flesta var från ett visst område. Han visade dem de förfallna husen, jordbruket som var nu nedlagt och livet föräldrarna hade haft. Varför hade de emigrerat till Sverige? För att ge barnen bättre liv.
Det var effektivt. . Tänka sig, så otroligt. Av den gruppen kom ingen till byrån eller kriminalvården, de närmaste åren i alla fall. Jag följe dem i några år, sedan fick jag ett drömjobb i den Kungliga Huvudstaden och hade tårfyllt avsked från socialtjänsten.

En sak till som säkert var fördelaktigt. Min arbetskamrat och jag fikade ute på arbetstid då och då. Vi hade valt ett fik där flera av missbrukarna och annat ”löst folk” brukade ta en kopp kaffe. En och annan av de småkriminella grabbarna hängde också där vid flipperspelet. Det hände att vi gav en tid på byrån. Sedan tog vi en runda på vårt område. Hur var det med bensinmacken, hade de problem med missbrukarna? De bekräftade att T sprit såldes och de unga ville köpa cigaretter och vi tyckte synd om bensinmackens problem. Kan de placera spriten osynligt bakom lås? Skylla på oss för cigaretterna? Ja det var en bra idé. Eller mina promenader med överläkaren från psykiatrin då vi besökte de som skulle kunna behöva mer stöd. En gång i månaden tog vi en runda. För mycket kaffe blev det men det hindrade framtida trubbel. Sekretess? Han ringde innan och frågade om jag kunde hänga med.

På den tiden hade vi koll på läget, var kända på området och det hände att folk tog kontakt spontant ute och även vinkade till oss. Det var enklare att göra bra arbete. Det var andra halvan av -80 talet i en mellanstor stad.

Det var en annan tid. En tid i brytpunkten för svensk socialvård. En ny lag med rättigheter hade nyss tillkommit. Vi lutade mot lagen och var stolta över att Socialtjänsten hade tappat fattigvård stämpeln och fanns för alla behövande. Snart blev det annat men jag är glad över att ha fått arbeta under så goda förhållanden. Nej, någon vidareutbildning bjöd Kommunen inte och än var det obehövligt. Betalade själv en kurs om handikapp och utvecklingsstörning – som det hette då. Men jag hade också lite mer, fil kand i statskunskap, nationalekonomi, historia och sociologi och forskarutbildning. Och jag var ensamstående med tre barn, det var en merit sa chefen när jag anställdes.

Läget i Sverige är bedrövligt idag, speciellt med de unga förövarna. Kanske är det brister i vissa barns fostran? Kultur som inte är anpassbar till Sveriges sätt att leva? Ovilja för förändring, det som kallas integration? Livet som de unga hämtar på Internet i stället skolan? Pengar som öppnar shoppingrundor av märkesvaror i de fina affärerna? Språket?

Men det går bättre att skylla på Socialtjänstens brister och de socialsekreterare som arbetar lik Samhällets städgummor med skyldighet att rätta till allt som går fel från ekonomi till kulturkrockar och kriminella pojkar som leker Internetspel med vapen i handen ute i verkligheten.

PS. Idag ber Regeringen militären om hjälp mot våldet. S har också föreslagit det, vilka andra är med vet jag inte just nu. Militären anser sig inte ha resurser eller vill hjälpa till, beror på vem man frågar.

Nyheten var snabbt ute i Världen. Att militär går ut och agerar på fredstid brukar ske bara i parader eller i skurkländer.

Vart leder detta är en så kallad bra fråga. Nog är den svenska modellen sönderslaget.